Lucka 9 – Den rosa hästen sätter igång

(1/12-9/12)

Efter skada och konvalescens är det väldigt viktigt att sätta igång på ett balanserat sätt utifrån skadans omfattning. Nu har vi ju haft att göra med en senskada, om än liten, och då är det extra viktigt att inte sätta igång på fel sätt så att något blir värre.

Den rosa hästen kan var lite av en clown ibland, det kan hon. Men när det kommer till arbete så är hon generellt sett en väldigt seriös häst. Tar på sig slips när hon går till jobbet liksom. Så naturligtvis följer hon sitt igångsättningsschema till punkt och pricka. Det enda problemet vi har är att det inte verkar vara samma igångsättningsschema som matte har fått. Det är väldigt märkligt, det hela.

Dag 1
Mattes schema: Skritt 30 minuter i ridhuset.
Den rosa hästens schema: Inled med att gå rakt över matte innan tränset är på plats eftersom matte är långsam. Vid uppsittning, hoppa iväg som en rosa gräshoppa tvärs över ridhuset. Bli rädd för bokstaven K.

Dag 2
Mattes schema: Skritt 35 minuter i ridhuset.
Den rosa hästens schema: Skritta snällt. Invagga matte i falsk trygghet. Gå gärna lite som en dromedar. Om matte försöker fixa fyrtakt med sidvärts eller andra fräckheter, ignorera. Det går utmärkt att göra skänkelvikning i passgång om man har tillräckligt högt momentum.

Dag 3
Mattes schema: Skritt 40 minuter på utebanan, 5 minuter avskrittning ute.
Den rosa hästens schema: Uppskatta den friska luften. Försök bada i en vattenpöl på ridbanan. Det gör inget om den bara är fyra centimeter djup. När du går ut på vägen för att skritta 500 meter, uppför dig fantastiskt de första 300. Få därefter syn på något som skulle kunna vara ett rovdjur (varg, björn, ekorre, löv eller gräs är att föredra. Det går också bra att låtsas se något.). Frys fast. Gå inte en meter. Om matte försöker med oschyssta metoder för att få dig att gå framåt, ignorera. Om matte försöker vända, ignorera. Stirra in i skogen och säg fnork i minst fem minuter. Om matte försöker få kontakt, bocka. Säg fnork på dinosaurievolym så att alla andra hästar får fart. Alla. Andra. Gå med på att vända hemåt. Bocka lite på asfalten. Gå i den snyggaste passage du har åstadkommit i ditt liv. Om matte försöker lägga sig i, stå på bakbenen. Glöm inte att säga fnork. När matte sitter av för att du inte ska ha sönder ditt bakben, fnorka henne i örat så att hon vet allt om läget. Vägra gå med. Piaffera. Säg fnork. Rör dig max fem meter framåt. Stanna. Piaffera. Säg fnork. Upprepa tills du är hemma i stallet.

Dag 4
Mattes schema: Skritt 50 minuter på utebanan.
Den rosa hästens schema: Stå snällt vid uppsittning, trots att det är kallt och mörkt och allting glittrar. Gå civiliserat ett helt varv. Kliv i en vattenpöl. Såhär års kan vattenpölar vara frusna. Den kommer då att säga kras. Om du är en dåligt integrerad EU-migrant och därför blir en smula överraskad av detta, lös det genom att galoppera skitfort baklänges ett halvt varv. Avsluta med ett svanhopp ut ur paddocken, fortfarande baklänges. Vägra gå in i paddocken igen. Om matte insisterar, bocka lite. Hon kommer att vara så rädd om ditt bakben att du kommer undan med vad som helst. Gå på den andra ridbanan en stund. Den är hård och konstig, men säger inte kras. Detta är normalt. Efter en stund kommer matte att kräva att du ska gå över till den första banan igen. Spela detta smart. Om du låtsas vägra och bockar lite så kan du komma undan med att göra ett jättehopp in på banan. Matte tror då att hon har vunnit, och du har börjat hoppa dag fyra på igångsättningen. Vinner det här med konvalescens, ingen är så snabb!
Förlora omgående allt förtroende att få vara utomhus under igångsättningen och inse att du kommer att få göra resterande träning inomhus.

Dag 5
Mattes schema: Skritt 60 minuter i ridhuset. Lägg in 2 minuter trav.
Den rosa hästens schema: Som uppvärmning: Var arg. På alla. Hela dagen. Sparkas vid borstning. Vägra gå in i ridhuset. Gå jättelångsamt hela ridpasset fram till travdelen. Bli glad. Trava som en lycklig älg. Var nöjd med livet i en hel kvart efteråt.

Dag 6
Mattes schema: Skritt 60 minuter i ridhuset. Lägg in 3-4 minuter trav.
Den rosa hästens schema: Börja trava ungefär en halv sekund innan matte landar i sadeln. Trava i 45 minuter. Om du blir hindrad: ignorera. Om matte suckar betyder det att hon är nöjd och att du gör rätt. Fortsätt.

Dag 7
Mattes schema: Besök av equiopaten.
Den rosa hästens schema: Besök av den superschyssta massagemänniskan som kliar på rätt ställen. Var nöjd med ditt liv. Så länge hon inte kliar mothårs. Då är det okej att bitas.

Dag 8
Mattes schema: Vilodag.
Den rosa hästens schema: Vilodag. Vägra gå ut i hagen om det blåser. Stå inne i lägenheten hela dagen. Kräv mat. Ät mat. Sov.

Dag 9
Mattes schema: Skritt 55 minuter + trav 5 minuter, i ridhuset. Lägg fram två bommar för att distrahera den skära atombomben.
Den rosa hästens schema: Upptäck att det ligger något på marken i ridhuset. Antagligen någon sorts amazonaskobra som är helt stelfrusen precis som du (som bara får ha ETT rumptäcke när det är fyra plusgrader, vanvård). Vägra gå i närheten, spring istället förbi på tvären. Om du blir upplyst om att du är en fåntratt: ignorera. Upptäck att det bara är bommar. Gå över bommarna. Bli orimligt exalterad. Gå över bommarna igen. Snubbla. Ta det som en ursäkt att få lite fart. Hoppa studs över bommarna. De kanske ligger lite tight, men det går om du försöker. Kom håg att om matte suckar är det rätt och du är duktig häst. Ägna resten av ridpasset åt att försöka gå över bommarna. Om matte inte fattar, tryck in bogen mot bommarna så att du visar ordentligt. När du travar: Var fantastisk. Lite som alltid, du vet.

Som sagt, det är jättemärkligt, det här. Matte behöver nog ta ett snack med veterinären om varför vi har fått olika scheman. Den rosa hästen hävdar att hennes är det enda rätta.

Men hon är i alla fall lugn och snäll i sin lilla sjukhage större delen av tiden. Leve det.

Lucka 8 – Den rosa hästen återbesöker

(30/11)

Efter två veckors vilande och promenerande skulle vi åka tillbaka till kliniken. Det är en väldigt kort tid för att läka en skada, men det handlade mer om att kolla att det var på väg åt rätt håll. Så att vi behandlade rätt grej liksom.

Vi hade tid jättetidigt på morgonen. Matte var tvungen att väcka den rosa hästen. Hon var inte imponerad. Hon hann knappt äta frukost innan det var dags att hoppa in i lådan och åka iväg. Inte för att det inte finns mat i lådan, men det är ju inte samma sak som frukost. Det är inte så det fungerar. Så hon hade helt enkelt inte fått någon frukost. Och det är verkligen inget bra sätt att börja en dag.


Att äta tre kg hö i transporten före klockan åtta är mer ett mellanmål, ni vet.

När vi kom fram så kände den rosa hästen igen sig. Här hade vi ju varit alldeles nyligen. Det var inte det roligaste vi gjort, om man säger så. Men okej. Nu fattade hon i alla fall vad som förväntades av henne. Så när veterinären började knyckla ihop bakbenen på henne så hjälpte hon till istället. Det blev komplicerat.

Vi hade ju inte haft en så väldigt lugn konvalescens dagarna innan, så matte kände sig en liten aning avvaktande gentemot hur den rosa hästen tänkte uppföra sig egentligen. Men springandet på gången gick ganska bra. Hon ruskade lite på huvudet och skickade iväg ett ben hit eller dit lite då och då, men det kan vi ju jobba runt.

Sen skulle vi springa i lina på volt. Det inledde hon med att bocka iväg och ramla omkull framför veterinären. Såklart. Matte är så stolt.

Men det var inget mer än att hoppa upp på fötterna igen och skutta vidare. När vi lyckades få den rosa hästen att visa en gångart åt gången i önskvärt tempo så sprang hon jätteduktigt. Så duktigt att det knappt syntes nån hälta alls längre. Varken på mjukt eller hårt underlag.

Lite var det kvar, men det var ändå inom felmarginalen. Kanske 98% bra. Vilket var väldigt mycket bättre än vi hade förväntat oss. Alla människorna var förvånade. Den rosa hästen var inte förvånad, hon vet att hon är bäst på det mesta.


Eftersom det var såpass mycket bättre, och gallan över skadan är helt borta, så fick vi åka hem med ett igångsättningsprogram för att i lugn och ro starta igång bakbenet. Sen ska vi på återbesök igen strax före jul för att göra ett ultraljud på benet och kolla så allt ser rätt ut.

Den rosa hästen var så exalterad över hela övningen att hon vägrade gå på transporten på vägen hem. Matte och stallmormor fick skälla och ta fram en lina att vifta med lite, då klev hon in minsann. Brunstmärr.

Men hon var trots allt väldigt nöjd att vi hann hem i tid för lunch.

Lucka 7 – Den rosa hästen har inte roligare än hon gör sig

(18-29/11)

När vi var på kliniken visade det sig att den rosa hästen hade fått en smäll på gaffelbandsinfästningen på bakbenet. Sånt ska ju alltid tas på allvar, senskador kan vara otäcka grejer. Men just i det här fallet så var det en väldigt liten skada, inga läskiga hål i gaffelbandet eller så. Vi fick ordination att gå promenader i koppel och stå i liten i hage i två veckor, för att sedan åka tillbaka och kolla att det gick åt rätt håll. Misstanke fanns att det kunde vara något annat som spökade, och vi ville såklart fånga även det i tid. Men först två veckors tråkigt, enligt den rosa hästen.


Hon har ju ingen lust att vila sig. En dag eller två kan väl vara okej, men sen började Metacamen kicka in ordentligt så hon hade inte det minsta ont längre. Matte tänkte stillsamt att det Är ju övergående, bara fem dagars smärtstillande. Men när de fem dagarna var slut så mådde den rosa hästen fortfarande förträffligt. Det gjorde att promenaderna blev lite av en utmaning för oss båda. Utmaningen för matte var att försöka få den rosa hästen att traska civiliserat i snöret. Utmaningen för den rosa hästen var att slippa ha tråkigt. Traska civiliserat i snöre är faktiskt jättetråkigt. Så hon började fundera ut saker.

En dag gick vi ut och promenerade utomhus. Men det var omgående ganska uppenbart att den rosa hästen inte kunde hantera den typen av underhållning just nu, så det var bara att gå tillbaka in i ridhuset. Meh.


Det första den rosa hästen kom på var att gå i en annan riktning än matte sa. Men hon kom snart på att matte kunde överlista sånt. Lömska matte. Så då började hon istället med ett trick som visade sig vara helt fantastisk underhållning; stå still. Ställa alla sina femhundrafyrtio kilo med ett ben i varje hörn och vägra gå framåt, och sen se vad matte tänkte göra åt den situationen. Det var helt ojämförbart roligt.


Eftersom matte tydligen inte kan flytta på femhundrafyrtio kilo tvärstannad häst så fick matte börja förekomma den rosa hästen istället. Mest genom att svänga ofta. Så vi började promenera dressyrprogrammen. Vi har vid det här laget övat in vägarna för alla kortbaneprogram upp till Msv B. Fast bara i skritt då. Men det hjälpte under ett par dagar för att hålla den rosa hästen lite lagom intresserad av aktiviteten.

Sen kunde hon inte riktigt hålla sig längre. Hon gick oftast civiliserat i snöret, men ibland spratt det liksom till lite. Och det kom fler och fler såna där sprätt. När vi bara hade ett par dagar kvar till återbesöket så kände matte att för att vi inte ska drabbas av total katastrof på kliniken så behövde den rosa hästen få röra lite på sig i lina i trav. Mjuka upp kroppen lite.

Jomensåatteh.

Ungefär här tappade den rosa hästen förtroendet att promenera i grimma. Nu är det träns på som gäller innan hon slår ihjäl sig. Och med all denna energi som kom pysande ut genom öronen var det dags att åka tillbaka till veterinären på återbesök. Hej och hå.

Lucka 6 – Säsongsavslutningen

(8/10)

I år är egentligen första året som vi har haft en riktig tävlingssäsong. Mest i dressyr, det har liksom varit årets tema. När vi var på lusitanofeiran hade vi ju en helt katastrofal start med en tappad sko och allt vad det var. Så vi kände att vi behövde avsluta säsongen under mer ordnade former, med en vanlig lokal dressyr i LC:1 och LB:1. Och det hittade vi en som var ganska nära hemma i början av oktober.

Man kan ju för all del fortsätta tävlingssäsongen nästan året ut när man bor på västkusten, men från mitten av oktober och framåt så är det bara kallt och vidrigt, och det är ingen av oss intresserad av. Så det kändes lagom såhär.

Vi hittade ingen pink pony crew den här gången. Det kändes lite nervöst. Men vi hade vänner, vildhästen och hans matte, som skulle vara där. Så vi kunde få hjälp med lastning och lite sällskap mellan klasserna. I övrigt kände vi oss faktiskt redo att åka helt själva. I alla fall när det är ganska nära.

Dagarna före tävlingen red vi som vanligt extra mycket på tränsbettet. Det är ju lite krångligt fortfarande, men det går bättre och bättre. Det var som att vi gick upp för ett trappsteg till i tränsbettskunskap precis dagen före. Så vi kände oss väldigt laddade.

På plats på tävlingen sken solen och den rosa hästen var oerhört exalterad över att vara på utflykt. Matte lyckades trots detta få på henne sadel och grejer, och det var dags att rida fram.

Det var en ganska trevlig framridning. Inget direkt kaos, lagom många andra hästar som höll sig lagom i ordning. Vi hade nästan inga framridningssammanbrott alls. Världsduktig rosa. Vi liksom bara trallade runt och kände oss harmoniska. Väl framme för skänkeln, mjuk och trevlig. Så vi seglade in på tävlingsbanan, redo för succé. Efter några varvs inspektion av ridhuset fick vi startsignal, red upp på medellinjen och gjorde den prydligaste halten och hälsningen som vi har åstadkommit någon gång.

Förutom då att det var LC:1. Som inte börjar med halt och hälsning. Bra där. Men vi blev inte avblåsta så vi tänkte inte så mycket på det utan red vidare i programmet på vårt nya, fluffiga och harmoniska vis. Kände oss grymt proffsiga faktiskt. Så stabilt i formen att matte fick storhetsvansinne. Eller något. När vi hade gjort ett varv på stora mittvolten i galopp och rätade ut på långsidan så såg matte i spegeln att rumpan var kvar lite innanför. Så kan vi ju inte ha det, speciellt inte när den rosa hästen slår nytt personbästa i lyhördhet. Så matte bestämde raskt för att räta ut formen. Och mot en ridhusvägg är det enklast att använda väggen som hjälp till inramning och bara peta in rumpan lite. Förutom att den mästerskapslyhörda rosa hästen tog mattes hjälper som svängande hjälper och bestämde att mattes hjälper trumfar vägg. Så hon svängde rakt in i väggen. Kablonk.

Mattes knä och stövel tog den värsta smällen, lyckligtvis. Det fungerade lite som en fender mot den rosa hästen som verkade oskadd.

På det hela taget var det en väldigt fridfull och bekväm runda. Det var en väldigt trevlig domare, som gav oss lite muntliga kommentarer utöver protokollet. Det handlade mest om att våga lite. Hon tyckte att vi red lite som att vi var i lag och behövde säkra hem poäng. Trevligt och sådär, men det händer inte så mycket. I hemlighet blev vi lite malliga över det, med tanke på hur svårt vi har haft att få till det på tränsbettet. Att få ett helt program att se odramatiskt ut kändes riktigt bra. Men vi lovade att satsa lite mer i andra klassen.

Mellan klasserna fick vi hjälp av vildhästens matte att lasta på den rosa hästen på transporten igen så att hon fick fika. Den rosa hästen är just nu inne i en fas där hon inte vill bli lämnad ensam i släpet, så matte höll henne sällskap i lådan och passade på att också fika lite. Det blåste ändå svinkallt utanför. Det var ganska trevligt. Väldigt mycket “Ge fan i min satsuma!” från både matte och häst. Inte helt sällan om samma satsuma. Delar av tiden hade vi dessutom sällskap av vildhästens matte, eftersom sagda vildhäst inte drabbas av separationsångest av en liten stunds lugn och ro i sin låda. Ett ganska fint sätt att tillbringa en söndag eftermiddag. Tyvärr startade vi efter vildhästen i båda klasser så vi fick inte se dem, men de slog minsann personbästa med dunder och brak, och vildhästens matte var snäll och kom och hejade på oss och filmade när vi red.

Efter en timme eller så var det dags att värma upp inför nästa klass. Den rosa hästen fick gå ut ur lådan och få på sig sadeln igen (den här gången med aningen mindre cirkus). Nu var vi båda två väldigt inställda på att rida som bara den och visa att vi minsann inte är nån sorts mellanmjölksekipage. På framridningen satsade vi lite mera framåt och göra lite yvigare övergångar. Inte så snyggt, men med mer effekt. Matte hade någon sorts plan att det skulle få igång den rosa hästen lite extra. När hon nu hade sin nya stabila form på tränsbettet fanns det liksom utrymme för den typen av satsningar.

Sen gick vi in på banan och gav allt vi hade. Och mycket kan man säga om den uppvisningen, men det blev inte mellanmjölk i alla fall. Det blev full rulle blandat med lagom mycket kaos. Den rosa hästen kämpade och slet för sin matte, och levererade en åktur som går till historien som en av våra absolut bästa hittills. Sen orkade vi inte hålla kvalitet hela vägen utan brakade ihop lite emellanåt, men det är ju mer en träningssak. Resultatet blev spretigare än i första klassen, men vi skrapade ihop 61,96% (och var glada över att det inte var någon typ av kvalklass, med tanke på att dressyrkval ligger på 62%). Det var ändå personbästa för oss i LB:1.

I LC:1 fick vi 63,88%, en alldeles lagom poäng för en lagom ritt. Den mest imponerande poängen där var att vi fick 6,5 för halt-hälsning i början som inte ens ingår i programmet. Det är skönt att det inte bara är matte som är lite förvirrad.


Med vår livade åktur i LB låg vi faktiskt på placering ganska länge och fick stanna kvar och hänga i kylan. Det hann bli ganska mörkt dessutom. Vildhästens matte var superschysst och stannade och höll oss sällskap, så att någon kunde passa det rosa spektaklet i lådan om matte behövde kila iväg på prisutdelning. Men alldeles i slutet så ramlade vi ut utanför placering och fick åka hem utan rosett. Det gjorde verkligen ingenting. Den ridkänslan som den rosa hästen bjöd sin matte på i delar av andra klassen är verkligen något helt otroligt som vi ska ta med oss in i vinterns träning och hoppas att vi kan bygga vidare på när tävlingssäsongen drar igång igen till våren.

Lucka 5 – Världens sämsta tävling

(17/11)

Den rosa hästen hade precis vaknat när matte kom till stallet. Dessutom hade hon tvättat svansen kvällen före. Det kunde bara betyda en sak – tävlingsdags! Hon blev supernervös och ställde sig duktigt i givakt på stallgången för att få håret fixat. Det fick hon inte, vilket ju är lite märkligt, men det har ju hänt att vi har åkt på tävling med hippiefrisyr. Det kanske var hoppning på gång?

Det var ganska kallt och blåsigt ute, så hon fick båda sina resepyjamasar för att slippa frysa. En för värme och en för vindtäthet. Myspys. Sen åkte vi iväg till en helt ny plats.

Det var lite svårt för den rosa hästen att avgöra vad det egentligen var som förväntades av henne. Hon kände inte igen sig. Det verkade inte finnas någon WE-bana eller framridning. Eller dressyrstaket. Och inga hinder någonstans, så det var nog inte hoppning ändå. Vad tusan var det här för ställe?

Hon fick stå och vänta i en lånelägenhet en stund. Det var ändå rätt okej. Matte var där, och en Pink Pony Crew var med. Det var antagligen tävling ändå, för matte verkade lite fnorkig. Sen kom det en människa som luktade konstigt och började titta på henne. Framför allt på hennes ben. Den rosa hästen avgjorde snabbt att det här antagligen var domaren. Var det någon sorts utställning? Men varför var det bara hon där?

Vi gick in genom en stor port och hamnade i ett ridhus. ÄNTLIGEN, tyckte den rosa hästen. Men ridhuset var lite konstigt byggt och hon hade ingen sadel, så hon var fortfarande inte helt säker på vad det var för typ av tävling. Vi gick till en lång gång längs väggen och domaren började dra i hennes bakben. Knyckla ihop dem och hålla på. Det var ju ganska onödigt faktiskt. Men sen fick hon springa ihop med matte, och sånt är ju alltid roligt. Matte blir så flåsig och skojig, och man kan puttas i farten. Hihi.

Sen gick vi in på en del som såg lite mer ut som ett vanligt ridhus och hon fick springa i en stor cirkel runt matte. Det var skojigt! Äntligen nåt som var lite livat på den här konstiga tävlingen. Hon sprang så tjusigt hon kunde, men det var svårt när det dumma bakbenet inte riktigt hängde med. Men hon försökte verkligen. Domaren gav betyget “En halv grad på vänster bak i höger varv”. En halv grad. Det lät inte som nåt vidare högt betyg. Hade hon travat så dåligt? Men matte verkade nöjd och glad, det är alltid ett gott tecken.

Vi lämnade ridhuset och gick in i ett annat hus. Där ville människorna att den rosa hästen skulle ställa sig på en konstig platta i golvet. En våg!
“ALDRIG I LIVET!” hojtade den rosa hästen ilsket. Som om det inte är tillräckligt taskigt att behöva väga sig offentligt, man ska dessutom behöva göra det när man inte har kunnat gymma ordentligt på fyra veckor utan bara legat hemma och käkat mat? No way. Människorna gav sig dock misstänkt enkelt. Men okej. Det är ju fint att bli respekterad.

Sen kom det en ny person och gav henne en spruta i halsen med en földos lugnande och hon fick gå in i ett rum med en stor kameragrej. Urdålig tävling. Sprutan gjorde att hon blev lite sömnig, men inte värre än att hon kunde hålla koll på den stora skramliga kameragrejen som hängde från taket. Den lät! Den nya personen kom och gav henne en ny spruta med en pytteliten skvätt i. Och sen var inte kameragrejen farlig längre. Inget var farligt. Allting var luddigt och trevligt och varmt. La la laa laaa…

I det luddiga tillståndet var det jättelätt att stå still. Så när hon hade fått avancera till rummet bredvid och domaren kom och sa att det inte var ett enda fel på bilderna och matte verkade jätteglad så blev hon nöjd. Det var en sån där tävling där man skulle ha så lite fel som möjligt! Och inga fel alls är ju typ det bästa! Clear Round på röntgen liksom!

Fast inte fick hon nån rosett. Istället kom det en liten surrande läskig grej och åt upp hennes benpäls. Brzzzt. Sjuuukt konstigt. Men hon var fortfarande lite luddig i sinnet så det fick vara okej. Sen blev det mörkt i rummet, det kom en stor datorgrej på en vagn och hon blev alldeles kall och blöt på benet. Det var droppen. Det här var den absolut sämsta tävlingen någonsin.

Dessutom sa domaren att hon hade fel. Inte nåt vidare stort fel för all del, men ändå ett fel. Den rosa hästen kunde verkligen inte räkna ut vad hon hade gjort som skulle vara fel. Hon hade stått precis jättestill hela tiden! Men så kom domaren och pratade om “gaffelbandsinfästning”. Vad ÄR det ens? Och trots att hon hade fel och inte fick rosett så vann hon ändå två veckors semester. Fullkomligt obegripligt. Och som om inte det var nog så hamnade hon i rummet med vågen igen. Och med det luddiga i huvudet så var det mycket svårare att protestera. Hon försökte allt vad hon orkade, men till slut tröttnade hon och gick med på den offentliga vägningsförnedringen.

Sen fick hon i alla fall äntligen åka hem. Hon sprang in i transporten med sitt jätterosa bakben och tänkte minsann stanna där tills hon var på sin egen gårdsplan, tack så mycket. Det var hon väldigt tydlig med. Så inte matte skulle få för sig att lasta av henne igen och köra en klass till i den här obegripliga, urkorkade, rosettlösa tävlingen.

Lucka 4 – Den rosa och havet

(3/9)

Det var överlag inte jättemycket sommar i år. Men en dag i början av september så var det nästan sommar. Och då hade vi sån tur att den fläckiga raggsockan och hans matte kom på besök för att testa WE och titta på havet. Den rosa hästen var mycket entusiastisk.

Vi går ner till hamnen ibland och tittar på havet lite på håll. Båtar är läskiga, så vi kan inte gå alltför nära. Men om man svänger av en bit före hamnen så kommer vi igenom ett bostadsområde (med båtar på land, varde fnork) och ner till en liten vik där man kan doppa fötterna.

Den rosa hästen hade varit vid viken en gång förut tillsammans med VM-ponnyn, men då var det en båt som smög på henne i buskarna en bit upp så vi kom aldrig fram till vattnet. Idag, med den aningen mer stabila raggsockan som sällskap, så kände vi att det var ett helt nytt läge. Inte för att vi inte var tvungna att hoppa runt ändå. Hon behövde liksom ladda upp sig lite innan hon vågade gå nära vattnet. Den fläckiga raggsockan stod bredvid och såg milt förvånad ut. Men han var väldigt tydlig med att han tänkte inte gå i nåt hav om inte den rosa idioten gjorde det.

Den rosa idioten lyckades överkomma sin aquafobi genom att helt enkelt svanhoppa rakt ut i plurret. Väl där kom hon på att vatten var det absolut roligaste hon kunde tänka sig och började plöja runt som en motorbåt, krafsa med frambenen och skvätta på sockan som inte blev mindre övertygad om att hon är lite av en idiot ibland.

Sen tänkte vi att vi skulle ta foton i havet. Instagram moment och så vidare. Så den rosa hästen fick ta en vända till ut i havet medan raggsockans matte stod beredd på stranden med kameran. Den rosa hästen krafsade i vattnet. Det var ju så galet roligt. Och plötsligt känner matte hur de rosa knäna bara viker sig och den rosa hästen är halvvägs ner i badet.

Matte kanske inte reagerade fullkomligt logiskt, men matte inte hade lust med att varken hamna i vattnet under en rullande häst eller att sadeln skulle bli utsatt för något liknande. Så matte tillämpade lite oetisk ridning och gav den rosa hästen en rejäl sporre mellan revbenen. Hon blev skitarg, kom av sig alldeles i sina badövningar och satte sig på rumpan i havet som en purken labrador. Ungefär då tog raggsockans matte själva bilden. Jomensåatteh…


Sen var det den fläckiga raggsockans tur. Han tog försiktigt tre steg ut i vattnet, sen stod han och såg civiliserad och mild ut. I skarp kontrast till den rosa sjöhästen, som hade tröttnat på projektet och begett sig upp på stranden för att smyga på båten i buskarna. Matte hann ta kort först i alla fall. Finsocka.


Så återstod bara den enkla grejen att gå hem igen. Den rosa hästen var så uppe i varv efter sitt havsbad att hon vägrade skritta ett enda steg på hela vägen. Hon galopperade istället. Det fick hon naturligtvis inte, så matte höll henne kort och grälade lite på henne. Kompromissen blev att vi galopperade i långsamt skrittempo med små explosioner var femtionde meter. Raggsockan gick tjugo meter bakom och var normal. Suck.

När vi kom hem fick den rosa hästen gå in i sin box och ta igen sig medan matte navigerade raggsocka + sockmatte runt WE-banan. Det blir lugnare så.

Eftersom den rosa hästen visade sig vara en sjöhäst så kan man tänka att det är det mest rimliga för matte att bara undvika att gå ner i havet för att själv slippa bada. Men naturligtvis är det inte riktigt så enkelt. Vi bor nära havet och har således markytan ganska nära grundvattennivån. Så ibland får vi en partiell översvämning på ena ridbanan. Det är väldigt praktiskt att ha ett stort område med femton centimeter djupt vatten. Utmärkt styrketräning för dressyrhästar, och ett bra läge att träna passage.

Men den rosa hästen tycker att även denna typ av vatten duger att bada i. En gång kan hon tänka sig att gå tvärs igenom, sen krafs krafs – och så viker sig knäna. Hittills har vi hållit oss på fötterna, men den rosa hästen kastar sig nu över alla vattensamlingar hon kan hitta, inklusive små vattenpölar på ridbanan. Det är oklart hur det här kommer att sluta. Risken finns att vi inom kort får lära oss den hårda vägen exakt hur många procent av den rosa hästen som får plats i en vattenhink.

Lucka 3 – Det där himla benet

(22/10)

De av er som följer oss på våra respektive sociala medier (matte har Instagram, den rosa hästen har Facebook), och därmed får en sneak peek in i våra liv, har säkert märkt att den här hösten till stor del har präglats av en evig konvalescens. Vad beror då detta på egentligen?

Den rosa hästen är en ganska fredlig individ. Hon leker väldigt gärna i hagen, springer omkring i full fart så dammet yr och skorna flyger. Extra roligt är det när de andra stona är med på det hela. Inte klokt vad kul man kan ha och vad lerig man kan bli.

Men ibland uppstår det konflikter. Så är det i alla sociala grupper, av alla arter. Oftast brukar den rosa hästen gå undan, himla sig och prata skit om den det gäller. Men just den här gången så tröttnade hon, och slog tillbaka när hon blev provocerad. Det resulterade i veterinärbesök för alla inblandade. På en söndag förmiddag. Varför är det alltid på söndagar?


Den rosa hästen hade sår överallt på hela bakbenen, men de verkade tack och lov vara rätt ytliga. Det var bara ett strax under hasen som var lite djupare. Hon fick penicillin, beordrad boxvila och promenader i koppel.

Det visade sig också att den rosa hästen är en lightweight när det kommer till droger. Hon fick en ganska liten dos för att stå snällt när hon fick såren tvättade. Hon blev så askalas att hon fick ha två personer som stöttade henne för att hon skulle kunna stå upprätt. Sen försökte hon ändå gå framåt genom att ta ett steg, dock kom hon inte ihåg att räta ut benet innan hon ställde ner det. Så hon landade på kota och knä en ful vinkel istället. Naturligtvis. Så utöver bandagen på bakbenen så fick matte även linda in det ena frambenet, och tog med det andra också för det såg så ensamt ut.


Promenader i koppel alltså. Det var ju kul i ungefär en kvart. Sen förvandlades den rosa hästen till en purken leguan som gick längst bak i kopplet och släpade fötterna efter sig. Vaaarjee daaag…


Och så penicillinsprutor på det. Med den känsliga rosa hästen som får spader av vaccinationen varje år. Första dagen vi skulle spruta så fick hon stå i den mest stabila boxen i stallet, vi tog hjälp av stallmormor som höll i slickburken, fröken som höll i själva hästen, och så fick matte ge sprutorna. Det gick bra. Förvånansvärt bra. Slickburkar är magiska.

Det enda problemet med sprutorna var att den rosa hästen har så tunn hud att den inte orkade hålla ihop när allt penicillin spände ut den inifrån. Så det läckte både blod och penicillin på ett högst dramatiskt vis, så vi hade lite Halloweenfest-inspirerat tema i några dagar. Men hellre den typen av drama. Sprutorna gick så lätt att vi följande dagar klarade oss med bara stallmormor och slickburk som hjälp.


När vi skulle byta bandaget var det däremot så mycket drama att vi hade kunnat skriva en opera om det. Panik.

Den tunna huden har dock en väldigt stor fördel – den läker superfort. Så efter bara ett par dagar hade såren gått ihop jättefint, och när den rosa hästen efter en vecka kunde trava fint utan att halta det minsta så fick hon lov att lämna sin boxvila.

Ungefär såhär:
Matte: Okej häst, du får gå ut i hagen en liten stund om du lovar att ta det lugnt och försiktigt.
Häst:


Matte: *facepalm*

Sen började vi så smått sätta igång igen, sisådär tio dagar efter skadan. Såren såg jättefina ut och den rosa hästen kändes jämn och fin. Men hon hade lite krångel med det ena bakbenet, där det lite djupare såret satt. Det hängde liksom inte riktigt med till 100%. Vi tänkte först att det berodde på stelhet i bakkärran, men när det började komma en liten liten galla över området dagen efter att hon hade fått börja galoppera igen så ringde matte till kliniken. Better safe than sorry. Men det berättar vi mer om en annan dag.

Lucka 2 – Den rosa hästen och den svenska hösten

(19/10 ->)

Den rosa hästen är verkligen inte expert på svenska årstider. Det är hon inte. De är generellt sett lite fel på dem hur man än gör. Hösten är inget undantag. Det är blött. Man måste bygga päls. Det är kallt varannan dag och varmt varannan dag, det spelar ingen roll hur ofta vi byter täcke. Det blir ändå fel. Och sen har vi det absolut mest dominerande med hösten; Mörkret.

Att vara häst i Sverige under vinterhalvåret innebär att man förr eller senare måste gå ut i mörkret. Det bara är så. Den rosa hästen är jätteduktig på att gå ut i mörkret, hon går alla fyrtiosju metrarna till ridhuset och tillbaka igen utan att bråka det minsta. Men ibland måste man faktiskt lämna den upplysta tryggheten inom fyra väggar. Där kan vi inte gå hela vintern. Därför bestämde matte att den rosa hästen måste lära sig att gå ut i mörkret. Ut i själva utomhuset liksom. I paddocken har vi lampa, det funkar ganska bra. Så länge det inte är några spöken som virvlar omkring ute i hagarna, då kan det gå jättejättefort i paddocken, trots att vi går i cirkel.

Men nej. Nu ska vi alltså ut i mörkret. Matte får såna här galna idéer ibland. Det är faktiskt inte riktigt klokt. Som referens: på den rosa hästens weird-shit-o-meter så får “springa runt i en flock med kossor” kanske en femma på en tiogradig skala. “Gå ut i utomhuset mitt i natten” får tjugotvå. Utomhuset är ju ganska läskigt även i dagsljus, i alla fall så länge det inte är fullt med kossor i det.

Matte bestämde sig för att sköta detta så pedagogiskt som möjligt. Det vill säga först rida lite inomhus, så den rosa hästen kände sig lite trött och nöjd. Därefter tog vi av ridutrustningen och rullade in den rosa hästen i reflexer. Stallet ligger visserligen vid vägar med relativt lite trafik, men vägar är det likafullt och oavsett trafik eller ej så ska man ALLTID synas så gott man kan när man är ute på hajk i naturen. För att komplettera det hela så rullade vi även in matte i en hel del reflexer. Sen fick den rosa hästen ha träns och det långa kopplet, och så gick vi iväg på promenad. Ingen jättelång sådan, för all del, men ändå. En sväng runt grannens stora åker. Det tar ungefär en kvart.

“OMAJFAKKINGGAD!” sa den rosa hästen när vi lämnade stallplan och allting blev precis beckmörkt omkring oss. Vi hade lite månljus att jobba med, men det var allt.

Den rosa hästen tyckte att det var sjukt spännande. Efter den första chocken av mörker så tyckte hon inte ens att det var läskigt. Klart att man kanske tar en liten omväg runt en vält lyktstolpe hos grannen, och när vi gick förbi en vägskylt som glänste lite så var vi tvungna att stanna och säga fnork en stund innan vi kunde gå vidare. Men det verkar onekligen vara så praktiskt att om man inte ser träden så är de inte farliga. Den rosa hästen klampade på med stora ögon och långa steg, och hade på det hela taget en förträfflig kväll.

När vi kom tillbaka till stallet var hon helt mentalt utmattad, och behövde stå i sin lägenhet och stirra in i väggen en lång stund innan hon landade.

Nog för att det var succé, men en gång är ingen gång så nästa dag gjorde vi samma sak igen. Matte hade varit och köpt ett par ordentliga reflexboots för att komplettera outfiten, den rosa hästen hade smält intrycken och vi kände oss i kontroll över situationen.

I alla fall ända tills vi gick förbi ett hus med en lampa utanför så att de nya bootsen reflekterades. Den rosa hästen fick syn på dem och hoppade baklänges i chock över att hennes fötter plötsligt var självlysande. Men det är ju egentligen inte en helt orimlig reaktion om man inte är riktigt beredd. Faktiskt.

I övrigt var promenaden lika odramatisk som föregående dag. Tydligen har den rosa hästen en fördel av att knappt se nåt i dagsljus, det här med mörker är inte lika megakonstigt som det skulle kunna vara trots allt.

Men vi är fortfarande motståndare till kallt, blött och pälsbyggeri. Höst är ganska kass när man är rosa.

Lucka 1 – Hur vi gör detta

Välkomna till Fnorkkalendern 2017!

Fnorkkalendern är antingen en adventskalender eller en julkalender, det beror lite på hur man är funtad. Den innehåller 24 luckor som sig bör, ett blogginlägg varje dag fram till julafton.

Blogginläggen kommer att vara av lite olika karaktär, sådär som det brukar vara. Det kommer inte att vara en dagbok, utan mer återblickar på vad vi har gjort under hösten, eventuellt blandat med rapporter från nutiden om vi får för oss att hitta på nåt skoj. Inläggen kommer inte heller att vara i kronologisk ordning, det skulle vara alldeles för enkelt. Men för att ni inte ska bli alldeles vilse i pannkakan så kommer vi att inleda varje kalenderinlägg med vilket datum det handlar om. Så kan den som känner sig hypernoga pussla ihop en tidslinje efter bästa förmåga, det står var och en fritt.

Vi skulle också önska att ni hjälper till att styra den här båten lite. I kommentarsfältet på det här blogginlägget går det bra att skriva frågor, lite som en frågestund. Dessa frågor kommer vi sedan se till att besvara under kalendern, antingen som en del i ett inlägg, eller som ett eget inlägg. Är ni med?

Vi börjar med en liten mjukstart och ett exempel på fråga;

Fråga: Varför kallas den rosa hästen för rosa, när hon inte är särskilt rosa utan mer beige?

Svar: Den rosa hästens färg kallas perlino (eller pärlvit). Det är två gulanlag över brun färg, om man är intresserad av genetik. Hon är lite som pärlemor i pälsen, den skimrar nästan som på en akhal-teke ibland, men just det är lite svårt att fånga på bild.

Hon har också väldigt tunn rosa hud och tunn, finhårig hermelinpäls som alltid är alldeles för kort. Det är därför hon behöver så mycket täcken (inte minst för att hon får ilskeutbrott när hon fryser. Täckandet är alltså inte bara för att den rosa hästen ska vara varm, utan även för att skona omgivningen). Pälsen blir tjockare för varje år, ju bättre den rosa hästen blir på svenskt klimat, desto bättre går det. Nu när hon har full vinterpäls ser den ungefär ut som en normal tunnhårig häst gör i sin sommarpäls.

När den rosa hästen kom till Sverige för några år sen var hon dels en inomhushäst, dels kom hon från ett mycket varmare klimat. Således hade hon nästan ingen päls alls, utan den rosa huden lyste igenom och hela hästen var faktiskt rosa. Då uppstod smeknamnet “Den rosa hästen”. Sen att det fortfarande lever kvar är ju lite för att man inte byter ut ett fungerande artistnamn. Artisten Pink hade chockrosa hår när hon slog igenom, har hon bytt namn när hon bytte hårfärg? Va? Vavava? Nä, just det.

Den rosa hästen är dessutom fortfarande ganska rosa i vissa ljus, speciellt morgon och kväll. Samt när hon har tagit i mycket så hon är varm, då blir hon jätterosa. Framför allt på näsa och öron.


Och den där jättenäsan som alltid är mitt upp i allting är onekligen väldigt rosa även utan ansträngning.


Så hon är den rosa hästen. På sitt alldeles egna vis.

Imorgon: Lucka 2 – Den rosa hästen och den svenska hösten.
Häng med!

Reklam

Saknar du Fnorkbloggen?

Vad har egentligen hänt med den rosa hästens ben? Hur gick det för oss i avslutningen på tävlingssäsongen? Varför tränar matte för fyra tränare samtidigt? Vad händer när den rosa hästen träffar öppet vatten? Vem är den lilla gula hästen? Är det möjligt att åka på fyra järnskodda fötter ner för en berghäll utan att slå ihjäl sig? Vad tycker egentligen den rosa hästen om den svenska hösten?

Allt detta och mycket mer får du svar på i…

*trumvirvel*

Fnorkbloggens Adventskalender 2017!

Start nu på fredag, på en fnorkblogg nära dig!