Läxläsning, typ

Vi fick en del läxor från vår intensiva träningshelg. Framför allt det grundläggande med att skritta i fyrtakt istället för portugisisk paradmarsch och är göra övergångar som inte är övergångar. Det öser vi nu duktigt på och känner väl att det ändå rullar på ganska hyfsat.

Sen fick vi också i läxa att öva på partytricken, det vill säga piaff och byten. Det är lite mer av ett spektakel.

Piaffen är väl det vi ändå har någon typ av rim och reson kring. Förutom att matte ibland i någon form av hjälpsamhet sitter för tungt och lutar sig bakåt för att ge fritt spel åt framdelen. Det är nämligen inte hjälper för piaff, det är hjälper för levad. Och där är vi verkligen inte än, så matte ber helt enkelt den rosa hästen att göra det omöjliga. Varpå hon med all rätt naturligtvis blir skitarg och ställer sig lite på bakbenen “för du bad ju om det!!”. Så får matte skämmas.

För att kompensera den rosa hästen för mattes taffliga piaff så får hon lov att träna lite byten istället. För det är så OERHÖRT roligt. Så roligt att hon tar bettet och sticker iväg och gör det själv. På riktigt. Suck. Har man inte vuxit ifrån sånt när man är nio?

Problemet är alltså inte själva bytet längre. Det går som en dans. Problemet är att matte överhuvudtaget inte kan få stopp efteråt med mindre än att styra in i en vägg. Men man kan för all del tänka sig att matte får skylla sig själv som petar in en yttersporre i revbenen på en vinterpigg portugis. Det kan man tänka. Om det inte vore för att den rosa hästen gör detta även när det inte är någon ytterskänkel inblandad. Det räcker att vi går i vanlig arbetsgalopp på en volt och svänger ut på den öppna delen så ser hon sin chans.

Himla busfia.

Det är tur att det är vår snart.

Himla hackers

Ok, nu ska allting vara rensat och tvättat och alla protective spells vara uppe på plats. Så nu låter vi det här inlägget ligga här en dag eller två och ser hur det hela utvecklar sig. Så kanske vi kan återgå till det normala sen.

Inlägget om läxläsning när den rosa hästen skällde ut sin matte är tyvärr borta. Men det är kanske lika bra det.

Två sidor av ett rosa mynt

Vi har haft en liten svacka i ridningen under ett par veckor. Det kan ju bli lite sådär ibland. Vi vill minnas att det var ungefär likadant i januari förra året, även om det då var kallare så att vi fick slåss med is-i-morrhåren-faktorn. Den har vi sluppit hittills i år. Men med lite enkel slutledningsförmåga kan vi räkna ut att den rosa hästen inte direkt är ett januaridjur. Inte matte heller, för den delen. Så för att muntra upp oss lite så bokade vi in en helg med fröken, så hon kunde få lite ordning på oss. Ibland behöver man både praktisk och mental coaching, så att säga. Det visade sig att vi skulle få en lektion av varje.

Igår var det lördag. Då hade vi en skräpdålig dag. Redan från början liksom, det var bara på tvären allting. Matte var lite mähäig och den rosa hästen fokuserade mer på annat än vad matte hade för sig. Då fick vi mental coaching som fokuserade mycket på att man får vara i svackor ibland. Och när hästen är lite mitt emellan allt möjligt (till exempel har hon utvecklat sin trav jättemycket senaste tiden, vilket har fått bieffekten att galoppen inte fungerar istället. Meh.), så är det helt okej att den får vara i sin komfortzon ett tag och så fokuserar man på piloten istället. Måhända att vi är lika gnälliga för det här med januari, men matte anses av fröken besitta tillräcklig kognitiv förmåga för att så säga deal with it. Så får den rosa hästen gnälla klart. Det gjorde hon efter ungefär en halvtimme, sen ville hon också vara med och leka.

Förutom den mentala inställningen så tränade vi på att skritta ordentligt och att byta gångart. Skritten tenderar att liksom ramla iväg och bli någon sorts passtaktig portugisisk paradmarsch snarare än avslappnad gångart, så vi måste rida jättelångsamt i skritt för att komma ihåg att flytta ett ben i taget. Vi har grejat så mycket med övergångar att övergångarna har blivit en aktivitet i sig. Det blir lite tokigt. Så vi fick träna på att byta gångart utan att göra en övergång. Eftersom våra övergångar tenderar att bli ett halvt stegs tvärnit innan nästa gångart. Det gick ganska bra. Matte fick tänka “börja galoppera” istället för “fatta galopp”. Och så vidare. Den rosa hästen tyckte att det var en intressant aktivitet och blev ganska trevlig i både kropp och inställning de sista varven.

Idag var det söndag. Då tänkte vi att vi skulle upprepa gårdagens problemlösning och finlira lite med det-som-inte-längre-är-övergångar-utan-gångartsbyten. Men den rosa hästen hade helt andra planer. Förutom att hon fortfarande på ett okaraktäristiskt sätt var mer fokuserad på vad som hände utanför ridhuset än inne i det, men man kan inte få allt. Hon var mycket mer arbetsvillig, vilket gjorde matte mer arbetsvillig. Dessutom hade vi slagit runt med att gå all in på outfiten och klä oss extra söndagsfina. För man har inte roligare än man gör sig.

Allt detta i kombination gjorde att vi kunde ha en lite mer praktisk lektion och börja pilla med grejer som är svåra. Det är viktigt att göra för svåra saker ibland, för om man inte försöker så vet man ju inte om man skulle kunna lära sig. Så vi tog tag i nyårslöftet och började träna galoppombyten.

Nu är det ju inte det att vi inte kan byta galopp. Den rosa hästen är jättebra på att byta galopp. Vi är bara inte skitbra på att göra det samtidigt. Och när vi väl gör det samtidigt så är det oftast inte meningen. Till exempel när vi skulle göra förvänd galopp idag och istället gjorde jättefina byten i hörnen. Ähem.

Syftet med det hela är alltså att vi ska lära oss att byta galopp samtidigt, på angiven plats och vid angiven tidpunkt. Ett problem vi har haft med detta är att det blir någon sorts halvstegs tvärnit här med, så för ett tag sen fick vi i läxa att rida mer framåt. Det har gjort att den rosa hästen nu anser att galoppombyten är det bästa sen skivat bröd. Halvstegen i tvärnit har ersatts med rivstart, kan man säga. Det är alla sorters spännande. Det ser ut ungefär såhär:
Den rosa hästen: GALOPP!
Matte: Samla, samla, samla.
Fröken: Sluta samla!
Matte: Fan.
Den rosa hästen: Hihihihi.
Matte: Sväng!
Den rosa hästen: SVÄNGER!
Matte: Gå rakt!
Den rosa hästen: Byta! Byta! Byta! Eller nåt!
Matte: Varför springer vi på tvären?
Fröken: Rejäl ytterskänkel! NU!
Matte: *rejäl ytterskänkel*
Den rosa hästen: WIIIIIIIIIIII!!!!!!
Matte: Jelp…
Ridhusväggen: Titta, här står jag mycket tidigare än ni hade tänkt er!
Matte: Shitshitshitshitshi….
Den rosa hästen: *sladdar igenom hörnet så halva ridhusbotten hamnar på sargen*
Matte: *klamrar sig fast*
Fröken (eftersom vi någonstans i ovanstående kaos faktiskt lyckades hamna i den andra galoppen): Bra! En gång till!
Den rosa hästen: IGEN!!
Matte: Jag behöver mer mindfulnessträning…

Så, okej, det är inte direkt tävlingsklass. Men vi tar med oss att det blev byten gjorda, ibland med bak först, ibland med fram först, ibland samtidigt, ibland inte alls. Och vi tar med oss att de kom på angiven signal. Ni ska vi bara räkna ut hur vi får allt på plats och får ner de rosa fötterna på jorden igen, för om det ser ut sådär utan WE-hinder inblandat så…

När vi var klara med just den biten av det oorganiserade kaoset så fick vi samla ihop oss och på ett lite mer strukturerat sätt träna tramp. Vi leker lite med det själva ibland, speciellt nu när traven är så bra, men det var längesen fröken hjälpte till. Så det var en väldigt välbehövlig och intressant grej, som faktiskt resulterade i att den rosa hästen piafferade med alla fyra benen vid två tillfällen. Nu är problemet att vi inte vet hur man slutar piaffera. Så det får väl bli nästa utmaning. Just nu avslutar vi försöken med att tappa allt och ramla iväg i den riktning som spricker först. Det är inte snyggt någonstans, men man kan faktiskt inte vara expert på allt från början. Men det är roligt att veta att det finns där.

Sikta mot himlen och nå trädtopparna

Okej, vänner. Det är nytt år. Dags att bli högtidlig.

Vi tror mycket på att sätta upp mål. För att liksom få lite riktning på tillvaron. Man kan ju för all del ge en massa nyårslöften som går ut på att bli en bättre matte (matte), rulla mindre i lera dagen före viktiga tävlingar (den rosa hästen) eller sluta attackera folk som stör en i frukosten (båda). Men nyårslöften är ju till för att brytas, så det verkar ju lite kontraproduktivt. Så skräp med nyårslöften, vi är realistiska och sätter upp målsättningar istället. Eller visioner i alla fall. Lagom konkret sådär.

Och nu tänker vi att ni gör samma sak. Om ni vill får ni gärna dela med er av era mål för året i kommentarsfältet, så checkar vi av med jämna mellanrum, till exempel kvartalsvis, hur det går. Och så hjälper vi varandra att uppnå målen! Vad säger ni om det?

Vi tänker oss att fyra mål är lagom, då blir det i snitt ett per kvartal.

Mål 2017 för matte och rosa häst:

  1. Galoppombyten. Vi behöver lära oss att göra civiliserade byten, gärna samtidigt. Just nu har vi problem med att vi antingen får ett travsteg i mitten, eller att den rosa hästen tror att det är rivstart. Det vill säga hon byter jättefint, sen sular hon iväg i 190. Vi behöver få ordning på det där. Vi har börjat göra en plan ihop med fröken som involverar träning separat och gemensamt, samt en och annan portugis. Syftet med målet är att kunna starta medelsvår WE under 2018.
  2. Starta en dressyrtävling. Det kanske låter enkelt, men vi återkommer i ett senare inlägg till varför det antagligen blir en av de största utmaningarna för året (tur att år är ganska långa).
  3. Göra en clear round på Pay&Jump. Vi har varit ute på P&J en gång under 2016 och fick en rivning per start. Nu är målet att göra samma sak felfritt. Som ni såg igår har vi lite av en oortodox hoppteknik att befatta oss med, men skam den som ger sig.
  4. Testa något nytt. Det är viktigt att inte fastna i gamla hjulspår, därför har vi som mål att någon gång under 2017 ska vi testa något nytt. Lite som vi gjorde med det beridna bågskyttet under 2016. Här behöver vi er hjälp! Vad tycker ni att vi ska pröva?

Allt detta ska vi hinna med under 2017. Och förhoppningsvis mycket, mycket mer.

Vad ska ni göra?

Hoppfullt nyår

Okej, vi ska prata om nyårslöften och grejer, men vi måste runda av 2016 först. 

Den rosa hästen fick ju en alldeles ny, välsittande hoppsadel häromdagen. Det har vi inte haft någon förut, vi har hoppat i dressyrsadel eller en illasittande hopp. Så det var nytt. Den rosa hästen blir ofta förvirrad av nytt. Vid ungefär tredje språnget fattade hon att hon bokstavligt talat hade ryggen fri och firade det med att ta i så mycket att matte höll på att få fira nyår på månen. 

Sen blev det oordning. Den rosa hästen behövde hitta en bra hoppteknik som innefattade lagom mycket rygg. En del hästar har talang för det där och gör det naturligt. Den rosa hästen har väldigt många talanger, men hoppning är inte en av dem. Så det blir inte så naturligt. Hon måste använda sin intelligens för att komma på vilket som är bästa sättet. Trial and error!

Vi testade känguru…


Vi testade att tappa ett bakben…


…och sen hittade vi det igen!

Vi testade att hoppa bredvid hindret istället för över (här var det farligt nära att matte fick käka grus, vi tackar den nya sadeln för att det inte blev så)…

…och här vet vi ärligt talat inte riktigt vad vi gör (men det är i full fart).

Nåväl. Det gick lite bra också, när alla de rosa benen samarbetade med resten av hästen. Duktig tjej!

Det viktigaste är att man har roligt, och det hade hon i alla fall!

Dat ass!

Tre saker om 2016 – en sorts nyårskrönika

Tre saker vi gjorde under 2016 som vi aldrig hade trott på om någon förutspått dem under 2015:
1. Matte köpte den rosa hästen, vilket på ett besynnerligt sätt ledde till att den rosa hästen nu äger sin matte även på papper (ingen ska tro att det går till på något annat sätt här, det blev fullkomligt klart senast igår när den rosa hästen befallde sin människa att klia henne på manken istället för att borsta pälsen).
2. Vi vann debuten i LA:WE. Vi såg med viss skepsis på idén att ens starta i LA överhuvudtaget, och så gick vi och vann. Det är ju supermärkligt.
3. Vi red för två olika portugiser på en och samma helg utan att dö, men ingen av oss kunde stå rakt på en vecka efteråt.

Tre saker vi testade för första gången under 2016:
1. Beridet bågskytte. Himla vansinnessport. Men kul!
2. Åka på Pay&Jump och hoppa en hel bana. Kan eventuellt vara en av de konstigaste grejerna vi har gjort, enligt den rosa hästen. Det gick ganska bra, ett nedslag i varje runda. Vi måste prova igen till våren!
3. Galopp genom vatten. När det kom så mycket regn att inte ens den väldränerade utebanan hann med att dränera, utan halva banan låg under vatten. Och matte tänkte att vi rider på andra halvan. Och den rosa hästen tänkte att hon var en sjöhäst och sulade iväg genom sin nyfunna badsjö som en fälttävlanshäst i Rio.

Tre saker på den rosa hästens shit list:
1. Borstar på frambenen.
2. Hästar som försöker springa förbi henne när hon galopperar i naturen. De hamnar i en relativt intensiv shitstorm av rosa aggression. Fråga Göran, han har testat.
3. Träd.

Tre saker som inte var sådär jättelyckade med 2016:
1. Den rosa hästens mentala haveri som resulterade i en resa över grannens åker med påföljden att matte blev sjukskriven med ryggskada i en månad. Utan att ens ramla av.
2. Transporten avslutade året med att litegranna tappa en vägg och får tillbringa den första delen av det nya året på verkstaden.
3. Det var ungefär det. I övrigt har det varit rätt bra, såvitt vi kan komma ihåg.

Tre saker som den rosa hästen inte helt har greppat med Sverige:
1. Is i morrhåren vintertid. He-re-gud.
2. Snö.
3. Pälsfällningssäsonger.

Tre minuter av 2016 som förhoppningsvis visar vilket fullkomligt awesome år vi har haft:


Imorgon: Tre saker om 2017.

Gott Nytt År!

Dubbelutflykt

Igår var den rosa hästen på dubbelutflykt. Man får passa på när tillfälle bjuds.

Först var vi på vår andra träning i beridet bågskytte. Sen förra gången hade man kunnat träna på till exempel bågskytte som en del hade gjort, men nu har vi ingen egen båge än så vi har fått träna på andra sätt. Mest genom att flänga runt i ridhuset hemma utan tyglar och konstatera att det är en vansinnig himla sport, det här.

Tränaren tyckte att vi skulle prova i galopp den här gången. Det tyckte inte vi. Av den enkla anledningen att vi höll på att välta i trav förra gången, så det kändes alldeles lagom att hålla sig till det. Men sen blev vi lite kaxiga och vågade köra galopp på sista långsidan (utan sväng = mindre vältrisk). Sen körde vi galopp första långsidan, saktade av till trav genom kortsidan och därefter galopp på andra långsidan. Och det gick ju rätt bra, så då testade vi att köra första i trav och fatta galopp vid A och ta ett hörn i galopp. Och det gick ju bra, så vi vågade testa hela vägen i galopp. Med pilar och allt. Det är inte klokt vad man kan övervinna sina egna snubbeldemoner ibland. Den rosa hästen bara äger på allt hon gör. Som vanligt.

Och plötsligt gick det upp för oss vilken bra träning det är även för hästen. I första skedet kändes det mest som att hästen var ett fordon som tuffade på, men i galopp blev det väldigt uppenbart att hästen måste ha balans alldeles på egen hov. Plus att ryttaren måste kunna styra ordentligt för att inte riskera att krossa knäskålarna mot stolparna i fållan (hmm..). Plus reglera tempo och ha full kommunikation med sitt djur hela vägen. Och samtidigt skjuta pilbåge. I alltmer ökande tempo.

Galenskaper, som sagt. Men ja. Två pilar fick vi till, i galopp!

Efter bågskyttet klädde vi på den rosa hästen och stoppade in henne i transporten igen och åkte vidare mot nästa anhalt. Den rosa hästen trodde naturligtvis att vi åkte hem, för det är ju så det går till – man åker med lådan, gör en grej, åker med lådan igen, kommer hem. Därför blev hon mäkta förvånad när matte öppnade lådan och hon var på en helt ny plats? Vafan?

Vi hade åkt till sadelaffären, där den rosa hästen skulle få välja ut en ny sadel eller två. Som ett äkta bortskämt djur. För er som inte är så hästvana så kan man förklara det här med sadelprovning som att sadeln är lite som hästens gympaskor – om den är för stor, för liten eller på annat sätt skaver eller klämmer så förstör det hela upplevelsen av motion. Ingen vill ha skoskav – precis lika lite vill hästen ha sadelskav. Dock är det svårt för hästen att själv avgöra vad som passar, plus att det ska passa piloten också. Himla meck. Antingen kan man hålla på och mecka själv, eller så kan man åka till en duktig sadelutprovare. Vi väljer det sistnämnda, helt enkelt av bekvämlighetsskäl. Matte har dessutom en bra sadelutprovare som har härjat med matte och diverse hästdjur i snart femton år och som vi har stort förtroende för. Bra det.

Men det var den rosa hästens första gång på sadelutprovning. Hon förstod ungefär inte alls vad det gick ut på. Först fick hon stå i en främmande box och prova mattes gamla sadlar. Där konstaterade vi att befintlig dressyrsadel skulle gå att justera för att passa rosa hästrygg (halleluja!) men att hoppsadeln var körd. Ungefär som vi trodde. Så det blev till att prova hoppsadlar. Och då blev hon plötsligt helt övergiven och fick stå själv? Inte för att det gjorde så himla mycket, låneboxen hade mat och sådär, men lite märkligt var det ju.

I själva verket var matte i rummet bredvid och provade sadlar på en sadelbock. Det känns rimligt att testa på matten först och hästen sen. Efter en stunds mattetestande hade vi tre sadlar som verkade lovande. Då var det den rosa hästens tur att prova. Två av de tre låg bra på henne. Sen fick vi testa de två gemensamt för att se vilken som passade oss bäst som par. Först den ena, rida runt en stund, hoppa (välta över) ett hinder, rida lite till. Sen in i stallet igen och stå på gången och byta till den andra (och titta på hönsen som var i en annan box. Intressant!). Sen provade vi den andra sadeln, red runt lite, välte över hindret igen (seriöst, välte över):


Vi kom gemensamt fram till att den första sadeln passade bäst. Den rosa hästen tyckte att den var bekväm när hon skuttade omkring och matte satt hyfsat odåligt. Den fanns i svart och brunt, så vi kunde välja. Vi valde brunt, det är trots allt den rosa hästens förstafärg på utrustning.

Så nu har vi en redig hoppkostym att ha när vi välter över bommar och framför allt när vi är ute och drabbar naturen. Come on då, trädjävlar.

För er som följer oss på instagram (@fnork.se) och trodde att det här skulle vara någon typ av årskrönika, ge inte upp hoppet än. Den kommer såklart på nyårsafton.

Julspektakel

Väldigt många stall har någon typ av julshow eller liknande upptåg såhär i slutet av året, inte helt sällan i regi av ungdomssektion eller liknande. Vi vill ju inte vara sämre, såklart. Nu har vi ingen ungdomssektion eller ens direkt några ungdomar att tillgå, så vi gör det enda rimliga; dricker glögg, knölar in så många hästar vi kan få plats med i ridhuset och försöker rida i formation. Julkadrilj alltså. Traditionsenligt.

I år gick det in sexton hästar. Det är inte illa pinkat för ett ridhus på 18×30 meter. Det hade antagligen gått in ett par till, men vi fick slut på hästar. Trots extrasupport av gäster utifrån.

Den rosa hästen har många sidor av olika typ, men just när det gäller totalt kaos i hennes eget ridhus (som det onekligen blir när sexton iberiska tramshattar försöker springa i rad), då är hon stabil som en väggris. Så hon fick ta täten och styrde det hela med järnhov. Speciellt som hennes partner i täten var VM-ponnyn. Man kan tycka att någon som har gått VM borde kunna hålla sig i skinnet. Det kan man tycka. Men just den här VM-ponnyn är inte så jättebra på det här med kadrilj, så han är egentligen diskad från den typen av aktiviteter på grund av livat beteende. Men nu hade en annan häst fått ont i en fot, så för att alla ryttare skulle få vara med och paren skulle bli jämna så flyttade fröken om lite så att hon själv red VM-ponnyn och kunde hålla lite ordning på honom. Med varierat resultat. Men tidigare år har han inte bara skuttat runt på tvären, han har även fått sprätt på alla omkring sig. I år gick han först (ingen framför att jaga) och dessutom bredvid den rosa väggrisen som inte tänkte låta nån himla liten studsboll störa hennes ordning, VM eller ej. Så i år höll han åtminstone sin plats i formationen, även om han gjorde det i innovativa alternativ på gångarter emellanåt.

Nu gör vi inte direkt det här på ett organiserat sätt ändå, även om hästarna håller sig på anvisad plats. Vi har inget program eller så, utan det är mer make it up as you go along, och så ser vi vad som händer bakom. Barnhästarna fick gå sist så de kunde skutta extra vid behov, i övrigt var det bara att tuta och köra liksom. Gick jättebra, med tanke på förutsättningarna.

Man kan få se film på det hela. Om man sitter vid en dator kan man se filmen här nedan. Om man däremot surfar med mobil eller surfplatta så fungerar inte klippets ljud på grund av copyright, så då får man istället se den ljudlösa versionen genom att klicka här.

Detta var då en vecka sen. Idag är det julafton. Den rosa hästen har firat genom att ramla runt i ridhuset med sin matte på morgonen. Vi hade först planerat en uteritt med den gula hästen och hans matte, men eftersom det plötsligt var storm så att träden flög tvärs över verkligheten så kände vi att riktigt så roligt ska vi inte ha. Men ridhus är kul det med, på ett mer lagomt sätt.

Den rosa hästen fick en utflykt i julklapp, hon ska få åka till sadelaffären på måndag och välja ut en sadel som hon vill ha. Förutsatt att det har slutat storma, det är tillräckligt spännande att köra i oväder utan hästsläp. Sen kanske hon fick lite andra prylar också. Kanske. Ett schabrak eller två. Täcke. Och sådär. Ni vet hur det är.


God Jul!

Den rosa ravelucian

Den rosa hästen passar plötsligt inte i någon sadel i hela stallet utom en, och den passar inte matte i. Välkommen till sadelträsket, alltså. Suck. Så är det när man får för sig att byta kroppsform lite sådär på sport. Vi rider således typ varje ridpass i olika sadlar just nu för att testa runt. Men inte hjälper det. Vi måste sälja de gamla sadlarna och köpa nya, så är det bara. Pust.

Nåväl. Något som fungerar mycket bättre är trädterapin. Efter att den rosa hästen drabbades av akut sprattel i en kohage häromdagen och fick sån fart att Göran hamnade långt efter så beslutade matte att nu är det sluttramsat. Nu går vi upp i skogen och så ÄR vi där till det inte är farligt längre. Och idag fick vi möjlighet när vi var i stallet samtidigt som Göran och hans pilot.

När man ska göra något som är lite utanför komfortzonen är det alltid bra att klä sig ordentligt. Så den rosa hästen fick ha en ordentlig refexväst. Dessutom hade hon luciakrona för att vänja sig inför ett spektakel som går av stapeln imorgon. Det såg aningens ut som att hon skulle på ravefest i skogen. Visserligen hade luciakronan inga blinkande strobljus, men med en lampa i varje öra är man tillräckligt hård ändå liksom. Detta i kombination med att matte var fullkomligt omatchad med både sig själv och häst gjorde att vi var ett ekipage redo att ge vem som helst huvudvärk.

Inledningsvis hade vi det ganska lugnt. Okej att man går en bit längs landsvägen och det var ovanligt mycket trafik, men varken rosa eller brun häst är särskilt brydda vad det gäller trafiken. Vi mötte både bilar, skåpbilar, flakmoppe och fyrhjuling med släp fullt med plankor, och ingen av hästarna sa flaska om det. Utom att den rosa hästen tyckte att plankorna var ganska intressanta. Sen blev hon istället rädd för gud vet vad i en villaträdgård och var tvungen att få spader. Så Göran fick gå före. Det är tur att vi har med oss en trygg och stabil sällskapshäst när det ballar ur. Sen att sällskapshästen är fem år, ännu mer grön än ravelucian och troligen mest är stabil för att han inte riktigt har fattat poängen med att vara nåt annat, det gör inte det minsta så länge han kan tänka sig att gå före förbi gud vet vad i villaträdgårdar. Det är för övrigt enda gången han får lov att gå först, annars är den rosa hästen täthäst. Hon är trots allt världsdrottning, det är viktigt att inte glömma det.

Han får gå först när det är lera på marken också. Där frågade vi inte ens den rosa hästen om hon hade planer på att gå först efter att hon vid senaste tillfället vrålade att det är ett bottenlöst hål och orsakade kaos i ledet. Det var ganska strategiskt, för nu hade hon fullt upp med att försöka ta sig förbi Göran istället för att fundera över underlaget. Win. I övrigt gjorde hon sin stabilaste insats någonsin när det gäller träd. Vi gick runt lite extra ute bredvid stigen (offroadkörning, helt wild and crazy) och den rosa hästen briljerade som om naturen plötsligt var ett nytt WE-hinder. Högsta poäng för trädhantering!

Vi både travade och galopperade ute. Det gör vi inte så ofta. Speciellt inte galopp. Det rosa hästen har galopperat ute för all del, men då var det sommar. Nu är det inte sommar, allt är nytt, och så vidare, och så vidare. Ni kan storyn. Ändå kunde hon springa först på en jättelång, fin gräsväg (som vi aldrig gått på förut!) längs med ett stort fält utan att varken få panik för träden på ena sidan eller balla ur och dra en repa över åkern utan tillstånd. Båda scenarion kändes fullt möjliga, men hon höll sig snällt i pälsen, var glad och pigg och frågade artigt om tillstånd innan hon ökade tempot. Det tog dock en bit innan matte insåg att det ökade tempot var en flyttad lägstanivå snarare än något reglerbart, men det är nog bara att träna vidare.

Hon var snäll ända tills hon bromsade in lite för att titta på en potentiellt konstig grej längs vägen och Göran tänkte passa på att springa förbi och ta täten. Det var så att säga inte okej. Den rosa hästen blev vansinnig och viftade med både hovar och tänder i farliga dödshot om han inte höll sig på sin plats. Men Göran är fem, glad, storögd och har jättemycket lugg, så han tar inte sånt personligt. Han lär sig gärna hur det ska vara, och den här gången var det tydligen så att om man bara höll sig på behörigt avstånd bakom den skitarga tanten så var det här med galopp i skog alla tiders. Han har så att säga inte fullt så mycket känslor att hantera som somliga andra. I den rosa kroppen är det mycket känslor ibland. Väldigt mycket. Det är säkert fint det med, på sitt sätt.

Oavsett så uppförde sig båda hästar fint på det stora hela. Den rosa hästen får extra beröm för sin hantering av träden, som hon efter den långa galoppen var avslappnad nog att bara skritta igenom på långa tyglar. Vem är coolast i världen liksom. Hon fick till och med en extra galoppsträcka på grusvägen hemåt och var så nöjd och glad med sig själv att hon slog till med lite bocksprång. För all del inga stora saker, mer den där sortens små fnissiga glädjebubbel som kommer när livet är sådär sjusärdeles toppen som det kan bli en mulen lördag i december. Fniss är bra. Vi behöver mer fniss i världen.

Men matte ska nog prata med tomten om konceptet säkerhetsväst, det känns som en rimlig plan för framtiden.

Den rosa stridshästen

Det värsta som finns är tråkighet. Det tycker både matte och rosa häst. Så när det erbjuds äventyr så åker vi på äventyr. Igår, till exempel, då var vi på äventyr. För matte hade bokat in oss på en provlektion i beridet bågskytte.

Beridet bågskytte går ut på att hästen springer i full sula i en fålla och piloten under tiden, i farten, försöker skjuta pilbåge. Det är precis så vansinnigt som det låter.

Vi fick börja med att matte tränade på bara pilbåge och den rosa hästen fick stå i ett hörn med medföljande stallmormor och vänja sig vid ljudet som blir när man skjuter pilar i frigolit. Det hade hon inte så mycket åsikter om, däremot var det lite konstigt med ljudet som blir när man drar ut pilar ur frigolit. Men inte värre än att hon blev milt förvånad. I övrigt hade hon mest issues med att det verkade tämligen onödigt att åka transport i en och en halv timme för att stå i ett hörn med mormor, det kan hon ju lika gärna göra hemma.

Nu var det inte direkt så att matte orsakade några ljud i början (hej världssämst!), men det var ju andra med som kunde pricka målet och sådär.

Sen fick vi sitta upp och värma upp hästarna lite, samtidigt som vi passade på att rida i fållan och inspektera den. Den rosa hästen började lite smått fatta att hon hade en uppgift, och hade fullt sjå med att försöka räkna ut vad det var. Springa i fålla, är det någon typ av löshoppning månne? Men då brukar man ju inte ha matte med sig. Hm. Matte har någon typ av vapen, vi ska döda något? Är det WE-tjuren? Men var är tjuren? Är det den här grejen som är tjur??

Sen skulle vi börja skjuta. Första gången fick matte testa med en pil från stillastående häst (det gick bra!) och gången efter i skritt (det gick också bra!). Meningen är att det ska gå jättejättefort, så när vi hade skjutit klart fick vi trava iväg resten av varvet runt för att lära oss att tänka framåt. Då hajade den rosa hästen vad hennes uppgift var. När det smäller i frigoliten så levlar man upp sin fart och plöjer på! Tjoflöjt!

Värt att notera är att man i beridet bågskytte har händerna fulla med båge och pilar, och därför alltså rider helt utan tyglar. Helt. Utan. Tyglar.

Så man kan säga att matte blev lite förvånad när den rosa hästen vid nästa pilträff skuttade iväg i galopp. Hon var tydligen redo för det, tyckte hon. Det tyckte inte matte. Mest för att den rosa hästen kanske inte riktigt är i den typen av balans i sin långbenta kropp att hon får lov att galoppera i fri fart med ryttare utan tyglar. Speciellt inte när sagda ryttare har en rygg som en hundraåring. Så de följande varven fick matte lägga på att få den rosa hästen att vänta på instruktion istället för att lösa saker på egen hand. Sen gick det bra.

Vi höll oss i trav. De andra var mycket duktigare än vi och kunde galoppera (även om en av dem körde lite spansk ridskola så det bitvis var mer luftburet bågskytte än något annat. Men ryttaren satt kvar!). Men vi var jättenöjda när vi prydligt och organiserat kunde få iväg två pilar på ett varv i trav. Matte har liksom aldrig ens hållit i en pilbåge innan. Evers.

Och den rosa hästen fattade att hennes uppgift var att gå i ett jämnt tempo utan att studsa eller ta initiativ, och då klarade hon det med på ett alldeles briljant vis. För hon är ju alldeles briljant, den här rosa hästen.

(Vi fick dessutom se när instruktören lånade en av hästarna och visade i vilket tempo man SKA rida. Holy crap on a cracker vad fort det går!)

Höll i kameran gjorde vår vän C. Tack!