Som en rosa hulk

Igångsättning efter skada handlar ju först och främst om att börja från grunden. Det kan vara ganska nyttigt. Till exempel har matte efter tjugofem års dressyrridning äntligen fattat att bakdelsvändningar inte har ett skvatt med bakdelen att göra. Ibland går det inte fort.

Hursomhelst. Efter ett tag är det dags att börja styrketräna. Där är vi nu. Eftersom den rosa hästen har stått still en del de senaste månaderna på box eller i tråkhage så har hon tappat en del muskelstyrka. Så hon behöver lite styrketräning. För att göra det lite roligare så har vi ett gäng olika övningar och kör en per dag. Så blir det dessutom variation. Det är nyttigt för alla inblandade, och den rosa hästen blir stark som en rosa hulk utan att hon ens märker det.

Vi började försiktigt med övergångar mellan trav och galopp på volt. En stor volt, men ganska täta övergångar. Tio steg trav, tio språng galopp, tio steg trav och så vidare. Upprepa fem gånger i varje varv. Den rosa hästen tycker att det är en ganska trevlig övning. Lite lättsam sådär.

Nästa gång levlade vi upp övningen och körde skritt-galopp-skritt, Det är vår standard bodybuilderövning som vi har byggt mycket rosa rumpa med. Den rosa hästen kan övningen väl och vill väldigt gärna visa det, så hon river iväg i galopp på eget bevåg ungefär när hon tror att hon har skrittat tio steg. Det brukar vara efter cirka fyra.

En annan dag gjorde vi förvänd galopp. Inte så långt åt gången, ungefär ett halvt varv på spåret. Fattning på långsidan, förvänd genom två hörn, bryt av på nästa långsida. Upprepa två gånger i varje varv. Den rosa hästen är stensäker på förvänd galopp. Hon är jeteduktig LA-hest. Men hon är FAKTISKT lite överkvalificerad för förvänd galopp. Hon kan ju faktiskt byta galopp. Och det är ju väldigt mycket roligare. Så hon gör det istället. Det är ändå lite oklart vem som kör i det här ekipaget. Matte får vara oerhört tydlig och blockera ytterbogen så det inte går att byta galopp. Den rosa hästen tycker att det är oschyssta metoder. Diskussion uppstår. Matte vinner. Oftast.

Eftersom den rosa hästen verkade så sugen på att göra byten så tänkte matte att hon kunde få göra det som nästa dags övning. Nu är ju inte själva bytet den största styrketräningen där, utan mer cirkuskonsterna som uppstår när den rosa hästen överlyckligt sprattlar iväg och plötsligt har elva ben i femton olika riktningar. Det är verkligen inte civiliserad sjukgymnastik, men ibland måste man få ha lite roligt också.

Nästa lite mer seriösa styrkeövning blev galoppfattning ur ryggning. Det är den rosa hästens hatövning. Hon tycker att den är skitjobbig även när hon är i full kondition. Hon måste liksom fälla in de jättelånga bakbenen hela vägen under sig och ta sats därifrån. Därför hade matte intentionen att bara göra den en gång i varje varv, men det blev två gånger i vänster när den rosa hästen först använde ryggningen som språngbräda för att hoppa iväg ståendes på bakbenen. Ska man hålla på med sånt trams får man göra igen tills man skärper sig. Den rosa hästen fattade det ganska omgående, så det behövdes bara en upprepning.

Idag gjorde vi en mix av alla övningarna som vi gjort hittills. Lite som ett komplett crossfitpass. Det gick jättebra tills vi kom till bytena (som var sist) och den rosa hästen blev så lycklig att hon spårade ur fullkomligt så det tog nästan en kvart att få ordning på det hela och kunna gå på en rak linje utan att ragla iväg som en salongsberusad myskanka med för stora brallor.

Vi tänker oss att metoden för att komma förbi detta är mängdträning. Om bytena blir lite mer en vardagsgrej kanske roligheten dämpas en aning och urspårningarna minskar. Here’s to hoping, och så vidare.

Men det kan vi såklart inte göra nu. Den rosa hästen måste bygga upp sig i lugn och ro innan hon får mängdträna något annat än öppna i skritt (som för övrigt är så tråkigt att hon försökte bli rädd för bokstaven E för att muntra upp det hela, men det hade hon inte så mycket för). Så vi fortsätter med en styrkeövning om dagen, kanske två. Så tar vi det därifrån.

Nytt år, nya möjligheter

Vi har ju en tradition här på bloggen (vi har gjort det en gång och då är det en tradition, ni vet). Såhär kring nyår gör vi gemensam sak, ni och vi. Det brukar se ut ungefär såhär:

Vi tror mycket på att sätta upp mål. För att liksom få lite riktning på tillvaron. Man kan ju för all del ge en massa nyårslöften som går ut på att bli en bättre matte (matte), rulla mindre i lera dagen före viktiga tävlingar (den rosa hästen) eller sluta attackera folk som stör en i frukosten (båda). Men nyårslöften är ju till för att brytas, så det verkar ju lite kontraproduktivt. Så skräp med nyårslöften, vi är realistiska och sätter upp målsättningar istället. Eller visioner i alla fall. Lagom konkret sådär.

Och nu tänker vi att ni gör samma sak. Om ni vill får ni gärna dela med er av era mål för året i kommentarsfältet, så checkar vi av med jämna mellanrum, till exempel kvartalsvis, hur det går. Och så hjälper vi varandra att uppnå målen! Förra året hade vi lite över tjugo deltagare. Hur många blir vi i år? Haka på, det blir kul!


Fyra mål är lagom, då får vi i snitt ett per kvartal.

  1. Under 2017 hade vi målet att sätta bytena för att kunna starta Msv WE under 2018. Det har vi nästan gjort, det går oftast bra att byta men blir lite kaos efteråt. Målet för 2018 är att reda ut kaoset och, ja, vi satsar på att starta medelsvår under 2018. Eftersom det kan vara lite skraltigt med tävlingar i närheten på den nivån så duger det med P&R om vi hittar en sådan istället.
  2. Någon gång under 2018 vill vi vara med på en hoppträning på annat ställe. Ni vet när man åker iväg och hoppar för en ny tränare på främmande hinder. Först ska bakbenet komma i form igen, sen ska vi leta upp en bra. Vi har redan idéer om vart vi ska åka!
  3. Hästtransporten. Efter den senaste gångens cirkusövningar vid lastningen behöver vi lastträna för att ta reda på om det var understimulerad brunstmärr eller om det är en ny idé. Det här målet kan ta allt mellan tio minuter och tio månader att få till. Vi har också planer på att byta släp.
  4. Prova något nytt. Under 2016 testade vi beridet bågskytte. 2017 testade vi kofösning. Vad blir det 2018? The sky is the limit!

Vad ska ni hitta på?

Sprattel

Den rosa hästen är nu friskförklarad och får träna lite mer på riktigt. Målet är att hon ska vara tillbaka i sin ursprungliga form om ungefär en månad. Eftersom hon numera får vara ute i hagen och skutta runt så är det dessutom en mycket behagligare resa för matte. Visst att hon är pigg och glad, men den frustrerade, explosiva piggheten är nästan borta. Vi har till och med klarat av ett par ridpass helt utan bockningar.

Ute i hagen har hon en halvstor yta och en snäll kompis. Den snälla kompisen, även känd som det spanska mumintrollet, är lite mer som att ha en milt intresserad åskådare än en lekkompis. Den rosa hästen lägger stora delar av sin hagvistelse på att försöka få fart på mumintrollet, men hon hade antagligen haft större chans att få fart på en betonggris. Inte det att mumintrollet inte är intresserad, hon tycker bara att det är bättre att hon står och tittar på när den rosa hästen hoppar runt som en idiot för sig själv. Och det gör att den rosa hästen kommer av sig lite. En idealisk rehabkompis, alltså.


Med denna nya fridfulla tillvaro så tänkte matte att det kunde vara läge att ta fram lite WE-hinder igen. Tillsammans med den gula hästen och hans matte så gjorde vi en liten bana med fyra snälla hinder som inte kräver några skarpa svängar eller tvära övergångar. Det är kanske lite tidigt ännu, men vi kan ju göra hindren i skritt och kanske trav, tänkte matte. Det tänkte inte den rosa hästen. Hon travade på nåder en gång, sen var det slut med det.

Den gula hästens matte: Skulle inte ni trava?
Den rosa hästens matte: Det är ju det vi gör!
Den rosa hästen: SPEEDMOMENT!!!

Det kanske inte hjälpte att matte drabbades av en fnissattack. Det gjorde det inte.

Den rosa hästen ska ju snart debutera medelsvår WE. Så hon har börjat lära sig (på gott och ont) var man byter galopp. Till exempel i två tunnor. Där byter man galopp mitt mellan tunnorna. Att matte väljer att trava i hindret gör ingen skillnad. Det går minsann att byta galopp i mitten ändå. Det är en fråga om vilja!

Och eftersom matte ändå inte har någon koll kan man lika gärna galoppera hela tiden. Matte kan få bestämma tempot om det nu är så noga. Kan galoppera på stället om så skulle vara. Faktiskt.

Knashatt.

Lucka 24 – Äntligen

Vädret var bättre idag. Den rosa hästen fick värma upp i långsnöret i ridhuset. Utekläderna på. Kompisen redo. Sen äntligen…

Den finaste julklappen som den rosa hästen kunde få var att få gå ut i hagen igen. 

Den finaste julklappen som matte kunde få var att slippa sitta på ryggen på den rosa hästen när allt det här skulle ut:

God Jul och tack för att ni har följt vår julkalender ända in i kaklet!

Lucka 23 – Ändrade planer

Idag var planen att ta av julklapparna på bakbenen, rida ordentligt och sen skulle det rosa hästen äntligen få gå ut i stor hage. Men planer ändras ju ibland. Till exempel när det är storm. Ganska mycket storm, faktiskt. Såpass mycket att ingen häst fick gå ut, ifall träden skulle börja välta. Då är det verkligen inte läge att gå ut för första gången på flera veckor. 

Det är inte heller läge att rida sin vintergalna häst efter två dagar på box. Med risk för att få fira jul i gips. Så vi fick revidera planen lite. 

Bakbenen såg i alla fall jättefina ut. Som att det knappt ens varit några sår. Tack för det. 

Matte tyckte lite synd om den väldigt friska rosa hästen som hade svåra anfall av sprattelben. Så för att hon skulle få röra på sig lite så tog vi en sväng i långsnöre. Matte blev ganska omgående väldigt nöjd med den reviderade planen. Det rosa hästen också. Tjo!


Det fina var att nu när vi vet att benet är helt så vågade matte låta den rosa hästen hålla på. Hon fick sprattla av sig i ungefär en kvart, sen sträckte hon ut i lugn fin trav med långa ben, fattade snällt tretaktig galopp i båda varv och verkade njuta av situationen. Äntligen lite rimlig urladdning!

Lucka 22 – Tränarkvartett

(30/9)

En dag i slutet av september tränade vi för fyra tränare samtidigt. Det var ganska många. Working Equitation är en ganska ny gren i Sverige. Därför finns det inte ännu så jättemånga utbildade grenspecifika tränare, men ett litet gäng är de ändå. Och just den här dagen var några av dem på besök hos oss för att vidareutbildas.

För att tränarna skulle få lite praktisk träning i att vara tränare så behödes det olika typer av träningsekipage. Matte och den rosa hästen anmälde sig givetvis genast som frivilliga. För att dryga ut startfältet så fick matte dessutom äran att vara med på den gula partyponnyn som kan alla partytricksen. Lyxridning deluxe, alltså.

Den rosa hästen skulle delta som LA-häst, och den gula som Medelsvår. Dessa båda grupper var direkt efter varann, så matte fick köra en väldigt snygg löpande bandet-grej för att få ihop logistiken kring det hela.

Båda hästar på rad i stallgången, borsta, sadla båda, in med den rosa hästen i boxen, tränsa den gula, ut och rida fram den gula, in med den gula hästen i boxen, tränsa den rosa, ut och rida fram den rosa, träna den rosa för alla tränarna, in med den rosa i boxen, tränsa den gula igen, ut med gula och träna för alla tränarna. Phew.

Lyckligtvis fick vi vara först av LA-ekipagen, så matte fick en liten paus emellan i alla fall.

Just den här dagen var den rosa hästen trött. Lite oklart varför, såhär års verkar det särdeles osannolikt, men på sommarhalvåret så kan den rosa hästen vara en smula seg i starten. Vår uppgift för dagen blev helt enkelt att dölja den rosa tröttheten så gott det gick.

Det var tre tränare på plats för vidareutbildning, plus deras utbildare. Av de C-tränare som utbildade sig så rider vi för två redan (småländska sommarfröken och vår gamla vanliga husfröken), så de fick paus. Istället fick vi träna för den tredje C-tränaren som samtidigt utbildades av sin tränarutbildare. Metaträning. Det var dock inte så förvirrande som man skulle kunna tro. Det gick ganska bra, bortsätt från rosa trötthet så gick det ganska fint. Vi fick träna extra på tre tunnor med enkelt byte, samt enkelslalom med bibehållen galopp. Enkelslalomen gick jättebra, men i tunnorna skulle den rosa hästen hjälpa till så det blev lite rörigt. Istället fick vi uppgiften att galoppera högervolter och trava vänster, eller vända på hela övningen och göra tvärt om. Det tyckte den rosa hästen var dumheter. Hon jobbar inte så mycket med att ändra på saker. Men matte fick bra tips på att reda ut det, till den rosa hästens stora förtret.

Sen fick den rosa hästen gå in och äta lunch medan den gula hästen fick komma ut på drillning. I LA-gruppen var vi lika många ekipage som tränare, vilket innebar att de fick varsitt ekipage att träna på. Men i Msv var det bara en liten gul häst. Därför fick vi alla tre tränare och tränarutbildaren som gemensamt skulle få oss att göra snygga galoppombyten.

Till historien hör att vid det här tillfället hade matte ridit den gula hästen exakt en komma noll gånger tidigare. Han är för all del en väldigt trevlig liten häst, men han har väldigt många knappar och är inte direkt enkel att bara sitta upp och köra med. Men som en del av utmaningen så tänkte matte att vi sitter upp och kör bara. Ut ur komfortzonen ba!

Vi hamnade överallt. Så kan det gå. Speciellt när alla de fyra tränarna bestämde att vi skulle öva galoppombyten i en speciell övning på volt, där vi gjorde öppna in i bytet för att inte komma efter bak. Det var ganska komplicerat. Ibland fick vi dock till det, det märktes väldigt tydligt eftersom alla fyra tränarna simultant brölade “BRRRAAA!!!” så att både den gula hästen och hans pilot höll på att hoppa ur paddocken i ren förskräckelse. Hej hå.

På det hela taget en rolig upplevelse. Det är väldigt intressant att få tre-fyra olika synvinklar på sina taffliga ridförsök för att sedan applicera dem i tur och ordning och inse att alla fungerar men på olika sätt. Ibland finns det flera vägar till målet, helt enkelt. Eller en fyrfilig väg, i vissa fall.

Lucka 21 – Så kan det gå

Idag var den stora dagen när den rosa hästen skulle åka på sitt förhoppningsvis sista återbesök till veterinären. Den senaste tiden har benet känts väldigt bra, svullnaden är helt borta och det går inte att känna någon rörelsestörning i ridningen. I alla fall inte i skritt eller trav. Hela galoppen är ju en enda stor rörelsestörning för tillfället. För att uttrycka det milt.

Den rosa hästen är för tillfället lite överenergisk (det kan eventuellt ha framgått tidigare i veckan). Hon är dessutom understimulerad, och dagen i ära även dunderbrunstig och hade hormoner sprutande ur öronen. När matte körde fram transporten blev det helt enkelt för mycket. Hon vägrade. Den äventyrsälskande rosa hästen som vanligtvis inte säger flaska om att gå på transporten om hon har någon med sig in i lådan och matte bakom. Nu bara blåvägrade hon. Hon tänkte inte åka transport. Frågor på det??

När man ska till doktorn får man faktiskt skärpa sig. Så det blev linor och en hink med mutor som första steg. Den rosa hästen svarade på det genom att göra en halv saltomortal med kvarts skruv, åka på magen sidvärts ner för rampen, slitasig från allt och flöjta iväg i galopp längs bilvägen med ljudliga fnork och svansen i vädret. Tills hon fick syn på pojkarna i hagen bredvid, då tog det stopp minsann. Sen blev hon orolig att hon hade råkat göra fel, så hon började tramsa runt på vägen medan matte kom närmare. Den inre kampen övervanns dock av den logiska sidan, så när matte var ganska nära och frågade om hon tänkte lugna ner sig snart så kom hon snällt gående på inkallning.

När vi kom tillbaka till transporten och pink pony crew fick vi ta fram kedjegrimskaft, då gick hon på rätt snabbt. Så det blev ordning med det också. Även om matte kanske muttrade nåt om att julskinkor med fördel är rosa.

Problemet var att den rosa hästen naturligtvis inte gör en såndär grej utan att skada sig. Så hon hade lyckats med en tämligen blodig historia, genom att skrapa båda bakbenen mot kanten på rampen när hon åkte på mage. Passande nog var vi ju på väg till veterinären. Vad gör man liksom, kör ”Hej, vi är här för en två månader gammal sparkskada, vänligen bortse från blodet som rinner längs benen”?

Nej, såklart inte. Veterinären inledde med att tvätta och raka bakbenen för att göra lite damage control. Det visade sig vara tämligen ytligt, tack och lov. Vi fick testspringa en gång också, och när den rosa hästen inte såg ut som att något behövde amputeras sådär på direkten så fick vi gå vidare med det ursprungliga syftet med besöket.

Efter att den rosa hästen faceplantade vid longeringen förra gången så hade veterinären bett oss att ta med sadel idag så vi kunde göra ett ridprov. Med någon sorts baktanke att det skulle vara lite mer organiserat än galopp i snöre. Matte,med de senaste dagarnas dårfinkerier i livligt minne, var lite svettig över detta. Den rosa hästen var desto mer nöjd när sadeln kom på. Äntligen något som är fullt begripligt på den här konstiga himla tävlingsplatsen. Så hon gick med stora kliv till ridhuset i sån fart att vi tappade pink pony crew bakom oss en stund. Sen fick vi värma upp i lugn och ro. Eller ja, för oss själva. Lugn och ro är inget vi direkt jobbar med för ögonblicket. Men trots all sin energi så förstod den rosa hästen stundens allvar och höll sig på marken. När veterinären kom så kunde vi visa alla tre gångarter i båda varv utan mer än huvudruskningar, lite spridda framben och en matte som körde nån sorts Dalai Lama-mantra med höga händer. Duktig häst.

Sen tog vi av sadeln och gjorde böjprov på ett ytterst civiliserat sätt, för att därefter runda av med longering med bara en sprattelattack med lite korsgalopp och sånt. Fullt godkänt. Och det allra bästa var att det inte fanns någon hältanågonstans. Inga ojämnheter eller konstigheter mer än mellan öronen. Fyra friska ben! Världens bästa julklapp!

Eller ja. Hon hade ju fortfarande skalat av lite hud på bakbenen. Så för säkerhets skull fick hon gå in i behandlingsrummet och få det omlindat för hemresan. Det var lite läskigt, tyckte hon. Hon var verkligen jättesnäll och stod stilla och duktigt med näsan i slickburken, men när matte lyfte ett framben för att hon skulle stå extra still så kände matte hur den rosa hästen darrade i hela kroppen när hon blev tvättad och lindad. Sjukhus är faktiskt sjukt läskigt! Matte kände sån sympati med henne att hon nästan blev förlåten för morgonens lastningsfadäs. Sköterskan gjorde fina julbandage över såren, och vi fick åka hem med vår friska häst med bakbenen inslagna som värsta julklapparna.

Sen skulle vi ju gå på transporten hem också. En gång backade den rosa hästen ur lådan, sen morrade matte åt henne och viftade med en lina bakom. Då kom hon på att det nog antagligen var en jättebra idé att åka lite hästtransport idag.

Nu har den rosa hästen ett par dagars boxvila för att såren ska gå ihop innan hon får gå ut och härja i leran. Men restriktionerna på hage har lyfts en aning, hon får gå i lite större hage och ha en kompis. Fortfarande inte hela flickflocken, men ungefär tusen gånger bättre än tråkhagen. Och två dagars boxvila är inte helt fel det heller. Man får mycket mat då. Såhär i juletid och allt.

 

Lucka 20 – Nyckeln till allt

Det visar sig alltså, efter noggrann empirisk undersökning baserad på ett tillfälle, att om matte tar ut den rosa hästen för ridning pisstidigt på morgonen så är hon alldeles för morgontrött för att göra något annat än att släpa runt fötterna och gäspa. Inget bockande idag alltså. Briljant. Vi känner att vi har hittat nyckeln för fortsatt igångsättning. 

Synd bara att matte är minst lika morgontrött…

I övrigt har den rosa hästen fått nya skor och rena lakan idag. Och kakor. 

Vad har ni gjort idag?

Lucka 19 – Den rosa dårfinken

Matte var väldigt tydlig med den rosa hästen, om hon ska få fortsätta galoppera så måste hon uppföra sig i övriga gångarter. Annars blir det inget med det.

Idag red vi runt i ridhuset som vanligt. Den rosa hästen ruskade på huvudet redan på långa tyglar i framskrittningen. Det är verkligen inte att uppföra sig. Så fort matte tog tyglarna var hon redo som en stridshäst på slagfältet och försökte bege sig iväg alldeles genast. Att det är viktigare än någonsin att hon värmer upp ordentligt hade hon ingen som helst förståelse för.

När vi hade ridit i kanske bara fem minuter så fick vi sällskap i ridhuset av fröken och en barnhäst. När barnhästar är med är det viktigare än någonsin att vuxna hästar uppför sig. Och det vet den rosa hästen mycket väl. Sen ifrågasatte hon kanske ifall hon verkligen räknas som vuxen, men med tanke på att hon fyller tvåsiffrigt om ett par veckor så kom hon faktiskt inte undan med den filosofin. Och hon är ju en seriös häst, när hon har en viktig uppgift så tar hon den på allvar. Så hon var snäll tanthäst en stund och skötte sig fint så att barnhästen kände sig trygg. Men vi höll oss i skritt och trav av förklarliga skäl. Inte minst för att den rosa hästen såg till att påminna matte om hur det är EGENTLIGEN, genom att ruska på huvudet varje gång matte la till vänsterskänkeln.

Små barnhästar rids ju inte lika länge som rosa vuxenhästar, så efter en halvtimme blev vi ensamma igen. Då var det ett bra läge att galoppera, tyckte den rosa hästen som började studsa runt som en idiot i samma sekund som fröken stängde dörren bakom barnhästen.

Matte kände väl lite att det inte var så mycket att be för. Vi måste ju komma igång innan återbesöket hos veterinären. Så det var bara att hålla i sig. Matte hade försökt vara strategisk och ta hoppsadeln. Den rosa hästen tog det bokstavligt.

Trots allmänt tramsande var vi ändå marginellt stabilare än igår. Antagligen mest för att matte var mer beredd. Men det vore väldigt, väldigt skönt om den rosa hästen snart kunde få klartecken att gå ut i den stora hagen och leka med sina tjejkompisar på dagarna.