Om med- och mottrafikanter

Jag har inte haft någon semester i år, utan jag har jobbat hela sommaren. Det är rent jobbmässigt rätt bedrövligt tråkigt, eftersom alla typer av verksamhet tenderar att stå still, men det finns en aspekt på det som är helt underbar.

Trafiken.

Eller rättare sagt bristen på trafik. Det knappt en kotte ute på vägarna halv åtta på morgonen en onsdag i juli. Det är fantastiskt. Nu har jag inte sådär jättelångt till jobbet, och det är väldigt sällan trafiken påverkar tiden på min körsträcka, men det märks ändå en tydlig skillnad såhär framåt mitten av augusti när vardagen har tuffat igång igen för de flesta. För även om inte min körtid påverkas nämnvärt åt ena eller andra hållet så verkar det som att jag påverkar andra. Negativt.

För ja. Det är lika bra att jag erkänner. Det är inget att hymla om.

Jag är en sån där fruktansvärt horribel människa som kör i 70km/h på 70-vägar. Och när 70 övergår i 60 en bit, då övergår jag också i 60. Och detta är tydligen, enligt någon sorts outtalad norm, en fruktansvärd hädelse. För jag kommer ju inte fram så snabbt som jag skulle kunnat göra om jag bara öste på enligt önskemål från omvärlden.

Men jag är lite gammaldags på det sättet. Jag tänker mig att de gula skyltarna med röd kant och svarta nuffror liksom sitter där av en anledning. Troligen är det någon som har tänkt. Och jag vet faktiskt inte, men jag tror inte att de har tänkt “Nu sätter vi 30 här så den medelålders mannen i silverfärgad BMW måste slita på sina bromsar!”. Jag tror snarare att de tänker “Nu sätter vi 30 här för det är precis vid en skola och det är ju dumt om folk råkar köra ihjäl barn bara för att de inte ser sig för ordentligt.”

Skulle jag tro. Men jag vet inte. De människor som tar såna beslut har antagligen bra mycket mer utbildning i ämnet än vad jag har. För jag har ingen alls. Mer än att jag en gång i tiden lyckades ta körkort. Eller två gånger i tiden faktiskt, sen ett par veckor. Men jag tror inte att körkort riktigt räknas i såna här sammanhang.

Sen kan jag absolut sucka ibland och tycka att hastighetsbegränsningen är onödigt låg, men jag ser inte det som någon anledning från min sida att börja bryta mot lagar. Det är lite som med TV-licensen, som jag för all del anser vara ett satans onödigt påfund i det moderna samhället, men det innebär inte att min lösning är att ställa mig själv över lagen och inte betala. För jag ser ju på TV. Ganska mycket till och med. Den är bra om man vill ha lite sällskap hemma (Okej, jag har ju för all del Glenn, men han är inte mycket till input direkt).

Istället försöker jag tänka att även om jag tycker att hastigheten är för låg så kanske det är något som jag inte fattar. Till exempel har vi något så läckert som en feldoserad kurva i vägen precis i ghettot där jag bor. Det är helt omöjligt att se med blotta ögat, men om man kommer in i den i 41 km/h istället för angivna 40 km/h så är det en reell risk att man hamnar rakt ut i spenaten. Det är så att säga inte så att det har hänt bara en gång. Om man är buss så lyckas man dessutom stoppa trafiken i båda riktningar, gärna i rusningstid. Nu är jag inte buss, men jag gillar min bil och tänker att den mår bättre om vi inte ger oss ut på oplanerad terrängåkning.

Vilket inte helt osökt leder oss in på ett annat problem med de gula skyltarna med röd kant och svarta nuffror. De är alltså hastighetsbegränsning uppåt. Inte hastighetsbegränsning neråt.

Ahmen vadå, kan man köra långsammare än vad skylten säger? Ja, om väglaget bestämmer sig för att leka vindsurfing runt nollgradigt kan det till och med vara en riktigt bra idé att dra ner farten. Så man inte hamnar i diket. När bärgaren kommer så tar de inte mycket för ursäkten “Jamen jag körde inte för fort!”
Eh jo, det gjorde du uppenbarligen. Annars hade vi inte haft det här problemet. Var glad att det inte blev ambulans.

Men för att återgå till den medelålders mannen i den silverfärgade BMW’n med de oanvända bromsarna, så låg han bakom mig på väg till jobbet i morse. Väldigt nära bakom. Jag hade naturligtvis kunnat hänga ut honom här med bilnummer och allt, om det inte vore för att han låg så jävla nära bakom att jag inte såg registreringsskylten i backspegeln.

Jag vet inte hur man generellt tänker, men jag tycker det är lite väl nära. Nog för att min bil har snygg häck, men den gör sig bättre på lite avstånd. Jag blir faktiskt inte direkt uppmuntrad att köra snabbare för att någon gärna vill putta på lite. Kalla mig misantropisk, men jag vill gärna styra själv när jag kör, om det går bra. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Jag ser det som ett utmärkt fall av darwinism, det här med att korkskallar riskerar livet i trafiken hela tiden. Men jag hade verkligen uppskattat om de kunde ge fan i att riskera mitt också.

Slutsats: Bromsa. För helvete. Tack.

Om en annan blogg

Alla ni som antagligen ramlar in här från Mullebloggen, välkomna hit.

Fnorkbloggen har inte riktigt kommit igång än, men vi jobbar på det.

Det här är naturligtvis inte samma sak som Mullebloggen. Mest för att matte är en ganska mycket tråkigare person utan Mullehästen. Men vi får väl se varthän det barkar. Orimliga mängder raljerande över verklighet och samhällsfunktioner, antagligen. Det brukar bli det.

Det var fint av er att titta förbi, välkomna tillbaka.

Vi hörs!

Om två kronor

I kassakön på Hemköp vid femtiden på eftermiddagen när en kvinna tagit fel vara och bråkar på kassören för att få honom att göra återköp, vägrar hämta rätt vara istället utan vill ha den levererad till kassan samt verkar fullkomligt ignorant inför faktum att hon bakom sig har ett tiotal personer i kö… allt detta för att få rätt till återbäring av det facila beloppet två kronor.

Det samlade hat som spontant uppstår i kön bakom hade antagligen kunnat lysa upp en mindre stad. Om hat gick att använda som el.

Om en blogg

En blogg som ska komplettera en annan blogg, så att säga. Där den andra bloggen är oändligt mycket större. Sååå… vet inte riktigt vad det här är egentligen.

Kan dock konstatera att förra gången det skulle tillverkas en blogg såhär var sisådär tre år sen. Och det var apkrångligt. Men det gick. Någotsånär. Nu återstår att se hur mycket minnet hjälper till med att ordna upp det här. Hittills: Inget.

Tack hjärnan, verkligen, tack.