Om Pilates

En hårig pilatesboll. I en vinkel så själva bollformen inte syns. Annars hade han kanske haft åsikter om att bli upplagd på internet hur som helst.


P
ilates är nio bast och första generationens invandrare från Portugal. På bilden just klar med fyrtiofem minuters lattjolajbanlåda i ridhuset. Det är tydligen vansinnigt roligt att vara ensam häst ibland, när man är van att gå i grupp!

Om måndagar

Man kan ju tycka olika om måndagar. En del gillar dem, en del gillar dem inte. Glenn gillar dem till exempel inte alls, men han verkar å andra sidan inte gilla någon dag så värst bra. Undertecknad har lätta problem med vardagar generellt på grund av ett visst mått av morgonteknisk funktionsstörning (eller man får förresten inte säga funktionsstörning längre, det heter funktionsvariation). Nåväl, leve flextid och sådär.

Hursomhelst har måndagarna lyfts väldigt sen Fnorkbloggen började på ridskola på just måndagar. När man är van att ha fri tillgång på typ det roligaste som finns, och man plötsligt bara får det en gång i veckan, då blir den gången rätt viktig. Så nu är måndagar heliga dagar. Det är en väldigt bra strategi, den rekommenderas om man har lite generell måndagsaversion.

Nåväl, sen den senaste ridskolerapporten har det varit två måndagar. För två veckor sen hade pilatesbollen ledigt efter en långhelg med jobb, så undertecknad fick rida VM-ponny istället. Det är ju på alla sätt asfräsigt. VM-ponnyn är liten, vit och kan allting, men tar ingen skit. Lite likt en mycket saknad familjemedlem. Eller mycket likt. Alldeles ganska väldigt likt, speciellt i ridningen. Det gjorde att piloten omedelbart ramlade tillbaka till alla sina vanliga gamla olater. Inte ett dugg strategiskt. Men det var roligt att prova nåt nytt! Eller inte nytt. Eller ja. Det är häftigt med hästar som kan allting i hela världen, det är det.

I måndags var Pilates tillbaka igen, pigg och glad. Bokstavligt talat. Pilates är egentligen av den lite mer introverta sorten, lite allvarlig och seriös i sitt arbete och sådär. Det var han inte i måndags. Han hade drabbats av ett litet akut anfall av the yahoos. En pilatesboll med studs i, helt enkelt. Fröken tyckte att det var strålande att han var lite glad, piloten undrade stillsamt om det verkligen är att uppmuntra när ridskolehästar brallar runt i fattningarna. Men ja, när hästen plötsligt är jätteglad är det sjukt svårt att inte ryckas med. Sprattel sprattel. Vi övade förvända skolor och förvänd galopp, vilket mer än någonsin kräver att man sitter mitt över för att inte välta. Det gick riktigt bra, vi var nöjda efteråt.

Idag är det måndag igen, men fröken är bortrest. Så det blir TVÅ veckor mellan ridlektionerna. Det är alldeles för länge, så idag ska Pilates och piloten klara oss alldeles själva. Det kan ju gå precis hur som helst.

En sorts djuruppdatering

Om vi nu skulle ta och lugna ner oss lite efter denhäringa galenskapen som uppstod för att matte råkade tänka lite häromdagen, som kanske eventuellt råkade engagera sisådär femtio tusen läsare och en ganska stor hästtidning. Det är ju trevligt för all del, men så kan vi ju inte hålla på jämt, så nu återgår vi till hur det brukar vara.

Valpet har nått bokslukaråldern. Bokstavligt talat.

image

Glenn har nått platyslukaråldern. Eller ja, det finns såklart inga bevis, men av de inköpta åtta platysarna är det sex kvar, och eftersom Glenn varit i platyslukaråldern de senaste fyra åren så känns det som en strategisk slutsats. Men seriöst, det är ganska korkade platys. Eller adrenalinjunkies, det är lite svårt att avgöra.

image

Retrievern (den mellersta) är i bråk med sin matte om att man inte får vara i soffan direkt efter promenader när det är så jäkla mycket november ute, man måste faktiskt torka lite först, annars blir soffan smutsig. Retrievern tycker att det här är bluff, hon är faktiskt inte smutsig. Matte jagar ner henne i badkaret och schamponerar henne för att bevisa att hon visst är det. Hon svarar genom att nybadad och genomblöt omedelbart springa och lägga sig i soffan. När matte knorrar lite över detta så påtalar retrievern att inte ens matte kan påstå att soffan blir smutsig av det. För OM soffan skulle bli smutsig så skulle det ju bero på att retrievern fortfarande är smutsig, och då har matte gjort ett rätt kass jobb med badandet. Faktiskt.

Hur lång tid tar det att torka en soffa?

image

 

Om hästmänniskor

Varför är vi så himla konstiga för en del? I Sverige finns det cirka en halv miljon hästmänniskor. Det är Sveriges näst största ungdomsidrott. Det finns över 360 000 hästar i landet. Det måste vara nästan omöjligt för någon enda människa att inte ha någon koppling till någon som har koppling till ridsporten. Ändå ser folk ut som de har mött en alien när man avslöjar sitt förskräckligt märkliga val av hobby. Eller val och val, frågan är hur många av oss som aktivt valt hästarna. Vi har nog mest hamnat här, för att det är här vi hör hemma.

Det börjar ganska stadigt i grundskolan, med de sköna typerna som ska ge sig på att skämta om hästar, om att vi inte ska leka med maten, om att vi luktar hästbajs. På så många nivåer kan man önska att det lättar med åren, men nejdå. Det blir möjligen lite mindre skränigt, men det är samma skämt om korv och McDonalds. Och nej, jag skrattar inte. Inte för att det inte är roligt, det kan säkert vara fyndigt ibland. Utan för att vi har hört det förut. Om och om och om igen. Snälla människa, om du nu nödvändigtvis måste förlöjliga min livsstil, kan du inte åtminstone försöka vara lite originell? Det var nästan lite uppiggande när hästköttsskandalen uppdagades och häcklarna fick lite nytt material. Om det inte vore för att de alla drabbades av total panik över att de faktiskt kanske råkat äta hästkött. Då var det tydligen inte mat längre. Det är svårt att hänga med i svängarna ibland ska ni veta.

Att växa upp i hästvärlden är inte enkelt. Det finns en romantiserad bild av en rosaluddig värld där småflickor flätar svansar och pussar ponnyer på mulen. I verkligheten är det sparkar och bett, skitigt slitgöra i timtal, starka hierarkier och orimliga mängder lera. Det handlar om att lära sig säkerhetstänk, att stå på sig, att hitta sitt sociala samspel.

Vi har ingen chans mot hästar rent fysiskt. Om hästen får för sig att dra iväg så är man relativt körd. Vår enda chans är att vara mentalt starka nog att med vår inställning och vårt kroppsspråk tala om för hästen att den helt enkelt inte ska få för sig något sånt. Det är jag som bestämmer här. Det är jag som är störst, det är jag som är starkast, därför är det jag som bestämmer. De flesta hästar köper det om man bara tror på det själv. En häst är ett halvt ton muskler till en hjärna stor som en apelsin som kan bli livrädd för ingenting. Det handlar inte om vad som händer om man vacklar, det handlar om att man helt enkelt inte vacklar alls. Och det lär man sig. Ofta den hårda vägen.

Man lär sig helt enkelt att stå emot det som i teorin verkar fullkomligt vansinnigt. Och så går det ändå. Sen tar vi med oss det ut i resten av livet och står upp för oss själva.

Hästarna lär oss så mycket mer än kunskap om hästar. Som uppvuxen i ett stall får vi snabbt lära oss att kunskap är en styrka och att man ska respektera den som kan mer, oavsett om hon eller han är äldre eller yngre. Vi får lära oss att säkerhet inte är ett skämt och aldrig ska förbises, men vi får också lära oss balansen innan säkerheten övergår i försiktighet och feghet.

Även mer konkreta saker som rakt av fyller en funktion till exempel ute i arbetslivet. Jag höll ridlektioner för att jag älskade hästar och hade något att lära ut. På köpet lärde jag mig att det är helt ofarligt att prata inför folk. Jag kan byta däck och backa med släp. Jag kan städa avloppsbrunnar och vet skillnaden på olika sorters grus.

Ett av mina första sommarjobb var som ridlägerledare för nybörjarbarn på en ridskola. Det var tjugo barn i lågstadieålder, tio sommartjocka hästar som antingen lattjade runt för glatta livet eller tyckte att de hade semester och inte tänkte göra ett skvatt, det var tio medhjälpare i form av hormonstinna pubertetsmonster i åldrarna 13-15, och utöver detta var det föräldrar till samtliga tjugo barn som skulle hjälpa till eller ha åsikter. Jag var arton år och jag insåg ganska snabbt att antingen får jag folk att lyssna på vad jag säger, eller så kommer det här bli en situation som får begreppet pandemonium att likna en försiktig nysning på tvären. I det läget kan man inte backa, man kan inte vackla. Hästsport är aldrig riskfritt ens när man gör rätt, och om man gör fel kan det bli farligt på riktigt. Man måste göra rätt. Och i det här läget var jag den som visste vad som var rätt.

Idag jobbar jag i en starkt mansdominerad bransch där jag generellt sett alltid sänker medelåldern avsevärt vid de flesta sammankomster. Jag har en tjänst som innebär att jag måste kunna gå in i ett rum fullt med medelålders män och övertyga dem om att det är jag som har rätt. Man kan tänka sig att den kan vara knepigt för en kvinna i trettioårsåldern, men jag lovar, efter ovanstående jobb de där somrarna för längesen så är det här en promenad i parken. Jag är inte speciell på nåt vis, jag är inte extra duktig eller extra bra. Men jag är uppvuxen i ett stall. Jag har hästarna att tacka för det.

Men den viktigaste lektionen som hästarna lär oss är antagligen att crash and burn bara innebär att man måste tillbaka upp i sadeln och ge sig på’t igen. Både bokstavligt och bildligt. Med eller utan bruten fot.

Det har hänt något med ridsporten i media de senaste åren (jag säger ridsport nu och inte hästsport, för till exempel travsporten står där det har stått statusmässigt). Väldigt länge var ridsporten i princip osynlig, stora framgångar gav en liten notis på sportbilagans fjärde sida. Men plötsligt syns vi. Kanske har någon förstått hur många vi är. Kanske har någon förstått hur mycket pengar som är i rullning. Kanske blev det ett uppvaknande för alla när Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Det pratades om röstkupp, om felaktiga metoder, det ifrågasattes hur en RYTTARE kunde vinna FOLKETS pris?

Vi fuskade inte. Vi är bara jäkligt många. Fråga Lasse Anrell.

Vi är ganska splittrade inom hästsporten, det finns många olika grenar och antagligen lika många åsikter som det finns hästar (eller fler, jag vet många som har fler åsikter än en om lite allt möjligt). Det är ganska ofta det blir ett helveteshål av skitsnack och konflikter, men egentligen är vi som en stor, dysfunktionell familj. Måhända att vi bråkar sinsemellan, men fan ta den som kommer utifrån och talar nedsättande om våra telingar. Då står plötsligt en halv miljon människor vända åt samma håll. Det är ett hett tips att inte stå i vägen.

Men vi har en skyldighet där. Oftast handlar fördomar om okunskap. Och vi har kunskapen. Det är bara genom att förmedla den som vi kan få förståelse för det vi håller på med. Det är bara så vi kan sluta framstå som aliens.

Förklara varför vi gör det vi gör. Förklara det fantastiska med att ha ett samspel, att styra ett halvt ton stort djur. Att hoppa högt, dansa i dressyr, galoppera fort som vinden. Nå nya mål, överträffa sig själv. Att utmana det lite hisnande från hästryggen. Och att få fyrbenta vänner. Förklara glädjen med att få en sölig betformule i håret, att mötas av ett gnägg i hagen efter en lång dag eller att återigen hitta halm under badrumsmattan. Att det är värt att bli smutsig, kall, trött och öm överallt, att aldrig ha tid eller råd med något annat.

Att vara hästmänniska är inte en hobby, inte en sidosyssla. Det är en livsstil. Och man slutar aldrig att vara hästmänniska. Man kan ha pauser, definitivt, av olika längd och frekvens. Men hur man än vänder och vrider på det;

En gång hästmänniska, alltid hästmänniska.

Om ny häst

Lite för att en del av er frågar, och lite för att säkert många av er undrar. Det är inte ett dugg konstigt egentligen, såklart.
Kommer det att komma en ny häst efter Mullehästen?

Javisst. Naturligtvis gör det det. Självklart ska jag skaffa häst igen.

Men inte nu.
Inte än.

Än så länge är sorgen och saknaden fortfarande för stor. Till Allhelgona i år besöker jag en grav på den vackraste plats man kan tänka sig, där min fina vän vilar (eller snarare härjar runt och spökar allt vad han orkar. Golfare beware!).

Jag vet inte när, det får ta den tid det tar. Mullehästen var speciell, han är ingen som någonsin kan ersättas. Så jag väntar tills den dagen då det inte längre handlar om att ersätta, utan att börja på något nytt.

När den dagen kommer så säger jag till. Så tar vi det därifrån. Jag lovar.

Om Glenns nya vänner

Glenns matte städade akvariet häromdagen (eftersom Glenn själv kategoriskt vägrar att hålla nån som helst jävla ordning, vilket man kan tycka lite vad som helst om med tanke på att han är en mal). Det var lite flugor under ljusrampen, sådär som det blir i akvariet när ingen som bor där har något som helst intresse av att äta flugor som spatserar runt på ytspänningen. Eller intresse och intresse, Glenn kan inte simma så bra att han når upp till någon sorts ytspänning alls. Men det kan man ju inte hålla på och skriva på internet hur som helst, då kan det ju bli pinsamt.

image

Oavsett så tänkte matte att det kanske är dags att skaffa lite mer klassisk akvariefisk igen. Visserligen med viss risk, eftersom Glenn besitter aningen kannibalistiska drag (nej, han har inte läst i fiskboken att han är vegetarian). Men vad är livet utan lite risker då och då. Så matte åkte till fiskaffären och köpte en påse blandade platys. Platys är tillräckligt korkade för att vimsa omkring lagom dekorativt och samtidigt tillräckligt smarta för att inte göra det i vägen för mördarmalen Glenn. Förhoppningsvis.

Hursomhelst så har påsen med blandade platys flyttat in i akvariet. Glenn har väl reagerat på det lite som man förväntar sig att en tonåring reagerar på att han måste gå upp klockan sex varje lördag morgon och vara barnvakt åt åtta fnissiga sexåringar som fått en tämligen sockerbaserad frukost. Det vill säga inte så värst jättebra. Emellanåt får han vredesutbrott och vispar runt i full fart, men platysarna flyttar sig glatt åt sidorna tills han återgår till att ligga och sura i sitt fort och himla sig åt dem. Så bra som nu malar kan himla sig (det är förvånansvärt bra, visar det sig).

image

Om annorlunda

Ja, i måndags var det måndag igen och då går Fnorkbloggen på ridskola. För att lära sig rida. Det är välbehövligt, visar det sig. Nåväl.

Den lilla håriga pilatesbollen börjar nu få lite koll på vad vi håller på med här egentligen, vilket gör pilotuppdraget ungefär tusen gånger enklare. Det kan naturligtvis vara tvärt om också, att piloten börjar landa och styra lite vilket gör att Pilates kan spänna av lite och göra sin grej.

Det är ganska sannolikt det sistnämnda, ja. Men ändå.

Vi snackar liksom samma språk men inte samma dialekt. Så det går ju, man måste bara fundera lite ibland på vad det var som sades egentligen. För exmatten rider ju som en matte till en Mullehäst, men pilateshästen är ingen Mullehäst. Han är ju en pilateshäst. Vilket leder till att när piloten gör skänkelvikning så välter pilateshästen in i väggen. Och när vi gör galoppfattningar händer det först inget, sen inget, sen är vi plötsligt i andra änden av ridhuset.

Nu är det ett ganska litet ridhus. Men ändå.

Det handlar om finetuning och såntdär. Men vi fick i alla fall ganska mycket beröm av fröken. Pilates för att han kunde skritta ordentligt och piloten för att piloten inte satt som en skadeskjuten kråka. Man får vara glad för det lilla, och det är vi.

Det är trots allt en mycket sympatisk liten häst, även om det fortfarande är ganska annorlunda, allting.

Om ridskola

Om man har haft häst i en himla massa år, och sen en dag vaknar upp och inte har nån häst längre, då blir det konstigt. Rätt tomt. Så då får man hitta på andra lösningar. Så ja, Fnorkbloggen har börjat på ridskola. På måndagar. Jorå. Det är ganska traumatiskt för alla inblandade. Mest hästarna. När man har varit någons matte i en herrans massa år så är man liksom inkörd på hur det ska vara, och när man då plötsligt är exmatte och ska vara pilot på nåt helt annat djur så blir det lite… annorlunda.

Tre lektioner hittills. Den första var en privatlektion på snälla farbror ferrarihäst. Det är ganska annorlunda att åka på en snel ferrari. Man behöver liksom inte göra så himlans mycket, man mest åker med. Tar och lättar lite i tyglarna så växlar ferrarin mellan piaff och passage, och man kan själv passa på att känna sig som ett förträffligt ess. Ändå tog det fem dagar innan träningsvärken började släppa. Nåja.

Sen blev det dags att börja rida i grupp. Det är en ganska liten ridskola med ganska små grupper, fyra stycken är vi. Vid första tillfället fick exmatten vara pilot på en liten grå, alldeles klotrund liten hest. Ungefär som en hårig pilatesboll. Med en så rund varelse måste piloten sitta alldeles precis mitt över, annars rullar hela ekipaget iväg i fel riktning. I övrigt var det en fasligt artig liten varelse som försökte fatta vad piloten menade trots att det ömsom viskades och ömsom skreks med stora bokstäver däruppe. Men väldigt centrerat.

Andra gången i grupp blev också andra vändan på pilateshästen. Vi börjar fatta grejen nu, även om galoppfattningarna blir lite kanonkuleartade och Pilates enligt fröken blev tvungen att ta i så mycket att han började skicka röksignaler med öronen. Det är ganska långa öron. Men vita.

image

Så rätt men ändå så fel. Så fel men ändå så rätt.

Snart är det måndag igen. Det blir nog bra det här.