Öh, det hände en grej…

Efter alla läger och portugiser och annat som den rosa hästen har råkat ut för den senaste månaden så bestämde matte att det var läge att hon fick lite semester. Så istället för att vara seriösa så har vi lufsat runt i naturen i några dagar och tittat på träd.

Det går ganska bra med träd just nu. De är gröna och stillsamma och ser ut precis som träd ska. Sen behöver vi ju inte gå onödigt nära för all del. Häromdagen när vi var ute med Görans pilot på en liten grå häst som är lite nervöst lagd (Göran har semester) och vi mötte en skördetröska så löste hästarna det så bra att den rosa hästen gick närmast skördetröskan och den grå tog sidan med träd. Alla vinner! Förutom att den rosa hästen inte fick springa ut på åkern och hälsa på skördetröskan som hon ville. Så roligt ska vi inte ha. Tråkmatte.

Ett par dagar senare gick vi ut igen i samma konstellation. Vi tog en väg som vi inte har gått så ofta, något som den rosa hästen tyckte var ojämförbart spännande. Den grå hästen tyckte att det var fruktansvärt. För det var SKOG! Och FLUGOR! Ve och fasa! Matte var i smyg lite nöjd över att det för en gångs skull inte var den rosa hästen som var tramsigast. Hon ville till och med gå en extrasväng in bland träden och kolla läget, så det fick hon. Med en milt panikslagen grå häst i släptåg. Det gick jättebra ungefär hundra meter in i skogen tills vi stötte på en blåbärsplockande människa. Den rosa hästen blev förvånad och tog ett litet skutt bakåt, varpå den grå hästen bröt ihop alldeles och ville springa hem. Det fick han inte, istället sorterade vi ut de trassliga fyrbeningarna och gick en bit framåt så att alla i lugn och ro kunde titta på människan. Det gjorde den rosa hästen, konstaterade att det inte var farligt, och ville sedan fortsätta sitt äventyr. Den grå hästen var inte lika avspänd över det hela utan stod femton meter bakom och såg ut som att hela skogen var full med spöken. Så vi vände innan vi stötte på mer dramatik.

Det tog ungefär tio minuter för den grå att lugna ner sig och sluta hoppa dubbelvikt framåt. Den rosa hästen gick tio meter bakom på långa tyglar och tittade fascinerat på spektaklet, helt i förnekelse att det oftast är hon som är spektakel.

När vi kom tillbaka fick den rosa hästen utmärkelsen som dagens normalaste häst. Det är verkligen inte varje dag. Den grå skulle gympa vidare i paddocken en stund så vi gick med dit och höll dem sällskap. Det stod lite WE-hinder framme så vi passade på att leka med lansen, sånt kan man göra även om man har semester. Den rosa hästen fick vara duktig häst och gå före den grå när det blev härdsmälta på grund av bommar för nära dressyrstaket och dessutom en häst med lans bredvid. Det gick finfint. Sen övade vi garrocha, det hade antagligen gått mycket bättre om vi hade haft en lans längre än dryga två meter. Men man kan inte få allt. Det var mysigt i alla fall, ibland är det viktigast.

Sen hände det en grej. Den grå hästen sprang prydligt på ena volten och vi stod på den andra och hängde lite med lansen. Och plötsligt blev det totalt kaos. Den rosa hästen fick syn på något i gräset och skyggade, matte var inte beredd utan hamnade på trekvart, den rosa hästen blev rädd för matte, hoppade undan åt andra hållet, matte dråsade i backen och är uppfostrad enligt förra millenniets idéer och hängde därför kvar i tyglarna, den rosa hästen hoppade undan igen, blev rädd för den sandiga matteklumpedunsen som hasade efter henne, matte fick sand överallt och tappade taget, den rosa hästen fastnade i dressyrstaketet, trampade ner i en stakethållare, hoppade iväg med delar av dressyrstaket flygande åt alla håll och stannade några meter längre bort när hon insåg att den farliga grejen som hade attackerat henne uppifrån var hennes matte.

Okej. Damage control. Matte fick sand precis överallt samt kommer att behöva köpa ett par nya sektioner dressyrstaket åt fröken. Sadeln fick ta rätt mycket stryk och benskydden har sett bättre dagar. Vi är väldigt glada att vi hade kwikout-stigbyglar på sadeln eftersom båda hade löst ut hela vägen, och dessutom ordentliga benskydd på den rosa hästen som trampade ner i en hållare till ett dressyrstaket. Utan det hade den här historien antagligen inte haft ett lika gott slut. Säkerheten först! I övrigt hade den rosa hästen världens minsta sår på knät och matte hade världens minsta sår på pekfingret och ett blåmärke stort som Danmark på baken. Det är svinn man får ta. Tur i oturen, så att säga.

Sånt här händer ju, det var verkligen en ren olycka. Hade matte varit lite mer uppmärksam hade det första skuttet inte blivit mer än ett skutt, nu eskalerade det så att matte fick käka grus. Klantigt kanske, men shit happens. Alla mår bra. Utom dressyrstaketet. Men som Görans pilot uttryckte det: Hellre staketet än hästen!

Den rosa hästen skämdes när hon förstod att hon hade gjort fel och tappat matte i sanden. Men matte försäkrade henne om att det är sånt som händer och inget man behöver skämmas för när det inte är med flit!

Skånsk Sommarskola – Dag 2+3

När matte kom och hälsade den rosa hästen god morgon dag 2, så hade hon under natten lyckats med konststycket att riva av en av kryssgjordarna på sin pyjamas, göra fyra nya hål i hönätet och ett hål i sig själv. Men hon hade alla skorna kvar och hålet på henne själv var inte värre än att hon slapp amputera huvudet, så det får väl ändå anses vara ett gott utfall. En sak var dock fullkomligt klar redan från början – idag var den rosa hästen pigg!

För att göra det hela extra livat så var lektionerna tvärt om, WE först och dressyr sen. Hyperpigg rosa tramshatt på WE-bana alltså. Efter föregående dags bakslag i träningen så tog vi ett snack med skånska WE-fröken innan, och kom fram till att den rosa hästen skulle få fortsätta träna på lite enklare saker som hon kan bra, i alla fall till en början. Hon tyckte att det var en formidabel idé, eftersom det innebar att hon kunde träna speed. Sen att matte, skånska WE-fröken och de andra inblandade tränade teknik, det fick stå för dem. Den rosa hästen vet ju hur man gör när man har svansen uppsatt, liksom.


När hon visade sig vara i så god form så fick hon även träna byten i tre tunnor. Det gick bra! Tanken var att vi även skulle träna det i parallellslalom, men där blev livet liksom för roligt så vi hamnade tvärs över banan mot där vi skulle vara innan matte fick styr på det hela igen. Nåväl, hellre så än mattheten från dagen innan!


Efter lunch och ett par timmars sovstund för den rosa hästen så var det dags för dagens dressyrpass. Hon var fortfarande pigg och glad, och helt med på noterna när skånska dressyrfröken gav oss tips på bra övningar att träna galoppen med. Så vi galopperade. Och galopperade. Med endast små korta pauser blev det mer eller mindre galopp i fyrtio minuter. Herregud så svettigt. Och den rosa hästen kämpade och slet för hjärtans lust, försökte byta galopp när hon trodde att hon skulle (oftast inte vid rätt tillfälle) och lyckades även byta galopp när matte gav signal. Ett riktigt trevligt pass, även om vi blev helt genomsvettiga båda två.



Det enda problemet med passet kom när det var fem minuter kvar. Den dekorativt mörkgrå himlen bestämde sig för att göra slag i saken och bjuda på ett regn värdigt en bibelhistoria. På trettio sekunder hann vi bli precis genomblöta, innan vi kastade oss in under några träd där vi stod och avslutade lektionen, i brist på dykarutrustning.

Sen var allting jätteblött. Häst, matte, sadel, kläder, allt fick hängas på tork. Lyckligtvis hade den förutseende matten tagit med den rosa hästens tjocka fleecepyjamas med hals som hon kunde rulla in sig i en stund medan hon torkade upp. Blöt både inifrån och utifrån, så att säga!


Regnet tog slut efter ungefär fem minuter, och övriga klarade sig undan. Kul för dem. Den rosa hästen fick gå ut i hagen och beta lite för att skritta av sig (det blev inte så mycket med det i monsunen). Hon verkade nöjd med det upplägget. Under tiden fick matte middagen serverad i solen i trädgården. Det är lyxigt med ridläger.

Dagen efter var det ridlägrets tredje och sista dag. Vi inledde med att ha det första dressyrpasset och fick således gå upp klockan dum-i-huvudet trots att vi var på semester. Gäsp.


Den här gången valde vi att göra en investering i vårt dressyrtävlande och rida på tränsbettet. Efter placeringen i debuten känner vi ändå att det kanske är något vi faktiskt kan göra emellanåt. Den rosa hästen var aningen mindre överentusiastisk än dagen före, tack och lov. Hon var ganska lagom pigg, möjligen lite stel efter allt galoppjobb dagen före. Matte var definitivt stel efter sagda galoppjobb. Så vi stapplade runt lite knaggligt och ibland långsamt, men fick en del bra idéer och tips att ta med oss hem för tränsridning och tävling. Efter ett tag mjuknade den rosa hästen fint och vi kunde avsluta passet med en väldigt nöjd känsla.


[foto: Kajsa Ekedahl]

Vi kände oss faktiskt så nöjda att vi efter noga övervägande bestämde oss för att åka hem. Den rosa hästen började bli trött, matte var aptrött, vi hade fyra och en halv timme körväg. Så vi valde att hoppa över det sista WE-passet. För hur roligt det än är med WE så måste man vara lite förnuftig ibland. Istället stannade vi och betade respektive kollade lektioner fram till lunch, packade alla våra saker, åt lunch, lastade och åkte norröver. Den rosa hästen vägrade först att gå på transporten (högst oklart varför, övertrött?), men när vi väl kom iväg så sov hon  hela vägen hem.

Dagen efter fick hon ledigt. Hon firade det med att gå ut i hagen och ta av sig en sko. Ridå.

Skånsk Sommarskola – Dag 0+1

En dryg vecka efter att vi kom hem från den småländska sommarskolan var det dags för nästa äventyr – sommarskola i Skåne! Med skokaoset från veckan innan i färskt minne så fick den rosa hästen utegångsförbud av sin elaka matte dagen innan vi skulle åka, så att hon skulle behålla alla skorna på. Hon hämnades omedelbart genom att plocka av sig en sko i paddocken istället. Suck.

Nu hade vi sån tur att hovis kom till stallet morgonen efter, och vi behövde inte lasta och åka förrän senare på dagen. Så det löste sig ju smidigt. Tack och lov.

Sen packade vi alla våra saker och åkte söderut. Den rosa hästen är ju numera ganska blasé på det här med att resa långt, så hon tog det lugnt. Hon var lite sur för att matte hade fipplat in hennes matsäck i småmaskigt hönät, men är det så det ska vara så JAHA då.


35 mil åkte vi, det tog fyra och en halv timme. Eftersom det var så långt så åkte vi dagen före aktiviteterna startade, så att vi båda skulle slippa gå upp klockan dumihuvet för en gångs skull. Det kändes som en bra strategi, speciellt när den rosa hästen vid ankomst kunde gå ut och sträcka lite på sig i en hage och ta det lugnt istället för att behöva prestera med en gång.


Hon är så att säga inte så svår att ha med sig direkt.

I stallet fick hon en hörnlägenhet med vattenkopp. Tyvärr var det inte en lika rolig (lättpåverkad) vattenkopp som veckan innan, men det är svinn man får ta. Det gick att slafsa i den ändå. Hon fick sova ensam i stallet, men verkade ta det med ro. Det gick såna där campinghästar utanför som hon kunde prata med, plus att matte hörde henne inifrån huset och kunde rycka ut vid krissituationer. Inga sådana uppstod, det var lugnt och tyst hela natten.

När vi var på den småländska sommarskolan hade den rosa hästen svårt att äta ordentligt. Istället drog hon runt maten i boxen och stökade till. Därför fick hon en lite mindre portion löst och resten i hönät den här gången, för att hålla lite ordning. Den smarta planen besvarade den rosa hästen genom att göra ett hål i hönätet och dra ut all maten. Inte för att äta, utan för att dra runt i boxen och stöka till. Suck.

Troligen hade hon ägnat en stor del av natten åt det, alternativt hålla vakt i sin ensamhet, för när det var dags för oss att rida det första dressyrpasset så var den rosa hästen trött. Om det var sömnbrist, lång resa i benen eller annan orsak låter vi vara osagt, men hon kändes inte det minsta som vanligt. Den skånska dressyrfröken var ny för oss och det är ju alltid lite svårt att visa sig på rätt sätt och få bra råd när hästen inte riktigt har lust, men vi tog det ändå rätt lugnt och kunde ta ett lite mjukare pass som passade trött häst bra.

Efteråt gick vi ut en sväng alldeles ensamma och tittade på Skåne. Den rosa hästen tyckte att det var föredömligt lite träd (bara ett, och det gick att gå runt!). Matte tyckte att det var föredömligt mycket blommor i vägkanterna. Lagom avancerat.


Sen fick den rosa hästen sova. Vid det här laget hade övriga hästar anlänt till sommarskolan, så hon hade sällskap i stallet och kunde ta en rejäl siesta över lunch.

På eftermiddagen var det dags för WE med skånska WE-fröken. Den rosa hästen inledde med att vara ganska omotiverad trots siesta, och matte blev lite orolig. Vi testade med den rosa hästens favorit, sprattel i parallellslalom, men det blev mest trassel och pannkaka. Var den rosa hästen för trött? Var hon sjuk? Vad pågick egentligen?

Matte frågade den rosa hästen om hon möjligen kunde komma igång lite och sluta släpa fötterna efter sig. Inte minst för att slippa tappa skorna. Den rosa hästen frågade om det verkligen var nödvändigt. Matte svarade att det var det. Då kvicknade den rosa hästen till minsann. Eventuellt lite väl mycket. Vi fick istället lätt spader och hade rosa häst överallt. Skånska WE-fröken gav oss lätta övningar så den rosa hästen skulle få känna sig som en expert, vilket hon tog tillvara på av hjärtans lust. Det blev faktiskt riktigt bra. Full flöjt ba!



Hon behövde bara bli lite påmind. Sen var hon pigg och glad, gick några timmar i hagen på kvällen och somnade sedan gott i sin lånebox. Trodde matte i alla fall…

Officiell dressyrdebutant

Vi har ju pratat om det här ett tag. Att den rosa hästen skulle börja tävla dressyr. För några veckor sen var vi iväg på en Pay&Ride där vi nästan inte gjorde bort oss, så vi bestämde att det var läge att köra all in och åka på officiell dressyrtävling. Vad är det värsta som kan hända liksom?

Sen fick den rosa hästen problem med skorna så vi fick ställa in. Men det går flera tåg, och i helgen var det äntligen dags. När vi dessutom var organiserade och eleganta i flera dagar innan.

Då hann det visserligen gå några veckor sen vi övade med tränsbettet. Så när vi genrepade kvällen före tävling kunde vi inte svänga i galopp. Matte övervägde om det innebar risk att hamna i havet (tävlingen gick på ridklubb med havsutsikt), men insåg snabbt att båda galopperna i programmet låg i andra riktningen. Så det borde ju vara lugnt. Men vi hade ändå inga större förhoppningar om utfallet, det handlade mest om att få det överstökat.

Vi åkte således med följande målsättningar (ordnat efter relevans):
1) Genomföra hela programmet.
2) Inte göra bort oss.
3) Inte komma sist.
4) För att ha ett ouppnåbart drömmål – nå 60% och godkänd ritt.

Sikta mot molnen och nå trätopparna?

Det är så lyxigt med dressyrtävling, för det är fasta starttider nuförtiden. Så vi kunde åka i lagom god tid och allt. Tyvärr är vi ju nybörjare och rider därmed i första klassen, som på stora tävlingar börjar ganska tidigt. Ganska väldigt tidigt. Vi hade starttid 08:48. Så matte fick väcka den rosa hästen klockan dum-i-huvudet igen. EN GÅNG TILL!! SAMMA VECKA!! Nåväl.

Tre dagar före tävling spåddes vädret att bli cirka 28 mm regn och storm under förmiddagen. Himla skoj, verkligen. Speciellt med rosa hästar som har lite issues med väder. Men när tävlingsdagen kom var det 26 grader varmt, vindstilla och strålande sol. Sånt passar utmärkt för den rosa hästen, förutom att hon inte ser nåt. Men vi jobbar på att lösa det med (mer om det senare).

Framridningen låg lite avskilt och var en ganska lugn tillställning, till skillnad från hoppning där det generellt sett är totalt kaos på framridningarna för att det är många som startar väldigt tätt och dessutom rider i hög fart. I dressyr tar starterna längre tid och det blir därmed färre ekipage på framridningen samtidigt. Som mest hade vi tre andra som sällskap. Det gick ganska bra. Den rosa hästen kändes positiv och trevlig. Hon höll sig lite på avstånd från övriga som hon gärna gör, men sprang artigt ungefär där matte anvisade och vinglade bara lite.

Sen blev det vår tur. Den rosa hästen hajade allvaret i situationen och var väldigt seriös. Sen fick hon syn på en konstig skugga på det konstiga dressyrstaketet framför det konstiga domarbåset och slutade högst tillfälligt att vara seriös. Men det gick över fort och vi kunde koncentrera oss på uppgiften. Nu rider vi ju för all del LC:1, så det är inte direkt raketforskning, men när man dagen innan inte lyckats svänga så kan det vara tillräckligt svettigt.

Vi lyckades ändå ganska bra. Ingenting var direkt strålande, men inte heller några katastrofer. Vi kände att vi gjorde oerhört bra hörnpasseringar, men vinglade väldigt i galopperna. Och lite sådär. På det hela taget en helt okej ritt. Utifrån förutsättningarna liksom. Och därmed klarade vi våra första två mål, vi genomförde programmet och vi gjorde inte bort oss. I alla fall inte jättemycket.

Sen fick vi vänta lite på resultat, sådär som man får på dressyrtävling. Men även här har man kommit framåt sen matte tävlade dressyr senast (för typ femton år sen), så numera ser man resultatet på internätet. Framtiden är här! Dessutom fick vi ganska trevliga siffror. Jämn spridning mellan 5,5 och 7 resulterade i prydliga 60.0%. Därmed kom vi in på en tillfällig andraplats och hamnade inte sist. Plus att vi klarade det ouppnåeliga målet på just 60% (marginal är för töntar). Fyra av fyra mål för dagen avbockade bara sådär. Det är ju inte klokt. Sen leder ju inte 60% till något i slutändan, men det är ju roligt så länge det varar. Eftersom det var tidigt i klassen och vi låg på placering så fick vi vänta kvar. Hamnar man utanför placering är det ju bara att åka hem, och det var väl i högsta grad förväntat att vi skulle göra det. Men med många kvar i klassen fick vi snällt vänta med hemresan tills någon kom och petade ut oss.

Ganska omgående ramlade vi ner på tredje plats. Men sen blev vi kvar där ett tag. Matte hann bli nervös. Vad pågår egentligen? Vi skulle ju bara inte komma sist?

Den rosa hästen tog det betydligt lugnare och passade på att umgås lite med sin medföljande crew.

Vi ramlade ett par hack till i resultatlistan till slut, men totalt sett hamnade vi på en femteplats. Och håll i hatten, det var fem placeringar! Den rosa hästen fick rosett! Och plakett! Och vann presentkort på en valfri säck med foder!

Det var ju så att säga inte vad vi hade räknat med. Det var det inte. Herregud så det kan gå.

Kommentarerna i protokollet var ganska genomgående beröm för vägar och takt, men kritik för ostadig form. Och det vet vi ju om, det är precis det vi jobbar med. Men att vi skulle ha kommit så långt att det räckte till placering hade vi aldrig trott.

Den rosa hästen med crew strikes again!

Småländsk sommarskola – Dag 2

Det var hyfsat stela mattar som kom till stallet på morgonen på sommarskolans andra dag. Hästarna hade just ätit frukost (tack vare snälla lägerdeltagare som bodde på plats och fodrade), och såg tämligen oberörda ut. Den rosa hästen såg ut att ha sovit gott, men hade lyckats att inte få bajs i nyllet. Matte var nästan lite tillfreds med det hela, ända tills den rosa fick av sig täcket och det så att säga inte var riktigt så fläckfritt. Suck. Den rosa hästen fick börja dagen med att bada. Hon var inte nöjd.

För att mjuka upp alla knakande leder i ekipagen tog vi sen en liten promenad. Matte valde att promenera den rosa hästen uppsuttet, mest för att det kändes oöverstigligt jobbigt att behöva jaga en förrymd skär vandal över nejden. Men den rosa hästen tycker att uppsuttna promenader är alla tiders, så no hard feelings där.

När vi kom tillbaka från promenaden gick vi rakt in på banan för dagens dressyrpass. Vi hade båda sovit på saken angående organiserad och elegant och kommit fram till att det kanske inte bara är sånt som andra håller på med, utan kanske även vi. I alla fall bitvis. Framför allt fick vi galoppera organiserat tills vi nästan kräktes, då bytte vi plats med den grå mustaschlusen som fick vara organiserad en stund medan vi övade på läxan i andra änden av banan, sen bytte vi tillbaka. Och så höll vi på så. Ett väldigt bra upplägg, eftersom vi hann tänka igenom saker och ting. Okej, det är kanske inte alltid en fördel för oss när vi gör det, men den här gången var det bra. Vi kunde faktiskt galoppera organiserat nästan ett helt varv på volten. Bingo.

Vi fick träna en hel del galoppöppna också, det är tydligen extremt nyttigt för rosa hästar och deras (efter 45 minuter galopp i sol minst lika rosa) mattar. Vi kände oss superciviliserade. Matte var jättenöjd och den rosa hästen var övertygad om att hon vann, och blev därför möjligen en aning överambitiös. Så när vi skulle göra halt så bytte hon gren och började köra lite western istället.

Vi vill också passa på att bjuda på sommarfrökens reaktion på att nästan bli överkörd av ett slidestoppande rosa överambitiöst hästklot.

Nåväl. På ett litet dressyrpass såhär en förmiddag så blev den rosa hästen en halvmeter kortare. Det är ju inte klokt vad som kan hända när man ger sig fan på’t. Passets tema var silvergrått. Tyvärr glömde vi att ta gruppfoto, men titta så matchade vi är!

Därefter var det dags för lunch. Den rosa hästen, som hittills tyckt att den grå mustaschlusen verkade vara en trevlig typ, drabbades plötsligt av akut märr och försökte mörda honom lite genom gallret samtidigt som hon skrek arga saker.

Två timmar senare när matte kom för att göra henne redo för nästa ridpass hade hon istället blivit hopplöst förälskad i sagda grå mustaschlus och vill tillverka fler små hästar med honom.

Det är mycket känslor ibland, det är det. Lyckligtvis är den grå mustaschlusen valack och tyckte mest att den rosa hästen verkade lite dum i huvudet. Matte var böjd att hålla med. Den rosa hästen svarade med att bryta ihop när hennes nya livskärlek gick tre meter före henne ut genom stalldörren. FÖR LÅNGT BORT!! Herregud.

Sen skulle då den grå mustaschlusen och hans nya rosa plåster göra sitt sista ridpass för den här gången, i WE. Som tur är så kunde plåstret slita sig från alla känslorna och vara seriös igen när hon förstod att det vankades arbete, så det var ju för väl det.

WE-passet handlade för vår del mycket om att använda den nya fina galoppen som vi hittade under förmiddagens dressyrpass. Till exempel för att hoppa hindret och sedan fortsätta organiserat in i ett annat hinder efteråt. Eller kunna ta lansen med enhandsfattning utan att välta eller tappa koncepten. Och såklart göra lite byten, genom att göra den första svängen in i parallellslalom. Det gick nästan! Det kommer att gå snart!

Vi tränade grinden också, men den rosa hästen blev överambitiös igen och försökte göra den på egen hand. Det fick hon inte. Så istället fick vi traggla halt bredvid grind och stå still. Den rosa hästen tyckte att det var onödigt när hon faktiskt vet hur man gör. Enda gången som det gick riktigt bra var när matte lyckades spegelvända hjärnan och gjorde grinden åt fel håll istället för baklänges. Det har den rosa hästen aldrig gjort förut, så då blev hon så illa tvungen att vänta på matte. Ha.

Hon var rysligt fin i alla fall, bortsett från när hon blev lite het på gröten. Vi avslutade med sidvärts över bommar (instruktion “Rid henne motställd fast åt andra hållet!” Seriously, woman??). Då var den rosa hästen lagom trött och nöjd med tillvaron, så vi kunde ta det i rätt tempo utan större missöden och känna oss väldigt, väldigt nöjda med dagen.

Sista passets matchning var den bästa, då vi inte bara matchade marinblått, utan även hade vinröda/mörkrosa detaljer och således lyckades med konsten att matcha med den rosa hästens tillfälliga kindkedjelösning. Winnning.

Sen var det bara för oss att packa in tusen saker (seriöst, hur mycket grejer finns det?), mocka ut allt som den rosa hästen ställt till med, lasta hästarna och åka hemåt igen.

Sammanfattningsvis hade vi ett fantastiskt äventyr alla fyra, med kanonbra träningar, härligt gäng deltagare och en fin gästfrihet som vi alltid uppskattar när vi hälsar på just här. Nu ser vi fram emot att göra detta till (minst) en årlig tradition!

Småländsk sommarskola – Dag 1

Jo, vi var som sagt på äventyr den här veckan. Nu har vi det till vardags förskräckligt lyxigt med hemmafröken som jagar oss om vi inte ser ordentliga ut, men såhär i sommartider när semestrar och annat råder så kan man ibland ta tillfället i akt att packa in sin häst i lådan och åka iväg på sommarskola någon annanstans. Så det gjorde vi. Ända till Småland!

För att komma dit i tid var vi tvungna att gå upp jättetidigt. Vi är båda två tämligen kass på att gå upp jättetidigt. Så den rosa hästen blev ganska sur när det kom en grå zombie och väckte henne klockan dumihuvet på måndag morgon och krävde att hon skulle äta frukost. Sen insåg hon att åklådan var framdragen och blev nervös istället. Det blev så att säga inte så mycket frukost äten. Och hur det är med rosa hästar och äta i transporten vet vi ju. Men matte kände att hon fick äga sitt eget problem lite där.

Sen åkte vi österut. Halvvägs stannade vi och mötte upp vårt sällskap, en grå mustaschlus och hans matte. Vi hade bokat äventyret ihop, boende till både hästar och mattar, samt gemensam underhållning. Hurra för team rosa mustascher! Eller nåt sånt. Vi hade dessutom en väl genomtänkt plan om hur vi skulle matcha inte bara matte och häst, utan även varandra. Det här med att ha vänner som har samma nörderier som en själv kan vara alla möjliga sorters fantastiskt, faktiskt. Förutom att en grå häst och en rosa häst inte riktigt har samma färgskala på sin utrustning. Men utmaningar är roligt.

Vi kom fram i god tid innan vår första lektion. Matte tyckte att det var lite skönt, för då kunde den rosa hästen äntligen ta sig samman och äta frukost. Det tyckte inte den rosa hästen. Hon hade visserligen varit här och sovit förut, på tävling. Men nu fick hon låna en annan lägenhet. Och den hade VÄRLDENS HÄFTIGASTE GREJ I HÖRNET!! Den var jeteläskig först, men den grå mustaschlusen i lägenheten bredvid verkade fixa dricka i sin. Supermystiskt.
Hon är faktiskt ganska smart, den där rosa hästen. Sen fick hon såklart ha sin vattenhink som vanligt, men det är ju roligt med underhållning!


Sen var det dags för första ridpasset. Vi hade bokat två per dag, ett i dressyr och ett i WE, och först ut var dressyr. Den rosa hästen gillar dressyr, och hon älskar att jobba och vara seriös hest på annan ort. Det var ju antagligen tävling, det är svårt att veta. Bäst att vara noga!

Eftersom vädret var lite (mycket) ambivalent så fick vi vara i ridhuset första passet. Det var helt ok, den rosa hästen gillar ridhus. Det är lättare att ha koll på omgivningen i ridhus. Utomhuset är så stort. Inomhus är bra. Problemet var att sen hon var i just det här ridhuset senast så hade de tvättat speglarna i hörnen. Efter varje långsida satt det alltså en portal in till ett parallellt ridhus i en annan dimension, där det kom en annan rosa häst springande RAKT MOT OSS!! HELA TIDEN! Det gick bra i skritt, trav var hyfsat, men när vi skulle galoppera blev det överkurs och den rosa hästen, som har lite trust issues mot andra hästar, valde att tvärnita tio meter från hörnet varje gång för att inte riskera krock. Lyckligtvis tvärnitade den andra rosa hästen exakt samtidigt, så det var aldrig någon fara! Phew!

Sommarfröken tyckte att matte skulle använda speglarna för att kontrollera rakheten hos ekipaget när vi ändå raglade runt på fyrkantsspåret, så vi började med det medan den grå mustaschlusen fick öva på andra saker på volt. Så turades vi om lite. Sommarfröken var väldigt bra på att ha koll på två ganska olika ekipage som gjorde olika saker utan att någon av oss kände sig överbelastad eller bortglömd. Precis lagom!

Eftersom matte häromveckan fick storhetsvansinne och anmälde den rosa hästen till en medelsvår WE i mitten av juli (seriöst, vad hände där?) så har vi nu lite panik med att sätta bytena ordentligt. Ibland behöver man liksom lite motivation. Så det var vårt huvudfokus med hela sommarskolan, att lära oss att byta galopp som folk. Därför fick vi börja att öva på det med en gång.

Den rosa hästen gjorde glatt alla möjliga sorters bensprattel på kommando, tillräckligt för att den grå mustaschlusens matte skulle bryta ihop lite av skratt samtidigt som sommarfröken såg ut lite som att hon egentligen skulle behöva lite mer kaffe för att klara av den här veckan. Matte tyckte att vi var ganska duktiga i alla fall. Sommarfröken bestämde sig dock ganska omgående för att bygga om hela vår galopp, få matte att sitta ordentligt, få den rosa hästen att fälla in bakdelen under kroppen och springa civiliserat. Ledorden var “Organiserat och elegant”. Det är sånt som vi annars mest har ansett att andra ägnar sig åt. Det ingick väldigt mycket öppna i galopp, det gjorde det.

Efter en timme i det bastuliknande ridhuset var vi så svettiga att den rosa hästen hade bytt färg till en mer laxrosa och matte nästan hade evaporerat bort helt. Men sommarfröken hjälpte till att ta foto på oss för att se matchningen (vitt och brunt!). Den rosa hästen hade inte alls någon lust att posera på bild förrän sommarfröken sa “Vattenkopp!”.

Efter lunch för mattar och mustaschlus, samt ett par timmars slafsande med vattenkoppen för den rosa hästen, så var det dags för eftermiddagens WE-pass. Någonstans under lunchrasten hade kindkedjan rymt från den rosa hästens träns. Mycket märkligt. Den fanns verkligen ingenstans! Istället fick matte använda en sporrem för att få ihop det hela. De enda extra sporremmar vi hade med oss var de i rosametallic som vi fått i julklapp av fröken. Det blev faktiskt riktigt effektfullt som kindkedja. Man tager vad man haver. Det fungerade helt okej att rida på, dessutom. Det gäller att veta vad som är viktigt här i livet, och så vidare.

Dagens fokus var tre tunnor, eftersom det är ett formidabelt hinder att öva byten i. Den rosa hästen ville genast öva byten. Det fick hon inte. Först skulle hon galoppera organiserat och elegant i en galopp åt gången (“Rid full fart framåt, fast långsamt!” Dafuq?). Vi hamnade lite överallt, kan man säga. Men vi började ändå fatta lite vad det var vi skulle leta efter. Ibland blev vi nästan civiliserade och fick lov att öva byte. Det gick nästan bra. Något enstaka gick riktigt bra! Detta trots att vi råkade ut för alla (alla!) väder under tiden.

Sen fick vi hoppa hinder och parkera i korridoren vid klockan. Hindret gick bra i vanlig rosahäst-stil (superhorse!), men vi fick tipset att sluta tänka så mycket hoppning i hoppningen och rida mer dressyr. Typ rida mot hindret i svag galoppöppna. Matte blev förvirrad, eftersom matte alltid blir förvirrad, men vi lyckades ändå åstadkomma något i rätt riktning. Hej hå. Den rosa hästen hade roligt!

Passets matchning var blått, vitt och svart.

Under eftermiddagen fick hästarna sova lite, medan mattarna tittade på andra ekipage (med undantag för en stunds bete i gräset bakom stallet), och hade en väldigt trevlig grillkväll med övriga deltagare i sommarskolan.

Efter maten fick hästarna komma ut en stund i ridhuset en och en för att titta på den spännande jättebollen (eller ja, bollarna). I Småland kan hästar spela fotboll. Oklart hur det är i Portugal, där är det nog mest människor som gör det. Men vi testade med portugiserna. Den grå mustaschlusen, som aldrig tycker att något är farligt, tyckte att bollen var superdupermegaläskig och höll behörigt avstånd från den och sa ljudligt fnork hela tiden.

Den rosa hästen, som tycker att allt möjligt är farligt, var inte alls lika imponerad. Den var för all del lite intressant, men sparka på den? Näeh. Matte testade att föriktigt rulla bollen mot den rosa hästens framben för att se om hon hade några Ronaldo-moves med sig från Portugal, men hon såg mest förvånad ut.

Sen gick hon och pratade med den andra rosa hästen från förmiddagen istället. Den var ju så sjukt snygg, liksom.

Förberedda fötter

Förra helgen skulle vi ha startat dressyr igen, på riktigt den här gången. Men ibland går det som det går. Den rosa hästens hovis har dragit ner på antalet kunder och då vi bor längst bort så fick den rosa hästen pröva en ny hovis. Det gick lite sisådär, dagen efter skoningen var hon halt på båda framfötterna. Det var bara för matte att avanmäla från tävlingen.

Sådär kan det ju bli ibland vid skoning, speciellt när det är en ny hovis som inte riktigt känner hästen än (eller som fröken uttryckte det, som inte visste att den rosa hästen har rosa människofötter fast hon är en häst). Så vi gav den rosa hästen några dagar på sig att vänja sig vid den nya skoningen. Det gjorde hon inte. Vilket gjorde matte lite extra fnorkig, då vi har et äventyr inplanerat i närtid. Så efter fem dagar fick den nya hovisen komma tillbaka och kolla på fötterna. Diagnosen blev att verkningen blev lite i överkant den här gången, så de känsliga rosa sulorna tog i marken på ojämnt underlag. Så hon fick en gummisula mellan fot och sko på framfötterna.

Det tog ungefär femton sekunder från att hovis var klar med det tills den rosa hästen gjorde sitt patenterade svanhopp ut genom stalldörren, redo att ta över världen. Väldigt skönt när det går att lösa såpass enkelt ändå. En missad tävling kan vi leva med, det hade varit tråkigare att missa nästa veckas äventyr.

Men ja. Matte blev lite för nöjd där. För den rosa hästen bestämde sig för att fira midsommar med att leka “gömma skon”. När hon kom in på fredag kväll hade hon bara tre skor med sig. Antagligen var det för att straffa matte för att det hade regnat på henne. Matte försökte förklara att det är så man firar midsommar, det går ut på att bli regnad på. Den rosa hästen tyckte att det var en onödig högtid och att Sverige är konstigt. Sen hängde matte snacks runt öronen på henne och påstod att det också var helt normalt. Herregud.

Nåväl. Midsommardagens morgon fick matte således spendera med att leta sko. Eftersom vi ska lasta halv sju måndag morgon så hade vi inte så mycket andra alternativ än att hitta skon, hitta någon med tappskokompetens som inte firar midsommar utomsocknes och försöka ta det där ifrån. Så matte började traska runt i hagen. Mycket systematiskt. Fram och tillbaka. Hej och hå. Den rosa hästen fick stå inne och vänta under tiden, hon var skitarg. Matte försökte övertyga de andra stona om att hjälpa till att hitta skon. De hade inte tid. De hade alla drabbats av ett akut fall av latmask.

I två och en halv timme gick matte runt och letade sko, utan att hitta något mer avancerat än en förlupen grimma. Sen var matte matt, och gick in och sadlade det rosa surdjuret istället. I ridhuset är det gummiflis och mjukt, där kan man springa även med tre skor. Tyckte matte. Den rosa hästen tyckte att hon borde få ha semester istället. Diskussion uppstod. Matte vann. Det blev inte vårt snyggaste ridpass någonsin, så att säga.

Sen fick matte börja jaga hovslagare. Med en återfunnen sko har vi personer i närheten som kan fixa, men när skon saknas så behövs det expertis för att få till en ny. Speciellt när det är sulor och annat inblandat. Men på midsommardagen är det inte direkt någon som jobbar, och det är svårt att inte känna sig som lite av en skurk som ber dem. Som väntat fick vi inte tag på någon. Suck. Vad göra?

Vi hade två alternativ. Åka på äventyr utan sko och behöva anpassa allt efter en troligtvis sulöm rosa häst kändes inte jättelockande. Låna någon typ av tillfällig toffla? Matte hittade ett par tofflor som tillhört Göran tidigare som vi kunde låna. Men nej. Förvisso har Göran en föredömligt omfattande lugg, men han har också pyttesmå fötter. Så tofflan var alldeles för liten.

Men för helvete, tänkte matte (vilket vid det här laget var okaraktäristiskt milt uttryckt). Det MÅSTE gå att hitta skon!

Så matte gick ut i hagen igen och vankade fram och tillbaka i stormen. Stona började överväga om det kanske hade brunnit på riktigt någonstans mellan öronen på människan som verkade ägna sig åt någon form av avancerad boxvandring på öppen yta. De kom fram och puttade lite på matte, men kunde fortfarande inte tänka sig att hjälpa till. De ville mest kolla läget. Alla utom den rosa hästen, som var sur för att matte vann i ridningen och dessutom försökte klämma på henne en för liten toffla. Så hon sprang istället åt andra hållet när matte efter en och en halv timmes vankande gav upp och tänkte ta in henne igen. Suck.

Man kan säga att det på det hela taget såg lite mörkt ut på skofronten. Efter fyra(!) timmars letande av sko så är man onekligen berättigad att ge upp. Matte mätte upp foten för att under söndagen åka och köpa en större toffla, som vi då inte skulle hinna testköra innan vi behöver åka på måndag. Men i brist på bättre lösning.

Lyckligtvis fanns det en bättre lösning. Senare under kvällen fick matte ett meddelande av den rosa hästens gamla hovis att om sagda rosa häst befann sig på rätt ställe vid rätt tidpunkt på söndag förmiddag så kunde hon få en ny sko. Hurra!!

Söndag morgon, in med rosa häst i åklådan (trots bajsfläckar och spån i öronen) och så åkte vi norrut. En timme tog det att åka, det är det sannerligen värt. Den rosa hästen tyckte dock att det var tråkigt, så hon började med sin nypåfunna sport att slakta hönät. Det är märkligt att mattes hästar alltid måste göra det. Hon lyckades göra ett jättefint stort hål i nätet och sen tömma ut det på golvet, varpå hon fick ett ilskeutbrott för att hon inte längre nådde maten och trampade sönder den ena av sina boots.

Väl framme uppförde hon sig dock alldeles utmärkt. Skon kom på snabbt och lätt, den rosa hästen höll sig i pälsen och tuggade inte på hovis. Oerhört bra. Hon gick snällt på lådan, matte reparerade hönätet hjälpligt och den rosa var nöjd och glad över den återfunna maten.

Sen skulle vi då åka hem. Nu är det så att när man bor på Bohuskusten så är det vissa dagar på året då man helt enkelt inte åker bil utom i absoluta nödfall. Skärtorsdagen är en sådan. Första dagen på industrisemestern. Torsdagen före midsommar. Och naturligtvis också söndagen efter midsommar, när alla som har firat på kusten ska åka hem igen.

Det var så att säga inte bara vi som skulle över Tjörnbron. Men det var bara vi som fick ett utbrott mitt på bron och började banka i väggarna. Den rosa hästen behöver åka på en kurs i mindfulness. Men till slut kom vi hem, med fyra skor och fullkomligt söndertrasat hönät (bortom all räddning. Matte är nu skyldig fröken ett nytt…).

Nåväl. Nu återstår bara att packa alla saker, smörja allt läder samt tvätta den rosa hästen. Imorgon åker vi på sommarens första äventyr!

Den rosa dressyrhästen

Jo, i söndags var vi då alltså på dressyrtävling. Eller ja, P&R för all del, men det var clear round-bedömning så att vi faktiskt behövde prestera lite och sådär. Det är en sorts tävling. Ett genrep inför de riktiga grejorna, liksom.

Det var också första gången som den rosa hästen fick gå på tränsbett ute bland folk. Vilket matte var lite lätt spänd över.

Vi hade ingen pink pony crew med oss den här gången. Istället har vi hittat en teamkompis i stallet som tävlar på samma nivå = vi kan åka tillsammans och hjälpa varandra. Hurra! Det är bra på så många nivåer – vi blir inte beroende av andra på samma sätt och de som vill åka med kan göra det för att det är roligt. Även om det naturligtvis alltid är både trevligare och enklare med sällskap så är det skönt att kunna åka ändå, så att säga.

Vi hade alltså med oss den lilla bruna hästen och hans matte. Den lilla bruna är några år yngre än den rosa hästen. Således borde den rosa hästen vara den som föregår med gott exempel och uppför sig. Det var hon inte. När hon svanhoppade ur transporten på sitt patenterade graciösa vis och upptäckte att hon var på ett nytt ställe blev hon så till sig att det var lite som att försöka sadla en rosa tornado. Matte fick gräla på henne ganska ordentligt. Den lilla bruna hästens matte skrattade åt oss och undrade om den rosa hästen verkligen behövde fullt så många regler som matte krävde. Men matte tycker inte att “Nej, ät inte på bilen!” är en helt orimlig regel faktiskt. Sen att den rosa hästen endast kunde tänka sig att vara partiellt lydig är en annan sak. Hon slickade på bilen istället. Det kanske räknas som någon typ av kompromiss, svårt att säga.

När vi väl hade trasslat på oss alla respektive attiraljer var det dags att rida fram. Och den rosa hästen kan för all del vara en sanslös tramshatt ibland, men när hon är på en ridbana med matte på ryggen, då är hon Seriös Hest. Man kan inte larva sig på jobbet liksom, det får man göra på fritiden. Så efter det första varvet i skritt då hon var tvungen att snegla ut på omgivningen (jättemycket nytt utomhusigt!) så blev hon extremt lyhörd och välartad. Matte blev positivt överraskad när vi helt plötsligt gjorde vårt absolut bästa ridpass på tränset. Så väldigt lägligt! Den rosa hästen var samlad och koncentrerad, samtidigt som hon höll sig lite på tårna eftersom framridning ändå är framridning och har även Andra Hästar som springer runt helt utan ordning. Väldigt positivt just där och då.

Efter fyrtio minuter av Seriös Hest blev det vår tur att gå in på banan. Själva tävlingsbanan var inne i ridhuset. Den rosa hästen blev förvirrad. Först var det en annan häst där när vi kom in, men den gick ut så hon blev själv i det nya ridhuset som hon aldrig hade sett förut. Men det var för all del skönt att inte hålla ordning på någon annan. Mer än den där snygga rosa hästen som sprang på andra sidan väggen. Den mötte oss varje gång vi kom nära! Men det gick inte att hälsa på den, det var nån sorts glas i vägen. Även om den försökte hälsa precis samtidigt. Det var faktiskt ganska konstigt.

Sen fick vi startsignal och skulle rida programmet, LC:1. Det kan man tro är det enklaste programmet, eftersom det är det lägsta av de program som vanligtvis förekommer. Det är inte det enklaste programmet. Bland annat innehåller det sekvensen skritt på lång tygel-skritt på kort tygel-arbetstrav-arbetsgalopp på mindre än ett halvt varv. Det är faktiskt skitsvårt om man är rosa och har en liten aning för långa bakben. Men det stora problemet var att den rosa hästen hade varit superseriös och koncentrerad i trekvart. Hon var helt slut. Så matte blev lite pjoskig och ville hjälpa den rosa hästen, vilket ofelbart leder till att matte gör precis allt som fröken dagen innan sa åt matte att inte göra. Så uppvisningen blev därefter, kan man säga. Suck. Nåväl, vi lyckades ändå skrapa ihop 65,0% trots detta anfall av förbättringspotential, så det var ju för all del trevligt. Och eftersom det var en P&R så fick vi lite muntlig hjälp av domaren utöver protokollet. Och det domaren sa var ungefär exakt att sluta göra allt som fröken dagen innan sagt åt matte att inte göra men som matte ändå gjorde. Det är ju fint att de är eniga, för all del.


Sen tittade vi på när den lilla bruna gjorde en toppeninsats precis efter oss. Den rosa hästen är en utmärkt hejarklack, förutom vissa problem att stå still. Sen hade vi ungefär en timme att vänta innan nästa start. För ja, vi hade anmält oss till en klass till när vi ändå var där. Varför inte, liksom. LB har visserligen lite högre krav på helheten, men det är ingen himla skritt på lång tygel i alla fall.

Vi började med att ta en promenad och titta på omgivningarna. Den rosa hästen tyckte att det var en utmärkt aktivitet. Förutom att det började regna. Regn är ju, som vi alla vet, alltid mattes fel. Vi fick gömma oss under några träd en stund tills det blev bättre. Sen gick vi ner till parkeringen igen och laddade upp lite med vad vi nu kunde behöva äta. Ni vet, frukt, proteinbars, bildörr, alla har olika smak.

Sen orkade matte inte släpa runt på den ostyriga rosa tramshästen, utan vi satt upp igen och skrittade en sväng uppsuttet. Ut i omgivningen så hon inte skulle bli Seriös Hest för tidigt. Det tyckte hon var hur roligt som helst så länge hon fick gå först. Det tyckte den lilla bruna var en helt okej uppdelning. Den rosa hästen är ganska modig på nya vägar. Hon blev bara lite sur när vi vände. Och när hon hittade en annan väg hon ville undersöka istället för vägen tillbaka. Matte tillät nämligen inga sådana utsvävningar utan krävde att hon skulle gå ordentligt i anvisad riktning. Så hon klättrade runt lite i ett hallonsnår istället. Såklart. Den lilla bruna hästen såg mest förvånad ut och valde att hålla lite avstånd till det rosa spektaklet på vägen tillbaka till framridningsbanan.

Sen red vi fram igen, lite kortare den här gången. Och framridningen gick precis lika bra nu. Nästan bättre, eftersom vi inte behövde vakta omgivningen lika mycket. Det blev lite struligt när hästarna i hagen bredvid drog igång ett galopprace och skrämde den lilla bruna, men han gömde sig bakom den rosa hästen som var Seriös Hest, och då blev allting bra igen. Hurra!

Den här gången startade den lilla bruna före oss så vi missade tyvärr, eftersom vi var tvungna att hålla oss civiliserade. Sen var det vår tur. Vid det här laget var den rosa hästen trött. Så när hon kom in i det tysta, trygga ridhuset så gick luften ur henne alldeles. Matte fick rida så svetten lackade och den rosa hästen gjorde det absolut bästa hon kunde uppbåda, men det blev framtungt och på bogarna när vi helt enkelt inte orkade reda ut situationen. Men på den positiva noten gjorde matte färre av de fel som domaren och fröken sagt åt matte att inte göra men som matte ändå gör hela tiden. Man får vara glad för det lilla.


Vi fick fina omdömen och tips efteråt. Domaren noterade dock att den rosa hästen inte är helt optimalt ihopsatt. Den rosa hästen svarade på detta uttalande genom att ställa sig och kissa framför domaren. Det är ju lustigt att matte trodde att vi kunde ta oss igenom en hel tävling utan att göra bort oss (det där med hallonsnåret var liksom utom synhåll för folk vi inte känner). Men ja.

Det vi tar med oss är det fina berömmet att om vi bara löser våra formproblem så kommer den rosa hästen att bli en utmärkt dressyrhäst.
Slutsatser:
1) Matte behöver lära den rosa hästen att stänga av Seriös Hest och ta fram det när det gäller.
2) Matte måste sluta rida dåligt.

Piece of cake. Tror ni att vi har löst det här till på lördag när det är dags nästa gång?

I LB fick vi snöpliga 59,6% och blev utan rosett (gränsen går vid 60.0), men för vår insats i LC blev vi belönade och likaså den lilla bruna.

Gruppbild!


Sen skulle vi klä av hästarna och åka hem. Då var den rosa hästen minsann inte alls trött längre. Till slut tröttnade matte och band fast henne i transporten. Det gick alldeles utmärkt det med förutom att hon blev lite purken. Men det får hon faktiskt lära sig att leva med. Nu när hon ska bli en utmärkt dressyrhäst.

Den rosa hästen blir dressyrhäst

Ja, alltså. När vi satte upp våra nyårslöften i början av året så ingick det ju att vi skulle starta i en dressyrtävling. Och eftersom vi är som vi är så har vi anmält oss till tre. På en månad. Här gör vi inget halvhjärtat.

Man kan ju tänka sig att det inte skulle vara något problem för oss att ramla runt en LC för all del, men dessvärre är det inte riktigt så okomplicerat som det verkar. Den rosa hästen är från Portugal och blev där inriden på klassiskt portugisiskt vis, med dito huvudlag. 

När man tävlar dressyr i knatteklass så måste man ha tränsbett. Det tycker den rosa hästen är supermysko. Matte, som är lite trögfattad, trodde för all del att den rosa hästen bara var negativ och behövde skärpa sig lite. Det var först när den rosa hästen förklarade med all önskvärd tydlighet som matte begrep vad som stod på; den rosa hästen fattade inte. Såklart. Eftersom ett tränsbett har en helt annan inverkan än ett portugisiskt stångbett. Matte kan sitta och dra i olika riktningar hur mycket som helst, om ingen förklarar för den rosa hästen vad som gäller, hur ska hon då kunna göra rätt?

Så, efter att matte hämtat sig från den skammen kommen av dålig mattighet, så backade vi tillbaka till början. Vi fick helt enkelt göra någon sorts grundläggande inridning på träns. Och eftersom den rosa hästen behöver tid på sig att smälta saker så har det får ta sin lilla tid. Vi har gjort det i perioder, nån vecka här och där, och nu börjar den rosa hästen tycka att tränsbettet är ganska trevligt. Även om hon inte är helt säker. Men okej. 

Nu hade vi kunnat hålla på ett halvår till och peta i detaljer, men äh. Orka. Så vi åker ut och testar istället. För säkerhets skull är den första en P&R, så vi slipper få  officiellt resultat ifall den rosa hästen glömmer hur man gör och börjar hoppa dressyrstaket eller nåt. En sorts genrep, kan man säga. Det blir nog bra med det. 

Eftersom nämnda genrep går av stapeln imorgon så har dagen idag präglats av förberedelser. Vi red upp våra program för fröken, som gav oss ok-stämpel. Det är alltid steg ett. 

Sen fick den rosa hästen frisyren fixad. Det gillar hon, även om hon ser ut som en discostjärna från åttiotalet under tiden. 

Därefter är det egentligen dags för bad. Men den rosa hästen var hyfsat rosa, så matte bestämde att det räcker att tvätta strumporna lite med en svamp. Det tyckte den rosa hästen var fruktansvärt. Hon hatar att tvätta fötterna. Hon blev synnerligen kränkt av det hela.

Nåväl. Det blir nog kul det här. Antingen för oss eller för publiken. Det återstår att se. 

Rosa häst på tisdagsfest

Jomenvisst, en helt vanlig tisdag med ovanligt ambivalent väder så fick den rosa hästen helt plötsligt ledigt från jobbet. Hon som alltid jobbar på tisdagar! Istället så kom matte och packade in henne i åklådan och sa att vi skulle på äventyr. Den rosa hästen älskar äventyr, så hon tyckte att det väldigt vanliga tisdagen med det ovanligt ambivalenta vädret plötsligt var en alldeles förträfflig tisdag. Även om hagelskurarna lämnade en del övrigt att önska.

I en annan åklåda stod Göran, och i karavan åkte vi till Hisingen för att vara med på en Pay and Jump. Den rosa hästens tredje sådan, så hon är ju numera expert. Även om vi höll på att inte komma in på framridningsbanan för att det låg en hästätande planka i vägen.

Nu var det inte så att vi direkt hade så mycket på framridningsbanan att göra. Vi hade räknat och bänt och vänt på det hela och räknat ut ungefär när vi skulle vara på plats för att ha gott om tid. Sen fick vi en liten kvarts försening när somliga ickerosa delar av sällskapet inte ville åka låda. Detta i kombination med att arrangörerna var kvicka som attan och en del anmälda inte kom till start resulterade i att matte inte ens hann landa i sadeln innan vi blev inropade till start. Fan. Nu igen. Vi hade ju slutat med sånt!

Arrangörerna var dock snälla nog att ge oss fem minuter på framridningsbanan. Det ville den rosa hästen inte ha. Framridningen var nämligen totalt kaos, hästar högt och lågt i alla gångarter och riktningar. Den rosa hästen fick ångest och ville tävla dressyr istället där folk i alla fall håller sig på marken. Så vi travade ett varv, galopperade ett halvt och sen gick vi in på banan. Det är fördelen med att hoppa lågt, man behöver inte direkt hoppa fram. Sen blev det för all del lite vingligt över första hindret, men det kan lika gärna ha gjort med att matte skulle vara pedagogisk och ta det i trav. Den rosa hästen gillar inte att hoppa i trav, det är en alldeles för obeslutsam gångart.

I propositionen till tävlingen stod det att man kunde få öva på mur och vattenmatta om man ville det, så vi tog för givet att det skulle gå att undvika om man kände sig lite vinglig. Det gjorde det inte, det var hinder som ingick i banan precis som allt annat. Häpp. Så plötsligt skulle den rosa hästen debutera både vattenmatta och mur. Muren var för all del en väldigt liten mur, få man nog säga. Men ändå. Vattenmattan var en vanlig vattenmatta. Med vatten i!

När vi kom in på banan och tittade på vattenmattan förkunnade den rosa hästen att hon aldrig i hela helvete tänkte gå i närheten av den där grejen. Frågor på det? Muren däremot verkade hon inte bry sig så mycket om, så det kändes ju bra. Om vi ens skulle komma så långt, muren var sista hindret. Vattenmatta först. Matte är sedan tidigare traumatiserad av vattenmattor, och den rosa hästen verkade helt inne på att ta efter det.

När vi, som tidigare nämnt, hade vinglat över det första hindret så rullade det på ganska fint. Första halvan av banan var bomhinder på snälla linjer, och även om vi inte körde stilhoppning direkt så kom vi ändå över. En bakfot slog i en bom, men den valde att ligga kvar. Sen kom vi till vattenmattan. Och matte drabbades av lite jävlar anamma, vilket ledde till att den rosa hästen tyckte “JAG TAR DET MED LITE FART!!!!”, och plötsligt hade vi hoppat vårt livs första vattenmatta. Bara sådär.

Sen var det ett hinder till innan den avslutande muren, som alltså också var en ny bekantskap. Den rosa hästen tittade noga, men bestämde sig för att hon gillar murar. Så var det inte mer med det. Felfri ritt och rosett!

Vi skulle hoppa en gång till i samma klass (60 cm), med bara en Göranstart emellan. Och eftersom banan var stor och Göran är vår kompis så slapp Rosa Häst gå ut på den Fruktansvärda Framridningen utan kunde stå i ett hörn och kika istället. Passade oss mycket bättre, och vi fick chansen att se Görans debut på hoppbanan. Det var också lite vingligt först, sådär som det kan vara första gången man gör något. Men Göran har aningen mer talang i hoppning än somliga andra, så han redde ut det och gjorde en finfin insats. Tyvärr med en bom i marken, men det är försumbart i sammanhanget.


Sen var det dags för den rosa hästens andra start. Nu kände hon sig mycket tryggare och dessutom uppvärmd, så hon ramlade iväg i glatt tempo över de första hindren och kändes glad och nöjd. Sen hände det plötsligt något med bettet. Den rosa hästen bara försvann ur handen på matte och vi hade ingen kommunikation kvar över huvud taget. Det blev så stappligt och konstigt att vi rev ett hinder av bara farten. Sen insåg matte att den rosa hästen antagligen hade råkat lägga tungan över bettet. Det händer ibland, även om vi aldrig råkat ut för det i hoppning innan. Men okej då. Vi hade ett problem, det var bara att lösa. Att ta i tyglarna var ingen idé, det ville den rosa hästen inte vara med om. Vad skulle vi göra? Avbryta?

Nej, vi red vidare på halvlånga tyglar istället. Konstigare saker har vi gjort. När man rider bågskytte har vi inga tyglar alls, och vi har dessutom blivit utmanade av några dårfinkar från Småland att löshoppa uppsuttet, så varför inte börja på en tävlingsbana? Matte hade ju knän att styra med och vi hade faktiskt hoppat alla hindren en gång tidigare.

Den rosa hästen tyckte att det var mycket märkligt och mycket roligt. En gång rasade hon iväg i lite väl högt tempo så matte var tvungen att peta på tygeln för att undvika vältning, men det gick bra det med. Sen blev det väl mer kråkhoppning än någonsin kanske, men runt kom vi. Över vattenmatta och allt, med ungefär ingen tygelkontakt. Så på den vändan fick vi fyra fel för rivningen vid den initiala förvåningen, men vi kände oss ändå oerhört listiga som lyckades ta oss runt.

Precis efter målgång såg matte att det inte alls var nån tunga över bettet, det var kedjan på kimblewickbettet som hade vridit sig och blivit urstark. Något som aldrig hänt förut med det bettet, ren himla otur! Men det är sånt som kan hända, och vi löste det ju ändå. Vi fick genast hjälp av sällskapet att vända tillbaka kedjan samt bli vallade över den hästätande plankan på väg ut från banområdet och den rosa hästen kunde pusta ut. Från parkeringen tittade vi sen när Göran tog sig an en start på 70 cm, nu helt utan minsta tveksamhet men tyvärr lite väl lattjo tempo istället, så en bom åkte ner där med.

Sen fick Göran och den rosa hästen skritta av tillsammans en sväng. Rosa var nu så full med adrenalin att hon marscherade som en furir genom området och Göran höll på att hamna på efterkälken flera gånger. Hon var också oerhört mallig över sin fina rosett, och noterade genast att ingen annan i sällskapet hade fått nån. Sen att de båda andra (Göran och en främmande häst vars människa hon känner väldigt väl) hade hoppat högre än vad vi hade gjort, det tyckte hon var mindre viktigt. Det gäller att prioritera.

Och på ett helt annat ämne: Den där foten som var så dum för en månad sen. I tio dagar var det vila, sen såg det ut såhär:

Bra så.