Om att synas

Eftersom världen höll på att bli en fotgängare fattigare igår kväll, om det inte vore för att Whiskey har fantastiska (på gränsen till orimliga) bromsar, så känner Fnorkbloggen att det är dags att återknyta till Mullebloggen och köra en repris av ett inlägg om en mycket viktig grej.

’tis the season and whatnot.

______________________________________

Hej bloggläsare. Idag ska vi prata om en viktig grej.

Det är november nu. Vintertid. Mörkt som i graven på kvällarna. De flesta av oss som har häst måste ibland (eller ofta) ut i mörkret. Och det är faktiskt jetemörkt. Det börjar dessutom bli halt och eländigt i delar av landet, snart även här. Förutsättningarna i trafiken är inte alls samma som för bara ett par månader sen.

September, sen eftermiddag:

November, sen eftermiddag:

Sjukt olika förutsättningar.

Detta innebär att bilisterna måste sakta ner och se sig för bättre. Men det vi kan räkna med är att hur mycket bra bilister det än finns så finns det alltid idioter som inte tänker. De kommer inte att sakta ner. Och med det i åtanke så finns det en rätt stor chans att de missar Mullehästen när det är mörkt ute.

Men det finns en ganska enkel lösning på det. Världens billigaste livförsäkring; reflexer. Det är så himla enkelt. Det finns mängder av reflexer för hästar och ryttare. Och det gör sån otrolig skillnad så det går inte att jämföra på samma dag ens.

Tadaa!

Handen på hjärtat, hur många av er såg på första bilden att raggsockan ens var där? Mullehästen har fördelen att vara ljus, men mörkare hästar syns inte alls. Det gäller även gående eller cyklister i mörka kläder. Ni syns inte. Alls. Knappt ens i ljusa kläder.

Släng på er en reflexväst, ta på lite benreflexer på hästen och en reflexbrösta eller så. Ju mer reflexer ni har på er, desto tydligare blir det för med- och mottrafikanter att se vad de möter egentligen. Det är så enkelt, och kan förhindra olyckor och rädda liv.

“Meeen, älgar har ju inga reflexer!” säger någon nu. Nej, det är sant. Och betänk hur många viltolyckor det är i mörker. Och då är inte ens älgarna på vägarna med flit. Det är vi när vi rider.

En annan sak att ha i åtanke är att reflexer är färskvara. De slits och tappar reflexförmåga med åldern. Det är bra att testa sina reflexer då och då, kanske genom att gå ut i mörkret och ha någon som lyser på en med en ficklampa, då brukar man se om de börjar tackla av.

Kom igen nu.

Reflexer är sexigt.

[foto i mörker; Raggsockans husse]
[foto i dagsljus; Julia Uppviglerskan]
____________________________________________

Ska vi bara komma överens om att vi följer det här nu då?

Tack. Bra så. Det var bara det.

En portugisisk grej

Det är roligt att rida på ridskola. Men det är svårt att vänja sig vid att man inte behöver planera själv, eller för all del inte kan planera själv. Lära gamla hundar sitta och sådär. Att springa omkring en timme i veckan är supermysigt, men mer mysigt än målinriktat. Men nu händer det grejer minsann.

Om två veckor kommer det en Mycket Viktig Portugis till ridskolan. En såndär landslagstränare. Det är ashäftigt på alla sätt. Han ska ha träningar, och Pilates är anmäld med fnorkbloggen som pilot (inte för att vi på något sätt håller landslagskvalitet, utan för att det är coolt och för att vi får vara med).

Så nu ska vi öva extra innan så vi inte gör bort oss. Piloten är lite orolig att Pilates och Portugisen ska diskutera piloten på portugisiska, för då kommer piloten inte fatta vad de säger och känna sig utanför. Men det är risker man får ta, liksom. Om inte annat är det alla sorters skojsigt att ha något att öva inför, någon sorts mål. Om nu “Att inte göra bort sig mer än nödvändigt” kan räknas som mål. Det är väl för all del det målet vi alltid har, men fröken har sett både pilot och Pilates så många gånger i olika dumma situationer att hon liksom inte är så himla lättlurad längre när det kommer till sånt här.

Portugisen är högst sannolikt ännu mindre lättlurad, men hoppet är det sista som överger en. Det kommer dessutom vara publik och grejer. Vojne vojne.

Steg ett blir att vi ska komma över att ridpass som inte är i grupp är en invitation till fri lattjolajbanlåda.

Okej, när man ser det i skrift såhär framgår det ganska tydligt att det här kommer att bli till största delen massivt kaos. Men det är fint att ha nånting att klä sig fin och tvätta svansen inför i alla fall, vi får fokusera på det.

Om sorgen efter ett djur

Det har gått tre månader. Ett kvartal.

Det är en annorlunda sorts sorg. När vi förlorar en närstående människa så är det generellt sett vid en ålder där kroppen inte längre fungerar, eller i förtid genom någon typ av djup tragedi. Det är oåterkalleligt, det är längst bort från vår kontroll.

Med djur är det annorlunda. Dels för att vi vet att djuren oftast kommer att dö före oss. Det är så det fungerar. Och dels för att man i väldigt många fall som djurägare måste vara den som tar ett beslut, vara den som bestämmer att ens älskade vän måste dö. Det är något kallt över det. Något hårt. Något som är kantigt inom en och som förblir kantigt under lång tid. För även om man vet att beslutet är rätt så finns det alltid ett litet tvivel. Tänk om jag valde fel? Jag vet att jag inte gjorde det, men tänk om?

Det är något kallt över det.

Något hårt.

Att ringa och boka en tid. Att planera sin familjemedlems död. Och väntan. Från att beslutet är taget, från att tiden är bokad. Den vakuumliknande tiden som står still och går alldeles för fort på samma gång. Tills den dagen när man först står och väntar, och sen är allt plötsligt över. Och sen är allt bara tomt. Sen är allt bara minnen.

Det är som tre olika sorters sorg. Först sorgen över beslutet, över det som är oundvikligt men kanske inte oundvikligt. Sen kommer sorgen när ens bästa vän försvinner. Sen, efter ett tag, kommer sorgen över allt det som inte längre finns kvar.

Låter det konstigt? Det är ganska konstigt.

Sorgen efter ett djur är svår att förklara för någon som aldrig varit med om det. För det är annorlunda, självklart är det annorlunda. Hur djuren kan stå oss så nära att det känns som själen slits itu på mitten. Man döljer det för andra, nästan skäms lite. Och man söker likasinnade, andra djurmänniskor, som förstår sorgen. Man finner sin tröst där.

Sorgen efter en häst är ytterligare en annan dimension av det hela. Hästlivet som vi lever är ett liv, det är något man gör helhjärtat och som tar tid, pengar och all kraft man kan uppbringa. Man jobbar i åratal för att bygga upp någonting tillsammans med sin häst, ett partnerskap, ett samarbete, en vänskap. Plötsligt är allt det borta.

Man har plötsligt gott om tid, men vet inte vad man ska göra med den. Man har mängder av pengar, men ingenting att lägga dem på som verkar det minsta vettigt. Det är en egen sorg. Hur det som alldeles nyss hade så stor mening i ens liv bara är borta. Hur man inte bara förlorar sin häst, man förlorar sitt hästliv.

Man sörjer ett tag. Det är olika hur länge. Sen kommer det en dag när man reser på sig ur soffan och börjar lägga tid på något. Eller pengar. Oftast båda. Kanske samma sak. Kanske något helt annat.

Det som är det märkliga med sorg är att det är så stort, så livsomvälvande, men det finns ändå inget rätt eller fel. Det finns bara tid.

Jag har två stycken värmeljusstakar hängande på väggen. De är sneda och det verkar komplett omöjligt att få dem att hänga rakt. Men det gör inte det minsta, för de är gjorda av skor riktade för ett par sneda bakfötter. Bakfötter som var så runda att de lika ofta fick ha framskor som bakskor. Bakfötter som visste hur man behöll full kontroll över resten av kroppen när man plötsligt drabbades av en helt okontrollerbar ingivelse att visa sagda skor för molnen.

Det har gått tre månader. Ett kvartal. Det är länge och det är ingenting. Och allt är bara minnen.

Om Pilates

En hårig pilatesboll. I en vinkel så själva bollformen inte syns. Annars hade han kanske haft åsikter om att bli upplagd på internet hur som helst.


P
ilates är nio bast och första generationens invandrare från Portugal. På bilden just klar med fyrtiofem minuters lattjolajbanlåda i ridhuset. Det är tydligen vansinnigt roligt att vara ensam häst ibland, när man är van att gå i grupp!

Om måndagar

Man kan ju tycka olika om måndagar. En del gillar dem, en del gillar dem inte. Glenn gillar dem till exempel inte alls, men han verkar å andra sidan inte gilla någon dag så värst bra. Undertecknad har lätta problem med vardagar generellt på grund av ett visst mått av morgonteknisk funktionsstörning (eller man får förresten inte säga funktionsstörning längre, det heter funktionsvariation). Nåväl, leve flextid och sådär.

Hursomhelst har måndagarna lyfts väldigt sen Fnorkbloggen började på ridskola på just måndagar. När man är van att ha fri tillgång på typ det roligaste som finns, och man plötsligt bara får det en gång i veckan, då blir den gången rätt viktig. Så nu är måndagar heliga dagar. Det är en väldigt bra strategi, den rekommenderas om man har lite generell måndagsaversion.

Nåväl, sen den senaste ridskolerapporten har det varit två måndagar. För två veckor sen hade pilatesbollen ledigt efter en långhelg med jobb, så undertecknad fick rida VM-ponny istället. Det är ju på alla sätt asfräsigt. VM-ponnyn är liten, vit och kan allting, men tar ingen skit. Lite likt en mycket saknad familjemedlem. Eller mycket likt. Alldeles ganska väldigt likt, speciellt i ridningen. Det gjorde att piloten omedelbart ramlade tillbaka till alla sina vanliga gamla olater. Inte ett dugg strategiskt. Men det var roligt att prova nåt nytt! Eller inte nytt. Eller ja. Det är häftigt med hästar som kan allting i hela världen, det är det.

I måndags var Pilates tillbaka igen, pigg och glad. Bokstavligt talat. Pilates är egentligen av den lite mer introverta sorten, lite allvarlig och seriös i sitt arbete och sådär. Det var han inte i måndags. Han hade drabbats av ett litet akut anfall av the yahoos. En pilatesboll med studs i, helt enkelt. Fröken tyckte att det var strålande att han var lite glad, piloten undrade stillsamt om det verkligen är att uppmuntra när ridskolehästar brallar runt i fattningarna. Men ja, när hästen plötsligt är jätteglad är det sjukt svårt att inte ryckas med. Sprattel sprattel. Vi övade förvända skolor och förvänd galopp, vilket mer än någonsin kräver att man sitter mitt över för att inte välta. Det gick riktigt bra, vi var nöjda efteråt.

Idag är det måndag igen, men fröken är bortrest. Så det blir TVÅ veckor mellan ridlektionerna. Det är alldeles för länge, så idag ska Pilates och piloten klara oss alldeles själva. Det kan ju gå precis hur som helst.

En sorts djuruppdatering

Om vi nu skulle ta och lugna ner oss lite efter denhäringa galenskapen som uppstod för att matte råkade tänka lite häromdagen, som kanske eventuellt råkade engagera sisådär femtio tusen läsare och en ganska stor hästtidning. Det är ju trevligt för all del, men så kan vi ju inte hålla på jämt, så nu återgår vi till hur det brukar vara.

Valpet har nått bokslukaråldern. Bokstavligt talat.

image

Glenn har nått platyslukaråldern. Eller ja, det finns såklart inga bevis, men av de inköpta åtta platysarna är det sex kvar, och eftersom Glenn varit i platyslukaråldern de senaste fyra åren så känns det som en strategisk slutsats. Men seriöst, det är ganska korkade platys. Eller adrenalinjunkies, det är lite svårt att avgöra.

image

Retrievern (den mellersta) är i bråk med sin matte om att man inte får vara i soffan direkt efter promenader när det är så jäkla mycket november ute, man måste faktiskt torka lite först, annars blir soffan smutsig. Retrievern tycker att det här är bluff, hon är faktiskt inte smutsig. Matte jagar ner henne i badkaret och schamponerar henne för att bevisa att hon visst är det. Hon svarar genom att nybadad och genomblöt omedelbart springa och lägga sig i soffan. När matte knorrar lite över detta så påtalar retrievern att inte ens matte kan påstå att soffan blir smutsig av det. För OM soffan skulle bli smutsig så skulle det ju bero på att retrievern fortfarande är smutsig, och då har matte gjort ett rätt kass jobb med badandet. Faktiskt.

Hur lång tid tar det att torka en soffa?

image

 

Om hästmänniskor

Varför är vi så himla konstiga för en del? I Sverige finns det cirka en halv miljon hästmänniskor. Det är Sveriges näst största ungdomsidrott. Det finns över 360 000 hästar i landet. Det måste vara nästan omöjligt för någon enda människa att inte ha någon koppling till någon som har koppling till ridsporten. Ändå ser folk ut som de har mött en alien när man avslöjar sitt förskräckligt märkliga val av hobby. Eller val och val, frågan är hur många av oss som aktivt valt hästarna. Vi har nog mest hamnat här, för att det är här vi hör hemma.

Det börjar ganska stadigt i grundskolan, med de sköna typerna som ska ge sig på att skämta om hästar, om att vi inte ska leka med maten, om att vi luktar hästbajs. På så många nivåer kan man önska att det lättar med åren, men nejdå. Det blir möjligen lite mindre skränigt, men det är samma skämt om korv och McDonalds. Och nej, jag skrattar inte. Inte för att det inte är roligt, det kan säkert vara fyndigt ibland. Utan för att vi har hört det förut. Om och om och om igen. Snälla människa, om du nu nödvändigtvis måste förlöjliga min livsstil, kan du inte åtminstone försöka vara lite originell? Det var nästan lite uppiggande när hästköttsskandalen uppdagades och häcklarna fick lite nytt material. Om det inte vore för att de alla drabbades av total panik över att de faktiskt kanske råkat äta hästkött. Då var det tydligen inte mat längre. Det är svårt att hänga med i svängarna ibland ska ni veta.

Att växa upp i hästvärlden är inte enkelt. Det finns en romantiserad bild av en rosaluddig värld där småflickor flätar svansar och pussar ponnyer på mulen. I verkligheten är det sparkar och bett, skitigt slitgöra i timtal, starka hierarkier och orimliga mängder lera. Det handlar om att lära sig säkerhetstänk, att stå på sig, att hitta sitt sociala samspel.

Vi har ingen chans mot hästar rent fysiskt. Om hästen får för sig att dra iväg så är man relativt körd. Vår enda chans är att vara mentalt starka nog att med vår inställning och vårt kroppsspråk tala om för hästen att den helt enkelt inte ska få för sig något sånt. Det är jag som bestämmer här. Det är jag som är störst, det är jag som är starkast, därför är det jag som bestämmer. De flesta hästar köper det om man bara tror på det själv. En häst är ett halvt ton muskler till en hjärna stor som en apelsin som kan bli livrädd för ingenting. Det handlar inte om vad som händer om man vacklar, det handlar om att man helt enkelt inte vacklar alls. Och det lär man sig. Ofta den hårda vägen.

Man lär sig helt enkelt att stå emot det som i teorin verkar fullkomligt vansinnigt. Och så går det ändå. Sen tar vi med oss det ut i resten av livet och står upp för oss själva.

Hästarna lär oss så mycket mer än kunskap om hästar. Som uppvuxen i ett stall får vi snabbt lära oss att kunskap är en styrka och att man ska respektera den som kan mer, oavsett om hon eller han är äldre eller yngre. Vi får lära oss att säkerhet inte är ett skämt och aldrig ska förbises, men vi får också lära oss balansen innan säkerheten övergår i försiktighet och feghet.

Även mer konkreta saker som rakt av fyller en funktion till exempel ute i arbetslivet. Jag höll ridlektioner för att jag älskade hästar och hade något att lära ut. På köpet lärde jag mig att det är helt ofarligt att prata inför folk. Jag kan byta däck och backa med släp. Jag kan städa avloppsbrunnar och vet skillnaden på olika sorters grus.

Ett av mina första sommarjobb var som ridlägerledare för nybörjarbarn på en ridskola. Det var tjugo barn i lågstadieålder, tio sommartjocka hästar som antingen lattjade runt för glatta livet eller tyckte att de hade semester och inte tänkte göra ett skvatt, det var tio medhjälpare i form av hormonstinna pubertetsmonster i åldrarna 13-15, och utöver detta var det föräldrar till samtliga tjugo barn som skulle hjälpa till eller ha åsikter. Jag var arton år och jag insåg ganska snabbt att antingen får jag folk att lyssna på vad jag säger, eller så kommer det här bli en situation som får begreppet pandemonium att likna en försiktig nysning på tvären. I det läget kan man inte backa, man kan inte vackla. Hästsport är aldrig riskfritt ens när man gör rätt, och om man gör fel kan det bli farligt på riktigt. Man måste göra rätt. Och i det här läget var jag den som visste vad som var rätt.

Idag jobbar jag i en starkt mansdominerad bransch där jag generellt sett alltid sänker medelåldern avsevärt vid de flesta sammankomster. Jag har en tjänst som innebär att jag måste kunna gå in i ett rum fullt med medelålders män och övertyga dem om att det är jag som har rätt. Man kan tänka sig att den kan vara knepigt för en kvinna i trettioårsåldern, men jag lovar, efter ovanstående jobb de där somrarna för längesen så är det här en promenad i parken. Jag är inte speciell på nåt vis, jag är inte extra duktig eller extra bra. Men jag är uppvuxen i ett stall. Jag har hästarna att tacka för det.

Men den viktigaste lektionen som hästarna lär oss är antagligen att crash and burn bara innebär att man måste tillbaka upp i sadeln och ge sig på’t igen. Både bokstavligt och bildligt. Med eller utan bruten fot.

Det har hänt något med ridsporten i media de senaste åren (jag säger ridsport nu och inte hästsport, för till exempel travsporten står där det har stått statusmässigt). Väldigt länge var ridsporten i princip osynlig, stora framgångar gav en liten notis på sportbilagans fjärde sida. Men plötsligt syns vi. Kanske har någon förstått hur många vi är. Kanske har någon förstått hur mycket pengar som är i rullning. Kanske blev det ett uppvaknande för alla när Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Det pratades om röstkupp, om felaktiga metoder, det ifrågasattes hur en RYTTARE kunde vinna FOLKETS pris?

Vi fuskade inte. Vi är bara jäkligt många. Fråga Lasse Anrell.

Vi är ganska splittrade inom hästsporten, det finns många olika grenar och antagligen lika många åsikter som det finns hästar (eller fler, jag vet många som har fler åsikter än en om lite allt möjligt). Det är ganska ofta det blir ett helveteshål av skitsnack och konflikter, men egentligen är vi som en stor, dysfunktionell familj. Måhända att vi bråkar sinsemellan, men fan ta den som kommer utifrån och talar nedsättande om våra telingar. Då står plötsligt en halv miljon människor vända åt samma håll. Det är ett hett tips att inte stå i vägen.

Men vi har en skyldighet där. Oftast handlar fördomar om okunskap. Och vi har kunskapen. Det är bara genom att förmedla den som vi kan få förståelse för det vi håller på med. Det är bara så vi kan sluta framstå som aliens.

Förklara varför vi gör det vi gör. Förklara det fantastiska med att ha ett samspel, att styra ett halvt ton stort djur. Att hoppa högt, dansa i dressyr, galoppera fort som vinden. Nå nya mål, överträffa sig själv. Att utmana det lite hisnande från hästryggen. Och att få fyrbenta vänner. Förklara glädjen med att få en sölig betformule i håret, att mötas av ett gnägg i hagen efter en lång dag eller att återigen hitta halm under badrumsmattan. Att det är värt att bli smutsig, kall, trött och öm överallt, att aldrig ha tid eller råd med något annat.

Att vara hästmänniska är inte en hobby, inte en sidosyssla. Det är en livsstil. Och man slutar aldrig att vara hästmänniska. Man kan ha pauser, definitivt, av olika längd och frekvens. Men hur man än vänder och vrider på det;

En gång hästmänniska, alltid hästmänniska.

Om ny häst

Lite för att en del av er frågar, och lite för att säkert många av er undrar. Det är inte ett dugg konstigt egentligen, såklart.
Kommer det att komma en ny häst efter Mullehästen?

Javisst. Naturligtvis gör det det. Självklart ska jag skaffa häst igen.

Men inte nu.
Inte än.

Än så länge är sorgen och saknaden fortfarande för stor. Till Allhelgona i år besöker jag en grav på den vackraste plats man kan tänka sig, där min fina vän vilar (eller snarare härjar runt och spökar allt vad han orkar. Golfare beware!).

Jag vet inte när, det får ta den tid det tar. Mullehästen var speciell, han är ingen som någonsin kan ersättas. Så jag väntar tills den dagen då det inte längre handlar om att ersätta, utan att börja på något nytt.

När den dagen kommer så säger jag till. Så tar vi det därifrån. Jag lovar.

Om Glenns nya vänner

Glenns matte städade akvariet häromdagen (eftersom Glenn själv kategoriskt vägrar att hålla nån som helst jävla ordning, vilket man kan tycka lite vad som helst om med tanke på att han är en mal). Det var lite flugor under ljusrampen, sådär som det blir i akvariet när ingen som bor där har något som helst intresse av att äta flugor som spatserar runt på ytspänningen. Eller intresse och intresse, Glenn kan inte simma så bra att han når upp till någon sorts ytspänning alls. Men det kan man ju inte hålla på och skriva på internet hur som helst, då kan det ju bli pinsamt.

image

Oavsett så tänkte matte att det kanske är dags att skaffa lite mer klassisk akvariefisk igen. Visserligen med viss risk, eftersom Glenn besitter aningen kannibalistiska drag (nej, han har inte läst i fiskboken att han är vegetarian). Men vad är livet utan lite risker då och då. Så matte åkte till fiskaffären och köpte en påse blandade platys. Platys är tillräckligt korkade för att vimsa omkring lagom dekorativt och samtidigt tillräckligt smarta för att inte göra det i vägen för mördarmalen Glenn. Förhoppningsvis.

Hursomhelst så har påsen med blandade platys flyttat in i akvariet. Glenn har väl reagerat på det lite som man förväntar sig att en tonåring reagerar på att han måste gå upp klockan sex varje lördag morgon och vara barnvakt åt åtta fnissiga sexåringar som fått en tämligen sockerbaserad frukost. Det vill säga inte så värst jättebra. Emellanåt får han vredesutbrott och vispar runt i full fart, men platysarna flyttar sig glatt åt sidorna tills han återgår till att ligga och sura i sitt fort och himla sig åt dem. Så bra som nu malar kan himla sig (det är förvånansvärt bra, visar det sig).

image