Pilates, piloten och portugisen – Dag 2

Dag två var Pilates faktiskt nästan ren. I alla fall på håll. Det KAN ha varit relaterat till att han varit inne och haft sovmorgon istället för att gå ut och mästerskapsdyka i leran. Det hjälpte dock inte mot bajsfläcksproblemen, men med hink och svamp lyckades vi i alla fall sudda ut kanterna på fläckarna så han inte såg riktigt lika skäckig ut.

Vi värmde upp med en liten promenad i solskenet medan vi väntade på vår tur. Finfint det.

image

Skillnaden mellan att rida fredag kväll och lördag dag är att på den sistnämnda har man mycket mer publik. Så det hade vi. Vilket var lite spattigt för piloten, men å andra sidan var det snälla människor i publiken som förevigade det hela (jaja, ni ska få film, vi ska bara pladdra klart först, sitt i båten).


Redan när piloten klättrade upp på Pilates rygg var det två saker som stod fullkomligt klart för alla inblandade. Piloten hade vansinnig träningsvärk. Och Pilates hade ingen träningsvärk alls. Han var precis som han varit dagen innan vad gällde mjuk och trevlig, men dessutom med en god natts sömn och sovmorgon på det. Pilates var helt enkelt lite av en krutdurk. Det kan väl för all del vara trevligt, men för säkerhets skull bytte vi till ett kortare spö för att slippa total rodeo. Det hjälpte nästan. Vi fick rodeo vid ett tillfälle när vi skulle göra piaff och piloten fick för sig att hjälpa till. Det var tydligen en dålig idé. Men vi redde ut det, piloten fick lite skäll av portugisen för onödig inblandning och sen lallade vi vidare.

Det var riktigt trevligt den här gången också. Speciellt galoppen på slutet blev minsann riktigt rolig, vi behövde nästan inte skämmas alls.

Såhär ser det ut om någon vill se hur det ser ut när en portugis gapar på oss. Fast man får ta upp den till helskärm och sådär om man vill se nåt, annars är det mest en ljusgrå myra som snurrar runt långt bort.

Vi hade jätteroligt, men det känns rätt vettigt att vi tackade nej till att rida på söndagen också. Mest för att det antagligen hade resulterat i att vi hade legat i fosterställning under läktaren båda två. Vi har trots allt en måndag att ta tag i imorgon. Då ska vi se till att allting portugisen sagt hänger med, att inte göra för mycket, att inte vrida ut tårna och framför allt att hålla ordning på högerhanden (som levde så mycket eget liv att portugisen erbjöd sig att hugga av den vid flerfaldiga tillfällen).

Imorgon är det dessutom terminsavslutning på ridskolan, sen får piloten roa sig på något annat sätt tills det drar igång igen i vår. Men det ska nog lösa sig.

Pilates, piloten och portugisen – Dag 1

När man ska rida speciella lektioner för speciellt inbjudna tränare från andra länder vill man ju göra sig lite extra fin. Så det hade Pilates gjort. Med dubbla varv lera och en magnitud av bajsfläckar att han såg ut som trefärgsskäck snarare än ljusgrå. Det tog sex hinkar vatten innan vi lyckades lokalisera svansen. Och då var det inte ens en ren svans, men i alla fall en svans. Small favours.

image

Vi hade första tiden på kvällspasset så vi kunde värma upp i lugn och ro i tomt ridhus. När vi genrepade i måndags kändes hela Pilates som en måndag, så piloten var lite nervös att han inte alls skulle vara på humör. Men det är som de säger, när genrepet går åt skogen så blir showen fantastisk. Eller i alla fall när genrepet går trögt så blir själva showen pigg som en spigg.

Sen fick vi öva på saker. Alla sakerna. Att rida för vår vanliga fröken är ungefär fem gånger så effektivt som någon annan ridinstruktör vi har träffat på. Att rida för portugisen är ungefär tio gånger så effektivt som en vanlig frökenlektion. Det är lite oklart om det var Pilates eller piloten som drabbades av kortslutning oftast, men tipsen lutar åt den sistnämnda.

De två huvudspåren på lektionen (efter att vi värmt upp med att piloten blandat ihop de engelska begreppen för skänkelvikning och slutor fram och tillbaka ungefär åtta gånger) blev piaff och samlad galopp.

Träna på piaff har vi inte gjort särskilt mycket någon av oss. Så vi är ju inte ens i närheten av riktig “sutten” piaff (när hästen vinklar in hela bakpartiet under sig), utan mer den där sorten som kallas för halva steg, eller halfstep på portugisisk engelska. Och nog fick vi till det några gånger, även om vi blandade in lite twostep, quickstep och…backstep? mellan varven.

Galoppen var svårare. Mest för att piloten envisades med att lägga sig i. Och när vi väl fick till det så tog Pilates tillfället i akt att bli spektakulärt rädd för fröken som satt på läktaren och tittade på. Jamen eller huuuur, liksom. Det är för övrigt en lite cool grej att man sitter och rider i galopp och portugisen ylar “Give the reins! Give the reins!” tills man till slut kör fram händerna så långt att tygeln helt saknar kontakt och man är helt övertygad om att hästen ska trilla isär och spridas över hela ridhuset, men det gör den inte utan den går… bättre? Helt buren av sig själv utan nån himla pilot som lägger sig i och bråkar om saken.

Det är lyxridning det. Lite kaotiskt kanske, men Pilates gick som en kung. En liten hårig kung med lera i ena örat och bajsfläckar som inte gick bort, men ändå som en kung.

Dagens portugiscitat: “You are a GOOD rider. You ride well. STOP wasting it!!”

Eh.. tack.. tror jag?

Såhär varm blir man när man har gjort en portugislektion:

image

Och såhär nöjd:

image

Om förberedelser

Så är den då här, helgen när vi ska göra bort oss inför en portugis. Vi har ju övat lite extra innan och kommit fram till framför allt en sak; när fröken är i närheten går det hur bra som helst, även om fröken sitter och rider på nån annan häst och inte bryr sig om oss. Däremot om fröken lämnar ridhuset så har det lite samma effekt som om någon drämmer en pilatesboll lite för hårt i ett gymnastiksalsgolv. Varvat med så kallat surikatsyndrom varje gång man passerar porten för att se om fröken är i närheten.

Himla ögontjänare.

image

Det återstår att se om den portugisiska magistern är tillräckligt viktig för att Pilates ska skärpa sig och sluta tralla runt, eller om vi kommer att få muta fröken att stå nere i ridhuset och titta på så att somliga kan uppföra sig.

Vi har börjat med vuxenratt också. Pilates är skeptisk.

image

En sorgens dag

Det har varit en del sorg och elände på den här stackars bloggen, det går inte att komma ifrån. Men det har varit ett ganska sorgligt och eländigt år.

Tyvärr måste Fnorkbloggen meddela att världen har förlorat en förvånansvärt stor personlighet.

Vila i frid, Glenn. Må du finna ro i de evigt blåa haven.

image

Om att synas

Eftersom världen höll på att bli en fotgängare fattigare igår kväll, om det inte vore för att Whiskey har fantastiska (på gränsen till orimliga) bromsar, så känner Fnorkbloggen att det är dags att återknyta till Mullebloggen och köra en repris av ett inlägg om en mycket viktig grej.

’tis the season and whatnot.

______________________________________

Hej bloggläsare. Idag ska vi prata om en viktig grej.

Det är november nu. Vintertid. Mörkt som i graven på kvällarna. De flesta av oss som har häst måste ibland (eller ofta) ut i mörkret. Och det är faktiskt jetemörkt. Det börjar dessutom bli halt och eländigt i delar av landet, snart även här. Förutsättningarna i trafiken är inte alls samma som för bara ett par månader sen.

September, sen eftermiddag:

November, sen eftermiddag:

Sjukt olika förutsättningar.

Detta innebär att bilisterna måste sakta ner och se sig för bättre. Men det vi kan räkna med är att hur mycket bra bilister det än finns så finns det alltid idioter som inte tänker. De kommer inte att sakta ner. Och med det i åtanke så finns det en rätt stor chans att de missar Mullehästen när det är mörkt ute.

Men det finns en ganska enkel lösning på det. Världens billigaste livförsäkring; reflexer. Det är så himla enkelt. Det finns mängder av reflexer för hästar och ryttare. Och det gör sån otrolig skillnad så det går inte att jämföra på samma dag ens.

Tadaa!

Handen på hjärtat, hur många av er såg på första bilden att raggsockan ens var där? Mullehästen har fördelen att vara ljus, men mörkare hästar syns inte alls. Det gäller även gående eller cyklister i mörka kläder. Ni syns inte. Alls. Knappt ens i ljusa kläder.

Släng på er en reflexväst, ta på lite benreflexer på hästen och en reflexbrösta eller så. Ju mer reflexer ni har på er, desto tydligare blir det för med- och mottrafikanter att se vad de möter egentligen. Det är så enkelt, och kan förhindra olyckor och rädda liv.

“Meeen, älgar har ju inga reflexer!” säger någon nu. Nej, det är sant. Och betänk hur många viltolyckor det är i mörker. Och då är inte ens älgarna på vägarna med flit. Det är vi när vi rider.

En annan sak att ha i åtanke är att reflexer är färskvara. De slits och tappar reflexförmåga med åldern. Det är bra att testa sina reflexer då och då, kanske genom att gå ut i mörkret och ha någon som lyser på en med en ficklampa, då brukar man se om de börjar tackla av.

Kom igen nu.

Reflexer är sexigt.

[foto i mörker; Raggsockans husse]
[foto i dagsljus; Julia Uppviglerskan]
____________________________________________

Ska vi bara komma överens om att vi följer det här nu då?

Tack. Bra så. Det var bara det.

En portugisisk grej

Det är roligt att rida på ridskola. Men det är svårt att vänja sig vid att man inte behöver planera själv, eller för all del inte kan planera själv. Lära gamla hundar sitta och sådär. Att springa omkring en timme i veckan är supermysigt, men mer mysigt än målinriktat. Men nu händer det grejer minsann.

Om två veckor kommer det en Mycket Viktig Portugis till ridskolan. En såndär landslagstränare. Det är ashäftigt på alla sätt. Han ska ha träningar, och Pilates är anmäld med fnorkbloggen som pilot (inte för att vi på något sätt håller landslagskvalitet, utan för att det är coolt och för att vi får vara med).

Så nu ska vi öva extra innan så vi inte gör bort oss. Piloten är lite orolig att Pilates och Portugisen ska diskutera piloten på portugisiska, för då kommer piloten inte fatta vad de säger och känna sig utanför. Men det är risker man får ta, liksom. Om inte annat är det alla sorters skojsigt att ha något att öva inför, någon sorts mål. Om nu “Att inte göra bort sig mer än nödvändigt” kan räknas som mål. Det är väl för all del det målet vi alltid har, men fröken har sett både pilot och Pilates så många gånger i olika dumma situationer att hon liksom inte är så himla lättlurad längre när det kommer till sånt här.

Portugisen är högst sannolikt ännu mindre lättlurad, men hoppet är det sista som överger en. Det kommer dessutom vara publik och grejer. Vojne vojne.

Steg ett blir att vi ska komma över att ridpass som inte är i grupp är en invitation till fri lattjolajbanlåda.

Okej, när man ser det i skrift såhär framgår det ganska tydligt att det här kommer att bli till största delen massivt kaos. Men det är fint att ha nånting att klä sig fin och tvätta svansen inför i alla fall, vi får fokusera på det.

Om sorgen efter ett djur

Det har gått tre månader. Ett kvartal.

Det är en annorlunda sorts sorg. När vi förlorar en närstående människa så är det generellt sett vid en ålder där kroppen inte längre fungerar, eller i förtid genom någon typ av djup tragedi. Det är oåterkalleligt, det är längst bort från vår kontroll.

Med djur är det annorlunda. Dels för att vi vet att djuren oftast kommer att dö före oss. Det är så det fungerar. Och dels för att man i väldigt många fall som djurägare måste vara den som tar ett beslut, vara den som bestämmer att ens älskade vän måste dö. Det är något kallt över det. Något hårt. Något som är kantigt inom en och som förblir kantigt under lång tid. För även om man vet att beslutet är rätt så finns det alltid ett litet tvivel. Tänk om jag valde fel? Jag vet att jag inte gjorde det, men tänk om?

Det är något kallt över det.

Något hårt.

Att ringa och boka en tid. Att planera sin familjemedlems död. Och väntan. Från att beslutet är taget, från att tiden är bokad. Den vakuumliknande tiden som står still och går alldeles för fort på samma gång. Tills den dagen när man först står och väntar, och sen är allt plötsligt över. Och sen är allt bara tomt. Sen är allt bara minnen.

Det är som tre olika sorters sorg. Först sorgen över beslutet, över det som är oundvikligt men kanske inte oundvikligt. Sen kommer sorgen när ens bästa vän försvinner. Sen, efter ett tag, kommer sorgen över allt det som inte längre finns kvar.

Låter det konstigt? Det är ganska konstigt.

Sorgen efter ett djur är svår att förklara för någon som aldrig varit med om det. För det är annorlunda, självklart är det annorlunda. Hur djuren kan stå oss så nära att det känns som själen slits itu på mitten. Man döljer det för andra, nästan skäms lite. Och man söker likasinnade, andra djurmänniskor, som förstår sorgen. Man finner sin tröst där.

Sorgen efter en häst är ytterligare en annan dimension av det hela. Hästlivet som vi lever är ett liv, det är något man gör helhjärtat och som tar tid, pengar och all kraft man kan uppbringa. Man jobbar i åratal för att bygga upp någonting tillsammans med sin häst, ett partnerskap, ett samarbete, en vänskap. Plötsligt är allt det borta.

Man har plötsligt gott om tid, men vet inte vad man ska göra med den. Man har mängder av pengar, men ingenting att lägga dem på som verkar det minsta vettigt. Det är en egen sorg. Hur det som alldeles nyss hade så stor mening i ens liv bara är borta. Hur man inte bara förlorar sin häst, man förlorar sitt hästliv.

Man sörjer ett tag. Det är olika hur länge. Sen kommer det en dag när man reser på sig ur soffan och börjar lägga tid på något. Eller pengar. Oftast båda. Kanske samma sak. Kanske något helt annat.

Det som är det märkliga med sorg är att det är så stort, så livsomvälvande, men det finns ändå inget rätt eller fel. Det finns bara tid.

Jag har två stycken värmeljusstakar hängande på väggen. De är sneda och det verkar komplett omöjligt att få dem att hänga rakt. Men det gör inte det minsta, för de är gjorda av skor riktade för ett par sneda bakfötter. Bakfötter som var så runda att de lika ofta fick ha framskor som bakskor. Bakfötter som visste hur man behöll full kontroll över resten av kroppen när man plötsligt drabbades av en helt okontrollerbar ingivelse att visa sagda skor för molnen.

Det har gått tre månader. Ett kvartal. Det är länge och det är ingenting. Och allt är bara minnen.