Bygg din egen hibiskus

I höstas pratade vi lite om fnorkhibbarna. Och gav tips.

I samband med detta lovade vi en lektion i hur man bygger sin egen hibbe, och ungefär nu har vi kommit till en lämplig tid på året för såna företag. Om det är någon som behöver lite helgpyssel.

Hibbar är nästintill hopplösa att föda upp från frö, man kan för all del prova, men det brukar mest bli mycket jobb och liten avkastning. Därför brukar man ta skott från andra hibbar för att bygga nya.

Skott är nya små grenar som växer upp, och såhär års är speciellt bra att ta skott. Om du har en hibbe du tycker mycket om och vill ta valpar på, kolla in om den börjat få några nya små vårskott. De ser ut ungefär såhär:

Ge skotten en vecka eller två. På glada hibbar som får stå i solen så går det ganska fort för skotten att växa till lagom storlek:

När man tar skott är det viktigt att stammen fortfarande är grön, annars är det väldigt svårt för den att sätta rötter. Efter ett tag blir stammen brun och “träig”, då får man titta efter ett annat skott att plocka.

Klipp av skottet med en vass sax eller vass kniv. Om man använder en för slö sax blir fibrerna krossade istället för att få ett rent snitt, och det blir svårare för skottet att sätta rötter.

Plantera skotten i vanlig blomjord.

Nu börjar den krångliga biten. De små ynglen har ju inga rötter och måste därmed stå blött precis hela tiden, lite som man tänker sig att snittblommor behöver. Så fort de blir torra så kommer de att stendö, ungefär. Och det är ju tråkigt. Så blöt jorden ordentligt och stäng in dem. Antingen i ett litet miniväxthus eller en och en i varsin knuten plastpåse. De ska stå helt tätt så det inte är någon risk att de torkar. Om de står i växthus får man hålla ett öga på dem ifall de behöver blötas med jämna mellanrum, om de står i knuten plastpåse kan man låta dem vara ifred. De vill stå ljust, men inte i direkt solljus, så norrfönster eller en bit in i rummet är bra. Sen lämnar man dem åt sitt öde tills man ser att de har satt rötter. Ungefär en månad kan vara lagom.

Hur vet man då att skottet har satt rötter? Det är ju lite svårt att se sådär vid första anblick. Istället får man hålla noga koll på bladen på skotten. Ett skott utan rötter växer inte, så om bladen börjar växa kan man vara rätt säker på att skottet har fått livsdugliga rötter.

Ett exempel:

Skottet på bilden ovan har nu stått en månad (drygt, eftersom det eventuellt blev lite bortglömt). Idag ser det ut såhär:

Den har fått ett nytt litet blad. Då kan vi vara rätt säkra på att den har satt rötter. Voila!

Vi kan också vara rätt säkra på att sagda rötter är rätt taniga och ömtåliga, så hibbevalpen behöver behandlas så försiktigt det bara går. Så med mjuka tassar lirkar vi ner valpen i en egen liten kruka.

Hibbevalpen har nu lämnat valpstadiet, men är ännu inte riktigt vuxen. Den är helt enkelt tonåring. Och alla vet vad som händer i tonåren, man är gnällig och skitjobbig. Så hibbetonåringarna går nu igenom en fas där de är gnälliga och skitjobbiga. De vill stå i söderfönster och få så mycket sol de kan, men det är fortfarande viktigt att de inte torkar ut, så man får passa upp dem nästan dagligen i början.

Grejen som man får ha med sig med hibbevalpar är att de dör. Många av dem. Ibland kan de spontandö trots att man gör allt för dem. Man får inte ta det personligt. Men fnorkbloggens hibbevalp verkar vara en livsduglig typ. Vi lovar att rapportera hur det hela utvecklar sig!

Om att byta lampa på en blå Hyundai

Om man är hästmänniska så klarar man saker själv. Dels för att hästmänniskor är rätt rediga typer, dels för att hästmänniskor aldrig har pengar för att köpa hjälp med saker och dels för att man liksom måste kunna klara saker själv. Ifall man finner sig själv med punktering på hästsläpet tio mil hemifrån så måste man liksom kunna byta däck, för det finns fan inga ponnys i världen som hjälper till med sånt.

Med en liten grön Volvo var det förbannat svårt att byta lampor. Sådär så folk på internet sa att man skulle lämna in bilen på verkstad för att få lampan bytt till det facila priset av typ femtonhundra spänn. Och allt som står på internet är ju sant. Men som hästmänniska har man kanske inte riktigt möjligheten/tiden/pengarna att lämna in sin bil på verkstaden för nåt så simpelt som en lampa. Så man ooglar och googlar och hittar den ena knepiga lösningen efter den andra. Till exempel med olika typer av instrument att peta med, eller något som enligt beskrivningen lät som att man behövde slå sina fingrar ur led för att komma åt. Nåväl. Till slut får man ta till det hårda artilleriet och helt enkelt läsa i instruktionsboken. Där står det hur man lossar en liten spärr, plockar ut hela lamphuset och enkelt byter lampa. Det tog ungefär tre och en halv minut. Nåväl.

Den lilla gröna Volvon är, som vi alla vet, ersatt av en blå Hyundai med retrieverutrymme i bakluckan. Och naturligtvis gick det en halvljuslampa fram ganska så relativt omgående typ häromdagen.

I sådana lägen har man två val. Man kan oogla och googla sig like blå som sin Hyundai. Eller så kan man, vis av erfarenhet, läsa instruktionsboken direkt.

Oavsett vilket spår man väljer så kommer man troligen komma fram till att man ska lossa spärrar och peta ut lampan. Det verkar inte överdrivet krångligt ändå. Tills man kommer till varningsrutan som uttryckligen säger åt en att inte ta i lampan med händerna för den kan explodera, samt att man bör ha skyddsglasögon och efter lampbytet ta den till en verkstad för att få höjdinställningen kollad.

Ungefär här är det rätt stor risk att drabbas av en mattning och med hjälp av rask överslagsberäkning avgöra att när man har passerat trettio med marginal och dessutom är hästlös så är man tillräckligt vuxen för att slippa engagera sig i exploderande lampor. Det kan också ha lite att göra med att man blir litegranna fullkomligt utmattad av tanken på att engagera sig i något som kan, och med största sannolikhet kommer att, explodera.

Då ringer man istället till närmaste vårdcentral för Hyundaier, blå eller annan valfri färg. Och så åker man dit direkt och skriver in sin blå Hyundai på sagda vårdcentral. Och det visar sig ta mindre än tio minuter och kosta hundra spänn inklusive lampa. Win.

Det här med att ta vuxna organiserade beslut av den här sorten är ju fullkomligt fantastiskt.

image

España

Okej, saker man kan göra i Barcelona i februari (utöver köpa kylskåpsmagneter och halva Desigual);

1. Äta saker.

image

2. Titta på konst.

image

3. Titta på konstigare konst

image

4. Äta mer saker.

image

5. Bli sutten på (om man är lejon).

image

6. Bli kuckilurad på (om man är en ponnynos).

image

7. …och äta saker.

image

8. Se på utsikt OCH konst. Samtidigt.

image

9. Blommor!

image

10. Klättra runt på modernistiska tak.

image

11. Och, ni vet, nomnom.

image

Med mera. Men ni fattar grejen. Utmärkt typ av februari.

Dagen efter hemkomst; en plusgrad, sludd på tvären och lite storm. Mys.

Flygplan

Så här ser diverse Pyreneer ut när man åker flygplan.

image

Och såhär kan det gå när man hamnar på andra sidan.

image

Det här är bara konstigt.

image

Okej, det kanske inte är sådär apvarmt som man tänker sig att Spanien ska vara, men det är faktiskt februari. Och sol och inte Sverige. Gott så.

Fezt!

Idag har vi kalas! För det vet ju alla hur stort det är att fylla nio. Det är faktiskt en väldigt viktig födelsedag. Precis som alla andra födelsedagar. Mest för att de brukar innefatta korv, och sådär.

Det är den översta som fyller nio. På den här bilden fyller hon nio veckor. Idag fyller hon nio år.

Via fyra månader:

Ett år:

Tre år:

Och så vidare.

Grattis på födelsedagen, otäcka odjur! <3

Om tiden som går och vänner som består

Idag för exakt ett år sen publicerades det här blogginlägget.

Idag för exakt ett halvår sen publicerades det här blogginlägget.

Tiden går fort ibland. Och ibland står den nästan still.

Det blir en ganska stor omställning när man alltid haft häst och helt plötsligt inte har någon. För det blir ju onekligen lite så att man identifierar sig med sin livsstil. Utan den, utan hästarna… vem är jag?

Identitetskriser är inne nu. Sådär när man hamnar i ett vettvilligt stadie av tvångsmässigt karriärsklättrande, försöker reda ut sitt liv, byter köksgolv och spontanköper en blå Hyundai. Det går lite sisådär med att få till något svar på ovanstående fråga med hjälp av medelmåttigt drastiska åtgärder, men man måste börja någonstans. Och det är en väldigt fin blå Hyundai. Även om retrievern är sjukt missnöjd över att vid nio års ålder bli degraderad från baksäteshund till bakluckehund. Fnörf.

Nåväl.

Tidigare i veckan var jag ute en kväll med två gamla kollegor. Vi startade våra karriärer samtidigt, på samma ställe, för ett gäng år sen. Sen dess har vi gått skilda vägar, men genom ödets försorg befann vi oss i samma stad för en kväll och passade på att ta en bit död ko tillsammans och kolla läget. Det är otroligt hur något som en gång började så lika kan utvecklas så olika, beroende på hur man prioriterar. Barn och radhus eller resor jorden runt. Vi väljer så olika, vi följer så olika vägar i livet. Och det är så härligt att mötas igen och känna att gentemot varandra är vi kvar på samma ställe, med samma fina relation som då.

Två dagar senare spenderade jag kvällen hemma med två vänner som hängt kvar från tonårstiden på ridskolan. Kvällen efter ute på stan med en vän som hängt med sen de där första stapplande stegen på samma ridskola. Tänk när man blev skötare på en lektionshäst, vilken lycka det var! Vi ses inte så ofta, men när vi gör det så är det som det alltid har varit. Den sortens vänner.

En vän som bor långt bort har infört telefonkonferens på veckobasis för att vi inte ska tappa varandra. En halvtimme på fredag kväll eller lördag förmiddag, det hinner man alltid med och det är värt så oerhört mycket.

En annan vän skickar världens sämsta ordvitsar i meddelandetjänsten på Facebook. Verklighetsförankring helt utan förankring i verkligheten.

På alla hjärtans dag spenderade jag kvällen med att prata skit med vänner i Los Angeles och London. För hjärtat är inte bara till för en kärlek, det är även till för att vårda sina vänskaper. Nära och långt bort.

Idag har jag varit på middag med ett gäng kompisar i Borås där jag bodde ett par år för ett par år sen. Vi delade stall då men splittrades åt olika håll. Nu ses vi ungefär var tredje månad eller så. Varje gång är det lika roligt.

Imorgon är det måndag. Då måste man gå till jobbet. Jag har inte så mycket emot det, för människorna på mitt jobb är allihop precis på gränsen mellan otroligt bra och otroligt inte kloka nånstans. Jag skrattar på jobbet, varje dag.

Jag tror att det är ganska viktigt att inte definiera sig själv genom andra. Men det är sant som de säger, att man blir som man umgås.

Och med tanke på de människor jag har omkring mig så måste det betyda att oavsett vem jag är, så är jag rätt awesome.

Det är, ursäkta franskan, en jävligt bra början.

———————————————————————–

För att inte ovanstående ska framstå som alltför seriöst så kompletterar vi med en bild på en retriever som just insett att hon blivit degraderad från baksäte till baklucka.

image

Tycker så att säga inte att det är ett smartare val. Alls.

Söndagspilates

Denna veckas ridpass blev inställt på grund av akut ebola hos piloten. Eller liknande. Totalt elände i alla fall, det blir inget rida då inte.

Förra veckans ridpass var desto mer på riktigt. Äntligen var pilot och Pilateshäst tillbaka på banan, ingen av oss behövde ha ledigt eller gå till jobbet, utan vi gjorde gemensam sak och försökte komma ihåg vad vi lärde oss av portugisen för nästan två månader sen. Det gick förvånansvärt bra, vi kom ihåg nästan allt. Efter inledande tio minuters “Är det här verkligen nödvändigt?” från det bollformade djuret som ville ha sportlov.

Vi tränade lite piaff, mycket skolor och en del galopparbete med volter i olika storlekar, nästan helt utan att välta. Vi tänker oss att det gick så bra för att Pilates nu räknas som tillräckligt vuxen för att ha fått ett eget kandar, istället för att låna VM-ponnyns. Alldeles eget. Dessutom fick han ha benskydd och kände sig mycket speciell. Mysig söndag.

image

image

image

Mål-tider

Nu har Sverige trillat ut ur handbolls-VM och matte+retriever måste hitta på något annat att göra varannan kväll än att sitta på rad i soffan och dela en skål med chips. Attans. Det som var så lovande i alla fall ett litet tag.

Det är roligt med handboll. För det händer saker. Vid 2-0 är en fotbollsmatch avgjord. Vid 2-0 är en handbollsmatch påbörjad. Livat värre. Plus att det är lite mer action med människor på två meter och hundra kilo som gladeligen kastar sig rakt in i varandra eller rakt ut i luften och landar med ett sånt splatt på golvet att det får komma funktionärer med en torktrasa och torka upp svetten efter dem. De landar fasligt ofta på knäna också. På gymnastiksalsgolv. Typ aj.

Det filmas inte så mycket i handboll. De brakar in i varandra på riktigt och ger motståndaren en hjälpande hand när han reser på sig efteråt. Lite mer hardcore, så att säga.

Ingen är mer hardcore än målvakterna i handboll. Seriöst, vilken vuxen människa vid sina sinnens fulla bruk blir egentligen handbollsmålvakt?

Sveriges avgående lagkapten Kim Andersson, till exempel, har ett skott som går i 130 km/h. En herrhandboll väger strax under ett halvt kg. Och är stenhård. Vad är det som får någon att tänka att det verkar ju fullt rimligt att ha som levebröd att ställa sig i vägen för det? För all del, det står i reglerna att det är förbjudet att sikta på målvaktens ansikte. Men det är rimligt att anta att tro att spelarna faktiskt inte siktar på målvakten alls, för det verkar ju tämligen kontraproduktivt. När de träffar målvakten, oavsett på vilken kroppsdel, så är det nog ganska så mycket en felberäkning. Det är helt enkelt målvaktens jobb att söka upp hur och var man stoppar dessa klisterförstärka missiler som anfaller från alla håll. Och sen ställa sig i vägen.

Det verkar ju… jättekul.

Nåväl, all heder åt Mattias Andersson och Johan Sjöstrand som utsätter sig för dessa galenskaper och håller hoppet uppe för oss stackars handbollsfans. Men riktigt kloka, det är de nog inte.