Söndagspilates

Denna veckas ridpass blev inställt på grund av akut ebola hos piloten. Eller liknande. Totalt elände i alla fall, det blir inget rida då inte.

Förra veckans ridpass var desto mer på riktigt. Äntligen var pilot och Pilateshäst tillbaka på banan, ingen av oss behövde ha ledigt eller gå till jobbet, utan vi gjorde gemensam sak och försökte komma ihåg vad vi lärde oss av portugisen för nästan två månader sen. Det gick förvånansvärt bra, vi kom ihåg nästan allt. Efter inledande tio minuters “Är det här verkligen nödvändigt?” från det bollformade djuret som ville ha sportlov.

Vi tränade lite piaff, mycket skolor och en del galopparbete med volter i olika storlekar, nästan helt utan att välta. Vi tänker oss att det gick så bra för att Pilates nu räknas som tillräckligt vuxen för att ha fått ett eget kandar, istället för att låna VM-ponnyns. Alldeles eget. Dessutom fick han ha benskydd och kände sig mycket speciell. Mysig söndag.

image

image

image

Mål-tider

Nu har Sverige trillat ut ur handbolls-VM och matte+retriever måste hitta på något annat att göra varannan kväll än att sitta på rad i soffan och dela en skål med chips. Attans. Det som var så lovande i alla fall ett litet tag.

Det är roligt med handboll. För det händer saker. Vid 2-0 är en fotbollsmatch avgjord. Vid 2-0 är en handbollsmatch påbörjad. Livat värre. Plus att det är lite mer action med människor på två meter och hundra kilo som gladeligen kastar sig rakt in i varandra eller rakt ut i luften och landar med ett sånt splatt på golvet att det får komma funktionärer med en torktrasa och torka upp svetten efter dem. De landar fasligt ofta på knäna också. På gymnastiksalsgolv. Typ aj.

Det filmas inte så mycket i handboll. De brakar in i varandra på riktigt och ger motståndaren en hjälpande hand när han reser på sig efteråt. Lite mer hardcore, så att säga.

Ingen är mer hardcore än målvakterna i handboll. Seriöst, vilken vuxen människa vid sina sinnens fulla bruk blir egentligen handbollsmålvakt?

Sveriges avgående lagkapten Kim Andersson, till exempel, har ett skott som går i 130 km/h. En herrhandboll väger strax under ett halvt kg. Och är stenhård. Vad är det som får någon att tänka att det verkar ju fullt rimligt att ha som levebröd att ställa sig i vägen för det? För all del, det står i reglerna att det är förbjudet att sikta på målvaktens ansikte. Men det är rimligt att anta att tro att spelarna faktiskt inte siktar på målvakten alls, för det verkar ju tämligen kontraproduktivt. När de träffar målvakten, oavsett på vilken kroppsdel, så är det nog ganska så mycket en felberäkning. Det är helt enkelt målvaktens jobb att söka upp hur och var man stoppar dessa klisterförstärka missiler som anfaller från alla håll. Och sen ställa sig i vägen.

Det verkar ju… jättekul.

Nåväl, all heder åt Mattias Andersson och Johan Sjöstrand som utsätter sig för dessa galenskaper och håller hoppet uppe för oss stackars handbollsfans. Men riktigt kloka, det är de nog inte.

Ponnyridning

Helgens övning i hästväg blev en svängom med VM-ponnyn i helt egen regi. Det var lite nervöst, för senast kom vi inte alls överens och Ponnyn är inte direkt en ponny som tar skit hur som helst. Inte alls faktiskt. Det är rentav så att VM-ponnyn kan vara en rätt tjurig typ när han är på det humöret.

Den här gången var han på gott humör. Ytterst märkligt. Det kanske hade något att göra med att vädret var fint så vi skrittade fram ute, det tyckte vi båda var trevligt.

image

Sen red vi en stund i ridhuset. Av ren överlevnadsinstinkt fattade piloten plötsligt grejen med att inte göra ett skvatt utan att bli passiv. Lite som att hitta dragläget. VM-ponnyn blev så nöjd med det att han glatt erbjöd sig att visa upp alla specialtrick som fröken lärt honom. Mest allsköns galoppombyten härs och tvärs och i serier, det var mest att sitta uppepå och åka med. Vi gjorde bland annat byten i vartannat, det är tydligen Ponnyns specialtrick.

Efteråt var han mycket nöjd. Piloten med. Helt otippat trevlig söndag, helt enkelt.

image

Slippery when wet

Det är vinter här, kan man säga. Och är det något man blir expert på när man bor i Göteborg så är det vinterväder. Nu tycker kanske Norrland att Norrland vet bäst när det gäller vinterväder, och för all del, det kan man kanske sträcka sig till att hålla med om, så länge man anser vinterväder vara sånt där knastrigt vitt en-meter-nysnö-offpist-i-solsken och annat turistbroschyrsaktigt. Men nu pratar vi om en mycket hemskare typ av terroristårstid som drabbar delar av landet årligen; Västkustvintern.

På vilket sätt skiljer sig Västkustvintern från andra vintrar? undrar vän av ordning. Jo, till skillnad från den där rara turistbroschyren ovan så innebär västkustvinter ett klimat som hela tiden ligger runt nollan. Plus två. Minus två. Plus två och snö. Minus två och regn. Ni fattar grejen. Och vi vet alla vad som händer med vatten när det passerar förbi nollan åt ena eller andra hållet. Vi är vansinnigt bra på vatten här, det är vi. Vilket i sin tur leder till att under perioden november till mars så är vi också skitbra på olika typer av halka.

Eskimåer har femtio olika ord för snö. Göteborgare har femtio olika ord för halka. Och ungefär hundratrettio olika ord för regn, men det är en annan årstid. Den här årstiden har vi sludd. Sludd är det norska ordet för snöblandat regn. Vi har mycket av det i Göteborg. Både sludd och norrmän.

Bland de mest framträdande sorternas halka så har vi till exempel den klassiska frosthalkan som lägger sig som en ljusare nyans över allting, glittrar i mörkret och kostar samhället oändliga summor i brutna lårbenshalsar och handleder varje år. Vi har även den förrädiska svarthalkan. Den syns inte. Alls. Vägen ser ut precis som vanligt och man traskar på i godan ro och schwopp! så ligger man där. För att inte tala om när man kör bil.

En annan sorts halka är den extremt retsamma snöhalkan. Det är den som uppstår när Göteborg äntligen har förärats fem centimeter snö och alla barn kastar sig ut i pulkabackarna. Sen blir det en plusgrad så snön blir kramsnö och pressas ihop när man går på den. Det är inga problem. Men sen fryser den packade kramsnön och blir is av den där heltäckande, kompakta sorten.

En annan typ av genuint Göteborgskt vinterväder är det fantastiska fenomenet underkylt regn. Det är det som inträffar när det har varit klart ett helt dygn (mer än så får vi sällan i annat än undantagsfall) så att temperaturen har sjunkit en bit under nollan och marken har kylts av. Sen regnar det på den kalla marken, sådär fint så att regnet liksom landar i färdig halka, och dessutom inte sällan bildar ett kompakt ispansar över hela världen så man inte kan öppna sin bildörr på morgonen utan att använda ishacka och olämpliga svordomar.

Så ja. Göteborg är bra på halka. Vilket har den naturliga följden att Göteborg är ganska bra på halkbekämpning. Man kan säga att det är den enda typ av vinterunderhåll som Göteborg klarar av, för man klarar sannerligen inte av att hålla spårvagnsnätet gående så fort snömängden övergår den brutala nivån “säkert en hel centimeter i drivorna”. Nåväl. Halka kan bekämpas på olika sätt. Dels får man ju naturligtvis snöröja så fort snön vågar närma sig. Sen får man bekämpa själva halkan med salt, grus eller folkvett. Eller golvvärme, det har vi längs Avenyn. Men så kan man ju inte hålla på överallt.

Saltar gör man på de stora vägarna. Salt är bra, för det gör att halkan smälter även om det är några minusgrader. Salt är dåligt när det alltför underkylt dock. Då är det fortfarande kallt underst (=is) men saltet gör att det smälter ovanpå (=vatten). Vatten på is är en kombination som får balanskonstnärer att se ut som Bambi. Och om Göteborg kommer på att det är risk att ovanstående inträffar och därmed låter bli att salta vägarna så kan man vara ganska dundersäker på att Göteborg löser det ändå. Göteborg ligger nämligen vid havet. Och på den här sidan landet har vi saltvatten i sagda hav. Vilket innebär att om det är lite för kallt för att salta riskfritt så kommer Egon eller Gudrun eller Berit eller Beirut eller hela jävla Nöjesmassakern och blåser in salt från havet över alla vägarna. Bingo.

Så okej. Man kan grusa istället. Återigen om det inte är för kallt, för då ligger gruset liksom uppepå halkan och bidrar till lårbenshalsstatistiken snarare än att hjälpa. Sen är en klar nackdel att gruset ligger kvar efter vintern tills alla är säkra på att det är efter vintern. Inte så mycket lårbenshalsar då, men ganska mycket skrapade cyklister. Eller så kommer Egon eller Gudrun eller Berit eller Beirut eller hela jävla Nöjesmassakern och blåser bort allt gruset. Det hände faktiskt i helgen. Soprent överallt. Snyggare än när kommunen gör det på vårkanten. Kommunen borde kanske anställa Egon.

Vi har en annan typ av halka också. Den som vi kallar för Göteborg DeLuxe-halkan. Vi har ju som sagt ganska mycket sludd. Och när sludd kommer i större mängder lägger det sig på marken som i ett lager med färdigmixad slask, upp mot fem centimeter sådär. Sen slutar det sludda framåt kvällen och klarnar upp lagom till natten. Så temperaturen sjunker. Slasket sjunker också lite, men fryser sen snällt till en klar och stadig is, ungefär två millimeter tjockare än gruskornen. Detta innebär i praktiken att man ser gruset, och att vägbanan därmed ser grusad ut, men i själva verket är den spegelblank och det första steget man tar (som naturligtvis alltid är i början av ett nerförslut) leder till att man på ett imponerande vis åker på fötterna längs vägen. Förutsatt att man är tillräckligt skicklig för att hålla sig på fötterna. Men de flesta infödda Göteborgare har det i blodet, eller lär sig i samma takt som de lär sig gå.

Nåväl, om inte salt eller grus fungerar så kan man alltid ta till folkvett. Det vill säga var inte så jävla dum att du försöker gå ut när marktemperaturen velar mellan plus och minus på ett så ambivalent sätt att kvällstidningsjournalister framstår som förebilder i mental stabilitet. Och om du måste gå ut; använd broddar. De kostar typ 99 spänn. 49 om man har tur. Jämfört med vad en bruten lårbenshals kostar. Ja, vi har lagar som säger att det är fastighetsägarens ansvar att snöröja och hej och hå. Men tretusen spänn i skadestånd värmer inte så gott när man har multipla frakturer. Lite eget ansvar har vi fortfarande här i livet.

Och ha reflexer, men det har vi ju gått igenom redan.

Dagens uppgift till alla som har tråkigt: Detta handlade om västkustskt vinterväder. Säg västkustskt fort tre gånger utan att snava på’t. I dare ya.

Och håll er på fötterna. För fan.

Om lite blandade hästar

Ridskolan har uppehåll, men om man anses kunna styra själv kan man låna djur att åka runt på ibland. Så igår var det pilatesdag för Fnorkbloggen. Om det nu inte hade varit så att det kom nån himla snubbe som hette Egon och förstörde alltihopa. Träd överallt. Då får man vackert stanna hemma.

Istället får vi köra en recap på ett gäng lektioner från den senaste månaden. För även om ridskolan sover så kan man passa på att peta in lite privatlektioner och kurser och sånt.

I mellandagarna var bloggens vän Granger på besök, så vi bokade en gemensam lektion för fröken. Det var alla sorters roligt. Granger fick åka på VM-ponnyn och Pilatespiloten fick lämna själva Pilates på jullov och istället låna ett spanskt vrålåk som egentligen är privathäst men har en mycket vänligt sinnad matte. Med dessa två vansinnigt välutbildade djur och ett par piloter som enligt fröken “I alla fall har gått grundkursen” (ähum) så blev det ganska livat. Sen att just den här piloten kanske inte alltid helt hänger med i alla de där ascoola rörelserna är väl en annan grej kanske…

Granger och VM-ponnyn fick öva grejer som man gör på VM. I alla fall i vissa grenar.

Så ja. Det var en rätt rolig eftermiddag!

En vecka senare tog Fnorkbloggen en egen privatlektion. Man kan tycka att filmen ovan visar någon sorts toppnivå, men nejdå. Fröken tyckte att det var dags att levla upp igen, så det blev till att ratta runt den vansinnigt dunderfina superhästen. En såndär som kan så många grejer att när man gör något fel så blir det inte fel, utan det blir något helt annat bara för att man har råkat starta nån himla programvara som man inte ens visste att den existerade, än mindre att den var installerad just där och då. Det var vansinnigt komplicerat. Och vansinnigt likt en liten vit luddig farbror som bloggen för alltid håller kär. I alla fall i vissa sammanhang.

Vissa andra sammanhang var lite annorlunda. Typ såhär:
Fröken: Kände du hur du verkligen fick till traven på långsidan?
Pilot: Helt ärligt? Nej. Jag hade kramp i magmusklerna och fick lägga all energi på att försöka att inte ramla av.
Fröken: Jamen det är precis så det ska kännas!!

Himla pedagogiskt.

På det stora hela kändes det lite sisådär faktiskt. Men det var kul att prova. Och det tyckte tydligen fröken också, för en halv vecka senare hade vi en kurs, eller mer exakt en sorts dubbellektion i grupp. Och då var det samma vansinnigt dunderfina superhäst som stod på pilotens schema första passet. I grupp alltså. Jelp.

Men det gick faktiskt mycket bättre. Ungefär halvvägs in trillade polletten ner och vi kunde galoppera på en volt utan att piloten råkade starta byten i varje, blandade småhopp eller nåt annat dumt. Vi lärde oss också att stänga av den spanska skritten. Det var essentiellt att göra det, för varje gång det blev lite förvirrat så startade den spanska skritten som någon typ av bluescreen-programvara. Phew.

Lektion två på kursen blev en helt annan typ av underhållning. Efter en lektion på spanskt vrålåk följt av två lektioner på vansinnigt dunderfin superhäst så var det dags att vara pilot på….hundrafyrtiosju centimeter spansk märr som ser lite ut som ett mumintroll och inte kan svänga utan att ta lite sats först.

Väldigt annorlunda. Och väldigt roligt. Och en helt annan typ av ridning. Speciellt som hon liksom behövde ta små bocksprång för att komma ihåg i vilken ordning fötterna ska vara för att börja galoppera. Fröken liknade det lite vid att ha ett privat nöjesfält. Men det är inte Mumintrollets fel att hon inte kommit så långt i utbildningen än. När vi väl hade sorterat ut vad som var bak och fram bjöd hon på riktigt fin ridkänsla som lovade mycket mer inför framtiden. Sånt är roligt. Och kontraster är roligt.

Träningsvärk är inte lika roligt. Men den har nästan gått över nu, en vecka senare…

(Det saknas tyvärr bild på Mumintrollet, mest för att piloten behövde luta sig lite mot en vägg efteråt och därmed glömde av det. Men vi lovar att komplettera med lämpligt porträtt vid ett senare tillfälle.)

Januari

Om man känner sig helt jävla utsliten och övervintrad efter julhelgerna brukar det synas utanpå.

image

Men om man tittar på nära håll så ser man att när ljuset vänder så får vi nya krafter och orkar med livet lite till.

image

(Och när hibbarna ser ut såhär så vill de få ny jord, kanske större kruka, klippas ner om det behövs och lite mental support. Och ljus!)

Om jultraditioner

Att vara i stall på julafton är faktiskt ganska viktigt. Fråga Jesus. Men hur firar man jul utan Mullehäst?

Naturligtvis kommer lösningen från det håll där så många lösningar kommit så många gånger; familjen Raggsocka. Det fanns en lånesocka att köra rally med på julafton. Det är ju briljant.

Innan vi fortsätter det här blogginlägget är det dock en annan sak vi måste ta oss igenom. Raggsockeland är sig inte riktigt likt på mer än ett sätt. Ett par månader efter att Mullehästen lämnade oss fick han sällskap på de gröna ängarna av den bruna raggsockan. Men kan ju bara tänka sig vilka fanstyg de två hittar på tillsammans när det inte är någon som försöker hålla ordning, men för oss som är kvar på den här sidan är det naturligtvis väldigt sorgligt.

Men livet är som det är. Ett slut på något är början på något annat, och numera har Raggsockeland en ny spelare; Den Fläckiga Raggsockan!

Nu, åter till julafton.

Fnorkbloggen fick äran att bilda lag med den röda raggsockan, medan den fläckiga och hans matte körde ett andra lag och raggsockans husse och retrievern körde ett tredje lag. Precis som på den gamla goda tiden. Nästan. Lite annan rollista bara.

Den röda raggsockan var pigg. Väldigt pigg faktiskt. Och han blev ännu gladare när han insåg att piloten hade glömt bort hur man rider raggsocka. Rivstart!

Nåja. Efter begränsade mängder halvkontrollerat sprattel så kom vi tydligen ihåg någon sorts knapp i alla fall, tillräckligt länge för att fastna på bild (snabb slutartid på den där).

Efter den alldeles kontrollerade kvartssekunden så spårade det kanske ur lite igen. En smula. Noll koll kokosboll. Men det kan det för all del vara värt. Och ja, man kan ju tro på spöken eller inte, men när båda hästarna hoppar iväg samtidigt på en väg där det absolut inte brukar hoppas iväg, då kan man tänka sig att det kom upp ett Mullespöke jämsiden som äntligen ÄNTLIGEN får springa på golfbanan. Small favours.

En vecka efter julafton är det nyårsafton. Och eftersom julafton var så trevlig så bestämde vi att det finns ju inget som hindrar en upprepning. Afton som afton. Den här gången var det lite mer spännande eftersom det hade snöat några dagar tidigare men börjat töa. Vilket innebar att det fanns snö med lite mystiska isfläckar under. Som var helt omöjliga att veta var de fanns. Detta i kombination med att den röda raggsockan bestämt sig för att det är vansinnigt roligt att bete sig som en galning med just den här piloten gjorde att själva ridturen blev…intressant. Det är högst oklart vad som gör att just den här piloten i kombination med just de här ridvägarna verkar få samtliga hästar att gå fullkomligt jävla tvättmaskinscentrifug, men det får det väl vara värt för all del.

Traditioner är bra. Vi gillar traditioner. Och raggsockor.

[Foto: Raggsockans husse]

Därför tillbringar jag nyårsdagen på badrumsgolvet

Första januari sägs ju vara en indikation på hur resten av året kommer att bli. Med en bra första januari så blir det ett bra år och vice versa. Första januari är en dag när man tar det lugnt, till exempel äter pizza och ser på film, österrikisk konsert eller backhoppning. Själv tillbringar jag första januari på badrumsgolvet. Det är naturligtvis inte särskilt unikt, med tanke på hur många firar sina nyårsaftnar så finns det säkert en och annan som tycker att närhet till diverse badrumsattiraljer är ganska tilltalande. Fast det är inte därför jag sitter här.

Som ingen kan ha missat vid det här laget; i fnorkfamiljen finns inte mindre än tre retrievers. De har lite olika syn på det här med nyår. Den äldsta retrievern har lärt sig att varje gång det smäller så får man en ostbåge. Hon får inte ostbågar någon annan dag på hela året, men just på nyårsafton är det fest. Så den äldsta retrievern sitter i givakt och väntar förväntansfullt på nästa knall. Omnomnom ostbåge! Så mycket fart som det är på henne på nyårsafton är det inte ens på årets övriga dagar sammanlagt. Det blir bara lite oväsen om matte inte är tillräckligt snabb, för då får matte skäll.

Vi visste inte riktigt vad valpet skulle säga om det hela, sådär som man aldrig vet med valpar. Men hon låg ute i trädgården och tuggade obekymrat på en pinne när det small. Inget att bekymra sig om. Men det var märkligt att storasyrrorna betedde sig lite knepigt, det måste även valpet hålla med om. Och ostbågar fastnar i tänderna. Blaergh.

Den mellersta retrievern är skotträdd. Och det finns ingenting vi kan göra åt det. Vi har prövat allt. Träning med ljud, med skott. Allt från receptfria doftpreparat till Stesolid. Ingenting hjälper, hon är fullkomligt livrädd. Det kan ingen anklaga henne för. Eller mig. Hur ska man kunna träna på att hela himlen lyser upp av blixtrar och knallar i en omfattning som inte finns i något annat sammanhang? Jag försöker göra allt i min makt för att hon ska slippa, men man räcker inte alltid till. Hon är inte den utåtagerande sorten när hon blir rädd. Hon blir tyst och liten, och hela hon vibrerar av skräck.

På tolvslaget igår satt hon och jag på badrumsgolvet, för i vårt hem (likt många andra) är badrummet det enda rummet utan fönster. Vi satt där med tvättmaskinen brötandes och kollade på gamla TV-serier på hög volym. Det hjälpte ganska bra. Hon kunde till och med sova en stund.  Det var ett av de bästa nyår vi har haft tillsammans. Vi satt där till klockan var ett. Då försökte vi gå ut på kvällskiss, men det small fortfarande. Kvart i två trodde vi att det hade avtagit, så vi bäddade ner oss i sängen och släckte lampan. Tio i två drog det igång igen, precis utanför på full styrka, och den stackars retrievern hade sån ångest att hela sängen vibrerade. I morse när vi gick ut hade hon inte vågat kissa på nästan 20 timmar.

Problemet är inte nyårsfyrverkerier vid tolvslaget. Det är verkligen inte det. Problemet är nyårsfyrverkerier vid tider som inte är nyår.

Vid tolvslaget på nyårsafton är alla djurägare beredda. Vi vet att det låter, vi kan förbereda oss och djuren, kanske med lugnande mediciner, kanske genom att sätta sig i bilen och åka några kilometer rakt ut i skogen eller till en flygplats. Men vi kan inte droga ner hunden i över en vecka. Vi kan inte sitta i en bil i skogen från jul till trettondagen. Det är inte genomförbart.

Jag förstår att folk vill ha fyrverkerier på nyår. Det hör till. Man kan ha oändliga diskussioner om nödvändigheten av att skjuta upp pengar och miljögifter rakt upp i himlen, om alla skador som blir på människor och byggnader, om alla skattepengar som går åt till att städa gamla raketrester och reparera folk som i fyllan och villan kört en raket i ögat på sig själva. Men det hör inte till just den här bloggposten. Den här bloggposten handlar om alla de som inte kan hålla sig till tolvslaget. Undrar om de vet vilka problem de ger oss?

“Men barnen sover vid tolvslaget, vi måste smälla av vårt fyrverkeri vid sju innan de går och lägger sig.”
Ja, eller så låter ni barnen somna och väcker dem tio i tolv istället. På så vis får de antagligen se mycket mer fyrverkerier och om ni har tur lär de sig att inte hela världen kan formas runt dem.

“Men när jag försökte väcka dem så ville de inte. Jag lät dem sova så smäller vi dagen efter istället!”
Eller så talar du om för barnen att det är nu eller aldrig, inte nu eller imorgon. Barn är fantastiskt bra på att anpassa sig.

“Det var dåligt väder på nyårsafton, då syns de ju inte lika bra. Jag sparar mina tills det är klart ute och smäller då!”
Eller så sparar du dem till nästa år?

“Jag vill inte smälla när alla andra smäller, jag vill att mina ska synas och inte försvinna i mängden!”
Det här är det dummaste argumentet jag har hört tror jag.

Okej, vi kan hålla på hur länge som helst med det här. Men jag tror ni vet vad jag menar. Jag trodde att jag skulle kunna sluta medicinera retrievern med ångestdämpande efter tolvslaget, så idag fick hon inga piller.

Nu sitter vi här på badrumsgolvet bakom tvättkorgen och delar vår nyårsdagspizza, hon och jag. Och gömmer oss undan kriget utanför igen. Vi var inte lika beredda idag, hon hann bli rätt skrämd innan vi hade trasslat oss in här. Det var mitt misstag, att jag varje år tror att för en gångs skull är vi klara efter nyårsnatten. Men nehej, inte i år heller. Och idag regnar det dessutom. Jag undrar hur det blir första dagen på året som det är klart väder.

Att förbjuda fyrverkerier vore fantastiskt, men jag betvivlar starkt att det är rätt väg att gå. Folk kommer ändå att smälla. Ett trevligt alternativ vore ett förbud året runt som lyfts på nyår, till exempel från 23:45 till 00:30. På så vis kanske folk känner sig mer hugade att smälla vid rätt tidpunkt…

Om första januari speglar resten av året så kommer det här bli ett år av funderande över om man kan få hyresvärden att byta ut den fula rosa plastmattan på badrumsgolvet.

Så… gott nytt år då?

image