Om att gå i skolan

Det är ju en ganska så ständigt återkommande debatt, hur man ska se på det här med skola egentligen. En del säger att barn ska få vara barn, andra säger att skolan ska vara likt ett heltidsarbete där delar av dagen är schemalagd och resten är tid för läxor och annan pedagogik. Det beror lite på om man frågar Folkpartiet eller inte. Samma sak med betyg. Det är olika åsikter om olika åldrar. Nu har vi väl någon sorts kompromisslösning för tillfället. Nåväl.

Oavsett hur skolsystemet ser ut så kommer det alltid vara olika hur det uppfattas för eleverna. Det kommer alltid finnas de som har lätt och de som har svårt för sig. Det kommer alltid vara såna som blir jättetrötta efter en skoldag och de som inte är nämnvärt påverkade och kan köra aktiviteter hela kvällarna. Det är liksom ganska individuellt, det där.

Men ja, det finns en poäng med det här dravlet.

Valpet började plugget igår. Första lektionen var lek. Hon var bäst i klassen. Det återstår att se hur länge det kvarstår när det är dags att börja fokusera på att vara.. eh.. inte galen.

Hon var i alla fall snäll efteråt. Så kan vi säga.

image

Om lite mer politik

Tiden går, det börjar dra ihop sig. På söndag får vi veta vem vi har valt att leda Sverige; en uppgiven Alfons Åberg som förlorade halva väljarskaran samtidigt som hans sidekick klippte hästsvansen, eller en stackars sate som alla vet fick jobbet för att ingen annan ville ha det, och som med detta ska bli statsminister utan att någonsin har suttit i riksdagen (detta i ett land där man behöver typ tio års erfarenhet för att få ett extraknäck på McDonalds).

Spännande, ja, jo.

Antingen en urholkad Allians, eller en rödgrön härva som ingen riktigt vet hur det blir med.

Och mitt i alltihopa står som vanligt Sverigedemokraten och käkar negerbollar, för så hette de faktiskt när han var liten.

Jag har försökt hitta valaffischer från alla partierna för att jämföra hur de porträtterar sina partiledare. Det är olika men ändå ganska lika. Göran Hägglund ser förväntat klämkäck ut, Jan Björklund har konstig frisyr, Annie Lööf ser ut som ett skolfoto och Åsa Romson och Gustav Fridolin är så små på sin affisch att det är rätt svårt att se nånting alls. Jonas Sjöstedt var uppåner på sin ganska länge tills någon vände tillbaka affischen åt rätt håll. Man kan för all del tänka att just det inte är Jonas Sjöstedts fel. Fredrik Reinfeldt ser ut som han photobombar en bild på Anders Borg, och Stefan Löfvén ser ut som han helst hade varit nån annanstans. Och Jimmie Åkesson ser ut som han gör en lightversion av brysselsteget. Varför gör Jimmie Åkesson brysselsteget? Seriöst, vem GÅR sådär? Eller vad gör han?

Har jag glömt nån nu?

Jag letade ganska länge innan jag hittade en affisch från F!. De är visserligen inte i riksdagen för tillfället, men det hindrar dem inte från att synas överallt ändå, tänkte jag. Så till slut hittade jag en stor rosa reklamaffisch där det stod “Alltid rätt val!”. Det verkade ju lovande. Men det var inte F!, det var tydligen Västtrafik. Vad nu Västtrafik har med saken att göra.

Den enda rimliga slutsatsen av valrörelsen i stort är att Socialdemokraterna och Moderaterna borde slå sig ihop och bilda Socialmoderaterna. Tillsammans får de enkelt majoritet i riksdagen och kan bilda regering, och de vill ju ändå precis samma saker så de slipper kompromissa med någon. Men det är väl inte särskilt troligt att det kommer ske sådär i brådrasket.

Intressant lär det bli, hur som helst. Hur tror ni att det går?

Om karma

Meddelande till mannen i silverfärgad BMW(!):
Jag erkänner att jag visserligen blev lite störd när du låg trettio centimeter bakom mig i 70 km/h på 70-vägen hemåt, och det var lite irriterande att du i samma sekund som vägen blev tvåfilig blåste förbi i sisådär 110 knyck och blängde på mig.

Men hela den här grejen med att du missade den civila polisbilen och liksom blev stoppad tvåhundra meter senare, det gjorde min dag. Så tack för det. Hoppas det blev dyrt.

Och du, märklig grej, jag körde BARA 70 km/h hela 70-vägen, och ÄNDÅ kom jag hem före dig. Fan tro’t, va?

Om terapi

För att undvika total stigmatisering i hästlösheten så har den hästlösa matten utsatt sig för lite hästterapi. Förra helgen som åskådare på Riksmästerskapet i WE i Enköping (fick leda en häst, sjukt läskigt).

image

Sen nu i veckan som sällskap åt en ponny på promenad.

image

Vi såg en ko.

image

Igår lades det fyra timmar på att röja och sortera pinsamma mängder hästutrustning (nån som behöver köpa ehh… vad som helst?). Och idag har det faktiskt åkts runt lite på en häst. En vit, för att göra det hela så emotionellt krångligt som möjligt. Det var intressant att jämföra sina ridkunskaper med sig själv och inse att det går mycket bättre på annan häst. Inte helt bra för den emotionella stabiliteten. Men låt gå för det. Nu är det gjort i alla fall.

image

Det dyker nog upp något annat att stigmatisera snart.

Om misär

Det finns olika typer av misär i världen. Det är till exempel stor skillnad på vad som räknas som misär här jämfört med tredje världen. Eller vad som är misär för människor respektive djur. Men generellt sett kan man anta att just misär är ett uttryck för att beskriva fullkomligt bedrövligt elände.

Retrievers är ganska bra på att uttrycka sina känslor, medelst sprattel, svans och olika typer av kärleksbetygelser. Men när det kommer till misär är de tydligare än någonsin. Det finns en grej som alltid är värre än allt annat, en grej som alltid leder till den djupaste av alla eländiga misärer.

The cone of shame.

image

Ingen kan sucka som en besviken retriever när matte tar fram tratten efter kvällspromenaden. Stupid everything.

Om skönhetsideal

Fnork har haft lite paus på grund av akut bortresthet. Mer om det senare. Idag pratar vi istället om förra helgen.

Matte kände för att göra en aktivitet med djur. Eftersom Glenn inte direkt är en aktivitetsindivid så fick en retriever ställa upp istället. Retrievers brukar trots allt vara rätt på när det gäller utflykt. Och sagda retriever har varit showhund i unga år, så matte anmälde henne till en skönhetstävling med tantklass. När retrievern var valp vann hon allting, när hon var unghund vann hon massor, men när hon blev vuxen slutade hon vinna för att hon såg alldeles för valpig ut. Det har inte direkt rättat till sig med åren, men matte tänkte att när man tävlar i tantklass kanske det är en fördel att se för ung ut. Och om inte annat får retrievern ha sjukt roligt och äta korv, så det kan det ju vara värt.

När vi ändå höll på så anmälde vi valpet också. Som någon sorts miljöträning.

Vi kom dit i ganska god tid och tittade på alla de tjusiga vuxna hundarna i lugn och ro. Det var lite småtaskigt väder, men kom bara nån enstaka skur. Retrievern fick ha täcke på sig och valpet är ett valp så det var inget att orda om.

När det började dra ihop sig till tantklass så sken solen. Matte och retrievern värmde upp i god ordning med att springa fram och tillbaka utanför ringen. Det är faktiskt asvarmt att göra det i regnkläder när solen skiner. Så matte tänkte åla ur yttersta lagret kläder, men det fanns det plötsligt ingen tid för, det var marsch in i ringen och stå fint.

Retrievern var mycket lycklig. Hon visste preciiiis vad hon skulle göra, ställde upp sig så tjusigt hon bara kunde och käkade korv för glatta livet. Sen sprang hon fint, väntade artigt på sin tur, visade upp sig fint igen och uppförde sig överlag utmärkt. Till sin mattes stora förvåning. Dessutom lyckades hon knipa en tredjeplats med hederspris. Inte illa pinkat.

När man får hederspris betyder det att man får gå in igen i slutet och tävla om Bästa Tik. Nu är det inte så ofta gamla tanter vinner bästa tik, det säger sig självt att ungdomarna som är i sin prakts dagar får ta hem sånt. Men för retrievern spelade det ingen roll, för hon fick vara med IGEN! Vara tjusig och käka korv TVÅ gånger! Hurra!

Efter bästa tik var det dags för lunchpaus innan valpklasserna drog igång. Under pausen hittade valpet två av sina kullsystrar och tillsammans fick de springa på ett fält en bit bort och bilda en valpdriva. Det var så att säga inte en lugn och samlad övning.

Med det i bagaget tänkte matte att valpet kanske skulle vara lite trött och stillsam när det var hennes tur. Det tänkte inte valpet. Hon tänkte ha så vansinnigt roligt som hon bara kunde och inledde därför med att sprattla iväg och skalla domaren. Ähem. Men det var den där sortens domare som tycker att ett valp är ett valp, så vi körde vidare. Först ska man stå still och visa sidan. Valpet la sig ner och rullade. Sen ska man springa i en cirkel. Valpet växlade mellan att ömsom tvärnita och leta korv i gräset och ömsom hoppa runt som en lycklig bomullstuss i snöre.

När det var dags för den individuella bedömningen var valpet ännu mer uppe i varv så matte fick ta till det hårda artilleriet och hålla fast valpet i svansen och tratta blodpudding i nosen på henne så hon stod still i fyra mikrosekunder. Lyckligtvis var den luttrade domaren skicklig nog att nöja sig med det och vi kunde springa vidare (trav? glöm det, blandade småhopp är det nya nu). Gud vet hur, men domaren fick ihop en bedömning och valpet knep andraplatsen i klassen 5-6 månader! Visserligen av tre, men ändå. Den som vann var nästan en månad äldre, så det räknas ju inte. Och så vidare. Hon fick i alla fall kommentaren “Härligt temperament” på sitt protokoll. Vi ser det som dagens seger. Hon avslutade det hela med att försöka käka upp sin rosett. Den var helt klart det roligaste på hela dagen!

Sjukt stolta retrievers efteråt!

image

Om Glenn

Det här är Glenn. Vi bor ihop.

image

Glenn är som hans mattes djur brukar vara, lite sådär annars. Han är till exempel väldigt ofta uppåner. Eller ute och smyger på någon obefintlig spännande fiende. Eller så drabbas han av the yahoos och jagar sin egen svans. Eller så klättrar han upp i en växt och glömmer att han inte kan simma ända tills gravitationen påminner honom och han störtar ner till botten igen. Eller så äter han upp nämnda växt.

image

Han är inte så kommunikativ kanske, men han är ett litet sällskap i alla fall.

Och ja, jag vet att han är en hon egentligen, men han hette Glenn och var en han långt innan det gick att avgöra och sen blev det svårt att vänja om sig. Och eftersom han ändå inte gillar artfränder (käkat upp både Åke och Lars) så spelar det ingen roll. Så han får vara en han, det är inte så himla noga.
Man kan eventuellt se det som ett inlägg i hen-debatten, men det är i så fall oklart på vems sida det skulle vara, så vi låter nog bli det.

image

Om Skåne

Jag har ett sånt där jobb som innebär en massa resande runt hela landet. Idag är jag i Skåne. Jävla långt till Skåne faktiskt. Och E6 måste vara Sveriges tråkigaste väg.

Skåne är platt. I alla fall den här delen. Och de har varningsskyltar för vildsvin, det har vi inga hemmavid såvitt jag vet. Och ja… det var väl ungefär allt. Det var en fin solnedgång i alla fall. Och jag har för första gången sett ordentligt med valaffischer för Centerpartiet, jag började fundera på om de hade glömt valrörelsen helt i år.

Jobbet har ett antal bilar som just nu är arbetslösa, så när det ska ut och resas brukar de få följa med ut på rastning. Det innebär att man aldrig riktigt vet vilket fordon man hamnar i. Idag var det en Caddy. Det är lite som att köra ett rymdskepp. Speciellt om man ska försöka backa.

Däremot kan man konstatera att om man kör en Caddy med företagstryck så är det ingen som jävlas med en i trafiken. Alltid nåt.