Lucka 22 – Den Rosa Hästen levlar upp, del 6

Efter dressyrmomentet var vi ändå ganska nöjda med tillvaron. Det kändes lite som att det svåraste var gjort. Om man bortser från hur svårt det är att gå banan med en bruten fot nerknölad med visst våld i en ridstövel. Ja, den gick på, men matte vågade inte ta av den på hela dagen. Det var obekvämt. 

Det var ganska nära från dressyren till tekniken och speeden, så vi behövde inte upprepa morgonens hästtetris. Det räckte med en liten kvart var före respektive start. 

Den Rosa Hästen var först ut. Sjukt redo för debut i medelsvår WE-teknik. Vid det här laget hade hon koll på att matte inte kunde hjälpa till med högerfoten, men teknikbanan kan hon. Så hon galopperade på och matte behövde bara visa hindren, så löste hon dem på ett ungefär. Det blev lite slarvigt här och var och det märktes verkligen på vilka hinder den Rosa Hästen behöver ha stöd av en fungerande högerskänkel. Men vi fick till nästan alla byten i parallellslalom och allt flöt väl på helt rimligt. Sen stod den plötsligt där. Bron. Flyttad från sin vanliga plats till mitten av paddocken, där den inte alls ska stå. Den Rosa Hästen stannade till. Matte manade på lite försiktigt. Den Rosa Hästen tog ett djupt andetag. Matte tog ett djupt andetag. Sen sprattlade vi över bron. Det finns inget bättre sätt att beskriva det. Matte var i alla fall oerhört noga med att hålla in tårna. 

Resten av banan rullade på. Vi tappade formen helt när vi hade lansen med oss, eftersom enhandsfattning i kombination med enfotsridning var oss fullkomligt övermäktigt. Men så kan det gå. 

Ryggning i mönster hade vi tränat ganska precis en gång före tävlingen. Men den Rosa Hästen är klipsk, hon vet att bland alla pinnarna ska man ta ett steg i taget i den riktning matte säger. Så vi gick in, lyfte av muggen och backade fint i rätt mönster mellan pinnarna. Men precis i sista svängen tog den Rosa Hästen två steg istället för ett i en ambition att lösa saken åt den ganska värdelösa människan hon hade med sig. Tyvärr var hennes bakdel lite för stor och petade ner en pinne. Hon höll på att skämmas ihjäl och ville nästan gå ut från banan på direkten, men matte klappade och sa att det är sånt som händer, speciellt när man har en lite lång rumpa och ingen som helst support från piloten. Då tyckte hon att det var okej att fortsätta. 

Vi råkade välta sidvärtsbommen också med en slarvig fot på fel ställe och lite annat sånt småtrams. Men vi kom runt hela banan, gjorde alla hinder, inget blev uppenbart pinsamt, inga nya frakturer. Det kändes rätt bra ändå. Vi var redo för speed. Speciellt den Rosa Hästen, hon var mer redo än en mönsterscout. 

Den Rosa Hästen tycker att speed är förskräckligt roligt. Och hon var snäll och ganska lydig hela teknikmomentet, så nu tyckte hon att hon kunde få leva ut sina ambitioner lite. Speciellt i den skojiga slalomen!

Det kan hända att matte vrålade något i still med “VET du hur lång tid det där tar? BOCKA FORT ELLER BOCKA SEN, VI HAR INTE TID NU!”

En helt rimlig reaktion.

Resten av speedbanan gick på i samma tempo som det brukar gå när den Rosa Hästen kör speed utan att matte lägger sig i för mycket. Så det gick ganska fort. Bron var mycket enklare med lite fart, och nu kunde vi backa i mönster med rumpan snyggt instoppad under kroppen så alla pinnar stod kvar.



Vi vann faktiskt speedmomentet. Och totalt sett blev resultatet inte alls pjåkigt. 

Antagligen världens bästa häst. Högst troligen är hon det. För hon debuterade faktiskt Medelsvår helt själv, matte var mest med som en sned dekoration den här gången. Men vi hade klarat av det, och vi kände oss inte alls malplacerade på den nivån. En bra start på en väldigt spännande tävlingssäsong!

Hur gick det då för den Gula Hästen? Han gjorde en riktigt bra insats han med. Tyvärr tyckte han att det var lite för mycket förändring på hemmabanan, så han bestämde att han var livrädd för allting som låg på marken. Och det är ju ett flertal hinder i WE som ligger på marken. Men vi tog oss runt, delvis på grund av domarens goda vilja. Den Gula Hästens stora fördel är att han är liten, kvick och inte har några problem med byten, vilket gör vissa ganska svåra hinder, till exempel parallellslalom, till en ren fröjd att rida. Det är bara att le och åka med. Men sidvärtsbommar och broar är inte hans sport. Den Rosa Hästens raka motsats alltså, hon jobbar lite mer med att aldrig bli rädd för nånting (utom broar som håller fast henne!) med förvandlas till en glad atlantångare i hinder med snäva svängar. Alla har vi olika förutsättningar här i livet!

Det här var den sista delen i serien om den Rosa Hästens level up. Vi hade ju en hel säsong att jobba med det hela, men den trasiga foten blev oss övermäktig när den dessutom sabbade mattes rygg. Och när matte fick ordning på det så snubblade den Rosa Hästen i hagen och fick ett balltramp stort som Gotland och boxvila. Och när det hade blivit bra så blev matte halt igen av en fotoperation (av annan orsak än träbro). Så hösten blev inte alls vad vi hade tänkt oss. Vi har mest hasat omkring. Den Rosa Hästen har sitt jobb att gå till, så hon har hållit igång om än i lite stillsammare tempo än när matte är inblandad. Matte har inte hållit igång. Men nu börjar det så smått bli ordning på oss båda, så efter allt julgodis ska vi ladda om och satsa på vårsäsongen istället. Men mer om det en annan dag.


Comments

Lucka 22 – Den Rosa Hästen levlar upp, del 6 — 3 Comments

  1. Fantastiskt vad det går att åstadkomma med vilja och en bra partner. Hoppas att nästa säsong går som en dans. Och att ni då helst dansar samma dans, samtidigt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *