Lucka 8 – En mer organiserad sorts utflykt

Vi gillar ju att åka på utflykter. Till exempel kan vi åka på tävling, eller träning, eller bara hem till nån kompis och inspektera om deras träd är mindre farliga än våra. Det visar sig att träd i andra kommuner GÅR ATT ÄTA! Helt SJUKT! Vi har dock inte vågat testa det hemma ännu. Men nog om det.

En annan sorts utflykt som vi har börjat göra lite oftare än tidigare under det här året är när vi åker på clinics. För er som inte är så bevandrade i hästvärlden och de termer vi slänger oss med så kan man förklara clinic lite som en uppvisning kombinerat med undervisning. Det vill säga den Rosa Hästen visar vad hon kan och matte försöker under tiden förklara vad vi håller på med.

Detta gör vi då i Working Equitation. Övriga grenar som vi ägnar oss åt är inte direkt något att visa upp. Nu påstår vi inte att vi på något sätt är experter i WE heller, långt ifrån. Men matte kan ganska mycket om det i alla fall i teorin, och den Rosa Hästen visar gärna. Så när någon ridklubb eller privatstall eller så blir nyfikna på vad WE är så åker vi dit och visar upp lite hur man gör. Ibland har matte lite prova på-lektioner efteråt, då får den Rosa Hästen låna en box eller hage eller så att vänta i så länge. Hon är ju generellt sett sån att hon står där man ställer henne, så länge det inte är i transporten för den är helt meningslös när den står still.

Oftast går det ganska bra. Vi tar med oss tjuren Tryggve hemifrån ibland, han får åka bredvid den Rosa Hästen i transporten. Det har gått så långt att den Rosa Hästen vet att när Tryggve är lastad så blir det livat, och hon springer nästan på transporten. Matte har övervägt att börja ta med Tryggve på tävling. Det finns ju tävlingshästar som har sällskapsponnyer med sig på tävling, varför kan inte vi ha ett nötkreatur av trä? Och så tar vi med oss lite andra grejer, slalompinnar och sånt. Och så visar vi vad man kan göra med dem.

Ibland går det inte lika bra. Till exempel när den Rosa Hästen hamnade i handståendefasen och bestämde att clinic antagligen är ett utmärkt tillfälle att visa magen för åskådarna. Vid just det här tillfället hade vi bland annat med hopphindret. Den Rosa hästen fick syn på hindret, gjorde ett jättebocksprång så matte håller på att åka åt fanders, hoppar över hindret på ett sånt sätt att matte liksom ramlar tillbaka ner i sadeln. Matte tänkte inte mer på det, eftersom den Rosa Hästen gjort precis samma sak tidigare (till exempel på en likadan clinic veckan innan), utan vi fortsatte som om inget hade hänt. Men sen märkte matte att publiken blivit ovanligt tyst. WE är ändå lite livat, det brukar pratas en del i publiken under tiden om vad som händer på banan. Så matte frågade pedagogiskt om det var några frågor. Det var tyst ett ögonblick, sen pep en liten tant “Måste man hoppa två gånger??”

Sen dess har vi noga förklarat det här med handståendefasen och den Rosa Hästens extrakonster varje gång vi har varit ute på clinic. Folk brukar ha oerhört mycket sympati, måste vi säga. Plus att vi brukar trösta oss med att om vi råkar välta delar av banan och glömmer vilken gångart som kommer mellan skritt och galopp så känner folk kanske att WE inte är omöjligt eller svåruppnåeligt, utan något som alla kan göra och ha roligt med. För så är det ju. Alldeles förskräckligt roligt, om man frågar den Rosa Hästen.


Comments

Lucka 8 – En mer organiserad sorts utflykt — 3 Comments

  1. Det är ändå ganska skönt att se att det inte alltid går så himla perfekt för “uppvisaren”. Så slipper man stå där och känna sig som den enda som inte har en häst som gör som man själv tänkt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *