Handståendefasen

Två veckor efter den fantastiska tävlingen i Göteborg så var det dags för nästa anhalt på tävlingssäsongen. Och med vårt nya självförtroende efter seger och placeringar gjorde naturligtvis att vi kände att vi hade rätt bra förutsättningar att upprepa det hela. Dessutom skulle vi till en mindre tävlingsplats med mindre press, vi var bättre förberedda, den rosa hästen hade varit där förut och kände sig lite mer hemma. Plus att det då var exakt två veckor efter brunsten och då den rosa hästen är som en klocka var tredje vecka så hade vi ingen risk för det kaoset heller.

Som upplagt för succé. Och så kändes det faktiskt. Det var en lång resa dit på strax över tre timmar, men det verkade inte bekomma den rosa hästen särskilt mycket. Hon kändes pigg och fräsch. Väldigt pigg faktiskt, nästan lite fnittrig. Mjuk och fin på framridningen så hon kändes som en vinnarhäst bara där. Vi startade sent i klassen eftersom vi hade så lång resväg och arrangören var välvillig. Vi hann rida fram precis lagom länge innan det var vår tur. Sen gick vi ut ur det varma ridhuset ut i friska luften. Solen sken, vädret var lite åt det svalare hållet. Den rosa hästen kände sig oövervinnerlig och matte såg fram emot att följa med på resan. Den här framridningen var verkligen raka motsatsen till senast, och då gick det ju jättebra när vi väl kom in på banan.

I teknikmomentet i första klassen kändes den rosa hästen lite ofokuserad till en början. Först ville hon inte gå över bron som hon ändå gått över på tidigare tävlingar. Men det löste sig ändå efter lite fnork. Sen hamnade vi lite snett i grinden. Och så höll det på. Inget var direkt dåligt, men vi var inte helt hundra. Det var som att varje gång matte gav direktiv så var den rosa hästen att göra extra allt. Vi höll ändå ihop ungefär två tredjedelar av banan, sen spårade det ur. Det blev väldigt oklart vem som styrde, vi välte lite grejer och sådär. Men sånt kan hända, det var bara för matte att sucka och ladda om för speeden.

Och det var det den rosa hästen hade väntat på. För hon var så pigg. Så orimligt galet jättepigg. Så när det blev lite högre fast började det spritta ben i alla möjliga riktningar. Vi knuffade och sparkade på lite allt möjligt, men allt stod mirakulöst kvar utom lansen som hoppade ur tunnan för att den rosa hästen började ruska betänkligt på huvudet när vi passerade och matte fokuserade mer på att ha hästfötterna längst ner på ekipaget och inget annat. I övrigt blev det lite sisådär. Vi var ganska nöjda med vägvalen, men den rosa hästen hade så bråttom att matte inte hann få ner kannan på bordet innan hon var iväg igen. Och lite andra såna grejer.

Vi insåg ju redan innan vi var klara att i den här klassen blir det ingen placering. För sådär får man inte hålla på. Och mycket riktigt så blev det en femteplats av åtta starter. Vi hade varit näst snabbast i speed om vi inte hade vält grejer (och då sprang vi ändå runt en del extra utöver vältandet), men tekniken var inget vidare (även om vi – gud vet hur – lyckades skrapa ihop 68,5%).

Mellan klasserna fick den rosa hästen stå i solen med sin vattenhink och pink pony crew, med förhoppningen att hon skulle tagga ner en smula i värmen. Men även om det var mitten av april och soligt så var det inte tillräckligt varmt för att trötta ut en rosa häst på bushumör. Så innan LA gjorde vi en framridning som var mest i galopp och ganska sträng, för att den rosa hästen skulle mattas av lite. Det fungerade ganska bra, inne i det varma ridhuset var hon superciviliserad och nästan lite seg.

Sen kom vi ut i friska luften igen. Och om vi hade en lite sprättig resa i LB så är det ingenting mot vad vi fick i LA. För den rosa hästen hade nyss gått speed på samma bana och all uttröttning som matte hade kört med mellan klasserna fungerade mer som lösgörande uppvärmning. Så matte gick till start med en rosa helikopter som bockade första gången direkt efter att matte hade hälsat på domaren och sen gick det bara utför därifrån.

Bron gick bra, men grinden fick vi ge upp på när den rosa hästen zoomade iväg baklänges och sen avslutade med att skutta iväg och öva handstående.

Och så var det igenom hela banan. En del hinder blev riktigt superfina, men det mesta var en övning i handstående, bock, bus och sprätt. Matte kunde liksom inte göra så mycket åt saken egentligen, om vi hade börjat bråka om saken i det läget hade vi antagligen hamnat i nästa kommun. Så hon fick hållas så gott det gick, medan matte försökte styra igenom hindren i ungefär rätt ordning utan att ramla av på vägen.

Sen var det speed. Matte övervägde att avbryta och helt enkelt hoppa över speeden, men sen bestämde vi att nä. Ska den rosa hästen vara en kaotisk kamel så får hon väl vara det då, här avbryts ingenting. Även om pink pony crew utanför staketet rekommenderade att matte satt av och lät den rosa hästen springa banan själv. Det hade för all del antagligen gått bättre. Men vi gav det ett försök. Eller ja, matte gav det ett försök, den rosa hästen gav det sitt finaste handstående som inledning och sen sprattlade hon runt hela banan. Det var som att försöka få ordning på en gråsparv instängd i en Renault.

Men matte var envisare än vad den rosa hästen var knasig, och eftersom vi visste att vi var superkörda i alla eventuella slutresultat så gjorde det inget att det tog ungefär en kvart att göra grinden (nej, det gjorde det inte, men det kändes så). Så trots allt sladdande, vändande, sparkande och flängande så kom vi ändå runt hela banan. En glad kick välte en slalomstolpe, men i övrigt välte vi inget även om vi ibland fick lägga lite tid på att återställa efter oss (hej bordet!). Så okej.

Men vi kom naturligtvis sist. Absolut jättesist. Den stora humorn var att även om vi fick 59,5% i tekniken så var det inte på grund av att vi hade genomgående sexor, utan snarare att vi hade ett spann som sträckte sig från noll till nio (och sen tillbaka till noll), där det verkade vara antingen 7-8-9 eller 0 som var standard. Det är en hårfin gräns mellan geni och galenskap, eller?

Vi var nöjda ändå. Matte för att vi trots allt lyckades genomföra det hela utan att ha sönder oss själva eller hindermaterialet. Den rosa hästen för att hon hade haft skitroligt. Hej hå.

Varför blev det såhär då? Jo, den rosa hästen går igenom en handståendefast just nu. Det drabbar väldigt många hästar som går i gränslandet mellan LA och Msv, och mattes högst personliga teori är att det beror på att i LA betyder byten att man är i speedmomentet (där de liksom sker lite av bara farten) och i Msv betyder det att man ska vara snygg. Och nu har vi börjat blanda på träning och det i kombination med vårvädret gjorde att den rosa hästen helt enkelt drabbades av the yahoos.

Det gör inget. Shit happens. Nu har vi provat det också. Och ska man ändå komma sist kan man lika gärna göra det med besked!


Comments

Handståendefasen — 2 Comments

  1. Tycker nog ni borde fått extrapoäng för handstående för det är det verkligen lång i från alla som kan 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *