När en dålig dag blir en bra dag

Dagen efter alla portugiserna så var det dags för säsongens första tävling. Nu är det vår, och så vidare.

Säsongsstarten blev i WE och var lokaliserad på en för grenen ny tävlingsplats, alldeles nära oss. Eftersom de var nya i grenen så hjälpte vi till med lite assistans kring hinder och banbyggeri. Därför fick den rosa hästen lyxen att låna en liten hage vid parkeringen, så hon kunde sola nosen och kolla läget medan matte bar omkring på prylar och dirigerade folk. Något som hon var speciellt nöjd med då hon återigen lyckats pricka in brunsten så fort vi skulle åka någonstans. Snygga killar överallt! Suck. Och just den inställningen var sannerligen kvar när det blev dags att rida.

Dagens tävling innehöll bara två moment – teknik och speed – och vi kunde därför anmäla oss till två klasser, LB och LA. För att spara på krafterna hade vi därför planerat en lite kortare framridning till första klassen. Men den rosa hästen var så brunstig. Såååå brunstig. Hon var helt fixerad vid de andra hästarna och lyssnade på kanske tjugo procent av det matte pratade om. Vi var så att säga inte ett ekipage, utan mer två separata individer som råkade befinna sig fysiskt på samma ställe på framridningsbanan. Och så fort matte fick någon sorts banankontakt med djuret så höll det i sig i ungefär tre sekunder, eller så lång tid det tog tills det kom in en ny häst på framridningen som behövde spanas in. Vid det här laget var matte redo att stryka oss från tävling och sälja den rosa kamelen. Det kan vara det tillfälle då hon varit som mest till salu i hela sitt liv.

Starterna tog lite längre tid än beräknat, så vi fick någon kvart extra på oss att värma upp. Bra, kan tänkas, men det hjälpte inte mycket direkt. Om möjligt blev den rosa hästen bara ännu mer dryg och ovillig. Det var så att matte började fundera på om alla portugisträningarna hade blivit för mycket. Det kanske inte alls var brunsten, det kanske var överansträngning? Borde vi ens starta?

Sen blev det vår tur. Och vi gick in med inställningen att går det så går det, annars får vi väl avbryta då. Värre än så är det inte.

När vi kom in på banan och den rosa hästen fick syn på alla WE-hinder så sa hon “Jaha! Vi ska tävla WE! Varför SA du inte det??” och matte försökte hävda nånting om att det hade matte sagt konstant de senaste fyrtiofem minuterna, det var bara någon som inte ville lyssna, etc etc. Men det hade den rosa hästen inte tid att lyssna på, för hon var på tävling och hade fått startsignal.

Den första klassen, WE:LB, är en travklass. Generellt sett är vi aningen vingligare i trav än galopp, men den rosa hästen var plötsligt positiv och nyfiken, lyssnade noga på matte och gjorde i det stora hela en bra insats. Och matte gjorde också en okej insats. Lite vingel i fållan, tappade formen lite i klockan samt fick en akut fnorkattack vid åsynen av bordet, men vi skrapade ihop en nia i muggflytten och flera åttor och sjuor på banan. Större tävling än vanligt renderade också i mer dekorationer på banan, och den rosa hästen var lite missbelåten att hon inte fick stanna och provsmaka, men okej då.

Sen var det speed. Det är den rosa hästens favoritmoment. Vi har nu gjort det tillräckligt många gånger för att hon ska förstå att det inte alltid handlar om att springa fort, utan att kunna göra bra rivstarter och tvärnitar, samt göra roliga svängar så man sprätter grus på funktionärerna. Nåja, det är väl inte så matte skulle beskriva en idealisk speed, men det är ändå närmare sanningen än när vi fick upp sån fart att vi missade hindren. Sen passade hon visserligen på att ha lite plattan i mattan ändå, samt bockade runt lite i parallellslalom och sådär. Men man får ju passa på att ha kul när det bjuds, liksom. Matte hade själv hysteriskt roligt åt att speakertornet valde att spela “I en rosa helikopter” medan vi speedade runt på banan.

På det hela taget var vi ändå ganska nöjda med vår insats, med tanke på uppvärmningen. Över förväntan. Så vi var ändå lite nöjda när vi tog lunchpaus mellan klasserna. Den rosa hästen fick stå nakenbak i solen och äta hö medan matte fick människolunch (inte nakenbak).

Resultaten ramlade in allt eftersom fler ekipage ridit klassen. Vi fick hela 73,2% och kom tvåa i teknikmomentet. Dessutom visade det sig att vi var näst snabbast i speeden och kom tvåa där med. Vilket i sin tur ledde till att vi blev placerade tvåa totalt i klassen. Inte illa pinkat för ett ekipage som inte kunde svänga på framridningen.

Med det i ryggen kände vi oss väldigt redo för LA. Och allt bockande i speeden i första klassen, samt faktum att den rosa hästen nu visste att det var WE-tävling på gång gjorde att vi fick en av de finaste framridningar vi har haft någonsin. Snacka om kontrast.

Väl inne på banan möttes vi av ett för oss helt nytt problem. Nämligen att den rosa hästen nyss gjort banan i speed, och nu skulle göra den snyggt och prydligt. Dessutom i galopp i den här klassen. Vi fick så att säga ha samtal om det hela vid ett par tillfällen. Bland annat trasslade vi in oss i sidvärtsbommen (“Den låg inte där i förra klassen! Ingen kan komma och lägga en BOM här!”) samt strulade till det lite med ett par andra hinder, men jaja. Det knasigaste var när vi gick över bron och den rosa hästen bestämde sig för att det läskiga med broar är att kliva av bron. Så hon steppade runt lite uppepå bron, bland annat tog hon ett steg åt sidan så mattes fot hamnade i broräcket och precis då bestämde den rosa hästen att det enda sättet att lösa detta är att hoppa av bron! Det knakade rätt bra i både broräcket och mattes ben av den övningen, men inget gick sönder. Det var mest den redan extremt misshandlade vänstra ridstöveln som fick lite stryk.

En hel del gick bra också. Det tidigare så fnorkframkallande bordet hade den rosa hästen nu konkurrerat och gjorde en prydlig halt med näsan nere och fötterna på plats så vi fick en nia på den. Bara en sån sak.

Sen var det dags för speed. Vid det här laget var den rosa hästen TRÖTT. Matte också. Så vi kom överens om att vi genomför speeden utan att någon av oss behöver använda sina magmuskler mer än nödvändigt. Därför sprang den rosa hästen som en glad giraff genom banan. Hon älskar ju speed trots allt. Så hon klämde ur sig det sista hon hade, och matte drev så svetten rann. Då lyckades vi för övrigt göra den snyggaste sidvärts med bom som vi har åstadkommit på tävling. Nästintill, i alla fall. Sammanlagt blev det en riktigt bra runda, även om vi nästan välte ut till bettkontrollen efteråt.

Såhär såg speeden ut, om man är nyfiken på sånt:

Bettkontrollen är en av våra gemensamma favoriter med WE. Mattes för att det är fint att man kontrollerar hästens mun och skänkelläge så allt ser bra ut redan från lägsta klassen, och den rosa hästens för att det är roligt att dregla på en människa som man inte känner. Hon är inte så svår på det sättet.

Det blev prisutdelning för LB. Den rosa hästen fick en jättefin blå rosett och plakett, matte fick blommor och vi fick en hel säck med hederspriser. Och vi fick springa ärevarv! Det var skojigt, tyckte den rosa hästen, men hon tyckte det var onödigt att det var en annan häst före. Och hon kom på att blommor i cellofan kan vara det absolut farligaste hon har varit med om i hela sitt liv så matte höll på att få käka sand innan vi lyckades lämna av dem till en räddande funktionär. Den rosa hästen har saker kvar att lära sig, så kan vi säga.

Sen fick vi vänta en liten stund på resultatet till LA. Vi stod på framridningen och borde antagligen ha skrittat av, men den rosa hästen hade slut på krut och matte hade slut på kommunikation med sina ben och kunde inte göra något åt saken. Så vi stod där och svettades tillsammans med övriga i klassen som inte heller visste hur det hade gått. Sen fick vi resultatlistan till LA uppläst och det visade sig att vi kom sist. Det är såklart tråkigt, men det var svårt motstånd i klassen och vi var ändå väldigt nöjda med att ha gjort två fina rundor som kändes bra. Och vi fick ju en fin blå rosett i första klassen!

Sen visade det sig att funktionären hade råkat läsa upp resultatlistan baklänges. Vi hade inte alls kommit sist i klassen, vi vann! Så det blev in på prisutdelning igen, den här gången med en fin blågul rosett. Och vi fick blommor (som matte strategiskt lämnade hos prisutdelaren) och en ännu större säck med fler hederspriser. Stor tävling på stor tävlingsplats och de hade jagat sponsorer så hederpriserna vi fick var värda fyrsiffrigt. Och vi fick två omgångar. Herregud så lyxigt.

Sen var det ärevarv. Och den rosa hästen fick springa först! Allra först! Och jättefort! Men hon var så slut i musklerna så när matte frågade om vi kunde göra detta i någon sorts form med näsan nere så svarade den rosa hästen vänligt att nej, det kunde vi inte. Så matte lät henne springa som hon ville. Herregud, hon hade ju just vunnit!

När vi kom ut i solen efteråt ville den rosa hästen titta noga på de prassliga cellofangrejerna, och kom fram till att det var ju inget farligt. Det var ju en vanlig sallad! Så hon försökte äta upp blommorna istället. Det fick hon inte, men vi bjöd henne på en eftersom hon ändå hade en väldigt stor del i förtjänandet av dem (men det var inte gott, så hon gick vidare till att snoka rätt på hästgodiset bland hederspriserna och morötterna som våra groomar och fans hade med sig).

Alltså, världens bästa rosa häst. Vi började dagen som en katastrof, men vände det hela och fick till en andraplats och en seger. Sånt händer ju inte annat än på film.

Stort tack till Göteborgs Fältrittklubb för ett toppenarrangemang! Och nej, den rosa helikopterlåten var inte en idé från vår sida, men den kommer garanterat att vara förstahandsvalet på alla kommande tävlingar där musikval är möjligt.


Comments

När en dålig dag blir en bra dag — 6 Comments

  1. Jag är så imponerad av er båda två! Jättekul att få se speeden, man ser verkligen hur hon gör sitt allra bästa för dig.

  2. Grattis!Det var en jättefin tävling och ni var så duktiga!Och en underhållande text som vanligt:)

  3. Men så kul! Grattis till er. Och filmen är imponerande, så cool och sansad. Men jag tycker faktiskt att matte efter denna framgång kunde ha bjudit publiken på fika med nakenbak 🙂

  4. Grattis och vad roligt att få se hela speedmomentet på film! Ni är så otroligt duktiga på flera sätt 🙂

  5. Hehe, jag som trodde det var du som skickat in önskemålet om Rosa helikopter-låten! Den passade iaf perfekt för er. 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *