Eurohorse

När vi kom fram till mässan fick vi sakta men säkert köra in i parkeringshuset. Det innefattade bland annat start i kanske Göteborgs brantaste backe med hästsläp. Heja Hyundai. Vi blev tilldelade parkeringsplatser i varsin ände av parkeringen, och vi funderade lite på om den rosa hästen skulle tycka att det var ensamt att vara själv när vi lastade ut. Speciellt i sitt aningen hysteriska tillstånd.

Men den rosa hästen är sådär som hon är. Hemma kan man tramsa och bråka, men när vi är på äventyr, då är hon väldigt seriös. Sen var det ganska skitkonstigt att hamna i ett parkeringshus mitt på lördagskvällen, men okej. Är det så det här äventyret går till så är hon inte den som är den. Förutom när det kom en kamikazeduva flygande precis bakom henne, då blev hon så att säga milt förvånad.

I övrigt var det mest kylan vi hade att klaga på. För om det var kallt på dagen så var det inget emot vad det var på kvällen i ett parkeringshus. Det var så vansinnigt kallt. Och matte var dessutom tvungen att ha ridstövlarna på från början.

Detta kommer sig av att matte för ett tag sen noterade att dragkedjan på den ena stöveln började bråka. De gör ju det med jämna mellanrum. Så för att slippa trasig dragkedja precis på mässan så var matte förutseende och lämnade in stöveln till skomakaren för byte av dragkedja. Vilket gjordes, snyggt och prydligt. Tyvärr kom stöveln tillbaka aningen mindre än tidigare. Och med aningen menar vi ganska mycket. Tillräckligt för att matte skulle fundera på om matte lyckats få en trekilos viktuppgång centrerad runt vänster vad. Oavsett så gick det inte att stänga stöveln med mindre än en och en halv timmes knölande, sträckande och dragande varvat med promenader för att värma lädret. Och inte direkt några tjocka sockar. Därför var det helt enkelt så att när matte väl krånglat på sig stövlarna vid eftermiddagens ridpass så fick de vara på. Känsel i foten är inte så himla noga. Plus att domnandet gjorde att tårna inte kändes så vansinnigt kalla, inte på den foten i alla fall.

Men den rosa hästen hade kläder som passade, och fick på sig alla sina finaste. Hon gillar finkläder, det är en av de bra grejerna med äventyr – när folk tittar på henne och säger att hon är fin. Nöjd rosa häst.

Sen drog det ihop sig till att gå in på själva mässan. Vi hade fått tydlig information innan om att vi skulle gå på röda mattan genom en lång gång, därefter förbi ett café och en hunduppvisningsring. Den rosa hästen tyckte att det var ganska jättekonstigt. Nog för att det var på tiden att någon rullade ut röda mattan åt henne, men ändå. Lyckligtvis hade vi ju med oss VM-ponnyn som rutinerat gick före och visade vägen, och tillät att den fnorkiga rosa hästen fick hålla honom i svansen. Bokstavligt talat. Så gick vi hela vägen genom mässan utan att den rosa hästen blinkade en enda gång.

Väl framme vid paddocken fick vi vänta “backstage” i det lilla stallområdet. Egentligen hade vi ganska långt kvar till showtime, men vi hade tur och kom fram till en tom paddock så vi fick chansen att värma upp i tjugo minuter medan vår eminenta crew hämtade hindren i lastbilen och byggde fram banan åt oss.

Den rosa hästen, som fram till den här punkten hade varit lite fnorkig, kände sig plötsligt helt trygg. Med matte på ryggen och en helt vanlig paddock att springa runt i, det är ju inte läskigt. Det är typ som en vanlig torsdag. Sen att just den här paddocken var på en väldigt märklig plats, det kunde hon för all del hålla med om. Men allt det märkliga var ju på utsidan av staketet. Där inne kom bara hennes vanliga leksaker fram en efter en. Leksaksridning! Hurra! Antagligen tävling!

Så hon var inte rädd för nånting. Det största problemet matte hade var att den rosa hästen blev så nyfiken på publiken att hon ville stanna och titta på dem hela tiden. Helt lugn och avslappnad, bara nyfiken. Världens duktigaste häst!

Efter en kämpainsats av crew så var banan på plats och det var dags för show. Fröken hade headset och förklarade hur WE fungerade och visade sen hur man gör det tjusigt i svår klass, i galopp på en hand. Under tiden försökte matte och rosa häst att hålla sig ur vägen, vilket visade sig svårare än planerat med publik på alla fyra sidor.

Sen var det vår tur. Vårt uppdrag för dagen var att visa hur WE ser ut i lätt klass. För även om galoppombyten och enhandsfattning är häftigt så är det ganska långt ifrån vad vemsomhelst klarar av. Och WE är en gren för vemsomhelst. Så i egenskap av lite mer vemsomhelst så visade vi upp hur vi rider en bana på Lätt B-nivå. Då gör man det mesta i trav. Så vi travade. Den rosa hästen gjorde prydliga halter där det skulle vara halt, raka linjer där det skulle vara rakt och svängde fint när matte bad henne. Förutom när hon insåg att matte plötsligt höll i lansen. Eftersom hennes nya grej är att få psykbryt av lansar så fick hon mycket riktigt ett litet psykbryt och gjorde en högst oplanerad nittiograders sväng där matte hade tänkt något helt annat. Men det var egentligen inte orimligt att svänga där, så vi låtsades att det var meningen, lyckades få ner lansen i tunnan igen och fortsatte vår bana i samma lugn och ro som innan.

Efter våra respektive banuppvisningar så gick vi igenom några av hindren med samma tänk, först snyggt i svårklass och sen mer realistiskt i lätt klass, samt kikade lite på hur man lär in hindren. En halvtimme går dock fort när man har roligt, och snart var vår tid slut. Medan vår crew snabbt som attan bar bort hindren så visade fröken och VM-ponnyn lite coola tricks (typ levad). Då passade vi på att göra ett par galoppombyten för att kolla om vi kunde det i en liten paddock inne på en mässa. Det kunde vi, i alla fall nästan.

Sen gick vi tillbaka till det lilla stallområdet och hängde en stund, för VM-ponnyn skulle prova ett träns. Smidigt att ta med sin häst till Eurohorse och prova grejer liksom.

Den rosa hästen var helt slut. Hon var alldeles genomsvettig, hade dregel överallt och älskade varenda minut. Flera av våra kompisar dök upp backstage och klappade henne och sa att hon var duktig, så hon växte flera meter.

När VM-ponnyn hade provat klart sina inköp så gick vi tillbaka längs röda mattan. Den rosa hästen kände sig mycket säkrare nu, hon kunde ju det här med mässa liksom. När vi kom ut i iskylan i parkeringshuset hade vi båda varit smarta nog att ta med ombyte så vi kunde byta våra svettiga kläder mot torra. Och matte fick ÄNTLIGEN ta av sig stövlarna.

Den rosa hästen klampade glatt på transporten. När det vankas äventyr har hon inget emot att åka låda. Så länge hon slipper åka till veterinären.

På vägen hem stannade matte, Granger och den rosa hästen på Max för att mata människorna. Granger gick in och köpte maten medan matte höll den rosa hästen sällskap. Då kom det en bil och parkerade precis bredvid oss, och ut hoppade fyra coola tonåringar som skulle “käka lite burgers”. Den rosa hästen stack glatt ut nosen genom dörren för att säga hej, varpå de nu inte fullt så coola tonåringarna ylar “SHIT, IN I BILEN, IN I BILEN!!!”, kastade sig in och pep iväg så det skrek om däcken. Den rosa hästen fattade ingenting. Hon ville ju bara säga hej. Men matte gav henne en kaka istället, och Granger köpte minimorötter. Så allt var frid och fröjd.


Comments

Eurohorse — 3 Comments

  1. Vilken stjärna hon är! Matte också naturligtvis, men matte visste ju vart ni skulle och är lite mer van vid att gå på mässa.

  2. Stackars ungdomar! Nu fick ju de vara hungriga hela kvällen 🙁 För övrigt lurade ni oss rejält med 90-graderssvängen 🙂 Vi var helt övertygade om att det skulle vara så 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *