Eurohorse – förberedelserna

Efter flera månaders äventyrsuppehåll på grund av skada och vinter så slog vi till med ett jätteäventyr sista helgen i februari – vi fick åka med fröken och VM-ponnyn och visa upp Working Equitation på Eurohorse-mässan vid Gothenburg Horse Show.

Att åka på såna stora och viktiga äventyr kräver såklart en hel del förberedelser i olika kategorier. Så matte och rosa häst kavlade upp ärmarna och satte igång med jobbet.

Först och främst hinder. Inom WE finns det ju ett antal olika hinder. Alla är roliga, tycker den rosa hästen. Så roliga att vi som tidigare nämnt har börjat mängdträna hinder med ambitionen att komma ner på jorden. Det har gått lite sisådär med det. En del hinder går bättre än andra, så att säga. Matte fick för sig att testa att hoppa lite, ifall vi skulle ta fram hopphindret på WE-banan. Den rosa hästen har inte hoppat sen i september. Hon blev ganska engagerad. Så engagerad att hon glömde hoppa ungefär hälften av gångerna. Vi hade två hinder på tjugofem centimeter vardera med studsavstånd och vi lyckades antagligen välta dem på alla sätt som går att välta hinder på tjugofem centimeter. Dessutom hade vi inget sällskap, så matte var tvungen att sitta av vid varje vältning. Nu är inte det hela världen, om det inte vore för att den rosa hästen blev sur varje gång matte satt av (hon var faktiskt inte färdig än!) och vägrade gå med och fixa till hindren igen. Vilket blev lite omständligt och kontraproduktivt. Till slut bestämde matte att om man inte kan uppföra sig så får man faktiskt inte hoppa över hinder. Den rosa hästen svarade glatt att det skiter hon i, hon kan hoppa ändå om matte tänker vara så sjukt tråkig.

Nästa hinderutmaning blev att den rosa hästen plötsligt bestämde att hon är livrädd för lansen, som hon bara har sett kanske sisådär femhundra gånger. Detta inträffade samtidigt som vi försökte ha genrep ihop med fröken och WE-ponnyn. Man kan säga att den rosa hästen var på ett sånt där humör att vi alla känner att vi älskar henne innerligt, men litegranna övervägde om hon skulle få en dos plegg och en stekpanna i skallen innan vi åkte iväg någonstans.

Det är nämligen den andra grejen, efter hindren. Februarihumöret. Den rosa hästen är pigg. Pigg pigg piggelin. Och ju kallare och läskigare det blir, desto knasigare blir den rosa hästen. För att toppa det hela så fäller hon och tyckte dessutom att det två dagar före showen var läge att bli megabrunstig. Alltså brunstig på den nivån att hon blev kär i (och brunstkissade åt) sin egen spegelbild i ridhuset. Narcissismen har fått ett ansikte.

Denna hyperpigga, överexalterade, brunstiga, pälsfällande busmärr med akut lansskräck och hinderhysteri skulle vi alltså packa in i transporten och köra iväg till en mässa där hon skulle springa inför publik och visa upp hur man gör WE på ett lugnt och fint sätt när man är precis ny i grenen. Jorå. Så jobbar vi.

Fröken kom på den briljanta idén att vi kanske kunde trubba av den rosa hästen lite genom att sätta på henne öronproppar och mössa inne på mässan, för att i alla fall få lite distans till ljudet. Så matte införskaffade en fin mössa som skulle passa med övriga outfiten. Men klok av erfarenhet så fick den rosa hästen testa munderingen dagen före, för säkerhets skull. Hon var inte imponerad. Inte alls, faktiskt.

Det gick ändå ganska bra en stund när vi red. Den rosa hästen viftade lite på öronen men verkade ändå acceptera det hela till en början. Men när hon värmt upp och kommit igång lite så kom hon på att hon faktiskt inte alls ville ha mössa. Så hon försökte skaka av den. När det inte gick försökte hon skaka hårdare. Matte tänkte att hon antagligen vänjer sig, men när den rosa hästen kom upp i fart så hon nästan skakade av sig matte så bestämde vi att vi tar ut öronpropparna och testar med bara mössan. Det hjälpte dock inte. Den rosa hästen var kränkt. Speciellt i vänsterörat. Oerhört kränkt vänsteröra. Matte tog av mössan, men örat var fortfarande kränkt. Det höll i sig ända till följande dag. Som var dagen för showen. Men matte fattade vinken och accepterade den rosa hästens veto i mössfrågan. Vi fick åka på show utan mössa. Matte kan eventuellt ha yttrat något om att den rosa hästen får skylla sig själv om hon tycker att det är läskiga ljud där inne.

Sen skulle det ju åkas också. Den rosa hästen hade inte varit i sin låda sen i december, när hon faceplantade och skrapade upp sig vid lastning. Sen dess har matte aktivt ignorerat att vi måste ta tag i lastningen. Och nu hade vi isgata över hela gårdsplan, sagda hysteripigga busmärr och ungefär en dag på oss att lösa lastningsproblemet.

Lyckligtvis hade transporten stått på samma ställe hela vintern, så genom att köra fram den lagom långt hade vi en isfri plätt precis bakom åt den rosa hästen att gå på. Och ännu mera lyckligtvis så lasttränade vi innan vi kränkte vänsterörat. Så med Granger i kopplet, slickburk och kakor så gick den rosa hästen på transporten på andra försöket. Tack och lov för det. Ingen större dramatik alls faktiskt. Slickburkar är typ det bästa som finns.

Sen var det då plötsligt lördag. Vi hade tid på kvällen, så det var väldigt mycket dag innan. Men det gjorde inte det minsta, det fanns massor att göra. Till exempel städa av hindren så de såg presentabla ut, städa den rosa hästen så hon såg presentabel ut, fixa frisyren på den rosa hästen, rasta den rosa hästen, packa alla sakerna och så vidare. Vi tog raskt beslutet att alla hindren fick åka med VM-ponnyn i lastbilen, eftersom den rosa hästen haft en situation med transporten. VM-ponnyn bryr sig inte det minsta om lite pinnar. Han har annat att fundera över.

Eftersom mässan saknar uppvärmningsmöjligheter så passade vi på att rida fram lite innan vi åkte. För att värma upp kroppen med kyla av huvudet, så att säga. Den rosa hästen inledde med att bli panikrädd för uppsittningspallen som stod mitt i ridhuset. Där den alltid står. Alltså, alltid. Varje dag. Sen var hon obstinat och galopperade runt som en arg skär giraff i en halvtimme. Matte började muttra något om den där stekpannan igen. Men sen lugnade hon ner sig en smula ändå och det kändes lite bättre. Men det är ju så att ju kallare det är ute, desto sprättigare blir den rosa hästen. Och det var ganska jävla kallt, faktiskt.

Men det fick bli som det blir, tänkte vi. Den rosa hästen fick på sig alla sina finkläder (matte hade redan på sig sina av olika anledningar, mer om det i nästa inlägg), och sen var det dags att lasta igen. Hon gick på direkt på första försöket. Ponnyn också. Och hindren. Sen var det bara att starta på blankis med häst i transporten (shoutout till Hyundaien för en makalös insats). Och sen åkte vi söderut mot Göteborg.

Fortsättning följer.


Comments

Eurohorse – förberedelserna — 6 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *