Lucka 21 – Så kan det gå

Idag var den stora dagen när den rosa hästen skulle åka på sitt förhoppningsvis sista återbesök till veterinären. Den senaste tiden har benet känts väldigt bra, svullnaden är helt borta och det går inte att känna någon rörelsestörning i ridningen. I alla fall inte i skritt eller trav. Hela galoppen är ju en enda stor rörelsestörning för tillfället. För att uttrycka det milt.

Den rosa hästen är för tillfället lite överenergisk (det kan eventuellt ha framgått tidigare i veckan). Hon är dessutom understimulerad, och dagen i ära även dunderbrunstig och hade hormoner sprutande ur öronen. När matte körde fram transporten blev det helt enkelt för mycket. Hon vägrade. Den äventyrsälskande rosa hästen som vanligtvis inte säger flaska om att gå på transporten om hon har någon med sig in i lådan och matte bakom. Nu bara blåvägrade hon. Hon tänkte inte åka transport. Frågor på det??

När man ska till doktorn får man faktiskt skärpa sig. Så det blev linor och en hink med mutor som första steg. Den rosa hästen svarade på det genom att göra en halv saltomortal med kvarts skruv, åka på magen sidvärts ner för rampen, slitasig från allt och flöjta iväg i galopp längs bilvägen med ljudliga fnork och svansen i vädret. Tills hon fick syn på pojkarna i hagen bredvid, då tog det stopp minsann. Sen blev hon orolig att hon hade råkat göra fel, så hon började tramsa runt på vägen medan matte kom närmare. Den inre kampen övervanns dock av den logiska sidan, så när matte var ganska nära och frågade om hon tänkte lugna ner sig snart så kom hon snällt gående på inkallning.

När vi kom tillbaka till transporten och pink pony crew fick vi ta fram kedjegrimskaft, då gick hon på rätt snabbt. Så det blev ordning med det också. Även om matte kanske muttrade nåt om att julskinkor med fördel är rosa.

Problemet var att den rosa hästen naturligtvis inte gör en såndär grej utan att skada sig. Så hon hade lyckats med en tämligen blodig historia, genom att skrapa båda bakbenen mot kanten på rampen när hon åkte på mage. Passande nog var vi ju på väg till veterinären. Vad gör man liksom, kör ”Hej, vi är här för en två månader gammal sparkskada, vänligen bortse från blodet som rinner längs benen”?

Nej, såklart inte. Veterinären inledde med att tvätta och raka bakbenen för att göra lite damage control. Det visade sig vara tämligen ytligt, tack och lov. Vi fick testspringa en gång också, och när den rosa hästen inte såg ut som att något behövde amputeras sådär på direkten så fick vi gå vidare med det ursprungliga syftet med besöket.

Efter att den rosa hästen faceplantade vid longeringen förra gången så hade veterinären bett oss att ta med sadel idag så vi kunde göra ett ridprov. Med någon sorts baktanke att det skulle vara lite mer organiserat än galopp i snöre. Matte,med de senaste dagarnas dårfinkerier i livligt minne, var lite svettig över detta. Den rosa hästen var desto mer nöjd när sadeln kom på. Äntligen något som är fullt begripligt på den här konstiga himla tävlingsplatsen. Så hon gick med stora kliv till ridhuset i sån fart att vi tappade pink pony crew bakom oss en stund. Sen fick vi värma upp i lugn och ro. Eller ja, för oss själva. Lugn och ro är inget vi direkt jobbar med för ögonblicket. Men trots all sin energi så förstod den rosa hästen stundens allvar och höll sig på marken. När veterinären kom så kunde vi visa alla tre gångarter i båda varv utan mer än huvudruskningar, lite spridda framben och en matte som körde nån sorts Dalai Lama-mantra med höga händer. Duktig häst.

Sen tog vi av sadeln och gjorde böjprov på ett ytterst civiliserat sätt, för att därefter runda av med longering med bara en sprattelattack med lite korsgalopp och sånt. Fullt godkänt. Och det allra bästa var att det inte fanns någon hältanågonstans. Inga ojämnheter eller konstigheter mer än mellan öronen. Fyra friska ben! Världens bästa julklapp!

Eller ja. Hon hade ju fortfarande skalat av lite hud på bakbenen. Så för säkerhets skull fick hon gå in i behandlingsrummet och få det omlindat för hemresan. Det var lite läskigt, tyckte hon. Hon var verkligen jättesnäll och stod stilla och duktigt med näsan i slickburken, men när matte lyfte ett framben för att hon skulle stå extra still så kände matte hur den rosa hästen darrade i hela kroppen när hon blev tvättad och lindad. Sjukhus är faktiskt sjukt läskigt! Matte kände sån sympati med henne att hon nästan blev förlåten för morgonens lastningsfadäs. Sköterskan gjorde fina julbandage över såren, och vi fick åka hem med vår friska häst med bakbenen inslagna som värsta julklapparna.

Sen skulle vi ju gå på transporten hem också. En gång backade den rosa hästen ur lådan, sen morrade matte åt henne och viftade med en lina bakom. Då kom hon på att det nog antagligen var en jättebra idé att åka lite hästtransport idag.

Nu har den rosa hästen ett par dagars boxvila för att såren ska gå ihop innan hon får gå ut och härja i leran. Men restriktionerna på hage har lyfts en aning, hon får gå i lite större hage och ha en kompis. Fortfarande inte hela flickflocken, men ungefär tusen gånger bättre än tråkhagen. Och två dagars boxvila är inte helt fel det heller. Man får mycket mat då. Såhär i juletid och allt.

 


Comments

Lucka 21 – Så kan det gå — 7 Comments

  1. Men då…. Måste hon ge matte hjärtsnörp typ en gång i veckan? Det kan aldrig vara nyttigt. Tur att det gick väl i alla fall.

  2. Fast åker hästen utan skydd så är det klart den skadar sig en (o)vacker dag, hur snäll den än är att lasta och köra så är det ju ägarens ansvar att se till att den inte KAN/riskerar skada sig om olyckan är framme. Oansvarigt att köra sina hästar på detta sättet i min mening, tycker matte ska önska sig lite vett och transportskydd i julklapp.

    • Som någon som känner både råsa häst och matte, blir jag lite ledsen när jag läser det här. Matte skulle aldrig utsätta sin häst för risk medvetet. Råsa är bakskygg och skulle troligtvis bli mer rädd för skydden, i slutändan.

    • Ojdå, här var det ord och inga visor. Jag förstår hur du tänker, men jag tror att man behöver se lite till individen i såna här fall. Jag har sett mycket värre skador uppstå hos hästar som fastnat i sina transportskydd, eller trampat på dem och slagit sig själva ur balans. Som Granger nämner är den rosa hästen bakskygg, och skulle hon fastna i stora transportskydd när hon åker så skulle hon antagligen slå ihjäl sig i ren panik. Därför har jag gjort bedömningen att skaderisken är mindre när hon åker utan, eller med tunna ridskydd (som inte hade gjort någon skillnad i det här fallet mer än möjligen gjort skadan värre).

      Vi har alla olika erfarenheter inom hästvärlden och du är alltid jättevälkommen att fråga mig hur jag har tänkt vid olika beslut. Men för mig att komma in här och läsa att en främmande människa som inte har hela bakgrunden tycker att jag borde “önska mig lite vett i julklapp”, det kändes inte särskilt roligt faktiskt.

      God jul på dig!

  3. Rosa hästen nu lyssnar du ordentligt! Matte älskar dig, gör allt för dig och då får du faktiskt samla ihop dig lite och ge matte lugn och ro så här i juletid! En fridefull Jul och ett helt nytt år! önska vi er.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *