Lucka 7 – Den rosa hästen har inte roligare än hon gör sig

(18-29/11)

När vi var på kliniken visade det sig att den rosa hästen hade fått en smäll på gaffelbandsinfästningen på bakbenet. Sånt ska ju alltid tas på allvar, senskador kan vara otäcka grejer. Men just i det här fallet så var det en väldigt liten skada, inga läskiga hål i gaffelbandet eller så. Vi fick ordination att gå promenader i koppel och stå i liten i hage i två veckor, för att sedan åka tillbaka och kolla att det gick åt rätt håll. Misstanke fanns att det kunde vara något annat som spökade, och vi ville såklart fånga även det i tid. Men först två veckors tråkigt, enligt den rosa hästen.


Hon har ju ingen lust att vila sig. En dag eller två kan väl vara okej, men sen började Metacamen kicka in ordentligt så hon hade inte det minsta ont längre. Matte tänkte stillsamt att det Är ju övergående, bara fem dagars smärtstillande. Men när de fem dagarna var slut så mådde den rosa hästen fortfarande förträffligt. Det gjorde att promenaderna blev lite av en utmaning för oss båda. Utmaningen för matte var att försöka få den rosa hästen att traska civiliserat i snöret. Utmaningen för den rosa hästen var att slippa ha tråkigt. Traska civiliserat i snöre är faktiskt jättetråkigt. Så hon började fundera ut saker.

En dag gick vi ut och promenerade utomhus. Men det var omgående ganska uppenbart att den rosa hästen inte kunde hantera den typen av underhållning just nu, så det var bara att gå tillbaka in i ridhuset. Meh.


Det första den rosa hästen kom på var att gå i en annan riktning än matte sa. Men hon kom snart på att matte kunde överlista sånt. Lömska matte. Så då började hon istället med ett trick som visade sig vara helt fantastisk underhållning; stå still. Ställa alla sina femhundrafyrtio kilo med ett ben i varje hörn och vägra gå framåt, och sen se vad matte tänkte göra åt den situationen. Det var helt ojämförbart roligt.


Eftersom matte tydligen inte kan flytta på femhundrafyrtio kilo tvärstannad häst så fick matte börja förekomma den rosa hästen istället. Mest genom att svänga ofta. Så vi började promenera dressyrprogrammen. Vi har vid det här laget övat in vägarna för alla kortbaneprogram upp till Msv B. Fast bara i skritt då. Men det hjälpte under ett par dagar för att hålla den rosa hästen lite lagom intresserad av aktiviteten.

Sen kunde hon inte riktigt hålla sig längre. Hon gick oftast civiliserat i snöret, men ibland spratt det liksom till lite. Och det kom fler och fler såna där sprätt. När vi bara hade ett par dagar kvar till återbesöket så kände matte att för att vi inte ska drabbas av total katastrof på kliniken så behövde den rosa hästen få röra lite på sig i lina i trav. Mjuka upp kroppen lite.

Jomensåatteh.

Ungefär här tappade den rosa hästen förtroendet att promenera i grimma. Nu är det träns på som gäller innan hon slår ihjäl sig. Och med all denna energi som kom pysande ut genom öronen var det dags att åka tillbaka till veterinären på återbesök. Hej och hå.


Comments

Lucka 7 – Den rosa hästen har inte roligare än hon gör sig — 2 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *