Lucka 6 – Säsongsavslutningen

(8/10)

I år är egentligen första året som vi har haft en riktig tävlingssäsong. Mest i dressyr, det har liksom varit årets tema. När vi var på lusitanofeiran hade vi ju en helt katastrofal start med en tappad sko och allt vad det var. Så vi kände att vi behövde avsluta säsongen under mer ordnade former, med en vanlig lokal dressyr i LC:1 och LB:1. Och det hittade vi en som var ganska nära hemma i början av oktober.

Man kan ju för all del fortsätta tävlingssäsongen nästan året ut när man bor på västkusten, men från mitten av oktober och framåt så är det bara kallt och vidrigt, och det är ingen av oss intresserad av. Så det kändes lagom såhär.

Vi hittade ingen pink pony crew den här gången. Det kändes lite nervöst. Men vi hade vänner, vildhästen och hans matte, som skulle vara där. Så vi kunde få hjälp med lastning och lite sällskap mellan klasserna. I övrigt kände vi oss faktiskt redo att åka helt själva. I alla fall när det är ganska nära.

Dagarna före tävlingen red vi som vanligt extra mycket på tränsbettet. Det är ju lite krångligt fortfarande, men det går bättre och bättre. Det var som att vi gick upp för ett trappsteg till i tränsbettskunskap precis dagen före. Så vi kände oss väldigt laddade.

På plats på tävlingen sken solen och den rosa hästen var oerhört exalterad över att vara på utflykt. Matte lyckades trots detta få på henne sadel och grejer, och det var dags att rida fram.

Det var en ganska trevlig framridning. Inget direkt kaos, lagom många andra hästar som höll sig lagom i ordning. Vi hade nästan inga framridningssammanbrott alls. Världsduktig rosa. Vi liksom bara trallade runt och kände oss harmoniska. Väl framme för skänkeln, mjuk och trevlig. Så vi seglade in på tävlingsbanan, redo för succé. Efter några varvs inspektion av ridhuset fick vi startsignal, red upp på medellinjen och gjorde den prydligaste halten och hälsningen som vi har åstadkommit någon gång.

Förutom då att det var LC:1. Som inte börjar med halt och hälsning. Bra där. Men vi blev inte avblåsta så vi tänkte inte så mycket på det utan red vidare i programmet på vårt nya, fluffiga och harmoniska vis. Kände oss grymt proffsiga faktiskt. Så stabilt i formen att matte fick storhetsvansinne. Eller något. När vi hade gjort ett varv på stora mittvolten i galopp och rätade ut på långsidan så såg matte i spegeln att rumpan var kvar lite innanför. Så kan vi ju inte ha det, speciellt inte när den rosa hästen slår nytt personbästa i lyhördhet. Så matte bestämde raskt för att räta ut formen. Och mot en ridhusvägg är det enklast att använda väggen som hjälp till inramning och bara peta in rumpan lite. Förutom att den mästerskapslyhörda rosa hästen tog mattes hjälper som svängande hjälper och bestämde att mattes hjälper trumfar vägg. Så hon svängde rakt in i väggen. Kablonk.

Mattes knä och stövel tog den värsta smällen, lyckligtvis. Det fungerade lite som en fender mot den rosa hästen som verkade oskadd.

På det hela taget var det en väldigt fridfull och bekväm runda. Det var en väldigt trevlig domare, som gav oss lite muntliga kommentarer utöver protokollet. Det handlade mest om att våga lite. Hon tyckte att vi red lite som att vi var i lag och behövde säkra hem poäng. Trevligt och sådär, men det händer inte så mycket. I hemlighet blev vi lite malliga över det, med tanke på hur svårt vi har haft att få till det på tränsbettet. Att få ett helt program att se odramatiskt ut kändes riktigt bra. Men vi lovade att satsa lite mer i andra klassen.

Mellan klasserna fick vi hjälp av vildhästens matte att lasta på den rosa hästen på transporten igen så att hon fick fika. Den rosa hästen är just nu inne i en fas där hon inte vill bli lämnad ensam i släpet, så matte höll henne sällskap i lådan och passade på att också fika lite. Det blåste ändå svinkallt utanför. Det var ganska trevligt. Väldigt mycket “Ge fan i min satsuma!” från både matte och häst. Inte helt sällan om samma satsuma. Delar av tiden hade vi dessutom sällskap av vildhästens matte, eftersom sagda vildhäst inte drabbas av separationsångest av en liten stunds lugn och ro i sin låda. Ett ganska fint sätt att tillbringa en söndag eftermiddag. Tyvärr startade vi efter vildhästen i båda klasser så vi fick inte se dem, men de slog minsann personbästa med dunder och brak, och vildhästens matte var snäll och kom och hejade på oss och filmade när vi red.

Efter en timme eller så var det dags att värma upp inför nästa klass. Den rosa hästen fick gå ut ur lådan och få på sig sadeln igen (den här gången med aningen mindre cirkus). Nu var vi båda två väldigt inställda på att rida som bara den och visa att vi minsann inte är nån sorts mellanmjölksekipage. På framridningen satsade vi lite mera framåt och göra lite yvigare övergångar. Inte så snyggt, men med mer effekt. Matte hade någon sorts plan att det skulle få igång den rosa hästen lite extra. När hon nu hade sin nya stabila form på tränsbettet fanns det liksom utrymme för den typen av satsningar.

Sen gick vi in på banan och gav allt vi hade. Och mycket kan man säga om den uppvisningen, men det blev inte mellanmjölk i alla fall. Det blev full rulle blandat med lagom mycket kaos. Den rosa hästen kämpade och slet för sin matte, och levererade en åktur som går till historien som en av våra absolut bästa hittills. Sen orkade vi inte hålla kvalitet hela vägen utan brakade ihop lite emellanåt, men det är ju mer en träningssak. Resultatet blev spretigare än i första klassen, men vi skrapade ihop 61,96% (och var glada över att det inte var någon typ av kvalklass, med tanke på att dressyrkval ligger på 62%). Det var ändå personbästa för oss i LB:1.

I LC:1 fick vi 63,88%, en alldeles lagom poäng för en lagom ritt. Den mest imponerande poängen där var att vi fick 6,5 för halt-hälsning i början som inte ens ingår i programmet. Det är skönt att det inte bara är matte som är lite förvirrad.


Med vår livade åktur i LB låg vi faktiskt på placering ganska länge och fick stanna kvar och hänga i kylan. Det hann bli ganska mörkt dessutom. Vildhästens matte var superschysst och stannade och höll oss sällskap, så att någon kunde passa det rosa spektaklet i lådan om matte behövde kila iväg på prisutdelning. Men alldeles i slutet så ramlade vi ut utanför placering och fick åka hem utan rosett. Det gjorde verkligen ingenting. Den ridkänslan som den rosa hästen bjöd sin matte på i delar av andra klassen är verkligen något helt otroligt som vi ska ta med oss in i vinterns träning och hoppas att vi kan bygga vidare på när tävlingssäsongen drar igång igen till våren.


Comments

Lucka 6 – Säsongsavslutningen — 3 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *