Lucka 3 – Det där himla benet

(22/10)

De av er som följer oss på våra respektive sociala medier (matte har Instagram, den rosa hästen har Facebook), och därmed får en sneak peek in i våra liv, har säkert märkt att den här hösten till stor del har präglats av en evig konvalescens. Vad beror då detta på egentligen?

Den rosa hästen är en ganska fredlig individ. Hon leker väldigt gärna i hagen, springer omkring i full fart så dammet yr och skorna flyger. Extra roligt är det när de andra stona är med på det hela. Inte klokt vad kul man kan ha och vad lerig man kan bli.

Men ibland uppstår det konflikter. Så är det i alla sociala grupper, av alla arter. Oftast brukar den rosa hästen gå undan, himla sig och prata skit om den det gäller. Men just den här gången så tröttnade hon, och slog tillbaka när hon blev provocerad. Det resulterade i veterinärbesök för alla inblandade. På en söndag förmiddag. Varför är det alltid på söndagar?


Den rosa hästen hade sår överallt på hela bakbenen, men de verkade tack och lov vara rätt ytliga. Det var bara ett strax under hasen som var lite djupare. Hon fick penicillin, beordrad boxvila och promenader i koppel.

Det visade sig också att den rosa hästen är en lightweight när det kommer till droger. Hon fick en ganska liten dos för att stå snällt när hon fick såren tvättade. Hon blev så askalas att hon fick ha två personer som stöttade henne för att hon skulle kunna stå upprätt. Sen försökte hon ändå gå framåt genom att ta ett steg, dock kom hon inte ihåg att räta ut benet innan hon ställde ner det. Så hon landade på kota och knä en ful vinkel istället. Naturligtvis. Så utöver bandagen på bakbenen så fick matte även linda in det ena frambenet, och tog med det andra också för det såg så ensamt ut.


Promenader i koppel alltså. Det var ju kul i ungefär en kvart. Sen förvandlades den rosa hästen till en purken leguan som gick längst bak i kopplet och släpade fötterna efter sig. Vaaarjee daaag…


Och så penicillinsprutor på det. Med den känsliga rosa hästen som får spader av vaccinationen varje år. Första dagen vi skulle spruta så fick hon stå i den mest stabila boxen i stallet, vi tog hjälp av stallmormor som höll i slickburken, fröken som höll i själva hästen, och så fick matte ge sprutorna. Det gick bra. Förvånansvärt bra. Slickburkar är magiska.

Det enda problemet med sprutorna var att den rosa hästen har så tunn hud att den inte orkade hålla ihop när allt penicillin spände ut den inifrån. Så det läckte både blod och penicillin på ett högst dramatiskt vis, så vi hade lite Halloweenfest-inspirerat tema i några dagar. Men hellre den typen av drama. Sprutorna gick så lätt att vi följande dagar klarade oss med bara stallmormor och slickburk som hjälp.


När vi skulle byta bandaget var det däremot så mycket drama att vi hade kunnat skriva en opera om det. Panik.

Den tunna huden har dock en väldigt stor fördel – den läker superfort. Så efter bara ett par dagar hade såren gått ihop jättefint, och när den rosa hästen efter en vecka kunde trava fint utan att halta det minsta så fick hon lov att lämna sin boxvila.

Ungefär såhär:
Matte: Okej häst, du får gå ut i hagen en liten stund om du lovar att ta det lugnt och försiktigt.
Häst:


Matte: *facepalm*

Sen började vi så smått sätta igång igen, sisådär tio dagar efter skadan. Såren såg jättefina ut och den rosa hästen kändes jämn och fin. Men hon hade lite krångel med det ena bakbenet, där det lite djupare såret satt. Det hängde liksom inte riktigt med till 100%. Vi tänkte först att det berodde på stelhet i bakkärran, men när det började komma en liten liten galla över området dagen efter att hon hade fått börja galoppera igen så ringde matte till kliniken. Better safe than sorry. Men det berättar vi mer om en annan dag.


Comments

Lucka 3 – Det där himla benet — 7 Comments

  1. Det har tagit sin tid,det har det… Apropå rosa, första gången jag såg Diana, jag svär, hon var tydligt flamingo färgad!!! Och hade hårrem som en gammaldags plyschfåtölj på bio. Illrosa häst med blå ögon, hon gjorde ett djup intryck på mig! Diana har bleknat med åren, har nu en mer diskret guldrose’ nyans. Och möjligen lite mer päls än plysch.

  2. Förlåt att jag skrattar, men en askalas häst tillika leguan var precis rätt bild att börja en regnig adventssöndag med.
    Annars lider vi förstås med matte, som måste ta dit veterinär på söndagar. Det är duuuurt med veterinär ändå.

  3. Svårt för en askalas rosa häst att gå när viljan finns men inte motoriken. Slickburkar – det är grejer det. Man kan få göra nästan vad som helst. 😀

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *