Större än allt annat – Del 2

På fredagen fick den rosa hästen stå inne i lägenheten och vila sig. Mest för att inte tappa skon. Även om den såg ut att sitta bra så vet man aldrig, och det kändes som ett onödigt tillfälle att tappa den. Hon hade inte så mycket emot det, hon gillar sin lägenhet. Speciellt dagen efter äventyr när hon är lite trött, då kan hon ligga och snarka hela förmiddagen utan att någon kommer och stör. Mycket nöjd.

Tills matte kom och störde. Matte tenderar ju att göra det. När hon just hade vilat klart. Och inte nog med det, här kom matte och sa att det inte alls var dagen efter, det var dagen före? Tydligen skulle det göras frisyr igen, trots att vi var ute på ett jättestort äventyr igår? Jaha. Är det så det ska vara alltså?


Sen red vi en sväng i paddocken och joggade lite. Det visade sig att plankpanik följt av clinic i centrala stan var typ det mest lösgörande som den rosa hästen gjort i hela sitt liv, hon var helt sladdrig och mjuk. Vi travade på med så långa steg att vi höll på att missa att paddocken tog slut och fortsätta rakt in i ridhusväggen istället. Det var ju spännande, och bådade gott inför lördagen.

När lördag morgon kom så var matte och pink pony crew i stallet tidigt. Då blev den rosa hästen nervös. Tidigt betyder tävling, det vet hon alldeles säkert. Så hon vägrade äta frukost utan gömde sig i ett hörn istället. Matte lät henne hållas i ungefär en kvart medan vi kopplade släp och packade grejer tillsammans med de andra hästarnas mattar som också skulle åka med och showa. Men efter att den rosa hästen inte petat i sin frukost så gav matte upp och tänkte att hon får väl äta i transporten istället. Så hon fick håret fixat, några små fläckar tvättade, reskläderna på och sen var det dags att åka. Den rosa hästen hade nervösmage. Matte sa åt henne att äta ordentligt i transporten på vägen för magens skull. Den rosa hästen åt pliktskyldigast fyra strån.

Väl på plats hittade vi fram nästan direkt och fick hjälp av formidabla funktionärer som fixade ackreditering och dirigerade oss in till rätt parkering och stall. Det var den rosa hästens andra gång i tältstall, men idag var det lite mer nervöst. Kanske för att det var tidigt, eller för att hennes kollega hemifrån var med och var nervös. Han är lite mer spänt lagd än vad hon är. Lite mer sorten som svettas så att han blir blå när det kommer till att prestera. Han går således under epitetet “den blå hästen”, och han är inte det minsta förtjust i tältstall. Den rosa hästen är dock väldigt förtjust i honom, så hon tyckte att det var noga att hålla koll på honom. Att vi hade med oss en vit ponny och en stor brun häst också som var helt kolugna med situationen tyckte hon inte var så relevant i sammanhanget.

Hon kunde dock äta lite när hon fick sin morgonfika, även om hon fortfarande var dålig i magen. Matte och pink pony crew försökte tvätta henne så gott det gick, men vi fick jobba med vad vi hade, så att säga. Dessutom var parallellslalomen med den här gången, och då måste den rosa hästen ha flätad svans. Dels för att hon river pinnarna med den och det är aldrig särskilt snyggt, och dels av säkerhetsskäl då hon kan fastna. Och är det något vi inte vill ha så är det en rosa häst med en slalompinne i svansen skenande längs Avenyn. Inte bästa läget att vara dålig i magen alltså. Men det är inte hela världen.

Nåväl, mage eller ej, snart var det dags att klä på finkläderna på alla åtta inblandade och sitta upp. Under tiden som vi red fram så övergick pink pony crew till att vara obstacle crew och sorterade ut alla hinder och ställde sig redo för att snabbt som attan bygga upp en bana åt oss när det var vår tur i showen. De var helt fantastiska.

Den rosa hästen och hennes kompisar gick in på framridningen. Det var det konstigaste den rosa hästen hade varit med om någon gång. Showen vi skulle delta i var en grenshow där Svenska Ridsportförbundet visade upp sina olika tävlingsgrenar. Så vi delade framridningsbana med pigga distanshästar, fälttävlanshästar som hoppade fram, någon som blev longerad (kanske voltige?), reininghästar med mysko utrustning och det absolut konstigaste – hästar med sele som hade någon typ av metallisk utväxt med hjul på bakom sig. Utöver detta så var publiken nära längs en sida, stallområdet på en sida, staket med fladdriga tyggrejer på tredje sidan och den pågående showen på fjärde sidan. Det var så att säga tur att det var en stor yta att värma upp på. Den rosa hästen fick ett mycket litet sammanbrott, men insåg snabbt att den vita ponnyn inte brydde sig ett jota om någonting, så han fick raskt ett rosa plåster på röven som han fick släpa runt på den första kvarten. Han tog det med ro, tack och lov. Den blå hästen kom på samma lösning, så vi fick så att säga värma upp i grupp.



Efter en liten stund hade den rosa hästen kommit över den första chocken och vågade ta små varv för sig själv utan ponny. Det gick bra. Och var ganska spännande. Publiken var ju kul att säga hej till och sådär. Dessutom hittade vi den bruna hästen, han var också trygg och bra att hänga på en stund. Så mycket uppvärmning kanske det inte blev av det hela, men det blev sannerligen miljöträning deluxe.

Vi var gren nummer fyra in på arenan Medan banan byggdes fram blev vi presenterade av speakern och gjorde entré. I grupp, det kändes tryggast så.

Vi visade några olika hinder och hur de rids på olika nivåer i LB, LA, Msv och Svår klass. Matte och rosa häst skulle visa LA. Det tyckte den rosa hästen var töntigheter, hon har faktiskt lärt sig byta galopp. Men hon var så uppe i varv att hon ändå lyssnade på matte. Vi missade bara en stolpe i slalomen för att vi glömde att svänga i tid. Samt snavade på sidvärtsbommen, men den gjorde vi två gånger så vi fick revansch. I övrigt var den rosa hästen ungefär världsbäst även om hon emellanåt blev lite överengagerad och fällde in bakbenen under sig så hon blev jättejättekort. Hon hade dock inget att komma med jämfört med den blå hästen bakom oss, som var så samlad att fröken hade hunnit ta en kaffe mellan lanstunnan och tjuren. En sann kämpe.


Den vita ponnyn gick först och var prydlig och civiliserad, och den bruna hästen gick sist och visade organiserad och elegant svår klass. På det hela taget blev det en rätt bra bredd på det. Lagom mycket spektakel.

När vi var klara och gick tillbaka ut på framridningen släppte alla spänningar i den rosa hästen och hon pustade ut så det ekade över halva Göteborg. Vi gick med vit och brun och hälsade på publiken, det är en sport som den rosa hästen gillar. Många ville klappa henne på nosen och säga att hon var fin. Och nu hade hon konstaterat att de andra hästarna var ofarliga, till och med de med skramlig metallutväxt med hjul bakom sig. Så då kunde hon slappna av och gilla läget.


Efter showen hade matte åtaganden på annat håll, så den rosa hästen fick lift hem av den fantastiska pink pony crew, och sen fick hon äntligen springa ut i hagen och berätta för alla sina kompisar om allt hon varit med om.


Comments

Större än allt annat – Del 2 — 3 Comments

  1. Vilka nerver av stål skulle jag vilja säga. Men vilken kul erfarenhet att ha med sig. Och tänk att det inte regnade hela tiden! I Göteborg och allt!

  2. En härlig uppvisning var det och ni var så duktiga 🙂 Jag blev så taggad att pröva på WE när jag insåg att det fanns en lätt klass där man inte behövde springa fort 🙂

  3. Miljöträning “extra allt”. Imponerande (som vanligt). Härligt att de samlat olika sätt att utöva sport med hästar på samma ställe och på samma gång.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *