Större än allt annat

Jo, vi skulle ju då som sagt vara med i två olika sorters showinslag under EM i ridsport i Göteborg. En liten show och en större show. Men även det som i sammanhanget var en liten show kändes ganska stort för oss. Det är inte varje dag man galopperar runt på Heden liksom.

Men. Som vanligt när vi ska göra något måste det resultera i ändrade planer och dramatik. Den andra hästen som skulle vara med gjorde illa en fot och fick vara hemma, så plötsligt var det bara den rosa hästen kvar.

Ska man vara ensam drottning på show så måste man faktiskt bada innan, vare sig man vill eller inte. Så den rosa hästen blev gnuggad med såpa enligt alla konstens regler. Hon huffade och puffade lite, men tyckte väl att okej då. Bara det vankas äventyr efteråt, och det gjorde det ju. Men det är tråkigt att bada. Ganska omgående hade hon petat i sig de grässtrån som gick att nå och övergick till att leka med knuten på grimskaftet. Eftersom hon är fastknuten med säkerhetsknut så vet hon att om man drar i rätt tåt så blir man lös hest och kan rymma från otäcka tvättmatte. Så hon började rycka i tåtar med tänderna så bäst hon kunde komma åt. Och eftersom det mest resulterade i gnagande på fel del av snöret så tänkte matte att det kan hon ju roa sig med, så är hon sysselsatt. Toppenbra.

Men den rosa hästen blev lite förnärmad över att hennes supersmarta knuttrick inte fungerade som hon hade planerat, så hon drog till ordentligt i snöret. Varpå plankan som uppbindningsringen är skruvad i lossnade från väggen.

Den rosa hästen är en rätt tålig individ i den mesta hanteringen så länge man inte kittlas, men ljudet av spikar som dras ur trä är för mycket till och med för henne. Så självklart fick hon panik och kastade sig bakåt. Men plankan satt fast i uppbindningsringen som satt fast i snöret som satt fast i grimman som satt fast på den rosa hästen. Så plankan attackerade henne. Och iväg for hon, med planka och allt (och matte efter). Hon dundrade runt hörnet på ridhuset utom synhåll för matte, upp mot tjejhagen, hoppade över grinden precis när matte kom inom synhåll igen, men tog med sig översta grindtråden med plankan. Lyckligtvis står vi i ett stall med stor vana av knasigheter, så grindarna sitter med säkerhetsfäste och lossnade snällt. Dessutom lossnade plankan samtidigt, så skenturen i hagen blev med bara ett grimskaft hängande under magen. Det är för all del inte heller idealiskt, men det känns aningen bättre än en planka full med spik. Speciellt som matte redan såg hur blodet rann från benen på den rosa hästen. Fan.

De andra stona förstod naturligtvis också att det var fara å färde, så snart skenade alla sex runt helt utan kontroll. Matte var tvungen att ta fram alla spår av kunskap om hur man är en rosahäst-viskare och ställde sig mitt i hagen och pratade snällt med den rosa hästen. Efter bara ett par varv stannade hon, tack och lov. Och när hon stannade så stannade även de andra stona (“Vänta, vaereom??”).

Sen stod den rosa hästen tio meter från matte och vågade inte gå fram. Hon hade antagligen gjort fel, och matte skulle bergis vara arg och skälla. Så vi fick stå där en stund och prata om saken, matte med såpa överallt och den rosa hästen med blodet rinnande längs benen och magen. Olyckor händer ju, det är inget som mattar blir arga för. INGEN kunde väl tro att väggen skulle gå sönder heller? Och när matte verkade lugn och som vanligt så vågade den rosa hästen till slut komma fram och följa med matte in i stallet för att kolla skadorna.

Det är otäckt med blod på en ljus häst, och ännu otäckare är det när sagda ljusa häst är blöt, så att det röda sprider sig över större yta. Matte var övertygad om att inte bara EM-showen var körd, utan även resten av året, eventuellt resten av livet. Det var några ångestfyllda minuter innan matte fått fram bomull och vatten och började tvätta bort allt det röda. Som bara försvann. Det gick inte att hitta någon källa? Det fanns inga sår? Vad fan…?

Det var falu rödfärg. Från plankan. Det hade färgat av sig på den rosa hästen så hela hon var rödspräcklig, och i såpvattnet såg det ut som blod. Det är svårt att förklara exakt hur lättad matte kände sig när fläck efter fläck försvann och inte lämnade några spår efter sig. Totalt sett fick den rosa hästen ett skrapsår stort som en tumnagel på ena frambenet, en liten knöl på ett bakben samt en trasig sko. Hur är det ens möjligt att ha sån änglavakt?

Eftersom hon fortfarande var lite stressad så fick hon gå in i sin lägenhet och fika lite medan matte försökte hitta en plan för skon. På något sätt hade sömmarna gått av på insidan av skon, så att sömhuvudena var borta men resten av sömmen satt kvar i foten. Lyckligtvis var vår stallpersonal med tappskokompetens på plats och gjorde en hjälteinsats genom att sätta fast skon med nya sömhål utanför de andra. En ren chansning som fungerade till hundra procent. Magi.

Med allt detta avklarat så tittade den rosa hästen och matte på varandra och sa gemensamt “Nu kör vi!”. Med delar av pink pony crew med oss (resten mötte upp på plats) så begav vi oss söderut med rosa häst och WE-hinder i lådan. Helt utan tecken på vad som hänt bara ett par timmar tidigare, förutom lite extra nitar på hoven och en ful röd fläck från plankan på en annan fot som matte inte lyckats tvätta bort (vi löste det genom att ha boots på fötterna för att inte skrämma publiken).

När vi hittade fram till mässan blev vi anvisade av snälla funktionärer att parkera precis bredvid tältstallet. Lyxigt. Det var första gången för den rosa hästen i tältstall. Det kändes stort för matte. För den rosa hästen kändes det mest som att någon borde servera henne mer mat. Hon är ju rätt cool när det kommer till sånt, liksom. Men det lät märkligt utanför, det gjorde det.

Hon fick lite fika medan matte, fröken och pink pony crew lastade ur hindren och kikade lite på ekipagen innan som hade jättefina uppträdanden, först en jättehäftig nordsvensk hingst och därefter mounted games med småponnys som var urgulliga. Vi kände pressen. Eller ja, matte kände pressen, den rosa hästen hade inte tid med press. Hon var internationell tävlingshäst i tältstall faktiskt, tacksåmycket (för det är tydligen inte press?).

Sen var det bara att klä på oss och göra oss redo. Vi skrittade fram på parkeringen i utkanten av mässområdet och matte blev nästan lite fnissig. Här traskade vi runt några meter från Sten Sturegatan som om vi aldrig gjort annat. Helt galet. Ända tills den rosa hästen fick syn på en läskig traktor, då rycktes matte raskt tillbaka till nuet, så att säga. Ungefär lagom tills det var dags att gå in på mässan.

Showen vi skulle delta i var en liten miniclinic som fröken höll i, där vi var visningsekipage. Naturligtvis handlade det om working equitation! Vi hade med oss fem olika hinder som vi skulle visa upp, lite hur man gör och hur man kan lära sig om man är alldeles nybörjare. Publiken var kanske inte jättestor, men för att vara mässpaddock så var den rätt rejäl och vi kände nog bara hälften. Den rosa hästen tyckte att det var urspännande. Folk som tittade på bara henne! Och det var strålkastare! Och publik! Och tält runt om! Och långt bort i bakgrunden såg vi Gothia Towers torna upp sig över stan. Eller ja, den rosa hästen sket väl lite i Gothia Towers, hon är mer en “här och nu”-individ. Men matte tyckte att det var häftigt.


Sen skulle vi då visa hinder. Det gick ganska bra. Det har gått bättre. Vi var nog båda lite mer fokuserade på vad som hände runt om än på själva hindren, framför allt sidvärtsbommarna gick lite skrutt. Men vi satte grinden väldigt organiserat och elegant vid samtliga försök, det är alltid något. Och med frökens coachande kunde vi ändå ge publiken ett hum om hur man kan genomföra och lära in hinder.


Den rosa hästen, som numera är en van tävlingshäst (lol), visste att det vi gjorde ute på parkeringen var framridning och när vi kom in på banan själva, det är då det gäller. För det är ungefär så våra framridningar brukar bli, tio minuter skritt på en parkering. Vi önskar att det var en överdrift, men jaja. Vanligtvis är “gäller”-delen på tävlingen kanske i sisådär fem minuter. Nu höll det på i en hel halvtimme. Det gjorde att de sista tio minuterna var den rosa hästen fullkomligt slut som artist och matte fick bära runt henne i tre tunnor innan hon säckade ihop helt precis lagom till vi var klara. Väldigt effektivt disponerande av ork.


Men även om sista hindret inte blev vårt bästa så var den rosa hästen ändå värd en miljon. Helt ny i den typen av miljö, alldeles ensam, men konstaterade att när matte är med och fröken står på marken och gastar så är det nog rätt lugnt ändå. Lite som vanligt liksom. Fast superdupermegakonstigt. Men ok. Inget att jaga upp sig över. Mässpaddock och strålkastare är inte tillnärmelsevis lika farligt som att bli attackerad av en planka hemma på sin egen gårdsplan liksom.


Efteråt var hon så nöjd med sig själv. Och matte var så nöjd med henne. Och pink pony crew. Och fröken. Och alla kramade henne och gav henne kakor medan hindren packades in i transporten och hon fick åka hem och stupa med nosen före ner i kvällsmaten och den renbäddade lägenheten. Världens bästa. Världens.

Nu ska matte ta sig samman och laga stallväggen också. Just när vi beställt delar till dressyrstaketet för att ersätta förra gången vi ställde till det. Det är ett under att fröken står ut med oss ibland.


Comments

Större än allt annat — 6 Comments

  1. Så himla imponerande! Och sååå himla surt att jag inte kunde vara i Göteborg och se er. Jobba på, ni är superduktiga!

  2. Och i strålkastarsken blir rosa hästar gula. Eller så var det gul färg i såpvattnet också, inte bara röd. 🙂

  3. Pink pony får en annan mening i strålkastarljuset. Typ.😉
    Bra jobbat, imponerande i den miljön. Skönt ändå att plank-äventyret gick bra. Det kan gå fort åt pipsvängen när hästar skvätter iväg.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *