Den rosa hästen tar det koolt

Den rosa hästen har haft lite mysig halvsemester och så småningom kommit igång igen. Och då kände vi genast att det sög lite i äventyrstarmen igen. Och så fick vi tips om ett alldeles prima äventyr och anmälde oss genast.

Under hela ledigheten har vi mest borstat bort det nödvändiga. Ibland behöver man få vara lite skitig, speciellt när borstar är en fiende. Men när det är äventyr på gång och det ska ut och träffas nya hästar och människor så får man faktiskt inte se ut precis som helst. Därför fick den rosa hästen bada dagen före äventyret. Hon var inte imponerad, utan hämnades på sin matte genom att gnugga nosen mot väggen med falu rödfärg för att därefter genast doppa den i en av vattenhinkarna. Resultatet blev att det droppade rött ur båda nosborrarna och matte hann få hjärtsnörp innan det uppdagades vad den rosa hästen hade hittat på. Då fick hon skäll istället. Och en tvättsvamp i näsan. Inte skrämma matte sådär!


Dagen efter var det dags för äventyr. Den rosa hästen var väldigt exalterad och klampade glatt in i åklådan. Äntligen lite action igen! I lite över en timme körde vi norrut innan vi stannade vid en gård och lastade ur bland en massa nya hästar. De hade konstiga sadlar, tyckte den rosa hästen. Men hon är inte den som dömer, så hon var glad ändå. Hon fick på sig sin egen sadel och tillsammans gick vi i grupp ner till ett stort fält. Alltså stort-stort fält. Den rosa hästen blev oerhört exalterad över all denna öppna yta, så matte bestämde raskt att det var dags att sitta upp för att få lite kontroll på det hela. Spännande!


Alla de andra hästarna fick också varsin matte eller husse på ryggen, och vi samlades i grupp för att gå tvärs över fältet. Men då kom den gående längs vägen. Det farligaste djuret av dem alla. Shettisen.


Den rosa hästen visste inte vart hon skulle ta vägen när denna horribelt farliga monsterponny kom i närheten. Hon försökte gömma sig bakom en av de andra hästarna. Det gick sådär. Sen började hästflocken röra sig. Då kom hon på andra tankar. Alla skrittade lugnt och fint på lång tygel utom en rosa knashatt som hoppade på tvären och vrålade “FÖRST! FÖRST!”. Matte försökte övertyga henne om att man faktiskt måste gå bakom magistern när man är på organiserat äventyr, den rosa hästen köpte inte det. Hon kunde kompromissa med att gå bredvid magistern. Eventuellt en kvarts noslängd före. Då lugnade hon ner sig lite. Tills shettisen kom i närheten igen. Suck. Magistern tittade lite skeptiskt på det rosa spektaklet och matte skämdes en smula och började fundera lite lätt på om det här verkligen var en så bra idé. Om vi inte ens kunde gå normalt över ett fält, hur skulle det gå när vi kom fram till andra sidan fältet? För där stod alla kossorna och sa mu. För det gör kossor.


Vi skulle inleda kofösarövningen med att flytta flocken från ena sidan fältet till den andra. Den rosa hästens första uppgift blev att stå på rad med övriga och styra korna in genom den första öppningen i staketet.  Hon hade fullt upp med shettisen som stod bredvid och såg eventuellt lömsk ut, så hon missade att det kom ett tjugotal kor galopperande typ bakom henne. Det hade ju varit upplagt för katastrof om det inte omgående hade visat sig att kor faktiskt inte är särskilt farliga. I alla fall inte tillnärmelsevis lika farliga som shettisar. Speciellt shettisar som är lika höga som gräset.

Eftersom matte är en ganska dryg typ så fick den rosa hästen gå bredvid shettisen lite, för att vänja sig. Det gjorde hon inte. Istället kom alla kossorna på att shettisar är supermystiska och kom emot shettisen i flock för att kolla.  Den Rosa hästen försökte få emellan men det hjälpte inte.
Det slutade med att shettisen fick lämna kossehagen. Väldigt tråkigt för shettis och hennes matte, men desto bekvämare för den rosa hästen som nu fick tid att fokusera på vad dagens uppgift egentligen var. Valla kor! Matte frågade om hon verkligen hade koll på detta.
“Jarå”, sa den rosa hästen. “Det är ju bara kossor.”
“Men du har ju aldrig träffat kossor såhär i grupp förut?”
“Meh. Det är ju bara kossor.”

Sen fick den rosa hästen äran att gå tillsammans med vice magistern vid sidan av korna och styra dem, medan övriga ekipage puttade på flocken bakifrån. Som en riktig kohäst! Hon var mycket mallig.


När kossorna väl var på plats på andra sidan fältet där marken var lite jämnare så fick vi börja testa olika kofösarövningar. Först fick vi gå tillsammans med en trygg kobojsarhäst nära förbli koflocken. “IGEN!!” tjöt den rosa hästen lyckligt och hade ingen som helst respekt för att andra också skulle få prova. Ungefär där förlorade hon privilegiet att ha med kobojsarhästen som stödhjul och fick istället göra resten av övningarna på egen hand (hov?).

Nästa grej var att klyva kosseflocken. Då fick vi gå rakt igenom i ett lugnt tempo och se hur korna snällt flyttade sig åt sidan när vi kom marscherande. Den rosa hästen var euforisk och kände sig som Moses när han delade havet. Hon fick prova två gånger, båda gångerna helt klockrent. Duktig häst.


Därefter fick vi testa att gå in mitt i flocken, vända och gå ut igen så att korna kom bakom oss. Den lyckliga rosa hästen hade inget emot det heller. Ju mer kossor desto bättre!


När vi inte var mitt i kosseflocken så stod vi i formation med de andra runt om för att hålla korna på plats. Det var så tråkigt att den rosa hästen akut behövde gräva ett hål i marken. Så det roade hon sig med mellan sina kosseuppdrag.

Sen blev det svårt. Vi skulle skilja ut en ensam ko och hålla den borta från flocken en liten stund. Eller ja, det lät svårt i teorin. I praktiken blev det så att matte tittade ut en ko som stod lite vid sidan, den rosa hästen gick dit, sorterade bort övriga kor och flyttade den ensamma kossan upp en bit på fältet. Ingen dramatik hos vare sig ko eller häst. Snyggt och prydligt.

Vi gjorde det igen en stund senare, då smet kossan och vi fick springa efter. Den rosa hästen fattade grejen och började jobba ordentligt med att valla kossan för att få rätt på det hela. Matte kunde bara följa med och vara sjukt imponerad. Den rosa hästen skötte i princip det mesta själv, men lyssnade duktigt på stödet från matte (utom när hon råkade halka i en komocka och blev en mild aning sur över det).

Sista utmaningen blev att hämta en kossa mitt i flocken och skilja ut. Här hade vi oturen att välja en lite väl smart kossa som fintade oss lite, men den lite väl smarta rosa hästen kämpade på och vi lyckades hålla den några sekunder innan vi släppte tillbaka den. Därmed var vi nöjda med dagen och gick tillbaka med hästflocken upp längs fältet. Nu gick det av någon anledning även för rosa hästar att slappna av och gå på lång tygel. Märkligt det där.

Sammanfattning:
Duktig rosa häst. Världsbäst faktiskt. På ännu en grej. Och kossor är det bästa sen skivat bröd.


Comments

Den rosa hästen tar det koolt — 6 Comments

  1. Kuul! (Muuuul?)
    Kajsa skulle nog tycka att det var lajbans (så länge hon slipper stå still) men stackars Darco, som inte ens kan gå förbi en hage där det finns ko-liknande skäckar utan att få svettningar och darrläpp, skulle INTE uppskatta det…

  2. Vad ÄR det med shettisar? Farbror Kingston tycker att de är ASKONSTIGA och spenderar om han måste dela ridbana med en shettis (eller två!) all sin tid med att glo misstänksamt på dem och se till att de inte är bakom honom. Det blir så att säga lite småjobbigt ibland.

    Värst av allt är ändå FLÄCKIGA shettisar, särskilt om de drar en BANSLADDARGREJ. Då blir det kortslutning i gubbponnyskallen och vi står stilla i ridhusdörren och säger FNORK! Det är till och med värre än hästar som låter PLING! (Det är en helt annan historia…(

  3. Så kul det låter. Och verkligen imponerande. Har den rosa hästen smygtränat nattetid på grannens kossor undrar man ju 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *