Öh, det hände en grej…

Efter alla läger och portugiser och annat som den rosa hästen har råkat ut för den senaste månaden så bestämde matte att det var läge att hon fick lite semester. Så istället för att vara seriösa så har vi lufsat runt i naturen i några dagar och tittat på träd.

Det går ganska bra med träd just nu. De är gröna och stillsamma och ser ut precis som träd ska. Sen behöver vi ju inte gå onödigt nära för all del. Häromdagen när vi var ute med Görans pilot på en liten grå häst som är lite nervöst lagd (Göran har semester) och vi mötte en skördetröska så löste hästarna det så bra att den rosa hästen gick närmast skördetröskan och den grå tog sidan med träd. Alla vinner! Förutom att den rosa hästen inte fick springa ut på åkern och hälsa på skördetröskan som hon ville. Så roligt ska vi inte ha. Tråkmatte.

Ett par dagar senare gick vi ut igen i samma konstellation. Vi tog en väg som vi inte har gått så ofta, något som den rosa hästen tyckte var ojämförbart spännande. Den grå hästen tyckte att det var fruktansvärt. För det var SKOG! Och FLUGOR! Ve och fasa! Matte var i smyg lite nöjd över att det för en gångs skull inte var den rosa hästen som var tramsigast. Hon ville till och med gå en extrasväng in bland träden och kolla läget, så det fick hon. Med en milt panikslagen grå häst i släptåg. Det gick jättebra ungefär hundra meter in i skogen tills vi stötte på en blåbärsplockande människa. Den rosa hästen blev förvånad och tog ett litet skutt bakåt, varpå den grå hästen bröt ihop alldeles och ville springa hem. Det fick han inte, istället sorterade vi ut de trassliga fyrbeningarna och gick en bit framåt så att alla i lugn och ro kunde titta på människan. Det gjorde den rosa hästen, konstaterade att det inte var farligt, och ville sedan fortsätta sitt äventyr. Den grå hästen var inte lika avspänd över det hela utan stod femton meter bakom och såg ut som att hela skogen var full med spöken. Så vi vände innan vi stötte på mer dramatik.

Det tog ungefär tio minuter för den grå att lugna ner sig och sluta hoppa dubbelvikt framåt. Den rosa hästen gick tio meter bakom på långa tyglar och tittade fascinerat på spektaklet, helt i förnekelse att det oftast är hon som är spektakel.

När vi kom tillbaka fick den rosa hästen utmärkelsen som dagens normalaste häst. Det är verkligen inte varje dag. Den grå skulle gympa vidare i paddocken en stund så vi gick med dit och höll dem sällskap. Det stod lite WE-hinder framme så vi passade på att leka med lansen, sånt kan man göra även om man har semester. Den rosa hästen fick vara duktig häst och gå före den grå när det blev härdsmälta på grund av bommar för nära dressyrstaket och dessutom en häst med lans bredvid. Det gick finfint. Sen övade vi garrocha, det hade antagligen gått mycket bättre om vi hade haft en lans längre än dryga två meter. Men man kan inte få allt. Det var mysigt i alla fall, ibland är det viktigast.

Sen hände det en grej. Den grå hästen sprang prydligt på ena volten och vi stod på den andra och hängde lite med lansen. Och plötsligt blev det totalt kaos. Den rosa hästen fick syn på något i gräset och skyggade, matte var inte beredd utan hamnade på trekvart, den rosa hästen blev rädd för matte, hoppade undan åt andra hållet, matte dråsade i backen och är uppfostrad enligt förra millenniets idéer och hängde därför kvar i tyglarna, den rosa hästen hoppade undan igen, blev rädd för den sandiga matteklumpedunsen som hasade efter henne, matte fick sand överallt och tappade taget, den rosa hästen fastnade i dressyrstaketet, trampade ner i en stakethållare, hoppade iväg med delar av dressyrstaket flygande åt alla håll och stannade några meter längre bort när hon insåg att den farliga grejen som hade attackerat henne uppifrån var hennes matte.

Okej. Damage control. Matte fick sand precis överallt samt kommer att behöva köpa ett par nya sektioner dressyrstaket åt fröken. Sadeln fick ta rätt mycket stryk och benskydden har sett bättre dagar. Vi är väldigt glada att vi hade kwikout-stigbyglar på sadeln eftersom båda hade löst ut hela vägen, och dessutom ordentliga benskydd på den rosa hästen som trampade ner i en hållare till ett dressyrstaket. Utan det hade den här historien antagligen inte haft ett lika gott slut. Säkerheten först! I övrigt hade den rosa hästen världens minsta sår på knät och matte hade världens minsta sår på pekfingret och ett blåmärke stort som Danmark på baken. Det är svinn man får ta. Tur i oturen, så att säga.

Sånt här händer ju, det var verkligen en ren olycka. Hade matte varit lite mer uppmärksam hade det första skuttet inte blivit mer än ett skutt, nu eskalerade det så att matte fick käka grus. Klantigt kanske, men shit happens. Alla mår bra. Utom dressyrstaketet. Men som Görans pilot uttryckte det: Hellre staketet än hästen!

Den rosa hästen skämdes när hon förstod att hon hade gjort fel och tappat matte i sanden. Men matte försäkrade henne om att det är sånt som händer och inget man behöver skämmas för när det inte är med flit!


Comments

Öh, det hände en grej… — 6 Comments

  1. Men hu! Tur att det gick som det gick i alla fall då. Att det då skall hända hemma i paddocken när man överlevt turen i skogen utan blessyrer!

  2. Det är ngt med de iberiska hästarna som man nog bara måste vänja sig vid. Jag har en halvspansk primadonna (uppfödd av en av dina senaste sommarfröknar 🙂 ), hon är en fena på skog, bilar och traktorer. Sämre på gärdsgårdar, hundar, spotunnor, brevlådor och stora stenar…
    Iaf, vi var i skogen med tryggt connemarasällskap, sällskapet skulle vada i sjön och klättra i backar. Backarna var vi med på, men eftersom det blåste halv orkan och primadonnan bara varit i sjön två ggr innan, tänkte jag att vi skippar just den biten. Primadonnan hade andra tankar, i ett obetänksamt ögonblick traskade hon sonika ut tre steg i vattnet, för att komma till sin kompis. Då slog en våg upp på magen, hon fick panik, tvärvände, höll på att välta sin kompis och tappade nästan mig. Hon rusade upp på stranden, tvärvände igen för att kolla så att det hemska inte förföljde henne, höll på att tappa mig en gång till. Sen var hon lugn. Vi fick tillbringa en stund med terapi i strandkanten innan vi gick därifrån… Inte första gången hon tvärvänder, nu börjar jag lära mig att sitta kvar, hon har tappat mig några gånger…

  3. Vilket nöjt, rosa flin. “Du å jag Alfred”-varning. Du å jag…
    Skönt att det gick (förhållandevis) bra.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *