Officiell dressyrdebutant

Vi har ju pratat om det här ett tag. Att den rosa hästen skulle börja tävla dressyr. För några veckor sen var vi iväg på en Pay&Ride där vi nästan inte gjorde bort oss, så vi bestämde att det var läge att köra all in och åka på officiell dressyrtävling. Vad är det värsta som kan hända liksom?

Sen fick den rosa hästen problem med skorna så vi fick ställa in. Men det går flera tåg, och i helgen var det äntligen dags. När vi dessutom var organiserade och eleganta i flera dagar innan.

Då hann det visserligen gå några veckor sen vi övade med tränsbettet. Så när vi genrepade kvällen före tävling kunde vi inte svänga i galopp. Matte övervägde om det innebar risk att hamna i havet (tävlingen gick på ridklubb med havsutsikt), men insåg snabbt att båda galopperna i programmet låg i andra riktningen. Så det borde ju vara lugnt. Men vi hade ändå inga större förhoppningar om utfallet, det handlade mest om att få det överstökat.

Vi åkte således med följande målsättningar (ordnat efter relevans):
1) Genomföra hela programmet.
2) Inte göra bort oss.
3) Inte komma sist.
4) För att ha ett ouppnåbart drömmål – nå 60% och godkänd ritt.

Sikta mot molnen och nå trätopparna?

Det är så lyxigt med dressyrtävling, för det är fasta starttider nuförtiden. Så vi kunde åka i lagom god tid och allt. Tyvärr är vi ju nybörjare och rider därmed i första klassen, som på stora tävlingar börjar ganska tidigt. Ganska väldigt tidigt. Vi hade starttid 08:48. Så matte fick väcka den rosa hästen klockan dum-i-huvudet igen. EN GÅNG TILL!! SAMMA VECKA!! Nåväl.

Tre dagar före tävling spåddes vädret att bli cirka 28 mm regn och storm under förmiddagen. Himla skoj, verkligen. Speciellt med rosa hästar som har lite issues med väder. Men när tävlingsdagen kom var det 26 grader varmt, vindstilla och strålande sol. Sånt passar utmärkt för den rosa hästen, förutom att hon inte ser nåt. Men vi jobbar på att lösa det med (mer om det senare).

Framridningen låg lite avskilt och var en ganska lugn tillställning, till skillnad från hoppning där det generellt sett är totalt kaos på framridningarna för att det är många som startar väldigt tätt och dessutom rider i hög fart. I dressyr tar starterna längre tid och det blir därmed färre ekipage på framridningen samtidigt. Som mest hade vi tre andra som sällskap. Det gick ganska bra. Den rosa hästen kändes positiv och trevlig. Hon höll sig lite på avstånd från övriga som hon gärna gör, men sprang artigt ungefär där matte anvisade och vinglade bara lite.

Sen blev det vår tur. Den rosa hästen hajade allvaret i situationen och var väldigt seriös. Sen fick hon syn på en konstig skugga på det konstiga dressyrstaketet framför det konstiga domarbåset och slutade högst tillfälligt att vara seriös. Men det gick över fort och vi kunde koncentrera oss på uppgiften. Nu rider vi ju för all del LC:1, så det är inte direkt raketforskning, men när man dagen innan inte lyckats svänga så kan det vara tillräckligt svettigt.

Vi lyckades ändå ganska bra. Ingenting var direkt strålande, men inte heller några katastrofer. Vi kände att vi gjorde oerhört bra hörnpasseringar, men vinglade väldigt i galopperna. Och lite sådär. På det hela taget en helt okej ritt. Utifrån förutsättningarna liksom. Och därmed klarade vi våra första två mål, vi genomförde programmet och vi gjorde inte bort oss. I alla fall inte jättemycket.

Sen fick vi vänta lite på resultat, sådär som man får på dressyrtävling. Men även här har man kommit framåt sen matte tävlade dressyr senast (för typ femton år sen), så numera ser man resultatet på internätet. Framtiden är här! Dessutom fick vi ganska trevliga siffror. Jämn spridning mellan 5,5 och 7 resulterade i prydliga 60.0%. Därmed kom vi in på en tillfällig andraplats och hamnade inte sist. Plus att vi klarade det ouppnåeliga målet på just 60% (marginal är för töntar). Fyra av fyra mål för dagen avbockade bara sådär. Det är ju inte klokt. Sen leder ju inte 60% till något i slutändan, men det är ju roligt så länge det varar. Eftersom det var tidigt i klassen och vi låg på placering så fick vi vänta kvar. Hamnar man utanför placering är det ju bara att åka hem, och det var väl i högsta grad förväntat att vi skulle göra det. Men med många kvar i klassen fick vi snällt vänta med hemresan tills någon kom och petade ut oss.

Ganska omgående ramlade vi ner på tredje plats. Men sen blev vi kvar där ett tag. Matte hann bli nervös. Vad pågår egentligen? Vi skulle ju bara inte komma sist?

Den rosa hästen tog det betydligt lugnare och passade på att umgås lite med sin medföljande crew.

Vi ramlade ett par hack till i resultatlistan till slut, men totalt sett hamnade vi på en femteplats. Och håll i hatten, det var fem placeringar! Den rosa hästen fick rosett! Och plakett! Och vann presentkort på en valfri säck med foder!

Det var ju så att säga inte vad vi hade räknat med. Det var det inte. Herregud så det kan gå.

Kommentarerna i protokollet var ganska genomgående beröm för vägar och takt, men kritik för ostadig form. Och det vet vi ju om, det är precis det vi jobbar med. Men att vi skulle ha kommit så långt att det räckte till placering hade vi aldrig trott.

Den rosa hästen med crew strikes again!


Comments

Officiell dressyrdebutant — 9 Comments

  1. Grattis! Men en fråga… Hon blundar på alla utomhusbilderna. Blundar hon också under tävlingsmomentet? Eller är fotografen så himla skillad? Jag är närsynt, men visst blundar hon eller (möjligtvis) kisar? Det gör ju inte prestationen mindre precis. 🦄👏👍

    • Det stämmer att hon blundar eller kisar på bilderna. Hennes blåa ögon är så ljuskänsliga att hon har s.k. solblindhet, det är därför hon har mössa när vi tränar utomhus. Den får hon inte ha på tävling, så där gäller det att lita på mattes instruktioner istället!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *