Rosa häst på tisdagsfest

Jomenvisst, en helt vanlig tisdag med ovanligt ambivalent väder så fick den rosa hästen helt plötsligt ledigt från jobbet. Hon som alltid jobbar på tisdagar! Istället så kom matte och packade in henne i åklådan och sa att vi skulle på äventyr. Den rosa hästen älskar äventyr, så hon tyckte att det väldigt vanliga tisdagen med det ovanligt ambivalenta vädret plötsligt var en alldeles förträfflig tisdag. Även om hagelskurarna lämnade en del övrigt att önska.

I en annan åklåda stod Göran, och i karavan åkte vi till Hisingen för att vara med på en Pay and Jump. Den rosa hästens tredje sådan, så hon är ju numera expert. Även om vi höll på att inte komma in på framridningsbanan för att det låg en hästätande planka i vägen.

Nu var det inte så att vi direkt hade så mycket på framridningsbanan att göra. Vi hade räknat och bänt och vänt på det hela och räknat ut ungefär när vi skulle vara på plats för att ha gott om tid. Sen fick vi en liten kvarts försening när somliga ickerosa delar av sällskapet inte ville åka låda. Detta i kombination med att arrangörerna var kvicka som attan och en del anmälda inte kom till start resulterade i att matte inte ens hann landa i sadeln innan vi blev inropade till start. Fan. Nu igen. Vi hade ju slutat med sånt!

Arrangörerna var dock snälla nog att ge oss fem minuter på framridningsbanan. Det ville den rosa hästen inte ha. Framridningen var nämligen totalt kaos, hästar högt och lågt i alla gångarter och riktningar. Den rosa hästen fick ångest och ville tävla dressyr istället där folk i alla fall håller sig på marken. Så vi travade ett varv, galopperade ett halvt och sen gick vi in på banan. Det är fördelen med att hoppa lågt, man behöver inte direkt hoppa fram. Sen blev det för all del lite vingligt över första hindret, men det kan lika gärna ha gjort med att matte skulle vara pedagogisk och ta det i trav. Den rosa hästen gillar inte att hoppa i trav, det är en alldeles för obeslutsam gångart.

I propositionen till tävlingen stod det att man kunde få öva på mur och vattenmatta om man ville det, så vi tog för givet att det skulle gå att undvika om man kände sig lite vinglig. Det gjorde det inte, det var hinder som ingick i banan precis som allt annat. Häpp. Så plötsligt skulle den rosa hästen debutera både vattenmatta och mur. Muren var för all del en väldigt liten mur, få man nog säga. Men ändå. Vattenmattan var en vanlig vattenmatta. Med vatten i!

När vi kom in på banan och tittade på vattenmattan förkunnade den rosa hästen att hon aldrig i hela helvete tänkte gå i närheten av den där grejen. Frågor på det? Muren däremot verkade hon inte bry sig så mycket om, så det kändes ju bra. Om vi ens skulle komma så långt, muren var sista hindret. Vattenmatta först. Matte är sedan tidigare traumatiserad av vattenmattor, och den rosa hästen verkade helt inne på att ta efter det.

När vi, som tidigare nämnt, hade vinglat över det första hindret så rullade det på ganska fint. Första halvan av banan var bomhinder på snälla linjer, och även om vi inte körde stilhoppning direkt så kom vi ändå över. En bakfot slog i en bom, men den valde att ligga kvar. Sen kom vi till vattenmattan. Och matte drabbades av lite jävlar anamma, vilket ledde till att den rosa hästen tyckte “JAG TAR DET MED LITE FART!!!!”, och plötsligt hade vi hoppat vårt livs första vattenmatta. Bara sådär.

Sen var det ett hinder till innan den avslutande muren, som alltså också var en ny bekantskap. Den rosa hästen tittade noga, men bestämde sig för att hon gillar murar. Så var det inte mer med det. Felfri ritt och rosett!

Vi skulle hoppa en gång till i samma klass (60 cm), med bara en Göranstart emellan. Och eftersom banan var stor och Göran är vår kompis så slapp Rosa Häst gå ut på den Fruktansvärda Framridningen utan kunde stå i ett hörn och kika istället. Passade oss mycket bättre, och vi fick chansen att se Görans debut på hoppbanan. Det var också lite vingligt först, sådär som det kan vara första gången man gör något. Men Göran har aningen mer talang i hoppning än somliga andra, så han redde ut det och gjorde en finfin insats. Tyvärr med en bom i marken, men det är försumbart i sammanhanget.


Sen var det dags för den rosa hästens andra start. Nu kände hon sig mycket tryggare och dessutom uppvärmd, så hon ramlade iväg i glatt tempo över de första hindren och kändes glad och nöjd. Sen hände det plötsligt något med bettet. Den rosa hästen bara försvann ur handen på matte och vi hade ingen kommunikation kvar över huvud taget. Det blev så stappligt och konstigt att vi rev ett hinder av bara farten. Sen insåg matte att den rosa hästen antagligen hade råkat lägga tungan över bettet. Det händer ibland, även om vi aldrig råkat ut för det i hoppning innan. Men okej då. Vi hade ett problem, det var bara att lösa. Att ta i tyglarna var ingen idé, det ville den rosa hästen inte vara med om. Vad skulle vi göra? Avbryta?

Nej, vi red vidare på halvlånga tyglar istället. Konstigare saker har vi gjort. När man rider bågskytte har vi inga tyglar alls, och vi har dessutom blivit utmanade av några dårfinkar från Småland att löshoppa uppsuttet, så varför inte börja på en tävlingsbana? Matte hade ju knän att styra med och vi hade faktiskt hoppat alla hindren en gång tidigare.

Den rosa hästen tyckte att det var mycket märkligt och mycket roligt. En gång rasade hon iväg i lite väl högt tempo så matte var tvungen att peta på tygeln för att undvika vältning, men det gick bra det med. Sen blev det väl mer kråkhoppning än någonsin kanske, men runt kom vi. Över vattenmatta och allt, med ungefär ingen tygelkontakt. Så på den vändan fick vi fyra fel för rivningen vid den initiala förvåningen, men vi kände oss ändå oerhört listiga som lyckades ta oss runt.

Precis efter målgång såg matte att det inte alls var nån tunga över bettet, det var kedjan på kimblewickbettet som hade vridit sig och blivit urstark. Något som aldrig hänt förut med det bettet, ren himla otur! Men det är sånt som kan hända, och vi löste det ju ändå. Vi fick genast hjälp av sällskapet att vända tillbaka kedjan samt bli vallade över den hästätande plankan på väg ut från banområdet och den rosa hästen kunde pusta ut. Från parkeringen tittade vi sen när Göran tog sig an en start på 70 cm, nu helt utan minsta tveksamhet men tyvärr lite väl lattjo tempo istället, så en bom åkte ner där med.

Sen fick Göran och den rosa hästen skritta av tillsammans en sväng. Rosa var nu så full med adrenalin att hon marscherade som en furir genom området och Göran höll på att hamna på efterkälken flera gånger. Hon var också oerhört mallig över sin fina rosett, och noterade genast att ingen annan i sällskapet hade fått nån. Sen att de båda andra (Göran och en främmande häst vars människa hon känner väldigt väl) hade hoppat högre än vad vi hade gjort, det tyckte hon var mindre viktigt. Det gäller att prioritera.

Och på ett helt annat ämne: Den där foten som var så dum för en månad sen. I tio dagar var det vila, sen såg det ut såhär:

Bra så.


Comments

Rosa häst på tisdagsfest — 4 Comments

  1. Duktiga ni! Vattenmattor är ingen höjdare vare sig med eller utan badankor. Hon ser fantastiskt fin ut i formen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *