Hopp å hej

Iberiska hästar är bra på många saker. Men när det kommer till hoppning så är det kanske inte deras absolut starkaste gren. Naturligtvis finns det undantag, en del är riktigt duktiga och har fantastiska hopptalanger. Men generellt sett är det lite för mycket tänkande involverat och så blir det mest pannkaka. Men det betyder inte att de inte tycker att det är förskräckligt roligt, så självklart får de hoppa. Men kanske på lite lägre höjd.

Ibland har vi fredagsfest. Då får hästarna hoppa utan inblandning av störiga piloter. Alltså, det går väl lite sisådär. Några är jätteduktiga, någon hoppar dubbelt så högt som rekommenderat, någon är rädd för bommarna i höger varv men vänster går bra, någon får för sig att inleda med att stjäla dekorationerna utanför ridhuset och ta med in som snacks, och luktar därefter Wunderbaum under hela passet. Ni vet hur det är.

Sen är det den rosa hästen. Det blir alltid en helt ny dimension av cirkus. Som nu i fredags, till exempel. Hon gjorde entré i ridhuset genom att snava på tröskeln och välta in genom dörren på ett ändå relativt graciöst sätt. De senaste gångerna vi har löshoppat så har hon ändå varit förhållandevis tam, så matte tänkte väl att det skulle vara en ganska fridfull tillställning. Därför släppte matte lös den rosa hästen så hon skulle kunna värma upp i lugn och ro över bommar på marken innan vi byggde upp hinder åt henne.

Hon svarade glatt på detta med att ta ett jättebocksprång som start på en tio minuter lång bokstavlig skenmanöver runt i ridhuset, där bommarna fick representera ett JÄTTEHÖGT hinder och resten av ridhuset var en rosa version av spanska ridskolans manege. Att hinna bygga några hinder mellan varven var inte att tänka på, det var bara för inblandade människor att vänta på att den rosa hästen skulle tröttna.

Det gjorde hon inte. Efter tio minuter kom matte på att vi faktiskt har inkallningen intränad nuförtiden och upplyste den rosa hästen om att det var dags att komma till matte och inte flänga omkring. Hon svarade glatt med att flänga in i mitten till matte istället, så matte fick hoppa ur spår. Det var ju fint tänkt av den rosa hästen, men hon är inte riktigt lika bra på att stanna som hon själv tror. Men det löste sig ju fint.

När det väl blev stopp på den rosa tornadon och vi kunde börja erbjuda hinder blev det lite mer ordning, även om den öppna delen fortfarande ansågs vara utrymme för fri lek. Sen var det väl fortfarande inte direkt matte som styrde, det var mer så att matte gav förslag på aktivitet och den rosa hästen gjorde lite som hon ville. Typ hoppa i fel varv eller fel galopp eller så. Matte försökte lägga sig i vid ett tillfälle, men det resulterade i ett så snabbt varvbyte att matte inte hängde med utan lyckades med konststycket att snubbla över sina egna fötter och välta omkull i mitten av ridhuset, varpå den rosa hästen blev så förvånad att hon i sin tur snubblade över SINA fötter och välte omkull hon med. Matte slog sig, den rosa hästen slog sig inte. Tackar som frågar. Medhjälpande matten till den lilla bruna blev i alla fall grundligt underhållen. Vi bjuder på det.


På det hela taget kan man tänka sig att det nog var lite sprattel i den rosa kroppen som liksom behövde komma ut. Vi ska nog vara glada över att facit bara blev ett knäckt spö, ett trasigt hinderstöd och att matte stukade röven. Det är svinn man kan ta, liksom. Och som matte kan ersätta. I alla fall de materiella delarna.


Comments

Hopp å hej — 7 Comments

  1. Hahaha! Underbart!!! Så roligt ni har ihop, du och Diana, och så fullständigt helnöjd och lycklig hon ser ut på det sista bilden!

  2. Härliga bilder, jag satt och småskrattade medan jag läste, den Rosa Hästen har kanske börjat få lite vårkänslor?

    Och så en fråga om något helt annat. Någon gång har jag läst på bloggen att det eventuellt ska ställas upp i distansritt. Är det fortfarande aktuellt, eller är det lagt på is? jag är bara nyfiken 🙂

    • Ja, alltså… Det är aktuellt, men den planen kom till innan vi riktigt hade någon uppfattning om dels trädfobin och dels mördartendenserna gentemot andra hästar. Så ja, vi har absolut ambitionen att starta distans, vi behöver bara träna lite mer än planerat innan.

  3. Gillar den totalt oberörda posen på sista bilden. Jag? nää? känner jag inte till. Jag har stått här heeela tiden.
    Fantastiskt vackert sträckta “vrister”. I bägge varven. Lika humörhöjande som vanligt att läsa om era bravader. Mattes alltså, Rosa stod ju fastbunden i stallgången. 😀

  4. Du kan väl fråga henne hur hon tänkte när hon hoppade över det lilla krysset. Ovanligt att ha alla fyra benen under sig i språnget 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *