Alternativt äventyr

Idag hade vi bokat in ett jätteroligt äventyr, men det stöp på att det plötsligt är vinter på västkusten och inte fungerar att härja utomhus i den utsträckning som sagda äventyr hade inneburit. Så vi fick boka om äventyret (det kommer således senare. It will be fun, blog will be posted, and so on).

Men när man har ställt in sig på att åka iväg och göra nåt kul så blir det ju lite deppigt när man inte kan. Så vi började se oss om efter andra möjligheter till äventyr, och hittade en pay and jump på närliggande arena. Hurra! Ett alternativt äventyr! Sen blev det lite sådär som det alltid blir när man har mindre än tjugofyra timmar på sig att få ordning på grejerna. Ett snällt sällskap ställde upp som sista minuten-supportrar, matte hade lera på stövlarna och den rosa hästen var endast vad som kan beskrivas som hjälpligt ren (kraftigt otrevligt att bada i minusgrader, så det skippar vi såhär års). Men ibland är det kanske bra att inte planera så himla mycket. Matte hann stressa upp sig tillräckligt ändå.


De senaste gångerna som vi har hoppat så har det varit ungefär 50/50 mellan superciviliserad stjärnhäst och komplett jävla vansinne. Det är en hårfin gräns, det där. Förra veckan hoppade vi två dagar i rad, då var den rosa hästen superciviliserad första dagen och försökte överhoppa till en annan planet medelst lätt skenmanöver den andra dagen. Det är ju alltid fantastiskt när utvecklingen går åt det hållet. Därför var matte lätt fnorkig inför hela äventyret.

Vi fick lasthjälp hemma och sen åkte vi själva till arenan där sällskapet mötte upp och hjälpte oss att organisera oss. På grund av vinter så var framridningen organiserad i smågrupper i ridhuset. Det passade oss ganska bra. Den rosa hästen gillar ridhus. Det är väldigt viktigt för henne att ha koll på allt som händer, och i ett ridhus är kollen på en begränsad yta. Utomhus har man ju hela utomhuset att hålla ordning på. Inomhus är mycket bättre. Sen var hon för all del lite förvirrad över att vi var på en bana med åtta likadana WE-hinder (vadå, ska vi bara hoppa? Var är grinden? Tjuren? Hallå?), men eftersom det var lite trångt bland alla hinder så hamnade de flesta hästarna i samma varv på spåret som uppvärmning. Och springa i rad på fyrkantsspåret är den rosa hästen skitbra på, det gör hon varje tisdag. Så hon var helt nöjd med det upplägget.

Det största problemet som uppstod var när en annan häst råkade tappa sin pilot vid ett framhoppningshinder och alla andra skulle stå stilla medan den lösa hästen fångades in. Det är i sig inget problem att stå lite still när allt annat är så mycket frid och fröjd, men i stillaståendet råkade vi hamna väldigt nära ett av hindren. Varpå den rosa hästen tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att knapra på infångaren. Man får inte knapra på andras inredning, det är faktiskt ganska oartigt. Den rosa hästen höll inte med. Det blev diskussion. Kompromissen blev att den lösa hästen fångades in så vi kunde gå därifrån och tänka på andra saker.

Sen var det plötsligt dags för alla de andra hästarna att lämna banan. Utom en som var snäll och stannade kvar, till den rosa hästens stora lättnad. Vi hade första start på 50 cm (okej inte jättehögt, men jaja). Den rosa hästen skötte sig utmärkt. Hon var lite förvirrad över upplägget fortfarande (ska det verkligen vara såhär många av samma sort? Är ni säkra på det?), men hoppade lydigt och snällt över allt som matte styrde på utan att ragla eller trassla. Vi kom runt felfritt, kanske inte snyggast i stan, men på clear round-hoppningar handlar det mer om att få jobbet gjort.


När vi kom in på banan andra gången så var den höjd till hela 60 cm (fortfarande inte jättehögt, men vi är faktiskt nybörjare på det här!). Den rosa hästen kände sig nu mycket mer varm i kläderna (både bildligt och bokstavligt), tyckte “Flytta på er, jag löser det här!” och ångade iväg som en glad kamel vid startsignal. Vi vet ju alla att man först gör banan en gång civiliserat och nästa vända är det speed. Eller hur?

Matte suckade lite och lät henne ånga på till första hindret, där hon dock raskt kom ner på jorden när hon insåg att det inte såg likadant ut som förra gången. Det var högre! Någon hade ÄNDRAT! Den rosa hästen är inte jättebra på förändringar. Så när hon plötsligt tittade sig omkring och insåg att alla hindren var ändrade på så blev det lite panik och framstupa sidovält. Hon slog i alla fyra fötterna i det första hindret, men av någon märklig anledning låg det ändå kvar. Förvirringen kvarstod över hinder nummer två (bottengående kråkhopp), men sen verkade det bli ordning i systemen igen för hon återgick till att vara superciviliserad och resten av banan gled vi runt som vi aldrig gjort annat. En felfri ritt till!


Vi har därmed högtidligen klarat av vårt första nyårslöfte, att få en clear round-rosett i hoppning. Det blev till och med två, så högpresterande är vi. Framför allt kom vi över den grad av panisk fnorkighet som matte förknippar med hoppbanor. Det kan hända att det faktiskt kommer att bli ordning på det här, någon gång i framtiden. Leve det!


Comments

Alternativt äventyr — 10 Comments

    • Nej, hon är fullvuxen och har den färg hon har 🙂
      Däremot är det så att hon är ljusare på vintern när hon har lite mer päls och mer rosa på sommaren när pälsen är tunnare och hon får lite sol på kroppen!

      • Okej då var det inte bara en synvilla, eller kameraljus att hon såg ljusare ut. Vad heter färgen i hästvärlden?

        • Det blir också konstigt ljus ibland på en del bilder som vi tar i ridhus eller stall, där kan hon se nästan vit ut för kameran kan inte hantera bristen på naturligt ljus. Så då kan det se extra märkligt ut.

          Färgen heter perlino!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *