Den rosa hästen träffar Kung Bore

Det har varit en ganska snöfattig vinter, till den rosa hästens stora lättnad. Ändå har vi slarvat lite med uteridningsträningen, sådär som det lätt blir när det är vinter, kallt och mörkt hela tiden. Men så i lördags så tog vi oss samman och bestämde uteritt med en liten brun häst och hans matte. Den lilla bruna hästen är nybörjare på att rida ut, så den rosa hästen kände pressen att vara vuxen och civiliserad.

Det gick bra ungefär fyrtiosju meter, sen började det snöa.

Kaos.


Den rosa hästen har för all del varit utomhus när det har snöat förut, men då hemma i sin förhållandevis trygga hage med stallet inom synhåll. Det här med att gå ut på hajk med en barnhäst när hela världen plötsligt blir VIT… det är lite lätt överkurs, faktiskt. Så vi valde den tryggaste vägen vi har att tillgå. Det kändes bäst så. Det var tillräckligt mycket action ändå.

Den rosa hästen ska ju vara Först. Det är väldigt viktigt. Och i det här fallet hade hon dubbelt så långa ben som sällskapet och hade alla sorters möjlighet att hinna före. Dock är det som alltid när vi är ute med unghästar, det är inte direkt unghästen som ställer till med cirkus. Ni vet träd. När det snöar så är världen vit. UTOM UNDER TRÄDEN! DÄR ÄR DET MÖRKT!! VAD VET TRÄDEN SOM INTE VI VET!?!?!


Vi hamnade i diket. En och annan gång. Den lilla bruna stod snällt och väntade på vägen medan den rosa hästen redde ut alla sina känslor. Matte har insett att när det slår slint så vi hamnar i diket så är det inte mycket annat att göra än att vänta ut henne. Annars blir det bara mer kaos. Får hon bara fundera lite så brukar det gå bra. Hon ställer sig med rumpan mot det som är läskigt och vänder sig bakåt och tittar lite över axeln. Först åt ena hållet, sen åt andra hållet. Sen testar vi igen. Då går det antingen bra eller så blir det en ny härdsmälta och vi får börja om. Men till slut löser hon sina problem.

Utom vid ett tillfälle där det var mörka trädfläckar på vägen från båda håll, så det inte gick att gå runt dem. Då blev det så mycket lokalt rabalder att den lilla bruna tröttnade på att vänta och lite försiktigt tassade förbi det rosa spektaklet. Varpå sagda spektakel genast for upp ur diket och stormade förbi den bruna med ett jämfotahopp över trädfläckarna så att han för guds skull inte hamnade först. Någon måtta får det vara. Men det är ju också ett sätt att komma framåt.


Sen fastnade vi lite på ett fält för att det var en båt i en trädgård och lite sådär. Ni vet hur det är.

Idag hade det gått några dagar och den rosa hästen hade smält helgens trauman. Så vi gjorde något helt wild and crazy; vi gick ut ensamma. I skymning och snö. Inte särskilt långt för all del, men ändå. Det var tillräckligt spännande. Den rosa hästen vinglade runt på vägen och tittade i alla riktningar, medan matte satt uppepå och pratade med henne i ett tonläge som bäst påminde om en certifierad livscoach på crack. Men det verkade hjälpa, vi kom framåt även när det var lite läskigt. Men det gick snabbare och snabbare.


När vi vände hemåt efter tio minuter så var vi uppe i sånt skrittempo att den rosa hästen regelbundet snavade på sina egna fötter och började gå passgång. Men hon höll sig lydigt i skritt nästan hela tiden. Enda gången det blev lite för mycket var när vi mötte en bil. Inte för att det var en bil, den rosa hästen kunde inte bry sig mindre om bilar. Men hon var tvungen att stå still. Spänd som en stålvajer stod hon prydligt vid vägkanten och väntade på vidare instruktion. När bilen hade passerat och det var dags att gå igen så var ju matte onekligen tvungen att instruera den rosa hästen att gå framåt, och hade uppenbarligen inte rätt kaliber inställd eftersom “minsta möjliga framåtdrivande skänkel” gav effekten “glatt språng på asfalt”. Men det gick att sortera ihop relativt ordnat.

Det var dock oklart vem av oss som var mest lättad när vi ramlade in på vår trygga gamla stallplan. För att avdramatisera fortsatte vi in i ridhuset, där det var upplyst, stabilt och ingenting var vitt. Utom den spanska märren som sprang runt där inne, men henne har vi sett tusen gånger förut, så det var okej. Vi blev ändå tvungna att galoppera runt några varv på långa tyglar och avreagera oss innan vi kunde samla ihop oss och göra något vettigt. Herregud vilken spänning. Men vi klarade det!


Comments

Den rosa hästen träffar Kung Bore — 5 Comments

  1. En liten barnhäst bör tydligen medföras för alla eventualiteter …
    Lilla Fröken Fnork, du och din matte vet hur man roar sin publik.

  2. Jag bara älskar hur du skriver, det är så målande. Sitter och småskrattar för mig själv. Ser fram emot fler berättelser med det rosa spektaklet.

  3. Ja fy, första gångerna utomhus ensam är läskigt. Och dessutom med en fullvuxen häst som har egen vilja…. Bra gjort!

  4. Det är väldigt skönt att alla min frökens hästar är lösdriftshästar i Norrbotten, och därför tämligen luttrade när det gäller snö och väder i allmänhet. (Fast luttrad betyder ju inte alltid glad. Förra hösten blev Farbror Kingston, som gått på sagda lösdrift i minst femton år, less på regnet och vägrade helt enkelt gå ut efter sista lektionen. Femhundra kilo tjurig ponny är inte direkt lättflyttat. Han fick sova inomhus.))

  5. Vilka krav! Att en barnhäst skall begripa att det är farligt. Och försöka gå före. Jag vet inte om jag tycker att matte är så nogräknad och rosa hesten tycks vara inne på samma linje. ;-D Men kul att läsa om är det. Alltid! Tack! <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *