Den rosa hästen och det himla utomhuset

Den rosa hästen är en individ som väldigt gärna ställer upp på saker, det gör hon. Och hon försöker alltid sitt bästa. Men det finns områden i livet där hon kanske inte är helt färdigutbildad än. Till exempel när det gäller det här med att vara utomhus.

Det är inte det att hon inte har testat, hon är bara inte så jättebra på väder. Det är inte ens alla väder, hon har faktiskt bara problem med vind, sol, is, kyla, värme och alla typer av nederbörd. Får man till en vindstilla, mulen dag med ljummen temperatur så är den rosa hästen oslagbar. I övrigt förstår hon inte varför man måste vara i det himla utomhuset när det finns ett så ypperligt inomhus att vara i.

Nåväl. Nu har matte bestämt att den rosa hästen någon gång i livet ska kunna starta distansritt, och det är ju ohjälpligt mycket utomhus. Så hon måste faktiskt lära sig. Dessutom tycker hon att det är vansinnigt roligt att gå ut, när hon väl kommer på att hon tycker att det är vansinnigt roligt att gå ut. Det är lite ambivalent ibland, det där.

Grejen är att vi har ju tränat. Och det går jättebra. På sommaren. Sen kommer hösten. Och den rosa hästen är inte sådär jätteförtjust i träd. Hon är helt okej med trafik, har ingenting emot traktorer eller kossor. Men träd. Det är obehagliga typer det. Och på hösten så ändrar ju träden helt plötsligt färg! Det blir ANDRA TRÄD! Kanske? Eller?

Och sen när man väl har sorterat ut det där med färgen så tappar träden alla sina löv. Ungefär i höjd med Halloween. Den rosa hästen förstår varför Halloween är när det är, det finns ju inget läskigare i VÄRLDEN än alla patruller med TRÄDKADAVER som plötsligt står på rad och tornar upp sig över vägarna. Hu hu.

Matte är inte riktigt lika spänd när det kommer till en vanlig gammal björk, men nu ska vi inte döma någon som har vuxit upp med en annan kulturell bakgrund och sådär. Det ska vi inte. Men den rosa hästen måste ju lära sig. Så vi rider ut. Lite nu och då.

För ett par veckor sen red vi ut ihop med den gula hästen och hans matte. Det gick riktigt bra ända tills den rosa hästen fick syn på en person med gåstavar i motljus. Hon är inte jättebra på motljus. Så hon valde att drabbas av lättare panik och springa ut på en åker igen. Den här gången var matte mer beredd än senast, och kunde ta hjälp av den gula hästen och hans matte så att de kunde gå före och stanna eller gå i rätt portioner så att den rosa hästen hann med. Förutom att hon fastnade i vinkelvolten och var tvungen att springa fram och tillbaka på en femmeterssträcka ungefär sju gånger så redde vi ändå ut det hela. Mer eller mindre.

Veckan efter blev det plötsligt snö. Och av alla saker som den rosa hästen inte är kompatibel med så är nog snö på i alla fall topp tre. Det är ju fullkomligt obegripligt. Och det fastnar på nosen!!

Det är i alla fall ingen is i morrhåren än, man får vara glad för det lilla.

När snön börjat töa bort så red vi ut en liten sväng med Göran och hans pilot. Göran är fem år och har varit i Sverige sen i våras. Det är alltså hans första svenska vinter. Men av någon anledning är det inte alls lika mycket cirkus i hans värld som i den rosa världen. Märkligt hur det kan bli. Det var lite snö kvar i dikena att glo på, och en del hala fläckar på vägen, så vi fick ta det ganska lugnt. Det gick jättebra, den rosa hästen marscherade på först (det är så det ska vara, om någon undrar) och vi lyckades svänga runt allt som var potentiellt halt och hålla oss på fötterna (till allas stora förvåning). Tills vi kom till en väg längs ett fält där den rosa hästen plötsligt tvärstannade. Någon hade ställt en BÅT på åkern! En BÅT!! Det kan man ju räkna ut med SVANSEN att det fan INTE ska vara några BÅTAR på ÅKERN!!

Så hon fick spader. Och för sitt höga nöjes skull passade Göran på att få lite spader han med. Inte för att han bryr sig om båtars vara eller inte vara, men spader är kul när man är fem. Så med tanke på halkrisk och annat fick vi ta en kortare tur än planerat och svänga av tidigare. Så kan det gå.

Dock så ledde detta äventyr till att matte tröttnade lite på den rosa hästens fasoner och bestämde att nu är det hög tid att vi skärper oss. Nog för att matte skadade ryggen rätt illa på en åkertur i våras, men det betyder inte att att det blir så jämt, och det är sannerligen ingen gagn för någon att vi ger upp och gömmer oss i ridhuset resten av livet. Man måste kunna rida ut. Och för att kunna rida ut måste man kunna gå förbi träd utan att få ångest, även om det inte för ögonblicket råkar vara högsommar. Och det är ju inte det att den rosa hästen inte vill eller är negativ, hon är bara inte van. Det är inte lätt att kunna allt från början! Så vi får helt enkelt öva. Svårare än så är det inte.

Som grundutrustning inledde vi med att be hovslagaren om rejäla vinterdäck. Den rosa hästen är av sorten som kan halka omkull när hon står still rätt upp och ner på en grusplan, så inför vinter och allt kändes det lika bra att bygga upp förutsättningarna med rejäla doningar med snösulor och fyra broddar i varje fot. Så att vi kan träna uteritt som proffs.


Vi började idag, när det var fint väder och tre andra som var sugna. En gruppaktivitet! Matte tog för säkerhets skull och snärjde in den rosa hästen i förbygel och martingal för att sitta lite stadigare in case of ants in pants, och sen marscherade vi iväg. Damerna först, enligt den rosa hästens ständiga princip, så hon körde titelroll och det tre valackerna lullade snällt med efter. Först bakom den rosa kom den fnorkiga tävlingshästen (i marschtakt som en furir), därefter Göran (storögd och glad) och sist VM-ponnyn (lite suckandes), som fick det otacksamma nöjet att hålla ordning i ledet.

Man kan säga att vi hade indelning efter mental stabilitet, alltså.

Nu tyckte visserligen den rosa hästen för all del att hon var mentalt stabilast i hela västvärlden, och det kan man eventuellt hålla med om till en början. För det var mest trafik och sånt, och det har hon som känt inte det minsta problem med. Inte ens när det for ut en hund och skällde på oss blev hon det minsta upprörd, bara artigt intresserad. Och vid ett tillfälle försökte hon följa efter grannens katt ner i diket. Frid och fröjd.

Sen kom vi in i skogen. Och skogar är, som vi alla vet, till stor del bestående av just träd. Det var träd överallt. Och följaktligen var det rosa ben precis överallt. Det där med mentalt stabilitet blev lite mindre viktigt. Inte viktigt alls, faktiskt. Men en positiv sak är att när den rosa hästen är tillräckligt fnorkig så snubblar hon inte över alla rötter som sticker upp. Man får vara glad för det lilla.

Det gick faktiskt ganska bra ändå. Spänd får man vara och titta får man göra. Man får däremot inte göra hundraåttiograders vändning i levad för att det plötsligt är lera på vägen. Det får man inte. Speciellt inte när man har en fnorkig tävlingshäst bakom sig som omedelbart följer färg och brakar in i nästa i ledet bakåt så att det uppstår ett visst tumult. Tills VM-ponnyn, fortfarande lite suckandes, kliver fram längst fram i ledet och reder ut det hela genom att på ett väldigt vuxet och balanserat sätt gå förbi leran, så att den rosa hästen med lite draghjälp kunde göra detsamma. Eller ja, hon ramlade igenom leran, men det räknas.

Sen förvandlades hon återigen till sitt alterego Pansarbritta och kommenderade in valackerna bakom sig igen. Ordning och reda. Det gick jättebra flera meter, tills hon fick syn på en stubbe som vi visserligen hade gått förbi åt andra hållet tio minuter tidigare, men då var det inte riktigt så uppenbart vilken oerhörd risk den innebar för omvärlden. Så vi gjorde en ny helomvändning på bakbenen rakt in i tävlingshästen, som i sin tur brakade in i Göran, medan VM-ponnyn klev förbi kaoset och vallade den rosa hästen förbi stubben. Sen fick han gå kvar bredvid en bit och hålla oss i handen tills vi kunde gå själva igen. Vid det laget var vi nästan ute ur skogen och kunde gå på lite normal himla väg igen, där man vet vad man håller på med och träden håller sig på avstånd.

När vi kom hem hade den rosa hästen inte andats ut på fyrtiofem minuter, och var så trött att hon fick luta sig mot sin matte för att orka gå in i stallet. Efter en timmes skritt.

Man ska inte underskatta vikten av mentala utmaningar. Och träd. Även om våra uteritter för tillfället är lite mer som en stödgrupp för barn med speciella behov än vad de är rogivande avkoppling så tycker i alla fall alla inblandade att det är vansinnigt roligt. Och det kommer ju att gå jättebra snart, för den rosa hästen kan lära sig allt, bara hon får ta det i sin takt. Och det får hon. Vi har inte bråttom.


Comments

Den rosa hästen och det himla utomhuset — 13 Comments

  1. Ha ha gud vad jag garvar!
    Vi brukar ha samma problem på våra ridturer. Farliga stubbar, vägtrummor, brevlådor, ensilagebalar, kor (gud förbjude!), snöfläckar och därefter brist på snöfläckar där det VAR SNÖ FÖRRA GÅNGEN FAKTISKT!

    Just känslan av att hästen bara andas in och inte ut (förutom i enstaka fnorkande ljud) i 30 minuter tills den blir stenhård som en välpumpad fotboll. Man undrar hur de klarar sig från att spricka… 🙂

  2. Haha jag dör! Min kohäst är generellt väldigt lugn, men blir också gärna rädd för stenar och typ postlådor som ändrat färg. Sjukt störigt och jag har inget överseende så hon ändå är väldigt utevan och femton år.

  3. Been there done that även med svenskfödd manlig individ som först X antal år därefter kan ge sin pilot en trevlig avkopplande skritt-tur på långa tyglar en fredag. Ja, t o m utan stadigt farbrorsällskap!!

  4. Oooo det där låter precis som en kombination av “mina två tanter” Lånehästen Balett 22 år, som hade hysterisk fobi för båtar som pratade och fnittrande brevlådor, samt min egna vackra vita som ända upp till sin 29-årsdag hade vissa funderingar för ljusa stenar, vandrande buskar (skogsflanörer som plockade ris) och cyklar som stod parkerade mitt ute i skogen och tanter som stod med ändan rakt upp i hallonsnår mitt ute i skogen…

  5. Skrattar hejdlöst, och även sonen drar aningens aning på smilbanden när jag läser högt.
    Man blir väldigt förtjust i Rosa Hästen, aka Pansarbritta, det kan inte hjälpas.

  6. Nu är Gubbponnyn oftast lite för lat för att ställa till med cirkus, men när det var NY VÄG, där det inte varit väg förut så smög han fram och fnorkade åt marken och sparkade nästan sig själv i nosen.

    De nya klubbjackorna har huva med pälskant. Människor med uppfälld huva, särskilt med pälskant, är så skrämmande att till och med hans riktiga matte, som han bott hos i drygt femton år, blir ett Farligt Monster.

    (Att han dessutom är så rädd om sina tassar att han Grand Prix-skänkelviker undan från tjugo centimeter höga sockerbitar är ett helt annat kapitel. Knäpphäst.)

  7. Förstår den Rosa till fullo eftersom jag också tycker att träd, brevlådor och nya saker längs vägen är potentiella faror. Som tur är anser min bruna springare att jag överdriver och tar det mesta med ro, undantag långtradare och ungdjur i flock.

  8. Min lilla passråtta tycker att det mesta är ok. Men det finns något på våren som skrämmer honom så han inte vet vart han ska ta vägen: De atackerande Lupinerna! Den stackarn håller på att krypa ur skinnet när de vajar på båda sidorna om vägen. För då finns det ju ingen stans man kan slänga sig för at komma undan. ???

  9. Vad är det med portugisiska lusar och den svenska naturen? Har de varit asfaltråttor i ett tidigare liv?
    Hur gör man med dubbdäcken “inomhus”, halkar man inte när det är “barmark” då istället?

  10. Pansarbritta var det! . Min tidigare hade fullbroddat runt om och det var aldrig några problem. Inte ens när han flyttade hem till mig och levererades endast iförd grimma, skor och 16 brodd. Inte ett skydd så långt ögat nådde. (Fast inget jag på något sätt rekommenderar.) Det är helt underbart att rida en häst som förstått det där med broddar och sätter i hovarna bestämt om det börjar halka. Då kan man rida i valfri gångart även på is. Fast inte asfalt.

  11. Herregud vad jag skrattade åt det här! Känner igen mig nåt så fruktansvärt! Min sportkossa var stadsbo i två år innan jag fick honom och var det inte Hundra Meter Snubbling var det Kast Med Liten Matte (pga typ ett löv/sten/träd/livet/universum), Överraskningsgalopp (pga typ ett annat löv/sten/träd/dufsttar) eller Akut Hemlängtan (pga jag vet inte löv kanske?). Men det går över! Lovar! Idag snubblar vi mest när vi försöker gå och tänka på annat samtidigt och det som fortfarande är sådär spanska ridskolan-läbbigt är självgående gräsklippare. Jag har fortfarande halsrem av ren vidskeplighet.

  12. Fnitter jättekul att läsa, känner så igen mig. Red en häst direktimporterad från Holland han var typ likadan. Inomhus allt OK under hans värdighet att reagera på människoprylar, grävskopor, traktor. Lite chockerande med den första ponnyn men han kommer över detta. Utomhus; träd – otäcka, stenar – opålitliga, stubbar – lömska typer,VATTENPÖLAR – ska du döda mig?, diken – slemmigt,snöig mark- lömskt, stenar med snö på – livsfarligt, senare stenar utan snö på – ännu lömskare. Trots mycket träning blev han aldrig bekväm ute i naturen. Däremot helt trafiksäker, man skulle kunnat perkera en stridsvagn bredvid honom. Men världens goaste häst

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *