HalloWEen

Det är två plusgrader och snöblandat skitväder på tvären.
Folk: Åh, stanna hemma med filt, varm choklad och Netflix.
Hästfolk: Åh, jag klär på min häst en maskeradkostym och åker ut i skärgården på Halloweentävling!

Såklart.

Den rosa hästen tyckte att det var jättespännande med kostym. Hon fick testa att springa med den kvällen innan, när vi red ute i paddocken i mörkret. Det var lite konstigt med nåt som satt över bogarna när hon skulle gympa, men hon vande sig fort och hon lyckades skrämma Göran i mörkret, sånt är ju alltid livat.

Dagen efter var det då dags att åka på utflykt. Det var Så. Dåligt. Väder. På riktigt, hur mycket kan det sludda och blåsa samtidigt? Hur är det ens fysiskt möjligt att det regnar underifrån?

Den rosa hästen gillar inte när det är sådär väldigt mycket väder, för det är det aldrig i Portugal, menar hon. Dessutom har hon ingen päls. Matte är inte heller jätteintresserad av att vara ute när det är skitväder, men kom igen. För det första, hur många WE-tävlingar har vi att roa oss med på ett år? Man får ta de chanser som bjuds! Dessutom hade de döpt den till HalloWEen, och som sann göteborgare måste man uppmuntra sånt (matte väntar fortfarande på att hästveckan på Säve ska döpas om till Way out Häst). Dessutom var banan fantastisk. Bara kolla på detta liksom:

Precis hur roligt som helst.

Den rosa hästen inledde “precis hur roligt som helst” med att spåra ur redan när hon kom ur transporten. Kombinationen av väder, att alla var utklädda, myror i brallan och att man plötsligt skulle gå på andra sidan ridhuset jämfört med förra gången hon var där gjorde att hon fick en mycket liten härdsmälta. Efter några varvs spinn så fick en av våra pink pony crew-medlemmar (vi hade tre med oss, lyx!) komma och leda den rosa hästen fram till ridhuset och in på banan. Ähem. Balanserat.

Detta var nu en träningstävling i WE, vilket innebär att arrangören kunde vara lite mer flexibel än man kan vara vid officiella tävlingar. Så för att komma undan allt vädret så fick deltagarna rida fram i grupper om fyra ekipage inne i ridhuset, och sen genomföra banan en och en innan nästa grupp tog över. Det var väldigt tacksamt. Vi startade sist i vår grupp, vilket innebar en helt ny version av framridning. Några minuters uppvärmning, sen ett ekipage, sen lite längre uppvärmning, därefter stå still och vänta på två till ekipage. Det blev för all del lite hackigt, men vi har haft mycket sämre framridningar än så. Och vi slapp vara ute i stormen. Så det var verkligen inget att klaga på. Plus att vi fick första parkett att titta på andra duktiga ekipage.

Det enda mindre kaoset som uppstod var när matte fick för sig att den rosa hästen skulle stå i hörnet istället för mitt i banan och den rosa hästen först blev misstänksam för att det stod rekvisita i hörnet, sen bestämde att det var bra läge att ställa sig tvärs över spåret och kissa. Matte försökte sen krångla in henne i hörnet mellan rekvisitan och kisspölen, då blev hon paniskt rädd för båda och var tvungen att springa runt lite. Lyckligtvis skedde hela denna sekvens när ekipaget som just då red sin ritt var borta i andra änden av banan och därför inte påverkades.

Men alltså. Inne på en bana med spöken, skallar, pumpor och annat läskigt, så blir den rosa hästen rädd för…sin egen kisspöl. Stabilt.

Hon tyckte visserligen även att domarens häxhatt var konstig. Men ändå.

När det blev vår tur att rida banan blev det dock lite mer ordning på det hela. Då fick den rosa hästen något att koncentrera sig på, något som hon kan och känner sig hemma med. Spindelnät till trots. Så vi kunde genomföra en rätt okej teknikritt. Vi hade lite strul med korridoren där den rosa hästen glatt backade ut innan matte hunnit ringa i klockan så vi fick gå in igen, och i enkelslalom råkade vi byta galopp när det skulle vara bibehållen galopp hela vägen (den rosa hästen har eventuellt levlat upp till medelsvår utan sin matte, det är lite oklart). Men på det stora hela taget så gick det rätt fint, och vi fick poäng mellan 5 och 8 som resulterade i 67,4%. Mycket prydligt.

Sen skulle vi rida speed. Då tänkte vi som så att när vi var på tävling senast så var vi duktiga i dressyr och teknik, men vi var inte snabbast i speeden. Så kanske är det där vi har vår förbättringspotential just nu? Det enda man kan göra är att testa. Så matte meddelade den rosa hästen att på träningstävling, då testar vi. Plattan i mattan, helt enkelt. Mitt i värsta myror i brallan-säsongen. Det kanske inte var väldigt genomtänkt, men det gick ändå hyfsat. Hon var så exalterad i slalom att hon rev med svansen, och hopphindret blev lite av typen jämfota grodhelikopter, men vi höll ändå ihop oss själva under nio av tolv hinder.

Det tionde hindret var muggflytten (eller dagen till ära treuddsflytten), och då brast det för den rosa hästen. Stå still när man har laddat en hel bana? Nope. Matte frågade artigt varför i hela helvete vi stod fem meter ifrån hindret och snurrade på stället, den rosa hästen svarade med att göra en mycket liten levad. Suck. Matte blev tvungen att ta fram hela repertoaren av mindfullness och djupandning för att få den rosa hästen att stå still i en halv sekund innan hon fick tumla vidare genom livet. Sen drog vi runt i fållan (vält med liten spökhäst) och avslutade med grinden. Som den rosa hästen glatt försökte ta själv och gå iväg med. Matte fick skälla och ta tillbaka grinden. Då backade den rosa hästen iväg och rev en slalomstolpe till med svansen, samtidigt som matte tappade grinden. Men då tröttnade matte på den rosa hästens rabalder, så hon fick vackert finna sig i att vi gick och plockade upp grinden efter oss och satte den på plats i lugn och ordning.

Så ja, inte bästa speedritten någonsin kanske, men om man inte testar så får man inte veta. Desto roligare var det efteråt när domaren avslöjade att vi hade bäst procent av alla deltagare i tekniken, och alltså hade vunnit om det hade varit en officiell tävling. Då var allt speedrabalder förlåtet och den rosa hästen fick kakor och kramar för sin insats. Hon fick också rosett. Väldigt nöjd. Men när vi skulle ta en fin uppställd bild med rosett och allt så drabbades hon av väder igen och började springa på tvären, så matte gav upp och packade in henne i åklådan så hon fick stå under tak och lugna ner sig lite innan vi åkte hem.

Vi behöver träna på väder. Västkusten i november erbjuder tillfällen för det, det gör den.

Tack till Tjörns Ridklubb för ett oerhört roligt arrangemang (trots att ni har en himla massa väder).

Och tack till Pink Pony Crew som åker med på våra konstiga upptåg. Ni är bäst.


Comments

HalloWEen — 7 Comments

  1. Åh, fina Rosa Hästen, vad du kan hitta på mycket som roar oss på den andra sidan landet.
    Heja matte som låter dig pröva speed i full frihet.

  2. Vi läste med skräckblandad förtjusning (man säger väl så om tävlingar på halloween), och ni klär onekligen väldigt bra svart!

  3. Tycker att Rosa är väldigt snygg i svart rånarluva/”nära döden mask”. Mycket stiligt till vitt och rosa. En stor eloge även till arrangörerna som gjort en ambitiös styling av hindermaterialet.
    I västa(!)fall får man väl nöja sig med SäWE om de nu inte förstår sitt egna bästa och döper arrangemanget till Way out Häst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *