Stand up for the champions

Hej hå, vilken helg. Här har vi kört all in på alla ledder.

Vi började lördagen med att packa in Alla Sakerna i bil och transport, samt tvätta väl valda delar av den rosa hästen så hon skulle vara presentabel. Hon tyckte att det var trams, men det tycker hon å andra sidan alltid.

Innan vi skulle åka hade vi bokat in en halvtimmes programridning för fröken. Det är så praktiskt med de där halvtimmarna, vi värmer upp i lugn och ro för oss själva och lagom till vi känner oss på topp så rider vi för fröken och får hjälp med de coola grejerna. Om vi behöver hjälp med uppvärmningstricks så har vi våra grupplektioner på torsdagar att ta till för sånt. Grandiost upplägg.

Den här gången var det självklart fokus på programmet som skulle tävlas dagen efter, LA:WE. Vi red igenom det två gånger och konstaterade att våra problem är för små volter och att bakdelsvändningar inte är vår sport. Alls. Ibland blir de jättebra, men generellt sett så går de för fort (lite westernspinn) eller blir lite mer på mellandelen. Men man kan inte vara bra på allt jämt. Vi fick i alla fall bra tips på vad vi ska tänka på.

Sen åkte vi. Nu när vi tävlar LA så startar vi inte längre okristligt tidigt, så vi hade starttid först klockan 11 på söndagen. Så rent teoretiskt hade vi kunnat åka samma dag. Men vi skulle långt, så vi hade fått gå upp klockan dumihuvudet och den rosa hästen hade varit tvungen prestera med tre timmars transportresa i benen. Då känns det bättre att åka dagen innan, speciellt som vi vet att hon sover bra när hon är bortrest.

Likaså denna gång, när vi kom till stallet på söndag morgon var det en glad och utvilad rosa häst med spån i öronen och bajsfläckar på magen som hade druckit upp allt sitt vatten och nästan var klar med sin frukost. Sover borta som en chef. Matte var nästan också utvilad. Och tack vare den sena starttiden så hade vi gott om tid att fixa till frisyren och – håll i er – rida fram.

Vi är ju inte bra på framridning. Det är ett empiriskt konstaterat faktum. Den här gången var problemet att det varit torrt så länge att framridningsbanan var stenhård. Istället hade arrangören öppnat en stor fin gräshage att rida fram i. Problemet med den rosa hästen är att hon inte är skitbra på mark som inte är platt. Gräshagar är inte platta. Så matte brydde sig inte ens om att brodda för att rida fram på gräset. Vi gjorde en mental notering att be fröken att få träna i hagarna hemma vid tillfälle, sen stapplade vi ut på den hårda banan som ingen ville rida på istället.

Men den var inte så himla hård. Okej, den var kanske mer som madrassen på ett billigt hotell snarare än Hilton, men det var ändå tillräckligt för att göra hovavtryck. Sen lutade den för all del betänkligt, men det kan vi hantera. Lut är okej, så länge det är platt lut.

Plötsligt hade vi en helt egen framridningsbana. Och gott om tid. Vafan?

Så vi red fram av hjärtans lust. Som mest hade vi två andra hästar skrittandes på banan, annars var det bara vi. Den rosa hästen kände sig i toppform, pigg, glad och mjuk. Sen fick vi göra en hel del övergångar för att slippa galoppera nerför (man ska inte utmana ödet), men det var nog lika bra det. Övergångar är nyttigt.

När det var dags för vår dressyrstart var vi således väl uppvärmda. Så väl att när vi kom in på banan gick luften ur oss alldeles. Vi är visst inte helt kalibrerade på hur mycket vi ska rida fram när vi väl lyckas. Den här gången blev det lite för mycket. Jahapp.

Men vi släpade oss runt. Det gick lite långsamt, och poängen blev därefter. Men långsamt var ju positivt i bakdelsvändningarna, eftersom problemet brukar vara att de går för fort. Den första gick suuuuperlångsamt, verkligen ett steg i taget, lugnt och korrekt. Tills matte insåg att den rosa hästen inte hade lyft bakfötterna en enda gång i vändningen. Bakdelsvändning medelst skruv. Det får man tre poäng för. Fanken. Kalibrering! Den andra bakdelsvändningen gick lite mer klassiskt åt skogen och fick en fyra.

Vi vet vad vi behöver öva på i alla fall.

Men efter bakdelstrasslet så skärpte vi oss, galoppdelarna gick ganska bra om än lite segt. Totalt fick vi 58,4%, vilket verkligen inte är något att hurra över. Men det var första gången vi tävlade med det här programmet (förra veckan var träningstävling), så vi får ändå vara nöjda. Och tävlingsvärlden är så bisarr att det spelar ingen roll att det går dåligt om det går ännu sämre för övriga, så när alla i klassen var klara med dressyren så låg vi visst i ledning. Hallå, vad hände där?

Den rosa hästen fick gå in på sitt hotellrum och äta lunch, och matte satt i solen med pink pony crew och laddade inför nästa start.

Inför den andra starten började vi värma upp lite senare. Dels för att inte upprepa trötthetsgrejen från dressyren och dels för att vi ju redan var uppvärmda en gång. Vi hade privat framridningsbana den här omgången också (även om vi skrittade ett varv i gräshagen för att testa – snubblade fyra gånger). Den här gången lyckades vi kalibrera lite bättre, och kände oss väldigt redo när det var vår tur att starta tekniken. Vi kom ihåg att hälsa på domaren och allt möjligt.

Det var en väldigt rolig bana. Flera olika alternativ på vägar och schysst placerade hinder, men med lite svårigheter här och var. Gott om plats mellan hindren, vilket var skönt när vi fortfarande är nybörjare på att göra det här i galopp. Vi hade några missar, till exempel när vi landade i fel galopp efter hindret och matte började mecka med att fixa till det så vi istället kom helt fel in i sidepassen och fick en aningens brutal övergång. Men det mesta gick riktigt fint. Vi fick åttor på bland annat enkelslalom med bibehållen galopp och lanshanteringen. Överlag fina poäng, och vi slutade på 68,1%.

Sen var det speed. Vid det här laget var den rosa hästen ganska trött, men när det erbjuds att springa fort är hon ju inte den som är den. Men vi var kanske inte snabbast i världen. Missade en kort väg och fick ta en lång, tappade farten i nån skarp sväng, lite sådär. Men vi galopperade över bron utan tveksamheter, och galopperade runt i fållan helt på den rosa hästens initiativ (hon fick välja fart själv). En helt duglig insats, alltså!

När vi kom ut från banan blev det till att vänta. Vi ledde ju efter dressyren, och då finns det alltid en liten extra chans till placering. Och vårt eget teknikresultat hade vi fått, men inga andra dök upp på listorna, utan vi fick vänta tills klassen var klar. Matte hann bli helt vansinnesnervös och den rosa hästen hann somna på sin pink pony crew. Vi hanterar det här lite olika, kan man säga.

Till slut var resultatet klart.

Vi vann!! Första plats! Blågul rosett! Världens bästa rosa häst, och världens stoltaste matte!

Den rosa hästen fick en helt ny upplevelse – prisutdelning. Det har vi aldrig gjort förut. Men hon insåg rätt snabbt att det var helfestligt. Man fick stå framför hela publiken, få en grej på huvudet som fladdrade och ett äpple av domaren, sen fick man galoppera jättejättefort runt hela banan. Himla tur att hon hade tagit en powernap innan! På andra varvet erbjöd hon glatt att hoppa hindret också, men riktigt så roligt skulle vi inte ha.

Så går det alltså när man får ordning på framridningen. Vi behöver bara se till att alla arrangörer fixar en privat framridningsbana åt oss så blir vi ostoppbara. Eh…

Foton i inlägget är tagna av en pink pony crew-medlem som inte bara var utomordentlig på att dokumentera, utan som även gick runt med vattenflaska och chokladkex i fickan för att se till att matten höll sig upprätt hela dagen. Fullkomligt briljant.


Comments

Stand up for the champions — 13 Comments

  1. Ni är underbara ihop, går från klarhet till klarhet! Detta har jag sagt förut, och kommer säkert att säga igen! Stort grattis!!

  2. HURRA!!! Så kul med en sådan rivstart på tävlingskarriären. En Rosa med Guld-hovar och en utomordentlig pilot. Egen framridningsbana. Kan inte bli bättre. Quibus probatur!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *