Öppet brev

För några år sen så hade jag en liten häst. En tjock, vit och luddig. Han var mitt livs fokus. Vi gjorde allt tillsammans, allt som man kan hitta på med en liten tjock häst. Det var en fantastisk tid, och en fantastisk liten häst. En på miljonen. En sån där häst som man bara får en gång i livet. Full av liv, kärlek och fanstyg. Jag tror att du hade gillat honom. Men ni träffades aldrig.

Att förlora honom är det värsta jag har gått igenom. Jag har förlorat andra vänner, mänskliga såväl som djur. Men den sorgen var så hjärteslitande och överväldigande. Jag var inte beredd. Jag sa; “aldrig mer”.

Men förlusten av en individ betyder inte att hela hästlivet går om intet. Jag bestämde det, mot mitt hjärtas protester. Ett par månader efter min påbörjade hästlöshet åkte jag hem till fröken för att rida lite. På en annan häst. Den resan stannade jag och vände bilen tre gånger.

Jag började på ridskolan sen. För jag tänkte att det är ett smart sätt att inte kära ner sig i någon häst och riskera förlusten. Jag tänkte så smart att jag skulle rida olika hästar, passa på att utveckla min ridning och hitta vad som passar mig. För jag älskade ju fortfarande att rida. Och med den inställningen behövde det inte bli så emotionellt. Passar inte en häst tar man en annan. Oändliga möjligheter! Det var min briljanta plan.

Det gick ju, så här i efterhand, inte sådär värst jättebra med den planen. Det gjorde det inte.

Jag red mycket på Pilateshästen den hösten, och testade några andra. Det gick bra, en vanlig himla fredag i november kom den där fina känslan i magen tillbaka. Den där som säger att herregud, det här är ju det roligaste som finns. Varför håller jag inte alltid på med det här?

Saker i livet går dock alltid upp och ner, ytterst få grejer är konstanta. Den vintern fick jag en dipp i min ridning, en period när det låste sig med alla, oavsett häst. Det bara gick inte. Jag tänkte nog att jag var klar då. Vårterminens avgift var precis inbetald så jag tänkte att okej, en termin till. Sen får det räcka. Sen blir det paus ifrån allt vad hästar heter.

Det var då jag träffade dig. Du så att säga ramlade in i mitt liv på alldeles för långa ben, lite kantig, klantig och rosa. Visst, du hade funnits i bakgrunden i några månader, men vi hade inte haft så mycket interaktion tidigare. Jag hade fokus åt annat håll. Men fröken sa “Rid på den här tills det blir roligt igen.”

Jag är så glad att hon gjorde det.

Jag har aldrig träffat en häst med din inställning. Det finns så mycket med dig som är så märkligt, mäktigt och unikt, men din mentalitet är det finaste av allt. “Vi löser det här”. Vad uppgiften än är, hur möjlig eller omöjlig, så försöker du ju alltid ditt allra bästa. Ibland blir det lite för bra, men oftast är det alldeles lagom. Så trygg och stabil trots dina långa ben. Du är älskad av så många, men du valde mig.

Från det där första ridpasset när du fortfarande knappt kunde galoppera utan att paddla runt som en rosa överdimensionerad roadrunner så har jag valt dig också. Närhelst det har varit möjligt. Du har ju ett jobb att gå till. Jag också. Men när vi har kunnat så har vi ju lekt, du och jag. För du valde mig.

Vi känner ju varandra rätt bra nu, eller hur? Jag vet att du älskar att hoppa men hatar att bli tvättad i näsan. Att du är rädd för träd men gillar kossor. Att du alltid är Sjukt Redo när det vankas utflykter och tävlingar. Att din box är en fredad zon där ingen får komma in om man inte har fått en speciellt utfärdad inbjudan. Du är långbent, rosa och lite klantig. Du är kanske inte helt perfekt, men vet du vad? Det är inte jag heller. Jag satsar inte mot OS, jag satsar på att ha roligt. Och du älskar att leka.

För mig är du perfekt.

Därför blev du min häst idag.

Jag förstår att det var lite konstigt att det kom en främmande karl och drog i dina ben, men jag måste säga att det var sjukt snyggt när du efter två vändor spontant sladdade in framför veterinären och självmant lyfte nästa fot. Fattade grejen liksom. Men jag håller med om att det var en sjukt konstig grej. Men det funkar tydligen som bra stretching. Och det var ju inget fel någonstans. Så du blev min häst.

Det handlar inte om att ersätta det som en gång fanns, det kommer aldrig att göra det. Vi har en ny grej här, något annat och spännande, som vi ska utforska tillsammans. Jag behövde lite tid på mig att fatta det bara. Alla andra var ju fullt medvetna om det här för längesedan, och du har ju redan ägt mig i över ett år. Så det var väl lite på tiden.

Ditt liv kommer inte ändras jättemycket. Du kommer fortsätta att gå till jobbet, men lite mindre än tidigare. Och vi kommer fortsätta leka, på alla sätt vi kan komma på. Lite mer än tidigare. Du får en ny grimma och en ny namnskylt på boxen, men det är samma box, det är samma hage och samma kompis. Allt kommer vara som det är, bara lite bättre.

För du är min häst. Jag är din matte.

Välkommen till familjen, Diana. Det är du och jag nu. Nu kör vi.


Comments

Öppet brev — 69 Comments

  1. Åh va roligt ! Grattis till DIN fina rosa häst. Hoppas verkligen att ni får många roliga år med diverse stolleprov tillsammans.

  2. Ååå va roligt! Jag hoppas att vi får följa er på alla era påhitt (jag saknar också den vita herrn ibland även om jag aldrig träffade honom)! Lycka till!

  3. Så bra att du äntligen fattade, matte, för många andra fattade för rätt länge sen. För du skriver om mig med en sån kärlek att det liksom rinner ut kärlek genom datorer och telefoner till dina vänner* på bloggen.
    Kärlek kan man inte få för mycket av, man kan inte älska lagom, man kan bara älska de där rätta personerna som kommer i ens väg.
    Som du älskar mig.
    Idag blev ditt hjärta dubbelst så stort som i går. För idag finns både den vita luddiga och jag där.
    Vi ryms båda två.
    Kärlek blir bara större om man delar den. Du och han då. Du och jag nu.
    Kan jag få en morot nu?

    *vi som aldrig träffat vare sig dig eller hästarna, men som sitter tårögt lyckliga idag, efter att ha läst det här,vi räknar oss till dina vänner.
    Heja Piloten!

  4. Alltså, var tanken att man skulle grina floder av det här? Hur ska jag nu våga mig ut från jobbtoan? Jävla hästar alltså, vad man tycker om dom.

  5. Nämen ÅHHHH GRATTIS! Jag säger som ovanstående – jag var tvungen att fälla en tår eller två. Jag älskar att läsa din blogg och den blev aningens fattigare när den vita luddhästen fick vandra vidare men nu på sistone har den varit sådär härligt lycklig igen. Jag önskar er båda två en lång och underbar resa tillsammans <3

  6. Så underbart glad jag blev av det här inlägget!!! Grattis till er båda!

    Jag har följt dig och Mullehästen på den tiden, och fortsatt sen dess. Det har varit skratt och tårar. Så även nu! Fast denna gång för av glädje för er skull 🙂

    Tack för att vi får följa er! Och stort GRATTIS igen till er båda!

  7. Ååhh så roligt att läsa! Det har liksom känts mellan raderna att det varit på gång ett tag, jag har undrat när det skall bli av. Diana blir inte en ny Mullehäst för det finns ingen, men hon verkar vara en alldeles väldigt egen liten individ. Det verkar som att piloten lockar fram det där “egna” hos sina djur :-). Ni kommer att få det helt fantastiskt tillsammans. Och vi följer med glädje med dig in i hästägandet igen.

  8. Fantastiskt! Dina ord om den rosa hästen och bilderna på er tillsammans har länge utstrålat kärlek. Det här känns typ som ett bröllop, att ni äntligen fått varann =)

  9. Åh, vad roligt!!! Grattis till er båda, det ska bli så spännande att följa er på färden – oavsett om det sladdas eller går kanonfint!

  10. Alltså GUD VAD JAG GRÅTER NU.

    Jag är så himla glad för er bådas skull. Jag har liksom haft det på känn och hoppats och hoppats. Grattis!

    Min lägenhet har fortfarande en skylt där det står “Fort fnork” på. Även om det verkar ganska corny så blev Mulle och Mullebloggen en viktig källa till ljus i mitt liv, när ganska mycket annat var mörkt. När det så småningom ordnade sig lite mer för mig, så fortsatte skylten och bloggen att påminna mig om att det finns så otroligt fina saker i det här livet och hur himla glad man kan vara ibland. Och jag har verkligen hoppats på att den här känslan av att “det är såhär bra det kan vara” skulle komma tillbaka till matte/piloten också.

    Grattis, verkligen. Och ett tack. Jag är så himla glad för er skull.

  11. Sitter här med lyckotårar ögonen för en person och en häst jag inte ens känner. En lite märklig känsla men ändå inte
    Lycka till i framtiden ??

  12. Läste de första raderna, och förstod att jag skulle behöva hämta servetter. Lyckotårarna strömmar för er, stort grattis till er båda!! Hoppas att få träffa er på kommande års Lusitanofeira 🙂

  13. Grattis! Jag har som alla andra lyckotårar. Och jag ser fram emot att följa eran resa tillsammans;-) Livet blir så mycket bättre med massa Fnork i det!

  14. Underbart, min dröm är att jag också ska hamna där igen som hästägare. Men vägen får vara lång o krokig en stund till, så får jag se om någon häst ramlar över mig – bara så där i stället…

  15. Ser fram mot nya djärva äventyr. Du skriver så bra och med en så skön stil att tom en 45-årig farbror men enbart litet allmänt hästintresse läser med stor behållning.

    Gratulerar till rosa ben 🙂

  16. Yes!! Det var på tiden att det blev ni två. Stort grattis. Ser fram emot att följa er resa hädanefter också. Så lycka till nu!

  17. Ååååååhh – så roligt, Rosa Hästen att din nuvarande matte äntligen har fått tummen loss! Vi bara väntade på att polletten skulle trilla ner och nå äntligen!

    Jättegrattis – ni passar ihop som hoven i gräset, ler och långhalm …Och vi hoppas innerligt att kunde följa med era äventyr (taskigt vore annars)…*LOL*

  18. Åh vad roligt! Stort grattis till finfint hästköp! Blir alldeles tårig av lycka för er skull ?
    Känner igen storyn och önskar att jag också hittat tillbaka dit då det är ganska exakt 9 (!) år sedan jag sa farväl till min fläckiga klump. Men tills jag hittar rätt så kommer jag med varmt hjärta, skratt och tårar följa den Rosa Hästen och piloten på deras öden och äventyr❣

  19. åhh grattis!! Sitter, som många andra verkar det som, med tårar i ögonen när jag läser detta – helt fantastiskt att man kan bli så glad över någon annans hästköp! 😀 Lycka till med allt, ser fram emot att följa er på alla äventyr.

  20. Härliga nyheter! Grattis ???
    Jag hade fördelen att ha fått träffa både dig piloten, på jobbet o Mullehästen i stallet – det var sååå kul!!!
    Har följt dig även nu ihop med den rosa hästen – superroligt! Jag skrattar o gråter åt alla era upptåg! Lev livet o ha kul tillsammans ❤️

  21. Åh, så glad jag blir! Du har verkligen ett alldeles speciellt sätt att beskriva kärlek men också saknad på. Det liksom känns i hela kroppen vad du menar och det är så underbart fint! Jag hoppas så klart att vi får följa med på den fortsatta rosa resan. Det ska bli ett nöje att få känna fröken Diana lite bättre! <3

  22. Nu var det ju meningen att jag skulle sova, men så ligger jag här och grinar istället. Även om jag också saknar den vita tjocka luddiga, så är detta för jäkla fint. Det ger liksom hopp i livet. Kram till er båda!

  23. Åh! Skönt att höra att sorgen efter en Mullehäst inte gör att man inte kan gå vidare <3 Tror du och rosaponnyn kommer ha så roligt i framtiden och att mullehästen är glad för eran skull 🙂
    Du och den rosaponnyn har en alldeles egen vit, fluffig och lite tjock skyddsängel <3

  24. Grattis! Äntligen!! Det var väl det vi anat – ni är ett dreamteam. Lycka till!. Nu ser vi fram emot nya sköna beskrivningar av era öden och äventyr.

  25. Grattis till er båda två.
    Nu börjar den verkliga resan för Matte och hennes otroligt fina rosa häst.Ska bli jättekul att följa den.

  26. Äntligen 🙂 Stort grattis till ett bra beslut! Och ett ännu större grattis till oss som nu får läsa (hoppas jag verkligen) om era öden och äventyr.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *