Dubbelt portugis

Nu är det helg. En ganska lugn och stillsam sådan, jämfört med den vi hade förra veckan.

Vi har ju ett par portugiser som kommer till stallet några gånger per år och kör med oss. Nu föll det sig så att båda dessa portugiser kom till Sverige samtidigt, så vi hade dem efter varann på samma helg. Phew.

Piloten och den rosa hästen körde ett pass för varje portugis. Det gäller att passa på liksom. Detta var dessutom bara två dagar efter hoppdebuten, så vi hade båda två lagom mycket träningsvärk i respektive bakparti.

På den första portugislektionen red vi dressyr. Vädret var svajigt så vi var i ridhuset, vilket var väldigt praktiskt på många sätt. Mest för att den rosa hästen fick en äkta portugisisk piafflektion, och då är det väldigt skönt att ha väggar att luta sig mot när det blir för mycket. Även om vi kanske råkade rumptackla upp den ena porten och fastna i den andra med sagda rosa rumpa, så hon fick ett litet skrapsår. Blod, svett och tårar, eller hur var det nu? Det blev visserligen inga tårar, men det kan ha haft att göra med att vi hade svettats ut alla kroppsvätskor som gick att avvara. Det är för övrigt tredje hästen som i kombination med just den här piloten har orsakat skada på ridhuset. Ähem.

Hon var ändå jätteduktig. Om än lite bakvänd. Portugisen gick bredvid och uppmuntrade henne, medan piloten klamrade sig fast uppepå och försökte bromsa alla riktningar utom uppåt. Den rosa hästen löste det hela genom att piaffera jättefint med bakbenen och glömma frambenen emellanåt. De flesta brukar ha precis motsatt problem. Men varför vara som alla andra?

Vi fick också träna på samling och elasticitet, och fick jättebra övningar i läxa till nästa gång. Avslutningsvis tränade vi byten, men då var vi båda två så trötta att till och med portugisen konstaterade att vi borde ha gjort det tidigare under passet. Men den rosa hästen får ändå guldstjärna för insatsen!

Dagen efter tränade vi för den andra portugisen. Det var aningen mer traumatiskt. Nog för att vi fick vara utomhus där den rosa hästen får mer plats och inte rumptacklar några dörrar, men det var istället så intensivt att det mest liknade galenskap. Det här passet hade vi WE på schemat och parallellslalom blev dagens övning.

Att få den rosa hästen att gå i portugisgodkänd samlad WE-galopp är ungefär som att försöka landa en Boeing 747 på en genomsnittlig garageuppfart. Inte skitenkelt. Vi fick galoppera samlad galopp i 40 minuter, på olika linjer, i olika riktningar, med och utan böjning, med och utan skrittövergångar. Då snackar vi inte samling på nivån “samlar luktsuddigum i lågstadiet”, vi snackar samling på nivån “åker jorden runt för att på auktion ropa in ett frimärke där en spegelvänd tibetansk kung petar näsan, endast upptryckt i fjorton exemplar av en praoelev med talfel och för stora byxor.” Den sortens samlande.

Den rosa Boeingen kämpade så hon lät som en astmatisk dinosaurie, och piloten hade kramp i allt som går att ha kramp i, inklusive hjärnan. Men i slutändan var den rosa ungefär en halvmeter kortare än hon någonsin varit i hela sitt liv, och portugisen ansåg att det var dags att börja göra byten. Jorå, för all del. Det gick inte sådär värst jättebra. Men vi fick till ett rent byte (till publikens jubel) i den monstersamlade galoppen. Sen var portugisen nöjd (eller om han bara gav upp, det är tämligen oklart) och vi fick avrunda. Vilket den rosa hästen gjorde genom att parkera framför publiken och dregla utmattat på marken. Piloten fick släpa runt henne lite i nån form av avskrittning vid hand. Så att säga helt klar.

Hon fick ledigt från jobbet på måndagen. Det fick inte piloten. Meh.


Comments

Dubbelt portugis — 4 Comments

  1. Lika fenomenalt som vanligt. Heja rosa och heja piloten. (Aldrig har väl uttrycket känts så rätt pilot – Boeing 747);-D

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *