Den rosa hästen testar nåt nytt

När man tror att man har läget under kontroll och sådär så kan det hända att ens pilot bestämmer sig för något helt vansinnigt. Precis detta råkade den rosa hästen ut för i veckan.

Hon fick åka på utflykt till en Pay and Jump.
“Vafalls?” säger vän av ordning. “Kan den rosa hästen hoppa hela banor?”

Meh, ingen aning. Vi har inte tillräckligt många hinder för att testa. Så det enda sättet att ta reda på det var att åka till någon som hade en hel bana. Jorå. Hon fick ledigt från jobbet och allt, så vi kunde åka en helt vanlig torsdagkväll.


Den rosa hästen har ju åkt lite nu. Börjar bli rätt världsvan. Så hon tyckte inte det var det minsta konstigt att komma till ett nytt ställe, utan spankulerade runt med pink pony crew helt utan dramatik, medan den aningen mer fnorkiga piloten ramlade runt banan och försökte räkna ut vilket hinder som skulle vart. Så långt allt väl.

Sen skulle vi rida fram. Vi är ju inte sådär värst jättebra på framridningar. Vi har ju generellt sett lite otur, främst med elementen som brukar köra lite väl mycket väder. Eller med andra hästar utan ordning. Men skam den som ger sig, det enda sättet att komma framåt är att öva på det som är svårt. Så in på framridningen gick vi.

Vi hade tur den här gången, framridningen var inomhus. Det eliminerade raskt problemet med just elementen. Däremot andra hästar… det var ponnyer ungefär precis överallt. I alla riktningar. Och dessutom hinder. Den rosa hästen tog ett djupt andetag och ifrågasatte pilotens mentala status, sen blundade hon och kastade sig ut i det hela.

Det gick faktiskt över förväntan. Det for verkligen runt ponnys i alla riktningar, men ingen sprang in i henne och ingen stod i vägen för henne. Så låt gå då. Vi lyckades till och med trassla oss över framhoppningshindren ett par gånger. Sen fick det räcka, så vi tog sats och kastade oss igenom ponnyhavet mot utgången. Den resterande stunden fram till start stod vi utanför banan och tittade istället. Det var ponnys där med, men i lite mer hanterbar fart. Men när det blev vår tur att gå in på banan så tyckte den rosa hästen att det var ganska skönt, för där fick hon i alla fall vara ifred.

Tills hon insåg att hon inte hade en sportmössa om vad sjutton det var som stod på banan. Hinder har hon ju sett förut, för all del, men hallå? Ska det vara så många? Vi nosade på ett par stycken som var extra konstiga. Den rosa hästen tyckte att alltihopa var genuint skitkonstigt, och lät meddela att hon tänkte inte gå i närheten av några randiga pinnar alls, tacksåmycket. Men piloten inne på en hoppbana är så uppe i varv av dödsföraktande adrenalin att små rosa åsikter inte har så värst jättemycket att komma med. Och så fick vi startsignal. Iväg i galopp!

När vi vände upp mot första hindret tyckte den rosa hästen att det var ett kul skämt, men att hon skulle närma sig något så gigantiskt i motljus som dessutom hade en massa läskiga skuggor framför, det kan vi ju bara fetglömma. Så piloten fick be snällt. Och mycket kan man säga om den rosa hästen. Det går inte att tvinga henne till något, men om man ber snällt, då har hon väldigt svårt att stå emot. Så okej då. Med livet som insats kastade hon alla fyra fötterna i ett briljant grodhopp och kom över första hindret. Vilken milstolpe i karriären!

Andra hindret var ett litet tanigt räcke, det välte hon över lite sådär mest i förbifarten, men sen kom vi till tredje hindret. Det var delvis ett plank. Den rosa hästen har aldrig sett nåt himla plank förut, hallå eller! Det kan man ju inte hoppa över! Så hon tänkte alldeles bestämt låta bli. Men piloten bad snällt igen (himla manipulativ pilot, det där!), så då tog den rosa hästen mod till sig och hoppade ändå. Tyvärr blev det lite sent så en bom föll ner, men vad sjutton gör det när man just utmanat sin nyfunna plankfobi och vunnit? Inte ett smack.

Ungefär här började den rosa hästen inse att hon hade ganska roligt. Okej, lite läskigt, men det verkar ju rätt okej? Det kanske blir mindre läskigt om man tar det med lite fart!

Resterande hinder tog vi med något som kanske inte kan beskrivas som OS-material i stilhoppning, men vi kom i alla fall runt. Fyra fel är ju ingenting när man aldrig i hela sitt rosa liv har hoppat en hel bana förut. Så vansinnigt duktig rosa häst!

Mellan klasserna stod vi på grusplan bredvid tävlingsbanan och väntade ihop med vår fabulösa pink pony crew och resten av publiken. Vi överlevde framridningen första gången och såg ingen anledning att gå in där igen. Den rosa hästen var nöjd med upplägget, ute var det mycket lugnare och minst tre människor hon aldrig träffat förut sa att hon var fin och duktig. Man kan få hybris för mindre.


Andra vändan hoppade vi samma höjd (60 cm). Nu kände den rosa hästen att hon var lite mer varm i kläderna, så hon ångade igång redan vid starten. Hon var fortfarande en aning frågande till hela konceptet, men om det nu var det här vi skulle göra idag och piloten ändå bad så snällt, ja då tänkte den rosa hästen se till att passa på att ha roligt. Det är ju en livsfilosofi att ta efter om man behöver en sådan.

Följaktligen gick det snabbare och snabbare, men vi höll oss ändå inom rim och reson i de flesta sprången. Precis i mitten av banan landade vi i fel galopp och den rosa hästen gjorde ett mycket prydligt byte i ett hörn. Piloten blev så imponerad av detta att piloten alldeles tappade koncepten, den rosa hästen fick välja fart (tänk autobahn), vi tappade ytterbogen i en sväng och råkade plocka en bom på följande hinder. Sen skärpte vi oss och genomförde resten av banan på ett nästan civiliserat sätt (som en skitglad atlantångare).

Facit blev således fyra fel i varje runda och därmed inga rosetter, men MVG för hanteringen av framridningskaoset och extra stor guldstjärna till den modiga rosa hästen som uppförde sig så lugnt och stabilt på tävlingsplatsen att piloten kände sig helt trygg med hela äventyret. Världens bästa rosa häst.


Comments

Den rosa hästen testar nåt nytt — 6 Comments

  1. Meh. Ni har övat byten så mycket att piloten inte får bli perplex. Inte när rosa hästen begår sin premiär. Men massor med heja, heja. Det är alltid så beskrivet att man kan både se och känna hur det var. Å va’ bra att piloten till skillnad från undertecknad kan be snällt inne på banan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *