Bakom mina solglasögon…

Så vi försvann lite. Först radiotystnad och sen försvann hela bloggen. Sånt kan verka lite skrämmande, men vi lovar att om bloggen försvinner på riktigt så säger vi till först. I annat fall kan ni tryggt räkna med att det beror på olika typer av klantighet.
Nog om det.

Man skulle ju rimligen kunna tro att vi har latat oss hela sommaren. Men det är nog snarare tvärt om, det har varit fullt upp på alla nivåer. Retrievern har lärt sig sniffa rätt på godis i vatten. Valpet har fått en ny boll och planerat en resa. Människan drabbades av hat mot allting och gick ner drygt tio procent av sin kroppsvikt. Vi besparar er historier kring det av två enkla anledningar. För det första finns det en förskräcklig massa viktbloggar, det här är inte en av dem. För det andra så är det redan en fullgod mängd svordomar på den här bloggen, det finns helt enkelt inte utrymme för fler. Och utan svordomar skulle det inte bli en korrekt återgivning av verkligheten, och så kan vi ju inte hålla på.

Den rosa hästen har haft en full sommar. När hon har varit ledig på jobbet har vi satsat på att leka så mycket som möjligt (man får ju passa på). I detta har bland annat ingått att se vad som händer om man skolar om den rosa hästen till hopphäst. Hur svårt kan det vara, liksom.

Efter ett par lektioner med en vän som extrafröken så börjar vi känna att vi börjar behärska det här med hoppning. Eller ja, den rosa hästen börjar fatta hur man gör över hinder. På gott och ont börjar hon också förstå att det är ganska roligt. Följden blir att sprången över hinder är rätt snygga, sen är det noll koll kokosboll mellan hinder. Hallå eller?

Extra roligt blev det när vi bestämde att vi skulle hoppa dagen efter två dagars ihållande hällregn. Den nya utebanan är suverän, hållbar och väldränerad, men när västkustregnet slog till på riktigt fick den se sig besegrad och en fjärdedel av banan låg tillfälligt under vatten i något dygn innan dräneringen hann ikapp.

“Vafalls?” sa den rosa hästen och glodde misstänksamt på den gigantiska vattenpölen. Hon är ganska bra på att glo misstänksamt. Så piloten bestämde att det är läge att vara lite pedagogisk och låta den rosa hästen nosa lite försiktigt på vattnet. Det gjorde hon. Och tog ett steg ut. Sen ett steg till. Sen vägrade hon gå upp ur vattnet. Vattenpölar är tydligen det bästa sen skivat bröd. Pust.

Banan var byggd så att vi smidigt skulle kunna svänga innanför vattnet efter hindret. Den rosa hästen rivstartade på motsatt kortsida, klippte 80 cm oxer som en speedad groda och drog vidare i fel galopp med bredsidan först för att finta piloten och få springa runt i vattnet. Jomensåatteh…

Det är ju fint att hon tar lite initiativ…?

Nåväl, dagen efter hade vattnet sjunkit undan och ridbanan återgått till sin normala tråkighet. Och plötsligt så känns det som innan kändes som noll koll ganska civiliserat. Vi börjar eventuellt bli bra på att hoppa. Tänkte vi. Ända tills vi red en markarbeteslektion för vanliga fröken, då kom vi ner på jorden igen. Ähem. Den rosa hästen var inte heller nöjd, efter hopptillfället när hon hade sån yster kontakt med sin inre sjöhäst så beslutade piloten att om det ska hoppas mera så ska det betslas upp först. Så hon fick ett kimblewick att gnaga på. Inte helt nöjd.

På ett helt annat ämne så har vi misstänkt att den rosa hästen inte ser så bra i solljus. Eller rättare sagt, hon tycker solljus är för ljust, så hon blundar. Och då blir det ganska svårt att inte snubbla, speciellt om man är en ganska snubblig sort redan innan.

Frågan är då vad fasen man gör. Solglasögon för häst? Polisvisir? I ett anfall av problemlösningsanda så åkte piloten och köpte en vanlig flugmössa av enklare modell, utan öronskydd. Mer som en ögonmask. Det mörka nätet i den kanske kan agera som lite “solglasögon” för ljuskänsliga blåögda djur?

Ja, se på fasen, det verkar hjälpa. Plötsligt är snubblandet reducerat med mer än hälften, och ridpassen känns plötsligt lite mindre som en kamikazesport.

Vi borde ha fattat det från början. Den rosa hästen är ju ganska cool, det är ju sjukt coolt att ha solglasögon. Faktiskt.


Comments

Bakom mina solglasögon… — 10 Comments

  1. Rosa hästen, I löv you!
    Personlighet i kvadrat och liksom rätt personlighet. Förstår fulkomligt din fascination för pölar, vet du att det är jähätteroligt att hoppa jämfota i dem?
    Pröva, vettja!!

  2. Välkommen tillbaka. Efterlängtad!. Nya fniss och humörbarometern stiger. Tack för det. Fin frambensteknik också. Inte lätt att prestera – ens med pilot – om man blundar. Gräsbollarna hemma vill inte ha huva. Men det kanske skulle fungera att rida i. Tack för tipset. Hoppas svordomarnas källa minskat eller, helst, helt försvunnit. Go Pilot go! Go rosa go!

  3. Skönt att höra att matten/piloten, retrievrarna och rosa hästen jobbat på i sommar. Det har vi också med blandat resultat 🙂

  4. Amme! Somliga skribenter borde inse att de har något slags samhällsansvar att fortsätta skriva lite lagom regelbundet (nja, en gång varannan månad är kanske regelbundet det också men du fattar!). BESVIKELSEN när det inte kommer några nya inlägg. Du och ditt lilla gäng är saknade!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *