Jamen hur gick det då?

Jo, vi åkte ju över halva Sverige förra helgen. På tvären, inte på längden, fullt så galna är vi inte. Den rosa hästen är ju numera världsvan (enligt sig själv), så hon klev helt enkelt över piloten rakt in i lånelägenheten när vi kom fram. Det var ju samma som förra gången, liksom. Piloten sov inte lika gott. Men det är för att piloten tydligen blir ganska fnorkig av tävlingar.

På söndag morgon var det kallt. Sådär ganska jättekallt. Lite ungefär så att framridningsbanan var förvandlad till en hockeyrink. Och nu var det inte det att vi inte hade tänkt på att ta med broddar, det var det att vi inte hade kommit ihåg att faktiskt packa ner dem. Lyckligtvis var vi på ett ställe som inbegriper en mängd Mycket Bra Människor, så vi kunde låna broddar och kände oss därmed lagom livräddade. Ända tills vi kom ut på framridningsbanan och insåg att det spelar faktiskt ingen roll hur broddad man är om hästen inte har en sportmössa om hur man använder sina broddar. Den rosa hästen är, som känt, inte sådär jättebra på det här med svensk vinter.

Det var lite som att försöka rida fram på en rosa version av Bambi. Fötter som for i alla riktningar mest hela tiden. Vi verkar helt enkelt vara dömda att aldrig få rida fram ordentligt.

image

Efter en liten stund öppnade arrangören en hage som inte var lika hal för att ha som ytterligare framridning. Thank god! tänkte vi, ända tills den rosa bambihästen halkat ut femton steg i hagen, snubblat fyra gånger över grästuvor på vägen och lyckats få såna snöstyltor att vi med väldigt hög koncentration fick stappla tillbaka till vår eminenta crew som kunde banka loss styltorna så den rosa hästen kom ner på marken igen. Sen halkade vi tillbaka in på framridningsbanan (the lesser of two evils, så att säga), där det nu fanns en långsida som var tillräckligt upptrampad för att vi skulle kunna hålla oss på fötterna. Så där gick vi fram och tillbaka medan vi glodde avundsjukt på alla andra vintertekniskt kunniga hästar med snösulor som helt obekymrat galopperade omkring i halkan.

Orättvist.

Således blev också dressyrresultatet traditionsenligt därefter. Första halvan av programmet fick vi kommentarer om lite stel och dåligt framme för skänkeln, men andra halvan, när den rosa hästen ångat igång lite, så fick vi mycket bättre poäng.

image

Vi fick faktiskt överlag jättefina poäng. Speciellt jämfört med förra gången när vi hamnade på 56%. Den här gången skrapade vi ihop åttor på de förrädiska galoppvolterna, bara en sån sak. Totalt fick vi 67,6% i dressyren och hamnade med det i delad ledning! I vår sämsta gren! Bästa rosa hästen!

image

image

I lunchpausen mellan dressyr och teknik började det snöa ännu mer. Typ lovikavantar av snö. Piloten fick ännu mer framridningsångest, men det visade sig faktiskt att snön i kombination med upptrampningen av banan gjorde att stora delar av den var ridbar även för en smula vinterorutinerade djur. Visserligen bara i skritt och trav, men eftersom vi tävlar LB så är det ju mest skritt och trav i tekniken ändå, så det hade vi inte så ont av. Det enda svåra var att sakta av eller göra halt, då for fötterna iväg. Så det fick vi helt enkelt göra på vår gamla trogna långsida. Då gick det ganska bra.

image

När vi kom in på teknikbanan blev faktiskt den rosa hästen lite förvånad. Hon var ju där bara ett par timmar tidigare och då var det inte grejer överallt? Eller? Piloten blev genast tramsig och tyckte synd om den rosa hästen för att hon var ängslig. Således blev också första hindret lite slarvigt (enkelslalom) och andra hindret (grind) blev alldeles tokigt när vi hamnade snett på slutet. Det var först när den rosa hästen försökte lösa det själv genom att ta grinden ifrån den mjäkiga piloten som piloten insåg att vi faktiskt måste skärpa oss lite. Så vi skärpte oss lite och då gick det bättre.

image

Några fundamentala missar blev det (suck). Piloten råkade stanna för tidigt i muggflytten, missade ringen med lansen och tappade bort vägen lite (men lyckades snygga upp det så det inte märktes, phew). På totalen kändes det som en ganska medioker insats, så döm om vår förvåning när det visade sig att vi fick 67,1%! Tredje plats. Hur bra är inte den här rosa hästen? Va? Vavava?

När vi skulle starta speeden trodde piloten fortfarande att vi hade misslyckats totalt i tekniken, så det var bara att röja på. Fullt tryck i den rosa hästen och iväg!

image

Problemet är att piloten inte kan hantera fullt tryck i den rosa hästen. Inte ens den rosa hästen kan hantera fullt tryck i den rosa hästen. Så vi höll på att missa hindren vid flerfaldiga tillfällen. Men det finns ju ingen anledning att rida snyggt i speeden om man kan vända i levad. Sen är det kanske inte så himla tidseffektivt, men ändå.

image

image

Efter hindret höll vi dock på att braka in i väggen, det kan man ju eventuellt anse vara lite opraktiskt. Men vi lyckades få ordning på det och levadvända in i fållan istället, så hej hå.

image

image

Vi kom på andra plats i speeden, och sammanräknat kom vi på en andra plats totalt. Tyvärr med för få starter för att få placering, men ändå. Tvåa! Heja rosa!

Vi hade med oss ett grymt entourage också. Pink pony crew bestod av tre personer som höll ordning på oss och fixade allting snabbt och lätt i kylan. Den rosa hästen kände sig lite som en formel1-bil som bytte däck. Hon är helt med på tåget när det gäller att få fullservice, liksom.

image

Hemresan var i eländigt väder, snö, sludd och allt däremellan. Men vi tog oss hem till slut. Måndagen tillbringade den rosa hästen med att ligga som en plattfisk i boxen och snarka, medan piloten satt och stirrade in i en vägg på jobbet. En precis lagom produktiv dag.


Comments

Jamen hur gick det då? — 13 Comments

  1. Den rosa hästen är ju fenomenal! Tänk när framridningen funkar, vad kommer inte hända då?
    Då behöver piloten bara sitta och åka rosa ess!

  2. Äntligen lite detaljer! Jag får ju förlita mig på skägget för fejsbookinfo…
    Grattis och heja både rosa häst och pilot! Jag tror nämligen att piloten ger sig själv lite för lite credd.
    Bravo!

  3. grattis! 😀
    men ni kanske ska passa på att träna framridning utomhus så fort det är pissväder :p, så är man lagom härdad tills det behövs igen ^_^.
    (för när får man egentligen en perfekt framridning? antingen är det skitväder, en massa folk i vägen eller så ställer man bara till det för en själv med att vara nervös och förvirrad :p.)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *