Den rosa hästen och den svenska vintern

Den rosa hästen är en såndäringa invandrare, hela vägen från Portugal. Nu har hon visserligen varit i Sverige två vintrar, men förra vintern var det inte så mycket vinter (det var snö en dag och minusgrader två), så det räknas nästan inte. Därför är detta den rosa hästens första riktiga svenska vinter. Man kan säga att det har uppstått lite av en kulturkrock mellan häst och årstid i det här fallet. Det kan man säga.

image

För det första så blir det ju skitkallt. Den rosa hästen är inte så bra på skitkallt. Hon har ju liksom inte direkt någon päls. Förra året höll hon på att frysa rumpan av sig trots plusgrader, så i år tog hon i allt hon orkade och har lyckats klämma ur sig en vinterpäls modell ökenråtta (ökenråttor är för all del rätt pälsiga, men att ha samma pälslängd om man väger 500 kg som om man väger 40 gram är inte riktigt vintermässigt). Ökenråttepälsen gör att den rosa hästen pälsmässigt ser ut ungefär som normalpälsade hästar gör på sommaren. Med lite mer fjös under magen bara. Det kommer man inte så himla långt med, så trots att piloten grävt fram det tjockaste täcke som gick att uppbåda så får den rosa hästen komplettera med tidigare nämnda hö-upp-till-knäna-metod. Hon klagar inte. Och därmed får hon inte heller några direkta incitament att klämma ur sig en anständigare päls nästa år. Hm. Nåväl.

image

Det är också skillnad på hästar och hästar när det kommer till uppväxt. I stallet finns hästar som vuxit upp på lösdrift och när kylan kommer helt luttrat slår tänderna i isen och dricker sen som vanligt, medan de iberiska EU-migranterna står och glor skelögt på trolleriet som pågår i vattenhinkarna. Det finns en hammare i stallet för när den rosa hästen och hennes polare behöver lite assistans.

En annan grej när det plötsligt blir skitkallt är att rosa hästar ofelbart drabbas av the yahoos. Vanligtvis är den rosa hästen en ganska stabil personlighet. Vaken, ja, men ganska trygg. I arton minusgrader försvann all civilisation och ersattes av blandade småhopp.

image

Speciellt när det var dags för veckans WE-träning, då blev det så sprattligt att vi var tvungna att galoppera tio varv innan vi kunde gå genom grinden utan att balla ur. Men den rosa hästen bestämde att det ändå är roligare att balla ur för sakens skull, så det slutade med att piloten gav upp och lät henne träna speedmoment istället.

image

Nu med extra boing!

image

Vid dressyrträningen samma vecka (ja, vi tränar två gånger i veckan nu, det är ju inte klokt) så rann det över på ett helt annat sätt. Varje gång vi svängde eller bytte gångart så började den rosa hästen ruska på huvudet och hoppa omkring i nån sorts bockimitationer som om någon elchockat henne i ansiktet. Pilot och fröken övervägde om hon hade ont nånstans eller om tränset nöp henne i skägget, men kom fram till att hon nog helt enkelt bara blivit knäpp av kylan. Det var inte förrän den rosa hästen i en galoppfattning körde nosen rakt upp i panik och raglade iväg i tölt som piloten kopplade vad som hade hänt.

Den rosa hästen hade – för första gången i sitt liv – fått is i morrhåren.

Vad ska man göra när man är en liten rosa häst som för första gången drabbas av denna fruktansvärda svartkonst? Jelp!

Sen är det allt det här med utomhus. Först blir allt kallt och knöligt så man vrickar fötterna. Sen blir det halt, så genomsnittliga rosa hästar halkar omkring fem gånger på vägen mellan stall och ridhus (cirka fyrtiosju meter).Och när man väl har bemästrat det (det vill säga när fröken har skyfflat tillräckligt med grus på de fyrtiosju metrarna så inte ens rosa hästar kan välta), då blir allting vitt och fluffigt! Och vad tusan gör man då? Sen försvinner det vita fluffiga (vänta, vart tog det vägen?) och allting blir lerigt och trevligt. Så man kanske äntligen kan gå ut i hagen och rulla sig i lite hederlig smuts. Då blir allt så blött att man tappar skorna i leran istället. Och som inte det vore nog så så fort man tror att man har någon som helst himla koll på läget så kommer det där vita tillbaka igen…

image

Vår! Vi längtar efter våren! Vår är en NORMAL årstid!

image


Comments

Den rosa hästen och den svenska vintern — 12 Comments

  1. Jösses ja. Jag har en Spanjor hemma, andra vintern i Sverige även för honom, men vilken pärs det är. Vi har haft två lååånga perioder med -30 och Spanjoren blev riktigt risig. Spänd i kroppen så han antog formen av en banan. Och så slutade han dricka. Helt. Trots ljummet äppelvatten.
    Och vi vet mycket väl hur is i morrhåren kan få en iberisk migrant att känna sig.
    Puh. Kan det bli vår nu?

  2. Men lilla gumman! Hon tror säkert hon har en halvinslörpad spagetti i mustaschen och det är ju inte stil och finess direkt. Hit med mera vår!

  3. Jag lutar åt att någon har erbjudit spökäpplen. De verkar ju finnas där, alldeles i utkanten av känselspröten.
    Måste även uttrycka min oerhörda beundran för den osvikliga timing som fotografen besitter. Svävningsmoment – igen.
    Tack för att du/ni förgyller min dag. Ett gott skratt förlänger inte bara livet utan även munnen. 😀

  4. Den där filmen är helt fantastisk. Jag kan eventuellt ha visat den för alla som inte flydde snabbt nog när den dök upp på instagram.

  5. Underbart! Jag har också skrattat så tårarna rann. Is i morrhåren, fy vad hemskt! Vi har vinterpäls så det räcker till den rosa hästen också. Går det bra med brunt?

  6. Hahaha!
    Det är inte lätt när det är svårt. Jag hejar på Rosa hästen (som f.ö. ser lite mer vit ut i sin ökenråtteoutfit).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *