Den rosa hästen tävlar vidare

Vi hade ju onekligen överlevt och genomfört dressyren, även om det blev med lite oplanerad framfart. Men nu var det ju överleva och genomföra som vi var här för, så vi kände oss ändå fulla av optimism inför återstående moment.

Eventuellt kände vi aningen mindre optimism inför faktum att vi var tvungna att rida fram en gång till. Men piloten rannsakade sig själv och kom fram till att vi åkte faktiskt på tävling för att den rosa hästen skulle få prova på och lära sig att bli tävlingshäst. Och då kan man ju inte ge sig bara för att det blir lite läskigt. Den rosa hästen verkade ha gjort samma rannsakan och kommit fram till samma sak. Så vi gav oss ut på framridningen igen, med lite mer jävlar anamma. Och ibland är det bara så med rosa små hjärnor att de måste få tänka över saker i lugn och ro, så är det inte så farligt längre. Så nu var det inte så farligt längre. Visst, hon var fortfarande oerhört skeptisk till att ha andra bakom sig, men om vi bara planerade lite så kunde vi nästan rida fram på riktigt. I alla fall i alla tre gångarter. En förbättring på ungefär tusen miljoner procent, alltså.

image

Vi båda kände oss lite “HAHA!” efter att ha bemästrat framridningsdemonen. Det är en ganska utmärkt känsla att ha med sig in på tävlingsbanan, faktiskt. Vi kände oss typ som regerande världsmästare redan innan vi ens hade startat. Tills piloten kom ihåg att det stod korgar med äpplen på bordet. Då gick den känslan över. Hm.

Som brukligt så hade vi nån liten minut på oss från att vi kom in på banan tills vi fick startsignal. Då kan man passa på att kolla på saker som eventuellt kan vara läskiga. Vi tog ett stort varv runt hela banan. Det enda som den rosa hästen sa nåt om var tjuren. Hon tittade på den, tittade på publiken, undrade lite om någon tänkte göra något åt att någon hade ställt en himla kossa mitt på banan, konstaterade att nej, det verkar inte så. Då får man väl göra det själv då. Sen fick vi startsignal.

Redan när vi red mot första hindret kändes det hur den rosa hästen liksom bara slappnade av och sa “Jamen det här, det KAN jag!”. Och sen hade vi bara roligt. De första fyra hindren (muggflytt, enkelslalom, grind och stor bro) flöt på lätt och fint. Vid femte hindret fick vi lite trassel. Vi skulle gå sidepass mellan bommar. Den rosa hästen, som är mycket duktig på sidepass över bom, tyckte att piloten var lite dum i huvudet som placerade henne fel, så hon försökte korrigera piloten några gånger och ställa sig på rätt ställe. Man ska gå ÖVER bommen, inte framför den! Dumma pilot! Men till slut gav hon upp och gick lydigt med på den korkade pilotens konstiga idé. Fast den var fel, tyckte hon.

1509-0559sm

Sen var nästa hinder fållan, och den har vi aldrig övat på. Där fick vi också lite trassel när vi tappade farten och fick ett avbrott till skritt nåt steg, men det var enbart på grund av pilotens slarv. Så kan det gå. Men efter den så rullade det på jättefint en bit igen, vi fick fatt i lansen, lyckades döda tjuren (nån måste ju ta lite ansvar!), ställde ner lansen på rätt ställe och körde tre tunnor utan större dramatik. Sen skulle vi hoppa hindret.

Vi har ju övat på att hoppa hinder. Det vi vet är att vi behöver full fart för att hoppa fint. Annars tenderar den rosa hästen att springa fram till hindret, stanna, titta på det, putta ner bommarna och kliva över. För det är ju egentligen mycket mer rationellt. Och hon är ganska rationell. Men nu skulle det hoppas, så vi fattade galopp och öste på.

Solen står ganska lågt i slutet av september. Hindret stod i motljus. Det blev svårt att se, OCH skuggor precis framför. “Nähädu! Är du inte klok?” sa den rosa hästen om att hoppa hinder. “NEJ JAG ÄR INTE KLOK!” svarade den vid det här laget aningen adrenalinstinna piloten och körde in sporrarna i revbenen på den stackars rosa hästen som inte såg någon annan utväg än att hoppa rakt upp i luften. Tjohej. Vi kom över i alla fall. Det är något visst med att hoppa 130 cm över 50 cm hinder. Piloten känner sig liksom rätt hemma på hästar som gör det.

1509-0565sm

Efter hinderkalabaliken hade vi korridoren där man ska gå in, ringa i en liten klocka och sen backa ut. Vi har övat på korridordelen men inte så mycket på klockdelen, så piloten kom i sista sekund på att man kanske ska styra undan den stora rosa nosen från klockan så det inte blir fel halva av ekipaget som står för klockringning. Vi blev lite sneda, men det gick bra.

Sen var det bordet. Med äpplen. Ångest. Vi kom emot i trav. Gjorde halt. Och…den rosa hästen tittade åt andra hållet. Antiklimax, men ett välkommet sådant. Hon upptäckte inte ens äpplena. Piloten kunde i lugn och ro lyfta kannan. Strålande.

1509-0566sm

Sen var det bara att gå över bron igen och rulla in i mål. Som om vi aldrig gjort annat.

image

Efter ett varv i skritt fick vi startsignal igen. Dags att rida speed! Den rosa hästen gjorde klart att hon tänkte ta till alla till buds stående medel för att ösa på för fullt. Piloten övertalade henne att tagga ner kanske en liten aning sådär, innan det blev framstupa sidovältning av det hela. Det blev någon sorts kompromiss. Men undan gick det! Vi gjorde slalom i galopp, höll på att tappa grinden för att piloten la in för mycket backväxel men löste det i sista stund, galopperade över bron med dunder och brak (den rosa hästen hade inte läst att man ska vara fnorkig inför broar första gången), tackade högre makter (det vill säga banbyggaren) för att varken sidepassen eller det himla bordet var med i speedbanan, prickade tjuren igen, välte runt tunnorna men höll oss på fötterna (så gott som), hoppade utan några större betänkligheter och slutförde banan i flygande fläng. Sluttiden blev 2.09, och med tio sekunders avdrag för den dödade tjuren så hamnade vi på 1.59 vilket räckte till en tredjeplats i speed!

image

Och vad som nästan var ännu roligare var protokollet för tekniken. Vi fick visserligen fyror för våra missar på bommarna och fållan, och en femma med nån sorts kommentar om obalanserat jättesprång över hindret, men vi fick åttor(!) på bron och lansen, och i övrigt bara sexor och sjuor. Slutresultat 64,8%! I debuten! Vilken stjärnhäst! Det räckte till en tredjeplats även i tekniken, och piloten var omåttligt stolt över fina, fina rosa hästen.

image

Totalt sett blev det en fjärdeplats av sju startande, så vi kom precis i mitten. Och vi som hade som målsättning att genomföra och såg det som en jättebonus att inte komma sist. Okej, vi kom kanske jättesist i dressyrmomentet, men det ser vi som utvecklingspotential till nästa gång. Vi längtar redan till dess!

På hemvägen fick det numera ganska luttrade sällskapet utstå tre timmars tjat om hur fantastisk den rosa hästen är (vilket antagligen var lite roligare än att repetera dressyrprogrammet). Den rosa hästen i sin tur stod bak i släpet och käkade hö i godan ro hela vägen hem. Som värsta erfarna tävlingshästen.

image


Comments

Den rosa hästen tävlar vidare — 15 Comments

  1. Grattis! Imponerande start på tävlingskarriären! Ni är superduktiga båda två. Ge varandra en extra banan ?

    • Många års övande på Mullehästen som också hoppade lite… märkligt ibland. 😉

      Jag minns särskilt en kommentar från en mycket luttrad hoppryttare när matten hoppade Mulle: “herregud jag vågar inte titta!!” ^^

  2. Grattis till rosa häst och hennes duktiga pilot.
    Jag har aldrig sett en rosa häst “live”,men idag när jag kom ut till mitt stall så vad ser jag i grannhagen?En rosa häst!
    Tänkte,har pilotens rosa dam flyttat hit,men när jag tittade närmare såg jag att det här var ju en han.Dessutom hade han inte alls lika långa fina öron som den rosa damen har.
    Men likväl,en rosa häst är han.

  3. Det blev lite dimmigt här när jag såg hoppbilden… den påminnde väldigt mycket om en annan hoppbild med en annan häst.

    Grattis till det fina resultatet, inte dåligt för en debut!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *