Den rosa hästen springer fint – Dag 2

Så. Dagen efter alla tempoväxlingarna och ökningarna så skulle vi ge oss på det igen. Med portugis och allt.

Det regnade ute. Vilket innebar att vi var tvungna att värma upp inne i ridhuset under föregående lektion. Det är i sig inga problem, sådär är det ju. Det som var problem var att piloten under sommaren skaffat nya ridstövlar (the struggle is real, compeed i knävecken och hela köret), och därmed inte riktigt är böjbar i knäregionen. Det kommer man enklast runt genom att sitta upp med en pall. Men det satt en portugis på pallen. Så piloten fick inleda med att försöka kravla sig upp på Ganska Stor Rosa Häst direkt från marken utan att kunna böja knäna.

Nej, vi vet inte heller hur det gick till.

Hursomhelst. När det var vår tur fick vi inleda med övningar som bäst kan beskrivas som tusen meter sidvärts. Det var väldigt nyttigt, och ett väldigt intressant sätt att tänka lösgörande som passade den rosa hästen mycket bra. Så vi kände att vi nästan började få lite koll på läget.

image

Så ska man naturligtvis inte känna, för då tappar man genast gummibandet på ena stigbygeln. Damn it. Piloten försökte påtala problemet i detta för portugisen som tyckte att det var ju himla tråkigt men inte hans problem. Ungefär. Så piloten fick trampa ner hälen enligt guds alla principer, och blev genast spänd som en stålvajer. Man tror inte att gummibandet på utsidan har så mycket påverkan som det har, men tydligen så var det tillräckligt handikappande för att piloten i panik skulle börja yla efter hjälp från publiken inom tio minuter. Så en väldigt snäll person gjorde en insats och sprang och hämtade ett nytt gummiband. Thank god.

Sen fick vi fortsätta med föregående dags relativt omöjliga övning att göra en tiometers fyrkant med kvartspiruett i hörnen. Den här gången gick det faktiskt bättre. Man skulle nästan kunna säga att vi fattade vad vi var ute efter. Sen kanske vi inte fick till det mer än nån gång här och där, men ändå. Det blev lite attackvältning av det hela.

image

Men man måste säga att det är en oerhört bra samlande övning, i alla fall när man gör det under bevakning. Det är nog inget vi kommer ägna oss åt på egen hand sådär, men den rosa hästen var i slutet av passet både samlad och lösgjord, och gick nästan som en vuxen häst. Duktig tjej!

image

image

Efteråt var vi rätt möra båda två. Det var ungefär då piloten fick för sig att rida VM-ponnyn på den lektionen som skildras i inlägget den 6 september. Genomtänkt.

image


Comments

Den rosa hästen springer fint – Dag 2 — 8 Comments

  1. Hon är bra söt Rosa Hästen! Och har ett nyfiket och vänligt nylle.

    Det är fascinerande att läsa om något som kan lite grann om och se hur mycket mer det finns att lära sig. Särskilt som det är så bra skrivet.

  2. Jag blir inte riktigt klok på vilket förhållande du har till den rosa hästen, och hon till dig? Är du “bara” pilot eller är hon din? (Utan präst och sånt tjafs, förstås, man kan ju vara sambo.)

    Det är i vilket fall som helst alldeles alldeles jättehärligt att läsa om era äventyr i och utanför ridhuset!

    • Nah, vi är mest polare, liksom. Som vikarierande fnorkfröken kan man ta sig lite rättigheter och rida lite extra på fina rosa hästar om man hittar en som man gillar. Egentligen tillhör hon ridskolan 🙂

      Sen om man frågar henne så äger hon mig, men det är en helt annan aspekt på det hela.

    • Det finns en ganska vanlig modell på stigbygel som har ett gummiband på utsidan istället för att vara likadan på båda sidor. http://www.hooks.se/globalassets/inriver/resources/510064-07-15100-upp-fra-01.jpg?width=320&height=320
      Det är en säkerhetslösning, om man ramlar av vill man inte riskera att fastna med foten i stigbygeln och släpas efter hästen. Det finns andra modeller som är utformade på andra sätt men med samma princip, men gummibandet är den vanligaste och generellt sett billigaste.

      Tanken när man rider är att man ska kunna trampa ner hälarna tillräckligt och vara stabil i sin skänkel så att utsidan av stigbygeln inte blandas in i det hela alls. Men har man vant sig vid stabiliteten som det ger att ha en utsida så känns det rätt vingligt när man inte har det, och minsta lilla man tappar skänkelläget så tappar man också stigbygeln. Inte så snyggt. Därav problemet.

      • Tack för det utförliga svaret – då slipper man sådana skräckscenario som man ser i gamla västernfilmer. Och visst är det så att en bild säger mer än tusen ord?

  3. Ni ser så härligt nöjda ut på sista bilden 🙂 Mysigt! Jag har liknande gummibandserfarenhet. Ni som inte råkat ut för det kan omöjligt första hur krisigt det är när det fattas ett gummiband 🙂 Vingligt är verkligen rätta ordet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *