Den rosa hästen springer fint – Dag 1

Det var ju portugisträning i helgen. Tvådagars. Den rosa hästen var med på båda.

image

Det var en ny portugis som piloten aldrig träffat förut. Det är alltid lite av en inkörsperiod med nya portugiser, eftersom det kan vara mer eller mindre brytning på engelskan, och lite olika begrepp för olika saker. Det är lite jobbigt om man är en ganska trögfattad pilot. Men piloten var strategisk och lyssnade på lektionen innan för att liksom få koll på läget. Det hjälpte föga, eftersom portugisen sen hade fikastund när det var vår tur och således pratade bruten engelska med munnen full av kaka. Piloten fattade ungefär en tredjedel den första kvarten. Puh.

Den rosa hästen är dock också portugis och fattade helt och hållet vad det gick ut på. Hon sprang som hon fick betalt för det (vilket hon också fick, rejält med kakor efteråt!). Vi fick öva på tempoväxlingar. Det är väldigt nyttigt. Och lite av en kamikazeövning när man har väldigt långa ben i ett väldigt litet ridhus, och är påhejad av en portugis som får för sig att man ska öva ökad galopp längs långsidorna. Piloten var ganska övertygad om att vi skulle krascha in i väggen, men den rosa hästen kämpade på och löste situationen om inte galant så i alla fall med bravur. Medan piloten satt på trekvart uppepå och höll sig fast med en kroppshållning (och blick) som mest liknade en koffeinmissbrukande uggla.

Enbart mediokert graciös, så att säga.

När vi tränade ökad trav gick det bättre, då var piloten mer trygg med att överleva länge nog att se morgondagen, och kunde typ engagera sig. Den rosa hästen var väldigt engagerad, hon trampade på så piloten började fundera över hur länge skorna skulle sitta kvar egentligen. Den funderingen pågick bara en liten bit dock, sen hade piloten fullt upp med att inte studsa ur sadeln igen. Hur kan en långsida vara så lång i ett så litet ridhus? Trettio meter är fan helt oöverstigligt långt när man börjar få kramp.

image

image

image

Avslutningsvis skulle vi börja öva på piruetter. I pilotens värld är detta naturligtvis fullkomligt vansinne, så piloten sorterade bort den uppenbara betydelsen och fattade inte alls vad portugisen menade. Så han fick skälla lite. Men jo, han menade piruetter. Vi skulle rida i galopp på en tiometers fyrkant och göra kvartspiruett i hörnen. Detta på en häst som så sent som i april behövde ta sats för att fatta galopp överhuvudtaget. Jorå.

Det gick naturligtvis lite åt helvete. Men vi försökte i alla fall.

image

Efteråt var den rosa hästen så oförställt nöjd med sig själv. Hon hade fått vara viktig häst, med publik och portugis, och efteråt fick hon kakor och pyjamas. Bingo.

image


Comments

Den rosa hästen springer fint – Dag 1 — 5 Comments

  1. Den rosa hästen verkar vara en trägen typ som alltid gör sitt bästa, det ärbra. Men bättre är att hon verkar vara så nöjd med sig själv, det är ett föredöme för flickor, tycker jag.

    Sen har tant en fråga, som grundar sig på det faktum att tanten inte ridit på sådär en fyrtio år. Då för tiden var det så väldans viktigt att man höll ihop händerna, strax framför sadeln, ovanför manen.
    Men på bilderna ser man att piloten har händerna isär. Vad beror det på?
    Att piloten rider på en nivå som ligger skyhögt över vad tanten kom upp i, eller att rosa hästen har ett annat bett än det standardbett som tantens gamla ridskoleponnyer hade?

    • Det beror på en kombination av saker i det här fallet. Dels att piloten har lärt sig att det är bättre att vara avslappnad i armarna och hålla dem “där de är” istället för att trycka ihop händerna och orsaka spänningar i nacken (på sig själv, inte hästen). Dels att bredare hand ger unghästar en tydligare ram och mer stöd, och den rosa hästen är fortfarande en stor valp. Och dels för att piloten själv behöver hålla balansen och breddar handen för att inte orsaka akut vältning (vilket inte är en skitbra grej, men det är som det är). Typ.

      • Tack för svaret.
        När tant lärde sig rida var det fortfarande gamla militärer som dominerade i ridskolorna och då var det viktigt att det såg bra ut också. Hälar som inte pekade neråt och tår som inte pekade framåt var en styggelse. Liksom varma täckjackor, för i såna syntes det inte om ryttaren behagade krumma med ryggen en aning…

        • Jag tar det som att du inte tycker att det ser bra ut? 😉

          Jag tycker att man mer och mer ser att ryttare fokuserar på att kunna ha en avslappnad arm med mjukare inverkan, speciellt på yngre hästar. Men även ryttare som Charlotte Dujardin och gänget har en bredare hand med fokus på mjukt stöd. I min värld är det viktigare att handen inte går neråt-bakåt eller inåt över mankammen, då överkompenserar jag hellre med en bredare hand som blir ett stödhjul för både mig och hästen. Så kan vi putsa på detaljerna när vi kommer så långt att vi kan hantera det.

          • Nej, nej, nej, jag har inga som helst synpunkter på hur det ser, det var verkligen bara en reflektion över hur det var för fyrtio år sen, och att det då var viktigare hur det såg ut än att det var bra!
            Jag var nyfiken varför man har ändrat sig i dag och det har du svarat på så utförligt, så till och med jag förstår 😉
            Tack för att du tog dig tid!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *