Den rosa hästen går på en sorts kurs

Den här helgen skulle vi ha gått kurs. Men av olika orsaker blev den inställd. Fröken tyckte dock att rosa häst och pilot kunde ha en egen kurs för sig själva nu när vi ändå planerat att rida några dagar på raken. Sagt och gjort.

Grejen med att gå på kurs är ju att man ska lära sig saker. Men det är ju lite knepigt för oss att lära oss saker utan fröken. Så vi fick börja tänka lite utanför lådan och helt enkelt testa grejer som den rosa hästen inte är så van vid. Om man tänker sig att hon någon gång ska vara tävlingshäst så måste hon ju vara van vid grejer liksom. Plus att man måste kunna göra saker som man gör på tävling. Så vi har två spår den här helgen; testa nya grejer och testa tävlingsgrejer. Så vi vet var vi står liksom.

Två dagar in i vår kurs har vi testat följande;
* Skritt ut i naturen. Den rosa hästen har visserligen varit ute och gått litegrann, men inte sådär värst jättemycket. Så det är på det hela taget lite fnorkigt. Men den rosa hästen är också en osedvanligt modig häst (det är nåt som antagligen hänger samman med att vara övertygad om sin egen förträfflighet). Första dagen skrittade vi ut innan ridpasset. Vi hade sällskap av en konvalescenthäst och hans matte. Den rosa hästen tyckte att de fick gå bakom, för oavsett vad det här egentligen handlade om så tänkte hon gå först. För all del. Vi var ute i typ en hel kvart. Det var extra spännande för det blåste så det svajade i naturen. Svajig natur är ju lite svajigt. Så den rosa hästen var tvungen att titta på naturen. Och när man har gått på ridbana större delen av sitt liv så är man van att gå dit man tittar, för det är ju så man gör. Det här med att följa vägar är lite sekundärt, såvida inte piloten säger nåt. Piloten sa inget, i alla fall inte i tid, så vi kanske hamnade på en åker. Lite. Dessutom hade grannarnas soptunna blåst omkull, så vi fick ta en omväg runt den. Men det blev en ganska liten omväg.
image

Dag två blev det skritt ut i naturen efter ridpass. Eller längs vägen. Med samma sällskap som igår. Dagens utmaningar var bil, lastbil, moped och kossor. Inga problem. Istället fick den rosa hästen spader av en fluga som vägrade lämna henne ifred. Sånt kan man ju hantera.

* Nya grejer. Utrustning alltså. Piloten bytte för ganska länge sen från den rosa hästens sadel till sin egna sadel, som lyckligtvis passar på sagda rosa häst. Oerhört smidigt. Och sadlar kan man ju pynta med lite olika färg undertill. Så nu håller vi på att jobba oss igenom schabrakhögen för att se vilka färger som passar när man är rosa. Hittills har vi konstaterat att blått är snyggast, rött är osnyggast och grönt duger i brist på annat.
Vi har också i uppdrag från fröken att testa lite olika bett. Igår testade vi baucherbett. Såhär tyckte den rosa madamen om det:

image

Hon har ändå såpass hög arbetsmoral att hon verkligen verkligen försökte ta stöd på bettet. Men det var bara uschligt. Så hon löste det hela genom att bli sju meter lång och sura lite. Inte vårt bästa ridpass.
Idag testade vi istället hennes eget kandar. Det tyckte hon mycket bättre om!

image

Dessutom har det hjärtspännen, är man fin flicka så är man liksom.

image

Tyvärr var det inte helt kompatibelt med piloten, tyglarna var så hala att det var inte förrän halvvägs in i passet när piloten börjat svettas tillräckligt om händerna som vi fick nån sorts liten ordning på det. Och då var det inte mycket ordning. Men hellre en glad häst med tafflig pilot än tvärt om. Imorgon ska vi nog använda det gamla vanliga trygga tränset. Piloten har tillräckligt med problem att få till att korta tyglarna när tyglarna är möjliga att korta.

* Saker man måste kunna på tävling. Rent ridmässigt måste man kunna saker på tävling. Vi började med halt. Eftersom dressyrprogram alltid börjar med halt. Vi skulle gärna vilja ha en diskussion med den som kom på det, men ja. Så är det. Den rosa hästen är jättebra på halt. Hon är så bra på halt att så fort piloten tänker halt så står hon still, inte helt sällan med ett ben fortfarande i luften. Det är lite mer “FREEZE!” än mjuk, välavvägd halt över det hela. Så okej. Piloten behöver göra mindre. Men det är svårt att planera något med mindre än att tänka på det. Vilket resulterar i att piloten försöker att inte tänka halt utan förvänta sig att vi stannar ändå. Resultatet av det blir att den rosa hästen stannar förvånat tio meter senare och undrar varför piloten helt slutat rida.
Vi får jobba lite på det där.

Sen har vi läst dressyrprogrammen. Ska man tävla WE, som man ju ska när man är lusitano, så är det för all del en massa hinder inblandat, men det är ett senare projekt. Först och främst tar vi dressyren. Förutsatt att vi lyckas lära oss att göra halt utan komplikationer, då.
Dressyrövningen vi har lekt med de sista dagarna är enkla byten. Det är när man gör höger galopp – skritt ett par steg – vänster galopp. Eller tvärtom. Det är ganska roligt att kunna sitta och pilla med sånt om man betänker att den rosa hästen för inte jättelänge sen behövde ta sats för att fatta galopp och sen räkna på fingrarna för att få den tretaktig. Nu är hon jätteduktig på att fatta galopp. Så de enkla bytena går jättebra. Nu ska vi titta mer på LA-nivån och se vad vi kan ställa till med på egen hand innan fröken får tag i oss och kan ordna upp det hela.

Vi tränade på framridning idag också. Det måste man också kunna. Det kanske inte verkar så komplicerat, men för en liten rosa tankeverksamhet kan det vara nog så invecklat att mitt under pågående gymnastikpass plötsligt byta ridbana. Så idag red vi fram i en halvtimme inne i ridhuset ihop med två andra hästar, sen gick vi ut i paddocken för oss själva och red LB:1 från 1995. Mest för att det är det enda dressyrprogram som piloten kan.

Så ja. Här är vi då, med svart sadel, beige kandar, rödbruna benskydd, grönt schabrak, blå tröja, marinblå byxor och rosa häst, med alldeles för långa tyglar och ingen som helst himla ordning utan fröken. Men fin är hon, den rosa hästen.

image

Imorgon ska vi på’t igen!

image


Comments

Den rosa hästen går på en sorts kurs — 16 Comments

  1. Haha, det är enda dressyrprogrammet jag kan också! LB:1 modell skitgammalt sådan. Eller ja, jag minns kanske 75% av det men saksamma.

    Gamla (urgamla) LC:1 med två varv galopp på “stora mittvolten” minns jag.. eller ja, jag minns bara just den biten av programmet – men det räcker väl?

  2. Det fina med det nya L:C programmet är att det inte börjar med en halt. Man rider “bara” rakt upp på medellinjen och kör på. Stoppen sparar man till slutet. Måste varit någon som tagit den där diskussionen :).

  3. Vänta inte för länge med introducera hindren! Bättre rida dem lugnt och fint i skritt länge så kan ni gå direkt till galopp sen

  4. Å vad är det för fel på gamla ridborgarmärkesprogrammet? Va? Det är det i alla fall möjligt att memorera. För mig. Nästan.
    Men fina är ni. Imponerad av att matte valde en blåsdag att öva natur på. ;-D

  5. Vi har två frågor: Ett,är alla hästarna på ridskolan lusar? Två,vad kallas färgen på rosa damen (på riktigt)? Isabella ?

  6. Med tanke på rosa hästen mycket olyckliga uppsyn tycker jag ni ska skippa det bettet med det konstiga namnet.

    • Hon är sju! Hon var ganska sparsamt riden när hon kom till fröken, och hon är lite sen i kroppen, så hon är ganska grön fortfarande.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *