Om tiden som går och vänner som består

Idag för exakt ett år sen publicerades det här blogginlägget.

Idag för exakt ett halvår sen publicerades det här blogginlägget.

Tiden går fort ibland. Och ibland står den nästan still.

Det blir en ganska stor omställning när man alltid haft häst och helt plötsligt inte har någon. För det blir ju onekligen lite så att man identifierar sig med sin livsstil. Utan den, utan hästarna… vem är jag?

Identitetskriser är inne nu. Sådär när man hamnar i ett vettvilligt stadie av tvångsmässigt karriärsklättrande, försöker reda ut sitt liv, byter köksgolv och spontanköper en blå Hyundai. Det går lite sisådär med att få till något svar på ovanstående fråga med hjälp av medelmåttigt drastiska åtgärder, men man måste börja någonstans. Och det är en väldigt fin blå Hyundai. Även om retrievern är sjukt missnöjd över att vid nio års ålder bli degraderad från baksäteshund till bakluckehund. Fnörf.

Nåväl.

Tidigare i veckan var jag ute en kväll med två gamla kollegor. Vi startade våra karriärer samtidigt, på samma ställe, för ett gäng år sen. Sen dess har vi gått skilda vägar, men genom ödets försorg befann vi oss i samma stad för en kväll och passade på att ta en bit död ko tillsammans och kolla läget. Det är otroligt hur något som en gång började så lika kan utvecklas så olika, beroende på hur man prioriterar. Barn och radhus eller resor jorden runt. Vi väljer så olika, vi följer så olika vägar i livet. Och det är så härligt att mötas igen och känna att gentemot varandra är vi kvar på samma ställe, med samma fina relation som då.

Två dagar senare spenderade jag kvällen hemma med två vänner som hängt kvar från tonårstiden på ridskolan. Kvällen efter ute på stan med en vän som hängt med sen de där första stapplande stegen på samma ridskola. Tänk när man blev skötare på en lektionshäst, vilken lycka det var! Vi ses inte så ofta, men när vi gör det så är det som det alltid har varit. Den sortens vänner.

En vän som bor långt bort har infört telefonkonferens på veckobasis för att vi inte ska tappa varandra. En halvtimme på fredag kväll eller lördag förmiddag, det hinner man alltid med och det är värt så oerhört mycket.

En annan vän skickar världens sämsta ordvitsar i meddelandetjänsten på Facebook. Verklighetsförankring helt utan förankring i verkligheten.

På alla hjärtans dag spenderade jag kvällen med att prata skit med vänner i Los Angeles och London. För hjärtat är inte bara till för en kärlek, det är även till för att vårda sina vänskaper. Nära och långt bort.

Idag har jag varit på middag med ett gäng kompisar i Borås där jag bodde ett par år för ett par år sen. Vi delade stall då men splittrades åt olika håll. Nu ses vi ungefär var tredje månad eller så. Varje gång är det lika roligt.

Imorgon är det måndag. Då måste man gå till jobbet. Jag har inte så mycket emot det, för människorna på mitt jobb är allihop precis på gränsen mellan otroligt bra och otroligt inte kloka nånstans. Jag skrattar på jobbet, varje dag.

Jag tror att det är ganska viktigt att inte definiera sig själv genom andra. Men det är sant som de säger, att man blir som man umgås.

Och med tanke på de människor jag har omkring mig så måste det betyda att oavsett vem jag är, så är jag rätt awesome.

Det är, ursäkta franskan, en jävligt bra början.

———————————————————————–

För att inte ovanstående ska framstå som alltför seriöst så kompletterar vi med en bild på en retriever som just insett att hon blivit degraderad från baksäte till baklucka.

image

Tycker så att säga inte att det är ett smartare val. Alls.


Comments

Om tiden som går och vänner som består — 13 Comments

  1. Hunden är missnöjd, sukt missnöjd…
    Skrattade gott åt den där blicken.

    Blogginlägget där Mulle gör sälen är fortfarande så roligt att det gör ont i skrattmusklerna. Särskilt med tanke på att ett halvår senare så var den där rumpan för trasig…
    Det är gott att se att det fanns the yahoos i hans liv så länge.

    Visst är du awesome. Eller azum som det ska stavas om man är i tonåren.

    • Oj, nu vart det visst missinassenformulering där…
      Det jag menade var att det är härligt att se den där yahoo-dagen och veta att han fick göra såna stolleprov så länge som han fick. Sen gick det inte, och det var sorgligt nog.

      Du är fortfarande azum!!!

  2. För ett halvår sen såg jag faktiskt Mullehästen galoppera på regnbågen på sin väg mot Trapalanda och längst upp göra Yahoos. Då fick jag en tår i ögat, och det är nära nu med.
    Men mest gillar jag att detta inlägg trots allt som hänt är så positivt. Ser alltid fram mot att läsa det du skriver och saknar det om det blir långt emellan 🙂

  3. Är man sent ute så är man… Då har manga redan formulerat vad man ville ha skrivit = håller med allt ovanstående! Å det bestämdaste! Tårar och skratt. Omvartannat och samtidigt.
    Jag tycker matte är Åsam. Väldigt åsam. 😀

  4. Ett inlägg som berör och har så mycket positivt att förmedla. Mitt humör gick upp med flera decibel i en kaotisk tid. Tack!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *