Om sorgen efter ett djur

Det har gått tre månader. Ett kvartal.

Det är en annorlunda sorts sorg. När vi förlorar en närstående människa så är det generellt sett vid en ålder där kroppen inte längre fungerar, eller i förtid genom någon typ av djup tragedi. Det är oåterkalleligt, det är längst bort från vår kontroll.

Med djur är det annorlunda. Dels för att vi vet att djuren oftast kommer att dö före oss. Det är så det fungerar. Och dels för att man i väldigt många fall som djurägare måste vara den som tar ett beslut, vara den som bestämmer att ens älskade vän måste dö. Det är något kallt över det. Något hårt. Något som är kantigt inom en och som förblir kantigt under lång tid. För även om man vet att beslutet är rätt så finns det alltid ett litet tvivel. Tänk om jag valde fel? Jag vet att jag inte gjorde det, men tänk om?

Det är något kallt över det.

Något hårt.

Att ringa och boka en tid. Att planera sin familjemedlems död. Och väntan. Från att beslutet är taget, från att tiden är bokad. Den vakuumliknande tiden som står still och går alldeles för fort på samma gång. Tills den dagen när man först står och väntar, och sen är allt plötsligt över. Och sen är allt bara tomt. Sen är allt bara minnen.

Det är som tre olika sorters sorg. Först sorgen över beslutet, över det som är oundvikligt men kanske inte oundvikligt. Sen kommer sorgen när ens bästa vän försvinner. Sen, efter ett tag, kommer sorgen över allt det som inte längre finns kvar.

Låter det konstigt? Det är ganska konstigt.

Sorgen efter ett djur är svår att förklara för någon som aldrig varit med om det. För det är annorlunda, självklart är det annorlunda. Hur djuren kan stå oss så nära att det känns som själen slits itu på mitten. Man döljer det för andra, nästan skäms lite. Och man söker likasinnade, andra djurmänniskor, som förstår sorgen. Man finner sin tröst där.

Sorgen efter en häst är ytterligare en annan dimension av det hela. Hästlivet som vi lever är ett liv, det är något man gör helhjärtat och som tar tid, pengar och all kraft man kan uppbringa. Man jobbar i åratal för att bygga upp någonting tillsammans med sin häst, ett partnerskap, ett samarbete, en vänskap. Plötsligt är allt det borta.

Man har plötsligt gott om tid, men vet inte vad man ska göra med den. Man har mängder av pengar, men ingenting att lägga dem på som verkar det minsta vettigt. Det är en egen sorg. Hur det som alldeles nyss hade så stor mening i ens liv bara är borta. Hur man inte bara förlorar sin häst, man förlorar sitt hästliv.

Man sörjer ett tag. Det är olika hur länge. Sen kommer det en dag när man reser på sig ur soffan och börjar lägga tid på något. Eller pengar. Oftast båda. Kanske samma sak. Kanske något helt annat.

Det som är det märkliga med sorg är att det är så stort, så livsomvälvande, men det finns ändå inget rätt eller fel. Det finns bara tid.

Jag har två stycken värmeljusstakar hängande på väggen. De är sneda och det verkar komplett omöjligt att få dem att hänga rakt. Men det gör inte det minsta, för de är gjorda av skor riktade för ett par sneda bakfötter. Bakfötter som var så runda att de lika ofta fick ha framskor som bakskor. Bakfötter som visste hur man behöll full kontroll över resten av kroppen när man plötsligt drabbades av en helt okontrollerbar ingivelse att visa sagda skor för molnen.

Det har gått tre månader. Ett kvartal. Det är länge och det är ingenting. Och allt är bara minnen.


Comments

Om sorgen efter ett djur — 33 Comments

  1. Vet precis hur du känner… Dock för en hund, världens bästa hund och bästa vän… Gtårarna samlas när ja läser detta inlägg för sorgen kommer tillbaka… Det är snart 8 år sen jag fick ta det fruktansvärda beslutet….

  2. Nu sitter jag och bölar igen – precis som jag gjorde för tre månader sen… Och precis som då så tänker jag att om jag saknar och sörjer Mullehästen (som bara känner honom och matte genom bloggen) hur hemskt och tomt och sorgligt är det då inte för matte?

    Skickar en stor varm kram till dig <3

  3. Ingen kan formulera sig som du.
    Sitter ocb läser detta med tårarna rinnande. Kärleken till Mullehästen lyser igenom vartenda ord du skriver. Och för mig ger texten massor av tröst då vi i fredags förlorade vår treåriga travhäst som under ett normalt lugn träningspass störttade ner död utan förvarning.
    Frågan för vår del är varför??

  4. Huvudet på spiken som vanligt. Om den där sorgen som inte alla förstår. Och om tomheten… När jag varit tvungen att låta en fyrbent kompis vandra vidare har det alltid funnits ett gäng kvar att fortsätta hästlivet med…. Men jag kommer ihåg känslan när min sköthäst såldes från ridskolan, hur man mitt i saknaden efter hästen liksom hängde i ett socialt vakuum… Om jag inte är Bamses skötare…vem är jag då? Om jag inte har Bamse att pyssla med….vad gör jag då i stallet? Förr eller senare ger det sig, precis som du säger, men det är en jävla resa dit. Tusen lycka till till dig, den bästa matte en häst kunnat ha.

  5. Å fina matte.. Det är så himla stort och så himla fint beskrivet.. Sorgen efter en älskad fyrfota vän är obeskrivlig. Men du lyckas ändå att skriva ner det så bra. Stor kram

  6. Håller fullständigt med dig. Ibland måste man ta svåra beslut som djurägare. Minnena kan ingen ta ifrån dig o dom kan man leva länge på!
    Jag har ju haft turen att träffa din goa häst o dig! Kommer jag aldrig glömma!
    Styrkekramar till dig ❤️

  7. Tre månader kan kännas både som en evighet och som ingenting. Med sorg och alla faser man går igenom känns det som en mix. Du beskriver det så himla bra! Stor kram

  8. Meningen om ljusstakarna och bilderna på armbanden fick mig att börja lipa. De små relikerna som man behåller och som faktiskt hjälper en igenom sorgearbetet. Det finns faktiskt magi i sånt: Du är fortfarande med mig. Jag minns dig.

    Många kramar!

  9. I mars har det gått 5 år sedan jag och min kusin förlorade våra hästar i en stallbrand. Sorgen efter att helt oförberett ha förlorat allt två timmar efter kvällsfodringen har inte gått över helt ännu. Nu snart 5 år senare består min sorg mestadels utav de förlorade möjligheterna med hästen som precis kommit tillbaks från skada och skulle ut på tävlingsbanorna igen. Nu minns jag framförallt de roliga, dråpliga och knasiga stunderna. Sorgen efter de hästar jag fått ta bort är en annan sorts sorg. Där var jag beredd på att de skulle gå. Förlusten av de hästarna var för egen del lättare att acceptera. Jag visste ju när det skulle hända, och hunnit förbereda mig för det. Sorg är en komplex känsla, det känns som en livstid sedan och det känns som igår. Sorgen måste få sin tid och ingen sorg är lik någon annans.
    Du beskriver det hela väldigt bra, och tack för att du vill dela med dig av din sorg till oss läsare. Kram !

  10. Ja, så är det.

    En del av ens hjärta är borta för alltid och där finns ett hål format som en envis klok skimmeltant, en svart lomhörd katt och en råtta med dumboöron. De fattas oss. Sorgen finns kvar och tar sig olika uttryck – även om jag kan komma på mig själv med att inte ha tänkt på henne på hela dagen. Hon finns ändå alltid kvar hos mig. I mitt fall har jag kvar två av hennes barn som är lika henne på varsitt helt olikt vis. Jag har en kolteckning som en kär vän gjort. Jag har minnen och bilder och kärlek och om det finns minsta rättvisa så kommer hon att bära mig den sista biten över Regnbågsbron, när det är min tur.

  11. Du är magisk på att sätta ord på ens känslor till djur. Det här var så hjärtskärande mitt i prick. Att det var 6 år sedan min Häst med stort H fick galoppera vidare känns som en grisblink och alla känslor kommer tillbaka. Det hårda och kantiga, saknaden, skammen över sorgen (det är ju bara en häst, en katt, en hund, ett djur!), och framför allt identitetslösheten. Min livssituation har inte gett mig möjlighet att ta mig an en ny kompis och när folk frågar mig vad jag gör på fritiden så har jag inget bra svar. Väntar? Bidar min tid? Fyller ut tiden med saker man lätt kan skala bort när man inte har så mycket tid över till annat än mockning, träning och blöta betformular i håret. För jag är och kommer alltid att vara hästmänniska. Med eller utan häst. Tack för allt du sätter ord på!

    • Vi djurmänniskor måste stå upp för att det inte är “bara” en häst , katt eller hund. Det är oftast också en livskamrat och en bästa vän. Det tog 30 år innan min livssituation var sådan att jag kunde leta och hitta en ny hästvän, men nu finns hon här, världens finaste Mellis, och vi ska göra det bästa av den tid vi har tillsammans. Hoppas att det inte ska ta 30 år innan du får bli en hästmänniska med häst igen.

  12. Precis så är det… För mig är det ganska exakt år sen jag sände min vackra vita över regnbågsbron. Beslutet togs egentligen redan i april förra året. Men man sköt det riktiga beslutet framför sig… Men den 9’e november förra året ringde jag och beställde tid 3 veckor framåt, för att hinna ta farväl. Men pga omständigheter, fick jag ringa två dagar senare och be dem komma ett par dagar tidigare. Så den 12’e november kl 10.00 släppte jag min vackra vita fri, att springa evigt ung och frisk på de gröna ängarna med sina vänner under uppväxten och livet, som gått före henne – inklusive hennes avkommor.

    Nu kan jag tänka på henne och se bilder på henne, utan att gråta – VARJE gång… Jag kan även sitta på läktaren och i cafét på ridskolan. Men att gå ner i stället är fortfarande väldigt, väldigt svårt…

    <3 kram på er/oss alla som har små och stora hål i våra hjärtan, samt många starkt lysande stjärnor på himlavalvet.

  13. Förstår så väl.. och varje ord du skriver får mitt hjärta att värka av sorg och saknad.. Om man bara fick borra in ansiktet i pälsen en enda gång till och känna värmen och lukten… :'( <3

  14. Mitt förhållande till liv och död förändrades den dagen jag hade makten att bestämma att någon skulle dö. Det är 30 år sedan nu och jag funderar inte längre så ofta på om jag gjorde rätt eller fel. Med den kunskap jag har i dag vet jag att jag kunde gjort annorlunda men det visste jag inte då och ingen kommer någonsin att veta om ett annat beslut varit bättre. Jag litade på veterinären då och det gör jag fortfarande.
    Jag är så övertygad man kan vara att du gjort allt som stod i din makt för att Mullehästen skulle få det bästa livet och det bästa slutet. Jag tänker mycket på det du skrev när du fattat ditt tunga beslut att när de dåliga dagarna blir fler än de bra då är det dags..

  15. Många varma kramar till Matte. Kramar fulla av förståelse. Och styrka. Jag har tagit beslutet fem gånger nu och det är lika svårt varenda gång. Min enda tröst är att de fått somna in, stilla och fint i sin hemmiljö.
    Tårarna rinner för fullt och jag avundas (INTE missunnar!) minnessakerna och alla kort på Matte och Mulle.
    Skapa bra minnen till senare tider. Det missade jag. Nu finns de “bara” i mitt huvud.

  16. var glad över sorgen och saknaden,
    min gamla ponny blev sjuk och magrade av väldigt snabbt, vi ville ge honom en extra sommar, sen en extra höst för att försöka ordna med en plats åt honnom hemma, sen kom vintern och ponnyn var knappt en ponny längre. så mager att hans höft skavde isönder vintertäcket, han åt mängder av mat men tog inte till sig någon näring. efter årsskifftet, 33år gammal fick han somna in, oron, ångesten och alla skuldkänslor för att vi inte vågade ta beslutet tidigare släppte. jag grät inte eller sörjde, då ponnyn varit som död i 2 månader. jag hade sörjd och saknat honnom innan han ens var borta, så när han väl fick somna in så var det bara lyckan att han fått komma till en bättre plats som jag kände. ingen smärta, ingen stress, bara frid.

    så var glad för att du sörjer, det betyder att du tog beslutet i tid och har de goda minnena kvar, var glad att du inte behövde se din älskade vän förfalla.

  17. Så bra skrivet. Jag måste bara låta tårarna rinna. Har inte behövt ta bort någon häst än “bara” 4 hundar och den 5:e börjar bli gammal. Bävar för framtiden, vet att den dagen kommer och den kommer att bli tung. Stor varm kram till dig

  18. Så fint skrivet. Det är inte lätt att sätta ord på dessa känslor som vi som fått lov att ta beslutet känner men nå’n stans nå’n gång vet vi att vi gjorde rätt.
    Styrkekram

  19. Är precis inne i samma fas i livet, att mista en fin underbar vacker vän gör ont..!! Av två onda ting väljer man det minst onda
    Styrkekramar

  20. oh så fint och sorgligt skrivit, tårarna bara rinner, tårar av sorg och saknad för de vi mist för bara lite sen och för de vi mist för längesen. saknaden finns kvar i hjärtat för alltid i en lite vrå, kram till er alla som saknar

  21. Precis så! Mitt hjärtas fröjd och glädje har nu varit borta i 2 år… jag sörjer honom fortfarande varje dag med en klump i hjärtat. För att jag saknar min bästa vän och min så otroligt vackra, underbara häst som jag bara älskade att sitta och titta på.
    Nu har jag ett nytt hjärta, han är 5 månader och sover på mig. Men ibland kan jag gråta för att jag alltid drömt att mitt barn skulle få träffa min bästa vän. Men som du säger, nu är det minnen.. och jag önskar att det inte bara var mina minnen.

    Det är så sant i sången “på 4 ben går den som jag gillar allra bäst…. att aldrig nånsin skiljas ifrån min lilla häst…”

  22. Trodde sorgen lagt sig men den väller upp och över när jag läser och ser din fina hyllning till din vän.
    5 september 2015 var 32 år av äventyr, vänskap och glädje över. Så tacksam över att ha fått dela livet med denna älskade, kloka, starka och känsliga häst. Ynnesten av att få se mina barn växa upp tillsammans med honom och därefter lyckan att presentera två barnbarn för honom. Han blev 35 år och efterlämnade fantastiska minnen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *