Om hästmänniskor

Varför är vi så himla konstiga för en del? I Sverige finns det cirka en halv miljon hästmänniskor. Det är Sveriges näst största ungdomsidrott. Det finns över 360 000 hästar i landet. Det måste vara nästan omöjligt för någon enda människa att inte ha någon koppling till någon som har koppling till ridsporten. Ändå ser folk ut som de har mött en alien när man avslöjar sitt förskräckligt märkliga val av hobby. Eller val och val, frågan är hur många av oss som aktivt valt hästarna. Vi har nog mest hamnat här, för att det är här vi hör hemma.

Det börjar ganska stadigt i grundskolan, med de sköna typerna som ska ge sig på att skämta om hästar, om att vi inte ska leka med maten, om att vi luktar hästbajs. På så många nivåer kan man önska att det lättar med åren, men nejdå. Det blir möjligen lite mindre skränigt, men det är samma skämt om korv och McDonalds. Och nej, jag skrattar inte. Inte för att det inte är roligt, det kan säkert vara fyndigt ibland. Utan för att vi har hört det förut. Om och om och om igen. Snälla människa, om du nu nödvändigtvis måste förlöjliga min livsstil, kan du inte åtminstone försöka vara lite originell? Det var nästan lite uppiggande när hästköttsskandalen uppdagades och häcklarna fick lite nytt material. Om det inte vore för att de alla drabbades av total panik över att de faktiskt kanske råkat äta hästkött. Då var det tydligen inte mat längre. Det är svårt att hänga med i svängarna ibland ska ni veta.

Att växa upp i hästvärlden är inte enkelt. Det finns en romantiserad bild av en rosaluddig värld där småflickor flätar svansar och pussar ponnyer på mulen. I verkligheten är det sparkar och bett, skitigt slitgöra i timtal, starka hierarkier och orimliga mängder lera. Det handlar om att lära sig säkerhetstänk, att stå på sig, att hitta sitt sociala samspel.

Vi har ingen chans mot hästar rent fysiskt. Om hästen får för sig att dra iväg så är man relativt körd. Vår enda chans är att vara mentalt starka nog att med vår inställning och vårt kroppsspråk tala om för hästen att den helt enkelt inte ska få för sig något sånt. Det är jag som bestämmer här. Det är jag som är störst, det är jag som är starkast, därför är det jag som bestämmer. De flesta hästar köper det om man bara tror på det själv. En häst är ett halvt ton muskler till en hjärna stor som en apelsin som kan bli livrädd för ingenting. Det handlar inte om vad som händer om man vacklar, det handlar om att man helt enkelt inte vacklar alls. Och det lär man sig. Ofta den hårda vägen.

Man lär sig helt enkelt att stå emot det som i teorin verkar fullkomligt vansinnigt. Och så går det ändå. Sen tar vi med oss det ut i resten av livet och står upp för oss själva.

Hästarna lär oss så mycket mer än kunskap om hästar. Som uppvuxen i ett stall får vi snabbt lära oss att kunskap är en styrka och att man ska respektera den som kan mer, oavsett om hon eller han är äldre eller yngre. Vi får lära oss att säkerhet inte är ett skämt och aldrig ska förbises, men vi får också lära oss balansen innan säkerheten övergår i försiktighet och feghet.

Även mer konkreta saker som rakt av fyller en funktion till exempel ute i arbetslivet. Jag höll ridlektioner för att jag älskade hästar och hade något att lära ut. På köpet lärde jag mig att det är helt ofarligt att prata inför folk. Jag kan byta däck och backa med släp. Jag kan städa avloppsbrunnar och vet skillnaden på olika sorters grus.

Ett av mina första sommarjobb var som ridlägerledare för nybörjarbarn på en ridskola. Det var tjugo barn i lågstadieålder, tio sommartjocka hästar som antingen lattjade runt för glatta livet eller tyckte att de hade semester och inte tänkte göra ett skvatt, det var tio medhjälpare i form av hormonstinna pubertetsmonster i åldrarna 13-15, och utöver detta var det föräldrar till samtliga tjugo barn som skulle hjälpa till eller ha åsikter. Jag var arton år och jag insåg ganska snabbt att antingen får jag folk att lyssna på vad jag säger, eller så kommer det här bli en situation som får begreppet pandemonium att likna en försiktig nysning på tvären. I det läget kan man inte backa, man kan inte vackla. Hästsport är aldrig riskfritt ens när man gör rätt, och om man gör fel kan det bli farligt på riktigt. Man måste göra rätt. Och i det här läget var jag den som visste vad som var rätt.

Idag jobbar jag i en starkt mansdominerad bransch där jag generellt sett alltid sänker medelåldern avsevärt vid de flesta sammankomster. Jag har en tjänst som innebär att jag måste kunna gå in i ett rum fullt med medelålders män och övertyga dem om att det är jag som har rätt. Man kan tänka sig att den kan vara knepigt för en kvinna i trettioårsåldern, men jag lovar, efter ovanstående jobb de där somrarna för längesen så är det här en promenad i parken. Jag är inte speciell på nåt vis, jag är inte extra duktig eller extra bra. Men jag är uppvuxen i ett stall. Jag har hästarna att tacka för det.

Men den viktigaste lektionen som hästarna lär oss är antagligen att crash and burn bara innebär att man måste tillbaka upp i sadeln och ge sig på’t igen. Både bokstavligt och bildligt. Med eller utan bruten fot.

Det har hänt något med ridsporten i media de senaste åren (jag säger ridsport nu och inte hästsport, för till exempel travsporten står där det har stått statusmässigt). Väldigt länge var ridsporten i princip osynlig, stora framgångar gav en liten notis på sportbilagans fjärde sida. Men plötsligt syns vi. Kanske har någon förstått hur många vi är. Kanske har någon förstått hur mycket pengar som är i rullning. Kanske blev det ett uppvaknande för alla när Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Det pratades om röstkupp, om felaktiga metoder, det ifrågasattes hur en RYTTARE kunde vinna FOLKETS pris?

Vi fuskade inte. Vi är bara jäkligt många. Fråga Lasse Anrell.

Vi är ganska splittrade inom hästsporten, det finns många olika grenar och antagligen lika många åsikter som det finns hästar (eller fler, jag vet många som har fler åsikter än en om lite allt möjligt). Det är ganska ofta det blir ett helveteshål av skitsnack och konflikter, men egentligen är vi som en stor, dysfunktionell familj. Måhända att vi bråkar sinsemellan, men fan ta den som kommer utifrån och talar nedsättande om våra telingar. Då står plötsligt en halv miljon människor vända åt samma håll. Det är ett hett tips att inte stå i vägen.

Men vi har en skyldighet där. Oftast handlar fördomar om okunskap. Och vi har kunskapen. Det är bara genom att förmedla den som vi kan få förståelse för det vi håller på med. Det är bara så vi kan sluta framstå som aliens.

Förklara varför vi gör det vi gör. Förklara det fantastiska med att ha ett samspel, att styra ett halvt ton stort djur. Att hoppa högt, dansa i dressyr, galoppera fort som vinden. Nå nya mål, överträffa sig själv. Att utmana det lite hisnande från hästryggen. Och att få fyrbenta vänner. Förklara glädjen med att få en sölig betformule i håret, att mötas av ett gnägg i hagen efter en lång dag eller att återigen hitta halm under badrumsmattan. Att det är värt att bli smutsig, kall, trött och öm överallt, att aldrig ha tid eller råd med något annat.

Att vara hästmänniska är inte en hobby, inte en sidosyssla. Det är en livsstil. Och man slutar aldrig att vara hästmänniska. Man kan ha pauser, definitivt, av olika längd och frekvens. Men hur man än vänder och vrider på det;

En gång hästmänniska, alltid hästmänniska.


Comments

Om hästmänniskor — 61 Comments

  1. Bra skrivet. Vi här som hållit på med hästar känner igen oss. Ridskolor och ridläger är det som gör barn till vuxna med empati och ansvarskänsla. Och som sagt… Lasse Anrell upphör nog aldrig ångra sitt korkade uttalande. Det var liksom han som började medias skifte gentemot hästsporten, tror INTE det var hans avsikt. He he karma is a bitch

  2. Bra skrivet Helena

    Det som också kan nämnas är att umgås med hästar är friskvård med.
    Samt att barn med exvis ADHD och Aspberger blir väldigt lugna och koncentrerade av att rida.

  3. I en av mina hästpauser träffade jag en raggsocka som snorade på min tröja. Ingen fattade varför jag gick omkring och var lycklig över det resten av dagen.

  4. Jag undrar om inte mycket beror just på att det är en så tjejdominerad sport, i basen.
    Tjejer förväntas inte ta plats, inte synas och i stallet så gör de ju de. Blir starka, självsäkra,kunniga människor som vet vad de gör och inte är beroende av killar, föräldrar, eller andra som försöker tala om för dem vad, vem och vilka de är. Det kan vara lite skrämmande.
    Undrar hur många av de där föräldrarna som blev riktigt förvånade över att du som artonåring tog din självklarar plats som ledare. Många, många är mitt svar.

    Själv tillhör jag dem som var ryttare och hästtjej ett tag, men som inte fortsatte så länge. Idag är jag för stor och tung för ridning, istället har jag tre hundar. Samspelet med varelser av en annan art är lika fascinerande för det, och min valp är en greyhound, man springer inte ikapp henne, alltså måste hon lyssna och lyda.

    För övrigt var Mullehesten en väldigt söt ren.

  5. Jag stör mig oerhört på medias styvmoderliga behandling av ridsporten. Under mitt tio år långa uppehåll har inte mycket hänt, förutom då programmet Ryttareliten i våras (namninsamling för att få SVT att göra en säsong två pågår f.ö. för fullt på namninsamling.se). Det är sorgligt att en så stor del av befolkningen osynliggörs på det sättet. Jag vill få höra senaste nytt om min sport OCKSÅ på sportnyheterna, jag ger nämligen blanka dän i de senaste Speedway-resultaten eller om Zlatan gjort mål i nån match i Frankrike… Tack för att du lyfter den här frågan, Helena! Det behövs.

  6. Jag imponeras varje torsdag av en späd liten tjej som ser ut att vara tolv år, men hon är nog (kanske) 18. Hon har råkoll, är uppmuntrande och flexibel när det är lämpligt, men mycket bestämd när det behövs. Hon är ridinstruktör åt en grupp tjejer, bland annat ett nioårigt barnbarn, som snart är inne på sitt tredje ridskoleår. Går inte att beskriva hur mycket det betytt för henne!

  7. Du är så otroligt bra, jag ler som en galning och gråter lite, samtidigt. Hästlivet är så himla mycket glädje och kärlek blandat med enormt slit, träningsvärk och mängder av lera, men få människor verkar förstå sig på vår sport. Tack för att du berättar! Kram till dig <3

  8. Halleluja amen. Inte för att jag tror att det GÅR att förklara för någon som inte är i det. Framförallt så går det inte att förklara för nån som inte vill förstå.

    Jag har btw träffat på en i vuxen ålder som trodde att han kunde flörta med en man ska inte leka med maten kommentar. Nånting om hamburgare var det…
    Idiot.

  9. Väldigt bra skrivet!

    Jag var hästmänniska i mitt tidigare liv, men har lagt ridningen på hyllan för mååånga år sedan. Dock tjuvläser jag hästtidningar då och då, samt gillar ridsport på TV. Jag känner ju hästen röra sig under sadeln, fast jag ligger i soffan och jäser. 😉

    Det är precis som du säger; en gång hästmänniska, alltid hästmänniska.

  10. Nu gråter jag, igen! Du fångade verkligen den speciella hästmänniskokänslan. Dessutom skrev du som vanligt så klokt och genomtänkt. Jag önskar att våra unga hästtjejer verkligen förstår och orkar stå upp för det de kan och står för. Häromdagen sa min 15-åriga medryttare “Jag undrar vem jag varit om jag inte varit en hästtjej?” Samma goa tjej givetvis men kanske inte med den insikt och ödmjukhet som hon har nu. Kloka Amanda <3 och kloka Helena. Ni berikar mitt liv!

  11. Hear, hear!
    (The correct term is, “hear, hear!” It is an abbreviation for “hear, all ye good people, hear what this brilliant and eloquent speaker has to say!”)

    Håller med i allt. Men kan inte lägga till att några av oss blev ganska snabba i käften och lärde oss att svara bitande. Och att det inte gick att sätta sig på oss!
    Blev glatt överraskad härom året då en tillfällig kurskamrat kommenterade apropå mitt hästintresse: “När jag får in ansökningar till en tjänst kollar jag alltid om de hållit på med hästar. De tjejerna läggs högst upp i urvalet för de kan arbeta och ta order. De är inte rädda för lite skit. Och de kan stå upp för sig och säger ifrån när det är något de inte gillar eller förstår. Åsså reder de själva ut tjejbråken ;-)” Han har fattat grejen och han har en position där den kommer till nytta.

  12. Blir lite avundsjuk, själv växte jag upp i ett kallt & skitigt garage, vanligtvis krypande under en eller annan rosthög. Efter att under tiotalet år lärt känna diverse hästar & hästtjejer kan jag inte annat än hålla med, och känna mig ödmjuk. Ni är fantastiska!

  13. Så sant allting. Jag tror att många som inte rider är rädda för hästar och förmodligen vill förlöjliga det lite istället , för att slippa erkänna att de tycker hästar är farliga och läskiga. För som sagt var; det är stora tunga muskelpaket som därtill är väldigt lättskrämda. Men en sån jäkla fantastisk känsla när man sitter där uppe och får den att lyssna på minsta lilla förflyttning som lilla jag gör!! Den känslan slår ALLT! Jag har tagit mina pauser från hästarna,både längre och kortare. Men jag säger ALDRIG att jag slutat. För jag kommer ALLTID tillbaka till hästarna och ridningen igen.

  14. Håller med ovanstående!
    har en i släkten som jobbar inom armén som varti med om otaliga kullar med nykläckta 18/19-åringar som ska göra lumpen. Han sa att det bästa som kunde hända var att en hästtjej/hästkille fanns med i en grupp. Diciplin och ordning som man annars måste lära ut i 6 månader tog bara några veckor – och hen som haft stallet som bas hela sitt liv blev oftast den självklara ledaren 🙂

  15. Bra skrivet! Jag tror också att det handlar om rädsla och nervositet när man förlöjligar ridfolk. Särskilt starka tjejer skrämmer livet ur många – både män och kvinnor. Då är det skönt att förlöjliga och förminska dem eller göra dem osynliga.
    Jag minns att jag ofta på idrottslektioner och i andra sammanhang tänkte att “det finns ett område jag skulle klå er med råge i. Ett som är mycket hårdare än det mesta.” Synd att dessa starka människor så sällan får uppskattning för sin kunskap och skicklighet!

  16. Mycket bra skrivet! Stor igenkänningsfaktor 🙂

    Jag kommer även och tänka på det man alltid fick höra när man kom upp i övre tonåren och började dejta killar. “Jaså du håller på med hästar, då kanske du vill rida på mig då…höhöhö”. Nej, det var inte många som fick nöjet att bli provridna efter den repliken…

  17. Jättebra skrivet – du har då rätt! Tror dock vi behöver kolla över sifferstatistiken – har för mig att det är nåt lurt med att ridsport skulle vara andra största ungdomsssport. Siffror är bra när man t ex ska hävda sig bland dem som inte vet!

  18. Jätte bra skrivet, absolut. Men jag kan ju tycka, tjejsport? Nae det är det faktiskt INTE, det är en könsrullande sport med både killar och tjejer. Om jag får säga mitt så tror jag det är killarna i ridsport som får ta så mycket mer skit av allmänheten när de håller på hästar än vad tjejer får göra. Varför? Jo, för att sådna som faktiskt kallar det tjejsport.

    • Jag har inte skrivit tjejsport? Jag har skrivit att det är en fördom att det är för småflickor och jag har beskrivit min upplevelse som ung kvinna från hästvärlden, mest för att jag är just en sådan. Vad är det du ser i min text som jag har missat?

  19. Jag har läst liknande blogginlägg och de har alla varit bra, men ditt är också mer komplett. Inte förrän jag läste det du skrivit och alla kommentarer har jag tänkt på eller förstått varför många män (särskilt utomlands) ser mig som så annorlunda, fascinerande, rapp i käften och stark men samtidigt varm och empatisk. Nu förstår jag att det i stort kommer från mitt hästliv.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *