Bakom mina solglasögon…

Så vi försvann lite. Först radiotystnad och sen försvann hela bloggen. Sånt kan verka lite skrämmande, men vi lovar att om bloggen försvinner på riktigt så säger vi till först. I annat fall kan ni tryggt räkna med att det beror på olika typer av klantighet.
Nog om det.

Man skulle ju rimligen kunna tro att vi har latat oss hela sommaren. Men det är nog snarare tvärt om, det har varit fullt upp på alla nivåer. Retrievern har lärt sig sniffa rätt på godis i vatten. Valpet har fått en ny boll och planerat en resa. Människan drabbades av hat mot allting och gick ner drygt tio procent av sin kroppsvikt. Vi besparar er historier kring det av två enkla anledningar. För det första finns det en förskräcklig massa viktbloggar, det här är inte en av dem. För det andra så är det redan en fullgod mängd svordomar på den här bloggen, det finns helt enkelt inte utrymme för fler. Och utan svordomar skulle det inte bli en korrekt återgivning av verkligheten, och så kan vi ju inte hålla på.

Den rosa hästen har haft en full sommar. När hon har varit ledig på jobbet har vi satsat på att leka så mycket som möjligt (man får ju passa på). I detta har bland annat ingått att se vad som händer om man skolar om den rosa hästen till hopphäst. Hur svårt kan det vara, liksom.

Efter ett par lektioner med en vän som extrafröken så börjar vi känna att vi börjar behärska det här med hoppning. Eller ja, den rosa hästen börjar fatta hur man gör över hinder. På gott och ont börjar hon också förstå att det är ganska roligt. Följden blir att sprången över hinder är rätt snygga, sen är det noll koll kokosboll mellan hinder. Hallå eller?

Extra roligt blev det när vi bestämde att vi skulle hoppa dagen efter två dagars ihållande hällregn. Den nya utebanan är suverän, hållbar och väldränerad, men när västkustregnet slog till på riktigt fick den se sig besegrad och en fjärdedel av banan låg tillfälligt under vatten i något dygn innan dräneringen hann ikapp.

“Vafalls?” sa den rosa hästen och glodde misstänksamt på den gigantiska vattenpölen. Hon är ganska bra på att glo misstänksamt. Så piloten bestämde att det är läge att vara lite pedagogisk och låta den rosa hästen nosa lite försiktigt på vattnet. Det gjorde hon. Och tog ett steg ut. Sen ett steg till. Sen vägrade hon gå upp ur vattnet. Vattenpölar är tydligen det bästa sen skivat bröd. Pust.

Banan var byggd så att vi smidigt skulle kunna svänga innanför vattnet efter hindret. Den rosa hästen rivstartade på motsatt kortsida, klippte 80 cm oxer som en speedad groda och drog vidare i fel galopp med bredsidan först för att finta piloten och få springa runt i vattnet. Jomensåatteh…

Det är ju fint att hon tar lite initiativ…?

Nåväl, dagen efter hade vattnet sjunkit undan och ridbanan återgått till sin normala tråkighet. Och plötsligt så känns det som innan kändes som noll koll ganska civiliserat. Vi börjar eventuellt bli bra på att hoppa. Tänkte vi. Ända tills vi red en markarbeteslektion för vanliga fröken, då kom vi ner på jorden igen. Ähem. Den rosa hästen var inte heller nöjd, efter hopptillfället när hon hade sån yster kontakt med sin inre sjöhäst så beslutade piloten att om det ska hoppas mera så ska det betslas upp först. Så hon fick ett kimblewick att gnaga på. Inte helt nöjd.

På ett helt annat ämne så har vi misstänkt att den rosa hästen inte ser så bra i solljus. Eller rättare sagt, hon tycker solljus är för ljust, så hon blundar. Och då blir det ganska svårt att inte snubbla, speciellt om man är en ganska snubblig sort redan innan.

Frågan är då vad fasen man gör. Solglasögon för häst? Polisvisir? I ett anfall av problemlösningsanda så åkte piloten och köpte en vanlig flugmössa av enklare modell, utan öronskydd. Mer som en ögonmask. Det mörka nätet i den kanske kan agera som lite “solglasögon” för ljuskänsliga blåögda djur?

Ja, se på fasen, det verkar hjälpa. Plötsligt är snubblandet reducerat med mer än hälften, och ridpassen känns plötsligt lite mindre som en kamikazesport.

Vi borde ha fattat det från början. Den rosa hästen är ju ganska cool, det är ju sjukt coolt att ha solglasögon. Faktiskt.

Saker man kan göra på en tisdag

Tisdagar är ju erkänt halvtrista dagar. Men om man livar upp sin tisdag lite så kan det muntra upp hela veckan. Så vi tisdagslekte lite. Det tyckte den rosa hästen var eminent.

Hon har hoppat några gånger i sitt liv nu, men är fortfarande i någon sorts upplärningsfas. Själva hindren går jättebra numera (utom när piloten tänker så mycket framåt att piloten glömmer tänka uppåt, då springer vi nämligen lite tvärs igenom hindret. Höppsan.). Däremot känns det lite (okej, mycket) som att den rosa hästen ska välta varje gång vi svänger. Det har ju hänt att hon har vält på riktigt, så det är ju svårt att veta, liksom. Dessutom börjar hon tycka att det är jätteroligt, så hon kör ut innerbogen och kör helsidesvändning mot närmsta hinder. Det är väldigt ostrukturerat. Känns det som. Men det ser tydligen ganska strukturerat ut, det är alltid något.

Vi behöver dock skaffa en martingal. Rosa giraff, och så vidare.

Dagen efter, onsdag, hade vi dressyrträning. Vi tränar så mycket nu att vi högst sannolikt kommer att vara superstars inom kort. Dressyrträningen var i grupp, det är tryggast så. Vi gjorde lösgörande övningar, mycket öppnor och slutor och tempoväxlingar i alla gångarter. Vi var sådär bra den här gången. Skritten gick fint, sen tröttnade den rosa hästen och ville hitta på andra saker, och piloten var trött redan innan. Men man kan inte vara på topp jämt, hur skulle det se ut egentligen?

Ordning och reda i dagarna tre

Dagen efter tävlingen var vi fortfarande uppe i det blå, och det mesta av utrustningen hade torkat. Vilket var tur det, för det var dags för årets sommarkurs (för piloten, den rosa hästen har många fler sommarkurser att gå till).

Sommarkurserna innebär tre dagar med två pass ridning per dag och lite fika emellan. Intensiva grejer alltså. Dessutom hög nivå på det hela. Vi är båda lite till oss för att vi får vara med och leka med alla de duktiga barnen.

Första dagen ösregnade det, så vi fick klämma in sex ekipage i ridhuset. Det är alltid lite ångestladdat med den rosa hästen, eftersom hon är dubbelt så lång som alla andra och tar likaledes mycket längre kliv. Men nu har hon ju sin nya fantastiska kroppskontroll, så vi kunde minsann springa runt precis lika långsamt som de andra. Win. Dagens övningar var kadrilj och piaff. För att vi gillar udda kombinationer, kan man tänka.

Den rosa hästen är ju inte riktigt på piaffnivå än, utan mer i närheten av avancerat tramp. Hon har förstått att vi vill NÅGOT mitt mellan stopp och gå, hon är bara inte helt hundra på VAD det är vi vill. När vi jobbar med trampet går den rosa hästens hjärna förmodligen ungefär såhär:
“Okej. Jag ska inte gå framåt. Jag ska inte gå bakåt. Åt sidan? Nehej. Åt andra sidan? Nä, inte det heller… Stå still? Nej? Men gå uppåt? Jag ska gå uppåt? JAG SKA GÅ UPPÅT! JAG KAN GÅ UPPÅT! JAG KAN GÅ UP…JAG KAN INTE GÅ UPPÅT!!!” *vält*

Och sen får man lägga ett varv i trav och samla ihop sin utspillda rosa häst. Men vi fick faktiskt till det riktigt bra ett par gånger och utförde flera steg av något som i alla fall på avstånd skulle kunna liknas vid piaff. Må vara att kroppen inte alltid hänger med, men viljan, det har hon. Och vi kommer närmare varje gång.

I kadriljen fick den rosa hästen gå först, bredvid den gula hästen. Det tyckte de var så roligt att de sprang så fort att de vita spanska damerna som gick sist fick sprattla för allt vad tygen höll. Spekulationer förekom om att minst en av dem gick ner minst fem kilo på en kvart.

Andra passet för dagen fick den rosa hästen (som trots allt tävlat dagen före) ledigt, och piloten (som också tävlat men lite fick skylla sig själv) fick istället åka spanskt mumintroll. Det är en oerhört skojig liten häst som växlade mellan att kämpa så det rök ur öronen och att ljudligt be piloten att dra dit pepparn växer. Hon hade ingen som helst aning om varför hon skulle springa på stället, liksom. Då kommer man ju ingenstans. Och det kan man väl för all del förstå.

Dag två var vädret bättre och fokus flyttat från stillsam trav inne till svettigt galoppjobb ute. Dagens övningar var förvänd galopp och piruetter. Den rosa hästen, som ju numera titulerar sig LA-utbildad, körde förvänd galopp som hon aldrig gjort annat. Trygg och stabil marscherade hon runt i önskad galopp utan att sprattla och byta och ha sig som de högre utbildade hästarna roade sig med. Ibland är det skönt att vara på lagom nivå! Fröken tyckte till och med att hon såg vuxen ut. Det är ju inte klokt så bra.

Nästa pass var det dags för piruettjobbet. Det gjorde vi genom att köra kvarts bakdelsvändning i galopp på små fyrkanter. Det var inte direkt den rosa hästens gren. Hon fick inte alls ihop vad vi höll på med, och piloten var inte tillräckligt kvick eller stark för att hjälpa henne. Så det gick ganska dåligt. Vi gjorde lite mer förvänd galopp istället, så vi kunde återgå till att känna oss bäst i världen.


Tredje dagen hade vi tydligen avancerat igen. Dagens övningar var lite mer förvänd galopp (nu på tuffare linjer), samt fattning ur ryggning och galoppombyten. Den förvända galoppen hade vi ju redan konstaterat att vi är bäst på, där kunde vi återigen passa på att glänsa lite. Fattning ur ryggning går också ganska hyfsat nuförtiden. Där har vi båda fattat hur man gör, så det är mer en fråga om kroppskontroll och styrka. Vi jobbar på det. Och det går helt klart åt rätt håll.

Sen skulle vi träna byten. I bytena, precis som i piaffen, så har den rosa hästen kopplat att det är något hon ska göra, men hon har inte riktigt fattat vad. Först går man i ena galoppen. Sen går man i andra galoppen. Men hur hamnade man där? Hon löser det hela genom att kasta sig åt det nya hållet och sprattla med alla benen så mycket hon kan, och därigenom byta galopp med alla fyra ben samtidigt. Det blir…lite rörigt. Men för all del löser vi uppgiften. Vi får kanske bara finputsa lite (mycket) på det hela. Det blir säkert bra.

Titta, här kan ni få se film från första och tredje dagen. På lite alla möjliga hästar. Man känner igen den rosa hästen på att hon är rosa och att piloten är fullkomligt bortkommen. Hon är med mest hela tiden utom i första klippet där piloten rider Mumintroll. Håll till godo.

Några dagar senare (i söndags) tränade vi WE. Värsta hårdträningsveckan. Vi har inga bilder från det hela, men kortfattat kan man säga att det regnade, för det ska vi tydligen träna på nu, och den rosa hästen var fantastisk. För det är hon tydligen nu. Mer än vanligt.

Den rosa hästen i LALA-land

Efter en rehabperiod som gått ut på att piloten måste hitta (och träna) sina djupa bålmuskler i kombination med en igångsättning där vi båda varit tvungna att ta tag i vårt mycket tråkiga skrittarbete (snark) så har vi nu hittat ett läge där piloten nästan kan rida och den rosa hästen är i sitt livs form. Hon är på riktigt typ en halvmeter kortare vid ridning. Vi misstänker att hon har vuxit klart och helt enkelt börjat hitta sin kropp. Man ska inte underskatta skrittarbete. Om det bara inte var så mögligt tråkigt…

För att fira detta åkte vi på utflykt. Vi gillar ju utflykter. Det var dessutom första gången som den rosa hästen fick testa sin nya åklåda i skarpt läge. Hon tyckte väldigt mycket om den och gick snällt på i båda riktningar. Fronturlastning kan ju vara det bästa sen skivat bröd. Borta är tiden med trassel vid lastning. Hoppas vi.

image

Utflykten var en Pay&Ride i WE som hölls ganska nära hemma. Skönt att vi inte alltid behöver åka tvärs över landet! Det hade naturligtvis hjälpt om piloten litat på Pink Pony Crew istället för GPSen, för vi råkade köra fel väg. Dumma GPS. Så det blev lite längre än beräknat, men så går det ibland. Den rosa hästen fick i alla fall åka lite färja, det var spännande.

När vi kom fram fick den rosa hästen stanna hos delar av Pink Pony Crew som klädde på henne alla fina kläder, medan andra delar av crewen vallade den fnorkiga piloten (som fick klä på sig själv, tacksåmycket) runt banan. Det var en ganska stor bana, det gillar vi. För det är en ganska lång rosa häst, även i sin nya form.

image

På tidigare tävlingar vi har varit på så har alltid framridningen varit vårt största problem. Antingen på grund av den rosa hästens ovilja att ha främmande hästar härjande omkring sig, eller på grund av underlag och yttre omständigheter. Naturligtvis var det samma sak idag. Framridning är inte vår sport helt enkelt. Nu var det en väldigt stor framridningsbana, så vi fick för all del gott om plats. Och det är juni, så det var inte direkt någon isbana heller. Istället började det regna halvvägs in i framridningen. Och inget snällt litet duggregn heller, utan mer storm-regn-på-tvären-västkust-väder med ursprung antagligen i norra Sibirien. Det var helt överjävligt. Den rosa hästen, såhär års helt utan päls, ville åka hem till Portugal, tack. Och piloten ville åka med, tack. Men det hade vi inte tid med, för vi skulle ju tävla. Vi har dock aldrig varit så nära passage som när vi var tvungna att rida i den motvinden.

För att göra det hela ännu roligare hade vi fått för oss att det är dags att börja rida LA. Det är typ samma sak som LB, fast man gör det mesta i galopp istället för trav. Vi har helt enkelt bestämt att den rosa hästen kan galoppera nu. Marsch!

Eller nä. Men träningstävling är träningstävling, det är ju kul att testa liksom.

När vi gick in på banan började det regna ännu mer. Den rosa hästen övervägde att springa hem igen, men trots sin fagra behåring är hon en kämpe, så när piloten bad snällt så ställde hon upp ändå. Om än lite suckandes. Och iväg i galopp gick det.

image

De första tre hindren gick hyfsat, tyckte vi allt. Sen kom vi till det fjärde, som var en bro. Nu har ju den rosa hästen aldrig egentligen brytt sig om broar, hon brukar tycka de är rätt spännande. Men den här gången, precis när vi skulle gå på bron, så tilltog regnet med förnyad styrka. Ingen vill gå över en bro om det innebär att någon kommer spraya en med kallvatten i nyllet. Faktiskt. Men när man är på tävling får man inte göra som man vill, det har den rosa hästen räknat ut. Man ska göra som piloten säger. Och piloten sa gå över bron. Piloten sa inte HUR man ska gå över bron, piloten sa bara ATT man ska gå över bron. Piloten får skylla sig lite själv där.

image

image

image

Såatteh.. ja.

Men sen rullade det på riktigt bra. Dubbelslalom med nästan rätt sorts byten, enkelslalom i en galopp, med mera. Tjuren var ofarlig, så som den brukar vara för rosa hästar (dock var hon lite skeptisk mot den ena tunnan av någon outgrundlig anledning, men den kanske förolämpade hennes mamma eller något, svårt att veta ibland).

image

image

image

Vi tog oss igenom alla möjliga svårigheter. I galopp. Som en riktig LA-häst. Vi blev nog lite förvånade båda två. Till slut hade vi bara hopphindret kvar innan vi var i mål. Och det är ju inga större problem numera. Vi har tränat, den rosa hästen gillar att hoppa. Så när hon fick syn på hindret blev hon jätteglad och sprang emot…och en ny regndusch kom, rakt i nyllet, så vi duckade båda två och missade hindret! Sabla väder! En liten volt fick vi lägga så kunde vi hoppa över och gå i mål.

image

Så nesligt när vi klarat hela banan i övrigt, i LA och allt. Vi ville ju väldigt gärna få en clear round-rosett. Och eftersom det var träningstävling och vi inte hade haft något större trassel med något hinder så frågade vi domaren extra snällt om vi kanske kunde få prova igen. Och det fick vi minsann! Hurra för välvilliga arrangörer! Så vi gav oss genast ut på en ny runda.

I den rosa hästens värld rider man ju alltid banan två gånger. Den första gången lugnt och prydligt, då gör man som piloten säger. Men den andra gången, då ska det gå fort. Och då är det visserligen piloten som talar om vart man ska, men det är den rosa hästen som löser uppgiften.

Hon trodde helt enkelt att vi hade startat speeden, och agerade därefter. Det var bara för piloten att hålla i sig när vi sladdade runt, sprattlade över bron (lika hal den här gången, fnork), välte runt i olika sorters slalom, höll på att missa att ställa ner kannan på bordet på grund av rivstart, etc etc. Men i den farten var det inte tal om att missa något hinder, regn eller ej. Så även om det inte blev lika snyggt i andra vändan, så tadaa:

image

Alltså, denna rosa häst. Vilken fantastisk individ hon är. Och kan numera stolt titulera sig utbildad till och med LA i Working Equitation.

image

Bilderna i inlägget som är märkta LottaK kommer från den fantastiska fotografen Lotta K, vars Facebooksida ni hittar här
Övriga bilder kommer från olika medlemmar i vår fantastiska Pink Pony Crew! <3

 

Re-ha-bil-i-te-ra

Alltså. Man är ju så sjukt noga när hästen ska rehabiliteras, men när det plötsligt handlar om en själv så är det visst inte lika noga. Då blir det mer lite som humöret och dagsformen faller sig. I det här fallet den rosa hästens dagsform.

Nu är det ju inte så att den rosa hästen inte har haft något att göra, hon har gått till jobbet och skött sig fint. Vilket också innebär att hon är i en utmärkt form. Som hon tycker att piloten också borde vara i, helst igår. Även om hon är lite nöjd med att piloten är tillbaka så är det ju lite tråkigt att bara skritta, liksom.

I sann diplomatanda bestämde piloten således att hoppa kan vi ju göra, för då står man i fältsits och behöver inte använda ryggen så mycket (haha). Sen kan man kanske inte bygga hinder utan rygg, men äeh… Man kan ju börja på lagom höjd!

Göra hopphäst av den rosa hästen alltså. Hon är i alla fall med på tåget. Så kan vi säga.

image

Bommen låg där av andra anledningar. För all del. Men när man är lite handikappad i byggsammanhang gäller det att maximera.

 

Alla sorters roligt kan man ha!

image

Ända tills den rosa hästen plötsligt drabbas av akut clownfot och snubblar över sina egna fötter, står på öronen på ridbanan och får skrapsår överallt. Med en annan pilot som tack och lov klarade sig helt oskadd. Nu har den rosa hästen ledigt tills helgen är över så hovslagaren kan komma och ordna upp det hela.

Så länge går vi på promenader och kollar läget i närområdet. Det är säkert nyttigt för oss båda två.

image

Varde ordning!

Sådärja, då ska vi se om vi inte kan dra igång det här igen. Även om vi får dra igång i skritt under högst ordnade former.

image

Nä okej, det är inte så himla mycket ordning på den här piloten, så vi galopperade redan dag 2 av pilotens igångsättning. Men man kan faktiskt galoppera i fältsits. Så det så.

image

Den rosa hästen är Mycket Nöjd med att ha fått tillbaka sin människa. Även om hon var tvungen att skälla lite på piloten efter det inledande glädjeylet. Alla känslorna på en gång, det blev lite bökigt där ett tag.
Men nu är vi tillbaka i balans. Raj raj.

image

Livstecken

Man skulle ju kunna tro att den totala avsaknaden av blogginlägg på den hära bloggen betyder att bloggen är död. Det är bloggen inte, det är högst tillfälligt. Får vi hoppas. Bloggen är sjukskriven.

Rent konkret är det så att det kanske förekommer lite av en ryggskada i fnorklägret, som är lite på nivån att det får liggas still. Vecka ut och vecka in. Det är på alla sätt genuint bajstråkigt, för att uttrycka det hela på ett milt och diplomatiskt vis.

Men det är ju fint väder, så man kan för all del företa sitt stillaliggande utomhus.

Grillad fnorkblogg är det nya nu. Smakar som kyckling.

Den rosa hästen, å sin sida, mår alldeles utmärkt. Hon går till jobbet som vem som helst. Hon är bara lite missnöjd med att vi missar typ hela tävlingssäsongen. För att inte tala om vad piloten är…

För att vi alla ska återfå lite hopp om framtiden så bjuder vi på lite dansande retrievers, som är högst flexibla i ryggraden. Leve det.

image

image

image

Sådär ja

Det här löste vi ju snabbt och lätt. Bra jobbat, internet!

image

Den rosa hästen har inspekterat noga. Hennes utlåtande var mest lätt förvirring över att den var stängd. Såna där lådor ska man ju gå in i, eller? Och det går ju inte om det inte finns nån ingång!

image

Nu skulle vi ju inte åka någonstans just idag. Lådan kommer att få en ingång när den behöver en. Och den har två utgångar, bara en sån sak. I övrigt verkade den rosa häst-godkänd, i alla fall utifrån.

I övrigt är vi inne i en sån där utvecklingsfas igen där allting går i hundranitti knyck framåt. Förra helgen var en stor samling piloter från stallet och tittade på dressyr på Scandinavium. Efter det var vi helt vansinnigt motiverade. När vi kom hem fick den rosa hästen kamma sig och testa att göra byten. Vi fick tre försök på oss under frökens överinseende, och den tredje satt minsann som en smäck. Även om fröken trodde att vi satsade på att hoppa ut över ridhusporten snarare än byta galopp. Det är ju sjutusen grejer att tänka på när man rider, inte konstigt att man kanske temporärt glömmer av att styra ibland?

På lektionen i torsdags fick vi börja leta piaff. De andra hästarna som var med är såna som redan kan, så när de övade fick den rosa hästen också prova. Och hon lyckades faktiskt! Efter olika typer av sprattel och förvirring hamnade vi i det optimala dragläget och trampade snyggt typ tre steg. Efter det var vi omåttligt stolta över oss själva. Så stolta att den gula hästens matte fick fotografera oss utanför ridhuset i vår nya matchande ridbyx/schabrakoutfit. Snyggaste rosa hästen evers!

image

image

Hästtransport köpes

Hej bloggen!

Nu har den här piloten tröttnat på att försöka hitta lämpliga åkdon att hyra varje gång vi ska företa oss någon typ av exkursion ut i landet. Eller köpa en ny soffa. Det är så hiiiiimla meckigt. Så nu ska det köpas en hästtransport.

Sökes:
– Boggietransport (dubbelaxlad).
– Ska rymma en medelstor rosa häst nu och vemvetvad i framtiden*. Dock inte samtidigt. En i taget. Plus prylar och hö. Så lastvikt minst 630, helst mer. Totalvikt max 1500 kg (alternativt får en större bil ingå i priset, men det verkar knöligt när det finns en utmärkt Hyundai att tillgå).
– Omkring storleksordningen 30 lax, ganska god koll finns på vad som är rimligt så inga moraliskt diskutabla idéer, tack. Utan prutmån och såna mindgames.
– Dubbdäck på vintern, sommardäck på sommaren (alltså inte åretruntdäck)
– Helst inte fulare än nödvändigt.
– Inget himla Böckmannsläp med sadelkammare som tar upp halva insidan, för då drabbas den rosa hästen av rosa klaustrofobi och får lite rosa spader (vi har provat).
– Med fördel gamla hederliga värmlandsvagnar, tranesläp, läckö etc. Christ är visst också bra. Cheval liberté är bra om golvet är dubbelkollat. Eller nåt annat bra. Så länge det inte är sadelkammare som går in i hästutrymmet då. Spader. Som sagt. Sadelkammare utanpå hästutrymmet är trevligt, men inget måste.
– Om golvet är plyfa så ska det vara oskadat och helst bytt de senaste 2-3 åren.
– Inte dum-i-huvudet-långt från Göteborg för det blir så krångligt.
– Skattad, besiktigad, fungerande bromsar, lampor, kulhandske och så vidare.

Finnes:
– Kärleksfullt hem, mycket utevistelse och regelbunden omvårdnad.
– Möjlighet att komma ut och se världen, eller i alla fall riksväg 40 för det är tydligen där vi åker hela tiden. Men till sommaren kan den få åka färja!
– Möjlighet att följa transportens framtida äventyr på en blogg nära dig. Du är också välkommen att hälsa på den eller ha regelbunden kontakt via till exempel facebook.

Det här kan vi lösa tillsammans va? Challenge presented!

Kontaktvägar:
Kommentarsfält nedan
fnork.se på Facebook
Mail till info@mullebloggen.se

image

*Nej, sitt i båten nu. Inte riktigt än.

Den rosa hästen och den svenska våren

Den rosa hästen har längtat efter våren. SOM hon har längtat efter våren! Speciellt med tanke på hur bra det inte gick med den svenska vintern. Och nu är det äntligen vår!

Då måste man tydligen fälla sin päls. Vafan?

image

Det hade den rosa hästen inte riktigt räknat med. Må vara att hon har päls som en ökenråtta, det är ändå en tämligen obekväm situation. Piloten försöker hjälpa henne att bli av med lite päls genom att borsta lite, naturligtvis med den mjukaste borste som stallet kan uppbåda. Rosa hud är lika motståndskraftig som gladpack. Men den rosa hästen tycker inte att det är särskilt hjälpsamt alls, hon tycker att piloten (och alla andra med borstar) kan dra åt Antarktis (vilket torde vara den rosa hästens motsvarighet till helvetet). Detta gör hon fullkomligt klart för omvärlden genom att förvandlas till en rosa pirayaödla med kobratendenser.

Tyvärr blir inte just den här piloten särskilt imponerad av rosa pirayaödlor, varken med eller utan kobratendenser. Piloten ignorerar helt enkelt den rosa pirayaödlan. Vilket gör att hon blir ännu surare. Aldrig kan man vinna.

När borstandet väl är avklarat och sadeln är på är hon dock lika glad och rar som vanligt. Och går helt fantastiskt bra. Efter att hon glatt bytte galopp i speeden på tävlingen så har vi börjat öva lite mer fokuserat på lite enkla byten och det klarar hon minsann alldeles utmärkt. Galoppen som alltid varit så himlans svår är plötsligt riktigt trevlig. I lördags, till exempel, såg det ut såhär:

image

Att piloten sitter lite som en kråka på ett skithustak är för att piloten hade lite känningar av ryggskott just i lördags. Man får anpassa sig efter situationen, så att säga.

Efter lördagens ridpass bestämde vi att det var dags att stallets nya gula häst fick testa att skritta ut lite. Bort till ladan och hem igen, det tar inte många minuter. Med den rosa hästen framför och mumintrollet bakom, det är så tryggt som nåt kan bli. Och det gick jättefint, den gula hästen var hur lugn och trevlig som helst. Den rosa hästen däremot, hon som skulle gå först och vara lugn och trygg… hon drabbades av the yahoos. Vårkänslor deluxe liksom. Alla känslorna på en gång.

Exploderande rosa hästar som bockar tvärs över grannens åker är det nya nu. Det säger alla. Lyckligtvis har det varit torrt ett tag så åkern klarade sig utmärkt.

Piloten satt kvar. Piloten vill ha pluspoäng för det, tack. Pilotens rygg fick dock uppleva vilken whiplasheffekt det kan bli när en rosa häst gör ett nittiograders svanhopp ut på en åker, och gick raskt från lite krasslig till fullkomligt heltrasig. Blaergh. Men det är meningen att man ska ha olika nyanser av lila längs ryggraden va? Det är en påskfärg?

Den gula hästen stod för övrigt kvar på vägen och såg milt förvånad ut. Somliga är stabilare än andra, tydligen.

Lila rygg eller ej, man kan ju inte missa en träning. Så för söndagsträningen var piloten tillbaka i sadeln. Det gick helt okej ryggmässigt. Vi fick jobba vidare med galoppen och börja pilla med bogen in och tagen bakdel i galopp. Jätteduktig rosa häst, fröken behövde inte ens skälla på oss.

Sen skrittade vi ut igen. Lyckligtvis utan extranummer, den rosa hästen höll sig tam efter allt galoppjobbet. Istället blev dagens show när piloten skulle försöka ta sig ner på marken med rygg och allt. Via kravlande och häng tvärs över den stackars rosa hästens hals. Tack och lov för gravitation.

Och tack och lov för rosa hästar. En del personligheter behöver en scen, liksom.

image