Om den rosa hästen var människa hade hon varit Hollywoodfru

Anledningar att det är ett rimligt antagande att tro att den rosa hästen hade varit Hollywoodfru om hon hade varit människa (utan inbördes ordning):

  • Hårfärgen. Den rosa hästens päls kan bäst beskrivas som strawberry blonde, en färg som är svindyr att få till på en exklusiv hårsalong i Los Angeles. Och hennes är helt naturlig!
  • Hon har stora blå ögon.
  • Hon har någon som betalar hennes räkningar och uppehälle. Ja, hon jobbar ju lite för all del, men det är mer för att hon kan och vill än för att hon måste, liksom.
  • Den rosa hästen har tre sadlar. Och hon behöver alla tre, ingen av dem är i transit. Klart man behöver tre sadlar, hallå eller?
  • Don’t get me started on täcken. Minst ett för varje tillfälle.
  • Om något inte går som hon vill blir det ett jävla hallå.
  • Hon får nya skor och spabehandlingar regelbundet, till belopp som normala människor bara kan drömma om varje månad.
  • Hon byter skor hela tiden. Eller tar av sig de gamla och ser till att nån fixar nya när hon känner för det.
  • Hon åker på lyxiga semestrar.
  • Hon har en blogg, ett facebookkonto och Instagram (man skulle kunna tro att en del av dessa är mattes, men vem försöker vi lura liksom).
  • När hon får tråkigt möblerar hon om sin lägenhet. Till exempel flyttar på saltstenshållaren eller plockar ner delar av en vägg. Lite efter tycke och smak. Man har inte roligare än man gör sig.
  • Hon är helt inne på att vara utvikningsbrud om det skulle krävas, i alla fall en vecka i månaden under sommarhalvåret. Miss July all the way.
  • Är du snäll mot henne är hon snäll mot dig. Är du inte snäll mot henne blir hon en evil bitch som biter dig i ryggen.

Feira 3/3 – Den rosa hästen tappar saker

Den tredje dagen på äventyret, andra dagen på feiran, så var det dags för dressyr. Självklart en speciell tävling för lusitano och dito korsningar. Klasserna var högre nivå än vad vi har kravlat oss runt tidigare, men när vi ändå hade åkt så långt kunde vi lika gärna vara med på det också. Det är roligt att vara med!

Så vi skulle då plötsligt starta LB:3, som var den lättaste klassen för dagen. Men för oss som tidigare bara kravlat runt en LC:1 på tränsbett så var det lite att levla upp ungefär tre nivåer i ett svep. Detta i kombination med en rad andra faktorer gjorde att vi inte direkt hade vår bästa dag.

Den rosa hästen var lite trött efter föregående dags äventyr med parad och utställning, sånt som är nytt och skojigt. Dressyr är mycket tråkigare och behöver inte läggas lika mycket sprätt på. Så hon hade lite slut på sprätt. Till det hörde att vi fortfarande inte är riktigt inkörda på det här med tränsbett, och tränsbett dagen efter blandat fnatt med portugisbettet är inte direkt den mest harmoniska ramen vi har att röra oss i. Så det hela var lite som att rida en sömnig rosa planka i sirap ungefär.

Sen är vi ju aldrig särskilt bra på framridning, och den här gången var inget undantag. Framridningen var lite tung och blöt, det kan vi hantera. Men det var många andra hästar som sprang runt, och en som blev longerad i mitten. Den rosa hästen tycker det är lite läskigt med andra hästar som hon inte känner, så hon tappade det lilla fokus vi hade lyckats skrapa ihop. Ungefär i det här läget fick matte också ett skavsår på insidan knät av ridbyxorna (dafuq?) och kunde inte driva.

Sen var det plötsligt vår tur. Så vi gick ut från den blöta framridningen och insåg snart att en sko låg kvar någonstans. Vår lokala pink pony crew gjorde en kämpainsats med att leta efter skon, men ingen lycka.

In på banan gick vi således med tre skor, skavsår, slut på sprätt och rätt dåligt uppvärmda. Jahaaa… vi tappade liksom vår mojo lite. Men man kan inte vara på topp jämt. Matte konstaterade att antingen bråkar vi om saken och klämmer fram nån extra procent, eller så larvar vi omkring som en glad giraff, satsar på ungefär rätt gångart på ungefär rätt ställe och har roligt under tiden. Vi bestämde gemensamt att det är roligare att ha roligt.

För att göra det hela extra roligt så gick solen ur moln utanför precis när vi vände upp på medellinjen och lyste plötsligt upp en solkatt i manegeunderlaget precis under fötterna på den rosa hästen. Det blev ett magnifikt fnork av det, så kan vi säga. Och matte drabbades av ett fnissanfall.

Sen tramsade vi runt efter för dagen bästa förmåga. Vad mer kan man göra liksom. LB:3 är ett ganska roligt program att rida och passar nog egentligen den rosa hästen ganska bra. Med rätt förutsättningar hade vi kanske kunnat göra nåt bra av det. Nu fick vi cirka 51% och kom fundamentalt skitsist.

Men vafan, vi bjuder på det. Det är säkert bra för lusitanorasen att den enda mudblooden som var med kom fundamentalt skitsist i den lättaste klassen. Vi tog en för laget, helt enkelt. Och det är roligt att vara med. Så vi var inte så missnöjda ändå. Inte alls faktiskt. Det ingår i all rimlig utbildning att komma fundamentalt skitsist någon gång. Nu har vi testat det också!

Efter vår ritt tog lokala pink pony crew ett varv till på framridningen och lyckades lokalisera skon dessutom. Allt var ganska ljust ändå, så att säga.

Den rosa hästen fick gå in på hotellrummet och sova en stund medan matte och pink pony crew tittade på Gråben och hennes matte, som testade hur många skolor ovan mark som ingår i LA. Inte alls så många som man skulle vilja. Men de hade också roligt, för det var trots allt dagens tema.

Sen packade vi alla sakerna, som på något magiskt sätt hade lyckats expandera i volym. Men det gick med lite våld och envishet, samt lokala pink pony crew och lite grundläggande logistikskills. Och världens duktigaste hästar klampade rakt in på transporten även den här gången. De hade mycket att snacka om.


Framme i bilen konstaterade vi att vi från Västkusten kanske är bättre på skönhet än prestation just i år. Men det var verkligen ett fantastiskt roligt äventyr!

Feira 2/3 – Den rosa hästen paraderar

En lusitanofeira är lite som en lusitanofest. Eller inte ens lite, det ÄR en lusitanofest. Massor av lusitanos från hela landet, deras mattar och hussar, groupies och andra intresserade samlas för en helg med shower, utställning, dressyrtävling, fest, saluhästvisningar, försäljning av lusitanoutrustning och så vidare. En hel massa skojigt alltså. Och den här gången var den rosa hästen med!

Nu är den rosa hästen bara cirka 94% lusitano, så i sammanhanget var hon lite av en bastard, men vi fick vara med ändå. Korsningar är också välkomna när det är fest!

På lördagen var vi anmälda till två moment; utställning på förmiddagen och en parad på eftermiddagen.

Utställningen hade en för tillfället i fråga från Portugal importerad domare. Tyvärr hade något gått snett med flyget från Portugal på fredagen, så det blev lite förvirrat ett tag när det var potentiellt domarlöst. Men domaren fick en ny flygning tvärs över natten mellan fredag och lördag, och blev bara lite sen. Och Lusitanosällskapet visade sig bestå av driftiga människor som raskt möblerade om schemat lite så att det var shower på förmiddagen och utställning på eftermiddagen istället. Paraden var det första efter lunch, så plötsligt hade vi en ledig förmiddag att roa oss på. Vilket behövdes, eftersom den rosa hästen helt saknar respekt för när det är läge att smutsa ner sig och inte.

Dessutom fick matte chans att titta på lite stridskonstshow och hästar till salu, samt fika med delar av vår lokala pink pony crew (vi har en i varje hamn!) som dök upp för att hålla oss sällskap. Mysigt!

Efter lunch var det dags för parad a la Golega. Golega är en stad i Portugal som varje år förvandlas till ett hästinferno, en galen festival med hästar överallt. En sån parad var det nu dags för, och den enda restriktionen var “rid i vänster varv”. Så vi klädde på hästarna så portugisiskt vi kunde (matte var inte så duktig på det. Vi är nybörjare här), och sen red vi in i ridhuset precis på utsatt tid. Det var typ bara vi som gjorde det, eftersom det tydligen är portugisiskt att vara lite sen, men allt eftersom fylldes ridhuset upp av lustiantos i olika färger och former, som virvlade runt i alla gångarter, visade tricks och showade, för att ibland ta paus i baren i hörnet så att piloten fick dricka nåt.

Det är helt rimligt att tro att den rosa hästen kan bli lite överväldigad när det är typ tjugofem hästar som härjar runt omkring henne till Ghostbusterstemat på högsta volym. Men nädå. Det handlade ju om att springa i rad på ett fyrkantsspår.
“This is my day job! Move over, amateurs!” hojtade den rosa hästen, vek ihop sig i sin allra kortaste snyggaste form och showade efter bästa förmåga med allt hon kunde åstadkomma, med sin nya bff stadigt vid sin sida. Oj vad roligt hon hade!

Vi gjorde minsann både byten och nåt steg piaff här och där. Inte för att vi kunde hälften så mycket som en del som var där och visade upp sig, men det är roligt att vara med!

Efter paraden var det snabbt in på hotellrummet för att ta av benskydd, trassla ut svansen och byta schabrak (tack och lov för lokal pink pony crew!), för sen var det dags för utställning. Eftersom den rosa hästen som sagt är bastard i sammanhanget fick hon en egen klass, som hon således också vann. Clear Round i utställning. Vi var mest intresserade av att få ett utlåtande av den portugisiske domaren, för OM den rosa hästen ska bli mamma någon gång i framtiden så är det bra om inte portugisiska utställningsdomare börjar gråta och springer iväg när hon visar sig.

Det gjorde han lyckligtvis inte. Den rosa hästen fick till och med ganska fina omdömen. Visserligen verkade han lite förvånad över att bli visad en korsningshäst överhuvudtaget, men han höll god min. Den rosa hästen blev bedömd med “a good mare” och hennes bästa grej var att hon hade väldigt fint uttryck, något som är väldigt viktigt för portugiserna. Och det vet vi ju, när det kommer till att göra roliga miner är den rosa hästen rena eliten. Hon hade också bra huvud och rumpa, men lite lång rygg. Och visade kanske inte sin bästa trav, med tanke på att hon precis innan showat järnet med ungefär allt sitt krut. Matte var nöjd och glad ändå, och den rosa hästen tyckte att det var förträffligt att få stå framför publiken och vara center of attention en lång stund. Plus att vem blir inte nöjd med att få komplimanger för gulligt nylle och snygg häck liksom.

Rosett fick hon också, som den klassvinnare hon är!

Sen fick den rosa hästen gå in på sitt hotellrum och fika. Hon var rätt trött, så hon var väl värd en sovstund.

Under tiden tävlade Gråben i sin klass. Gissa hur stolta vi blev när hon inte bara vann klassen för äldre ston, utan dessutom sopade hem stofinalen och blev bästa sto! Heja Gråben! Vilken ära att vara i samma resesällskap!


På kvällen var det dunka-dunkafest på våningen ovanför stallet. Några av hästarna blev lite förvirrade över detta, men den rosa hästen la sig gott och borrade ner öronen i spånet för att slippa höra på stöket från människorna. Hon hade faktiskt en viktigt skönhetssömnsritual att ägna sig åt, för det var ju ännu en dag kvar på äventyret. Faktiskt.

Feira 1/3 – Den rosa hästen reser bort

Vi var på ett stort äventyr igen i början av september. Bloggen ligger lite efter i tid, sådär som det kan bli ibland. Men ändå.

Vi är ju rätt rutinerade på det här med äventyr nu. Men det här var hiskeligt långt bort, så vi testade en ny grej – att åka kollektivt. Bara sisådär tjugo minuter hemifrån bor Gråben och hennes matte, och de skulle minsann åka på samma äventyr, och möjlighet fanns för samåkning. Värt att testa!

Med två märrar som kan ha alla möjliga åsikter om saker så behövde vi lägga upp en plan för hur detta skulle ske på smidigast möjliga sätt. Vi inledde med att den rosa hästen kvällen före äventyret fick åka hem till Gråben och sova i lägenheten bredvid, så att de i lugn och ro kunde diskutera vad som nu kunde behöva diskuteras.


Det gick ganska bra. Diskuterade gjorde de i alla fall.


När matte kom till stallet morgonen därpå hade damerna rett ut sina eventuella olikheter. Gråben stod och sov med huvudet i den rosa hästens lägenhet och alla var vänner.

Sen skulle det då packas saker. Två hästar och två mattar i tre dagar – det blir väldigt mycket saker det! Och då hade vi inte ens med eget hö. Märrar med stålmagar kan lyckligtvis köpa middag från det lokala utbudet, så att säga. Men i övrigt… sadlar, träns, schabrak, täcken, kraftfoder, människokläder etc. etc. Ni vet hur det brukar bli. Ofta finns ju en halv transport att packa i, men med det kollektiva åkandet så var det liksom fullt. Vi hade ett sadelskåp och lyckligtvis en väldigt rymlig bil, som med fällt baksäte kunde ta emot all packning (högtidligen inslagen i sopsäckar för att inte pälsa ner bilens inredning. Det såg ut som vi skulle till tippen snarare än på hästfest).

Innan vi packade det sista (hästarna) så passade vi på att skritta ut en sväng. Det tyckte den rosa hästen var oerhört spännande. Nya vägar och nytt sällskap. Dessutom tog vi en liten travsträcka då den rosa hästen, som egentligen inte är betrodd med att springa utomhus utan tight martingal, körde ett strålande dansnummer som vi väljer att kalla “Den rosa giraffälgen – Riverdance edition”. Men syftet med det hela var ju att det skulle få röra lite på sig, så ja. Syfte uppnått.

Sen blev det tvätt av oplanerade fläckar, påklädning av resekläder på alla inblandade och så var det dags att lasta. Nu vet man ju aldrig hur det går första gången man lastar två hästar i samma låda. Den rosa hästen har aldrig delat låda med någon förut. Gråben har delat låda förut, men aldrig med en rosa häst. Så det var ju svårt att veta. Vi hade en ganska avancerad plan för det hela, den rosa hästen skulle gå på först eftersom hon skulle gå in i en ny transport och dessutom på fel sida mot vad hon brukar. Sen skulle vi ta på Gråben och hoppas att det inte blev nåt bråk om saken. Vi hade alla möjliga sorters nödlösningar redo för att få till det hela, och som värsta scenario att den rosa hästen helt enkelt fick åka i sin egen låda och vi kör karavan. Men det är ju roligare att åka tillsammans. Inte minst för mattarna. Mattar är ganska sociala djur. Så vi ville ändå ge det en rimlig chans.

“Jaha”, sa den rosa hästen och klampade på lådan.
“Jaha”, sa Gråben och klampade efter.

Kvar utanför stod två stenförvånade mattar till typ världens duktigaste hästar. Jaha, var ordet. Då åker vi då?


Det var väldigt tyst i lådan när vi åkte. Misstänkt tyst. Efter en stund stannade vi till för att proviantera mattarna och inspektera den oroväckande tystnaden. Men det var inget värre än att rosa och Gråben nu hade blivit bff och inte hade tid med nåt annat än att äta ur varandras hönät och skvallra om vad nu märrar skvallrar om. Frågor på det?


Ganska precis sex timmar tog det att köra, det är rätt långt. När vi kom fram blev flickorna tilldelade lyxboxar i finstallet. Femstjärnigt hotellrum liksom. Den rosa hästen var mycket nöjd. Gråben var inte lika nöjd, mest för att hennes matte var ofin nog att stå två meter för långt bort. Hallå! Men det lugnade sig det med.


De fick en liten paus och fika, sen gick vi ut och red runt i det stora ridhuset en stund. Mest för att röra på oss, både hästar och mattar. Den rosa hästen kändes pigg och glad, oberörd av den långa resan men desto mer nyfiken på det nya ridhuset. Matte lovade att hon skulle få titta på det mer under helgen. Vi hade ett ganska digert program framför oss – Svenska Lusitanosällskapets Lusitanofeira 2017!

Ett fredagsmysigt äventyr

Mitt mellan två jättestora äventyr (först EM och sen ett som vi ska på kommande helg), så kände vi att vi behövde ett litet lagomt äventyr för att inte tappa farten. Det är viktigt att hålla igång under äventyrssäsongen liksom.

Vår småländska sommarskolefröken skulle komma hem till den grå mustaschlusen och bringa lite ordning och reda, så vi åkte dit för att få oss en genomkörare och dessutom få chansen att rida på nya hinder. Det är alltid bra att passa på. Dessutom bor den bruna damen alldeles bredvid, det är alltid roligt att säga hej till gamla kompisar. Ett strålande äventyr alltså. Fint väder var det dessutom. Fredagsmys.

Den rosa hästen ramlade ur transporten på vanligt vis och snodde runt och letade efter publiken. Hon är ju faktiskt internationell showhäst för de stora arenorna nuförtiden. Matte hängde efter i snöret och kände sig inte alls särskilt internationell. Lyckligtvis fick vi hjälp att hålla fast den exalterade rosa studsbollen medan matte trasslade på henne sadel och annat, innan hon hann tugga i sig alltför mycket bildörr.

Sen dök den grå mustaschlusen upp och gjorde oss sällskap. Den rosa hästen försökte envist förklara för honom att det var SPÄNNANDE här, för det är ett NYTT ställe, och FATTADE han inte att vi måste vara lite på tårna? Det är ju NYTT!! Den grå mustaschlusen, som var hemma på sin egen gårdsplan, tyckte mest att den rosa hästen verkade lite, lite dum i huvudet.

Det är alltid spännande att träna WE på nya platser, för det är inte bara ny omgivning, det är också nya hinder. Tjuren kan se ut på många sätt, till exempel. Den här var en ny sort, den rosa hästen tyckte att den var superskojig!

En annan sak som var ny var bron. Den rosa hästen är generellt sett ganska bra på broar, hon är rätt tuff på det sättet. Men den här hade höga kanter och var lite smal, så den rosa hästen frågade om vi verkligen skulle…?
Jadå! sa matte hurtigt, och den snälla fina rosa hästen attackerade bron genom att sjunka ihop så hon blev en halvmeter lägre och smyga över med de långa benen sprattlande åt alla håll som en seriefigur. Småländska sommarfröken fick någon sorts skrattanfall, men matte hävdade till den rosa hästens försvar att hon hade i alla fall löst uppgiften utan att trassla, även om det kanske blev på ett lite animerat vis.

Övriga hinder kändes i sammanhanget ganska kontrollerade. Med EM-show avklarat så är vi också klara med LA och kan börja träna på byten i lugn och ro. Tack och lov, tycker den rosa hästen. Hon gjorde en kämpainsats och var megaduktig. Till och med när fröken spårade ur fullkomligt och roade sig med att låta oss göra tre tunnor på en hand för att se vad som hände. Den rosa hästen slet för sin matte, sagda matte insåg halvvägs in i hindret att de rent tekniska kunskaperna kring hur man egentligen svänger på en hand är aningen begränsade och framför allt rostiga. Och tre tunnor är, ursäkta franskan, jävla mycket svänga. Så matte tappade tyglarna, vägen och fattningen, vilket ohjälpligt ledde till att den rosa hästen tappade balansen. Men om man inte provar får man inte veta, så att säga.

Vi red bana också. Matte hade hjälpt mustaschlusens matte med att rita banan i förväg och hade på en väldigt listigt och strategiskt vis glömt bort att parallellslalom finns, så den slapp vi undan den här gången. Övriga hinder lyckades vi faktiskt genomföra på typ medelsvår nivå. Tre tunnor gick jättebra när vi fick ha två händer samt köra ett extra varv runt andra tunnan (det är lite som att behöva stödhjul när man lär sig cykla). Det som vi inte är riktigt klara med än att enkelslalomen, som i praktiken är byten i vart fjärde i msv. Där är vi inte, men vi kunde göra en fin msv/LA-hybrid och ta oss igenom det hela utan att välta.

När vi avslutade och nästa grupp värmde upp så fick den rosa hästen träna på att stå på den nya bron tills det inte var läskigt längre utan övergick till att vara lite meningslöst. Det blir mindre dramatik på det sättet.


Efteråt skrittade vi ut en sväng med den grån mustaschlusen och hans matte. De fattade fortfarande inte att allt var nytt och mystiskt. Knepiga typer. Sen fick den rosa hästen låna en hage bredvid paddocken och fika lite. Matte fick människokakor och tittade på den bruna damen, hopplusen och flera andra fina ekipage innan vi rullade hemåt, nöjda och glada.

Större än allt annat – Del 2

På fredagen fick den rosa hästen stå inne i lägenheten och vila sig. Mest för att inte tappa skon. Även om den såg ut att sitta bra så vet man aldrig, och det kändes som ett onödigt tillfälle att tappa den. Hon hade inte så mycket emot det, hon gillar sin lägenhet. Speciellt dagen efter äventyr när hon är lite trött, då kan hon ligga och snarka hela förmiddagen utan att någon kommer och stör. Mycket nöjd.

Tills matte kom och störde. Matte tenderar ju att göra det. När hon just hade vilat klart. Och inte nog med det, här kom matte och sa att det inte alls var dagen efter, det var dagen före? Tydligen skulle det göras frisyr igen, trots att vi var ute på ett jättestort äventyr igår? Jaha. Är det så det ska vara alltså?


Sen red vi en sväng i paddocken och joggade lite. Det visade sig att plankpanik följt av clinic i centrala stan var typ det mest lösgörande som den rosa hästen gjort i hela sitt liv, hon var helt sladdrig och mjuk. Vi travade på med så långa steg att vi höll på att missa att paddocken tog slut och fortsätta rakt in i ridhusväggen istället. Det var ju spännande, och bådade gott inför lördagen.

När lördag morgon kom så var matte och pink pony crew i stallet tidigt. Då blev den rosa hästen nervös. Tidigt betyder tävling, det vet hon alldeles säkert. Så hon vägrade äta frukost utan gömde sig i ett hörn istället. Matte lät henne hållas i ungefär en kvart medan vi kopplade släp och packade grejer tillsammans med de andra hästarnas mattar som också skulle åka med och showa. Men efter att den rosa hästen inte petat i sin frukost så gav matte upp och tänkte att hon får väl äta i transporten istället. Så hon fick håret fixat, några små fläckar tvättade, reskläderna på och sen var det dags att åka. Den rosa hästen hade nervösmage. Matte sa åt henne att äta ordentligt i transporten på vägen för magens skull. Den rosa hästen åt pliktskyldigast fyra strån.

Väl på plats hittade vi fram nästan direkt och fick hjälp av formidabla funktionärer som fixade ackreditering och dirigerade oss in till rätt parkering och stall. Det var den rosa hästens andra gång i tältstall, men idag var det lite mer nervöst. Kanske för att det var tidigt, eller för att hennes kollega hemifrån var med och var nervös. Han är lite mer spänt lagd än vad hon är. Lite mer sorten som svettas så att han blir blå när det kommer till att prestera. Han går således under epitetet “den blå hästen”, och han är inte det minsta förtjust i tältstall. Den rosa hästen är dock väldigt förtjust i honom, så hon tyckte att det var noga att hålla koll på honom. Att vi hade med oss en vit ponny och en stor brun häst också som var helt kolugna med situationen tyckte hon inte var så relevant i sammanhanget.

Hon kunde dock äta lite när hon fick sin morgonfika, även om hon fortfarande var dålig i magen. Matte och pink pony crew försökte tvätta henne så gott det gick, men vi fick jobba med vad vi hade, så att säga. Dessutom var parallellslalomen med den här gången, och då måste den rosa hästen ha flätad svans. Dels för att hon river pinnarna med den och det är aldrig särskilt snyggt, och dels av säkerhetsskäl då hon kan fastna. Och är det något vi inte vill ha så är det en rosa häst med en slalompinne i svansen skenande längs Avenyn. Inte bästa läget att vara dålig i magen alltså. Men det är inte hela världen.

Nåväl, mage eller ej, snart var det dags att klä på finkläderna på alla åtta inblandade och sitta upp. Under tiden som vi red fram så övergick pink pony crew till att vara obstacle crew och sorterade ut alla hinder och ställde sig redo för att snabbt som attan bygga upp en bana åt oss när det var vår tur i showen. De var helt fantastiska.

Den rosa hästen och hennes kompisar gick in på framridningen. Det var det konstigaste den rosa hästen hade varit med om någon gång. Showen vi skulle delta i var en grenshow där Svenska Ridsportförbundet visade upp sina olika tävlingsgrenar. Så vi delade framridningsbana med pigga distanshästar, fälttävlanshästar som hoppade fram, någon som blev longerad (kanske voltige?), reininghästar med mysko utrustning och det absolut konstigaste – hästar med sele som hade någon typ av metallisk utväxt med hjul på bakom sig. Utöver detta så var publiken nära längs en sida, stallområdet på en sida, staket med fladdriga tyggrejer på tredje sidan och den pågående showen på fjärde sidan. Det var så att säga tur att det var en stor yta att värma upp på. Den rosa hästen fick ett mycket litet sammanbrott, men insåg snabbt att den vita ponnyn inte brydde sig ett jota om någonting, så han fick raskt ett rosa plåster på röven som han fick släpa runt på den första kvarten. Han tog det med ro, tack och lov. Den blå hästen kom på samma lösning, så vi fick så att säga värma upp i grupp.



Efter en liten stund hade den rosa hästen kommit över den första chocken och vågade ta små varv för sig själv utan ponny. Det gick bra. Och var ganska spännande. Publiken var ju kul att säga hej till och sådär. Dessutom hittade vi den bruna hästen, han var också trygg och bra att hänga på en stund. Så mycket uppvärmning kanske det inte blev av det hela, men det blev sannerligen miljöträning deluxe.

Vi var gren nummer fyra in på arenan Medan banan byggdes fram blev vi presenterade av speakern och gjorde entré. I grupp, det kändes tryggast så.

Vi visade några olika hinder och hur de rids på olika nivåer i LB, LA, Msv och Svår klass. Matte och rosa häst skulle visa LA. Det tyckte den rosa hästen var töntigheter, hon har faktiskt lärt sig byta galopp. Men hon var så uppe i varv att hon ändå lyssnade på matte. Vi missade bara en stolpe i slalomen för att vi glömde att svänga i tid. Samt snavade på sidvärtsbommen, men den gjorde vi två gånger så vi fick revansch. I övrigt var den rosa hästen ungefär världsbäst även om hon emellanåt blev lite överengagerad och fällde in bakbenen under sig så hon blev jättejättekort. Hon hade dock inget att komma med jämfört med den blå hästen bakom oss, som var så samlad att fröken hade hunnit ta en kaffe mellan lanstunnan och tjuren. En sann kämpe.


Den vita ponnyn gick först och var prydlig och civiliserad, och den bruna hästen gick sist och visade organiserad och elegant svår klass. På det hela taget blev det en rätt bra bredd på det. Lagom mycket spektakel.

När vi var klara och gick tillbaka ut på framridningen släppte alla spänningar i den rosa hästen och hon pustade ut så det ekade över halva Göteborg. Vi gick med vit och brun och hälsade på publiken, det är en sport som den rosa hästen gillar. Många ville klappa henne på nosen och säga att hon var fin. Och nu hade hon konstaterat att de andra hästarna var ofarliga, till och med de med skramlig metallutväxt med hjul bakom sig. Så då kunde hon slappna av och gilla läget.


Efter showen hade matte åtaganden på annat håll, så den rosa hästen fick lift hem av den fantastiska pink pony crew, och sen fick hon äntligen springa ut i hagen och berätta för alla sina kompisar om allt hon varit med om.

Större än allt annat

Jo, vi skulle ju då som sagt vara med i två olika sorters showinslag under EM i ridsport i Göteborg. En liten show och en större show. Men även det som i sammanhanget var en liten show kändes ganska stort för oss. Det är inte varje dag man galopperar runt på Heden liksom.

Men. Som vanligt när vi ska göra något måste det resultera i ändrade planer och dramatik. Den andra hästen som skulle vara med gjorde illa en fot och fick vara hemma, så plötsligt var det bara den rosa hästen kvar.

Ska man vara ensam drottning på show så måste man faktiskt bada innan, vare sig man vill eller inte. Så den rosa hästen blev gnuggad med såpa enligt alla konstens regler. Hon huffade och puffade lite, men tyckte väl att okej då. Bara det vankas äventyr efteråt, och det gjorde det ju. Men det är tråkigt att bada. Ganska omgående hade hon petat i sig de grässtrån som gick att nå och övergick till att leka med knuten på grimskaftet. Eftersom hon är fastknuten med säkerhetsknut så vet hon att om man drar i rätt tåt så blir man lös hest och kan rymma från otäcka tvättmatte. Så hon började rycka i tåtar med tänderna så bäst hon kunde komma åt. Och eftersom det mest resulterade i gnagande på fel del av snöret så tänkte matte att det kan hon ju roa sig med, så är hon sysselsatt. Toppenbra.

Men den rosa hästen blev lite förnärmad över att hennes supersmarta knuttrick inte fungerade som hon hade planerat, så hon drog till ordentligt i snöret. Varpå plankan som uppbindningsringen är skruvad i lossnade från väggen.

Den rosa hästen är en rätt tålig individ i den mesta hanteringen så länge man inte kittlas, men ljudet av spikar som dras ur trä är för mycket till och med för henne. Så självklart fick hon panik och kastade sig bakåt. Men plankan satt fast i uppbindningsringen som satt fast i snöret som satt fast i grimman som satt fast på den rosa hästen. Så plankan attackerade henne. Och iväg for hon, med planka och allt (och matte efter). Hon dundrade runt hörnet på ridhuset utom synhåll för matte, upp mot tjejhagen, hoppade över grinden precis när matte kom inom synhåll igen, men tog med sig översta grindtråden med plankan. Lyckligtvis står vi i ett stall med stor vana av knasigheter, så grindarna sitter med säkerhetsfäste och lossnade snällt. Dessutom lossnade plankan samtidigt, så skenturen i hagen blev med bara ett grimskaft hängande under magen. Det är för all del inte heller idealiskt, men det känns aningen bättre än en planka full med spik. Speciellt som matte redan såg hur blodet rann från benen på den rosa hästen. Fan.

De andra stona förstod naturligtvis också att det var fara å färde, så snart skenade alla sex runt helt utan kontroll. Matte var tvungen att ta fram alla spår av kunskap om hur man är en rosahäst-viskare och ställde sig mitt i hagen och pratade snällt med den rosa hästen. Efter bara ett par varv stannade hon, tack och lov. Och när hon stannade så stannade även de andra stona (“Vänta, vaereom??”).

Sen stod den rosa hästen tio meter från matte och vågade inte gå fram. Hon hade antagligen gjort fel, och matte skulle bergis vara arg och skälla. Så vi fick stå där en stund och prata om saken, matte med såpa överallt och den rosa hästen med blodet rinnande längs benen och magen. Olyckor händer ju, det är inget som mattar blir arga för. INGEN kunde väl tro att väggen skulle gå sönder heller? Och när matte verkade lugn och som vanligt så vågade den rosa hästen till slut komma fram och följa med matte in i stallet för att kolla skadorna.

Det är otäckt med blod på en ljus häst, och ännu otäckare är det när sagda ljusa häst är blöt, så att det röda sprider sig över större yta. Matte var övertygad om att inte bara EM-showen var körd, utan även resten av året, eventuellt resten av livet. Det var några ångestfyllda minuter innan matte fått fram bomull och vatten och började tvätta bort allt det röda. Som bara försvann. Det gick inte att hitta någon källa? Det fanns inga sår? Vad fan…?

Det var falu rödfärg. Från plankan. Det hade färgat av sig på den rosa hästen så hela hon var rödspräcklig, och i såpvattnet såg det ut som blod. Det är svårt att förklara exakt hur lättad matte kände sig när fläck efter fläck försvann och inte lämnade några spår efter sig. Totalt sett fick den rosa hästen ett skrapsår stort som en tumnagel på ena frambenet, en liten knöl på ett bakben samt en trasig sko. Hur är det ens möjligt att ha sån änglavakt?

Eftersom hon fortfarande var lite stressad så fick hon gå in i sin lägenhet och fika lite medan matte försökte hitta en plan för skon. På något sätt hade sömmarna gått av på insidan av skon, så att sömhuvudena var borta men resten av sömmen satt kvar i foten. Lyckligtvis var vår stallpersonal med tappskokompetens på plats och gjorde en hjälteinsats genom att sätta fast skon med nya sömhål utanför de andra. En ren chansning som fungerade till hundra procent. Magi.

Med allt detta avklarat så tittade den rosa hästen och matte på varandra och sa gemensamt “Nu kör vi!”. Med delar av pink pony crew med oss (resten mötte upp på plats) så begav vi oss söderut med rosa häst och WE-hinder i lådan. Helt utan tecken på vad som hänt bara ett par timmar tidigare, förutom lite extra nitar på hoven och en ful röd fläck från plankan på en annan fot som matte inte lyckats tvätta bort (vi löste det genom att ha boots på fötterna för att inte skrämma publiken).

När vi hittade fram till mässan blev vi anvisade av snälla funktionärer att parkera precis bredvid tältstallet. Lyxigt. Det var första gången för den rosa hästen i tältstall. Det kändes stort för matte. För den rosa hästen kändes det mest som att någon borde servera henne mer mat. Hon är ju rätt cool när det kommer till sånt, liksom. Men det lät märkligt utanför, det gjorde det.

Hon fick lite fika medan matte, fröken och pink pony crew lastade ur hindren och kikade lite på ekipagen innan som hade jättefina uppträdanden, först en jättehäftig nordsvensk hingst och därefter mounted games med småponnys som var urgulliga. Vi kände pressen. Eller ja, matte kände pressen, den rosa hästen hade inte tid med press. Hon var internationell tävlingshäst i tältstall faktiskt, tacksåmycket (för det är tydligen inte press?).

Sen var det bara att klä på oss och göra oss redo. Vi skrittade fram på parkeringen i utkanten av mässområdet och matte blev nästan lite fnissig. Här traskade vi runt några meter från Sten Sturegatan som om vi aldrig gjort annat. Helt galet. Ända tills den rosa hästen fick syn på en läskig traktor, då rycktes matte raskt tillbaka till nuet, så att säga. Ungefär lagom tills det var dags att gå in på mässan.

Showen vi skulle delta i var en liten miniclinic som fröken höll i, där vi var visningsekipage. Naturligtvis handlade det om working equitation! Vi hade med oss fem olika hinder som vi skulle visa upp, lite hur man gör och hur man kan lära sig om man är alldeles nybörjare. Publiken var kanske inte jättestor, men för att vara mässpaddock så var den rätt rejäl och vi kände nog bara hälften. Den rosa hästen tyckte att det var urspännande. Folk som tittade på bara henne! Och det var strålkastare! Och publik! Och tält runt om! Och långt bort i bakgrunden såg vi Gothia Towers torna upp sig över stan. Eller ja, den rosa hästen sket väl lite i Gothia Towers, hon är mer en “här och nu”-individ. Men matte tyckte att det var häftigt.


Sen skulle vi då visa hinder. Det gick ganska bra. Det har gått bättre. Vi var nog båda lite mer fokuserade på vad som hände runt om än på själva hindren, framför allt sidvärtsbommarna gick lite skrutt. Men vi satte grinden väldigt organiserat och elegant vid samtliga försök, det är alltid något. Och med frökens coachande kunde vi ändå ge publiken ett hum om hur man kan genomföra och lära in hinder.


Den rosa hästen, som numera är en van tävlingshäst (lol), visste att det vi gjorde ute på parkeringen var framridning och när vi kom in på banan själva, det är då det gäller. För det är ungefär så våra framridningar brukar bli, tio minuter skritt på en parkering. Vi önskar att det var en överdrift, men jaja. Vanligtvis är “gäller”-delen på tävlingen kanske i sisådär fem minuter. Nu höll det på i en hel halvtimme. Det gjorde att de sista tio minuterna var den rosa hästen fullkomligt slut som artist och matte fick bära runt henne i tre tunnor innan hon säckade ihop helt precis lagom till vi var klara. Väldigt effektivt disponerande av ork.


Men även om sista hindret inte blev vårt bästa så var den rosa hästen ändå värd en miljon. Helt ny i den typen av miljö, alldeles ensam, men konstaterade att när matte är med och fröken står på marken och gastar så är det nog rätt lugnt ändå. Lite som vanligt liksom. Fast superdupermegakonstigt. Men ok. Inget att jaga upp sig över. Mässpaddock och strålkastare är inte tillnärmelsevis lika farligt som att bli attackerad av en planka hemma på sin egen gårdsplan liksom.


Efteråt var hon så nöjd med sig själv. Och matte var så nöjd med henne. Och pink pony crew. Och fröken. Och alla kramade henne och gav henne kakor medan hindren packades in i transporten och hon fick åka hem och stupa med nosen före ner i kvällsmaten och den renbäddade lägenheten. Världens bästa. Världens.

Nu ska matte ta sig samman och laga stallväggen också. Just när vi beställt delar till dressyrstaketet för att ersätta förra gången vi ställde till det. Det är ett under att fröken står ut med oss ibland.

Be prepared

Vi tog lite semester här ett tag, först var matte bortrest och den rosa hästen latade sig i hagen, sen började vi våra respektive jobb och fick vara seriösa litegrann. Men det blev snabbt tydligt att en tillvaro med så lite äventyr är inte rätt grej för oss, så vi tog oss samman och började ladda inför nästa äventyr istället. Och det är ett riktigt stort ett.

Just nu pågår EM i en väldig massa ridsportgrenar i Göteborg. Det är hoppning, dressyr, paradressyr, körning, mässa och shower. Det är i det sistnämnda vi kommer in. Vi ska göra en liten show och en stor show. Matte är nervös inför mängden logistik som det innebär att få in en rosa häst till Heden utan kaos, och den rosa hästen tycker att det här låter misstänkt mycket som att hon kommer att vara tvungen att bada innan (hon har helt rätt i det).

Man skulle kunna tänka sig att det räcker med att träna ordentligt och rida snyggt för att göra något sånt här, men nej. Det är för all del en bra början (trots att vi knappt behärskar något av det), men det tillkommer typ en miljon andra faktorer. Det ska vara program, ackrediteringar, slottider, uppstallning, hitta till rätt plats på rätt ställe, fixa till hinderparken, tvätta hinder, leta rätt på tjuren som har stått på vinden och ser ut som en tjur som har stått på vinden (han ska också bada innan han får åka någonstans) och så vidare.

Matte är lite fnorkig för det här. Den rosa hästen är astaggad, hon tycker att det är en formidabel grej att samtliga ridpass är WE. Varför har vi det inte alltid så?

Tanken är att vi ska visa LA-nivån på den stora showen. Det tycker den rosa hästen är trams. Hon har nämligen lärt sig byta galopp. Så nu tänker hon byta galopp. Matte tycker inte att hon ska byta galopp. Det är lite kängurusport över det hela, kan man säga. Tur att det är andra med som har mer ordning på grejerna. På träningen i söndags fick den rosa hästen springa bakom en liten vit häst, då var hon plötsligt riktigt tam och civiliserad.

Är det någon som vet om man får ha en liten vit häst som springer före i parallellslalom på tävling också?

Nåväl. Det blir nog kul det här.

Råkar ni befinna er i Göteborg i veckan så är vi där följande tider:
* Mässpaddocken på Heden (nr 17) klockan 20.00-20.30, läs mer här.
* Tävlingsarenan på Heden (nr 6) på lördag 10.00-12.00 (vårt inslag är ca 10.30), läs mer här.

Ses vi där?

Halva året – hur går det?

Kommer ni ihåg att vi tillsammans var präktiga och skrev nyårslöften i början av året? Nu har lite mer än halva året gått. Hur går det för er?

Våra fyra nyårslöften inklusive statusrapport:

  1. Galoppombyten. Vi behöver lära oss att göra civiliserade byten, gärna samtidigt. Just nu har vi problem med att vi antingen får ett travsteg i mitten, eller att den rosa hästen tror att det är rivstart. Det vill säga hon byter jättefint, sen sular hon iväg i 190. Vi behöver få ordning på det där. Vi har börjat göra en plan ihop med fröken som involverar träning separat och gemensamt, samt en och annan portugis. Syftet med målet är att kunna starta medelsvår WE under 2018.
    Status: Vi jobbar på det! Det går faktiskt bättre och bättre. Nu kan vi i princip byta galopp, problemet är snarare att vi tappar saker och ting i bytet, typ formen, vägen, vettet. Men det är ändå inte alls ouppnåeligt. Och på köpet har vi fått en bra mycket bättre galopp som vi kan använda i alla möjliga sammanhang, typ vid bågskytte eller hoppning. Leve det!
  2. Starta en dressyrtävling. Det kanske låter enkelt, men vi återkommer i ett senare inlägg till varför det antagligen blir en av de största utmaningarna för året (tur att år är ganska långa).
    Status: Klappat och klart. Vi har kört en styck riktig dressyrtävling. Vi fick till och med placering. #overachievers.
  3. Göra en clear round på Pay&Jump. Vi har varit ute på P&J en gång under 2016 och fick en rivning per start. Nu är målet att göra samma sak felfritt. Som ni såg igår har vi lite av en oortodox hoppteknik att befatta oss med, men skam den som ger sig.
    Status: Klappat och klart! Det var så roligt att vi gjorde det en gång till. Så nu har vi tre(!) clear round-rosetter. Hallå eller. #overachievers
  4. Testa något nytt. Det är viktigt att inte fastna i gamla hjulspår, därför har vi som mål att någon gång under 2017 ska vi testa något nytt. Lite som vi gjorde med det beridna bågskyttet under 2016. Här behöver vi er hjälp! Vad tycker ni att vi ska pröva?
    Status: Herregud vad vi gör nya grejer hela tiden. La grande finale var väl att vi föste kossor i förra veckan. Utöver det har vi varit på ridläger i Småland och Skåne, vi har gjort ovanstående eskapader med dressyrtävling och hoppning, vi har ridit ut i snö, vi har varit i raggsockeland och testat fri fart, den rosa hästen har tappat sin matte (det var väl kanske inte helt eftersträvansvärt för all del, men det var nytt!), med mera. Vi har några grejer kvar på den fina tipslistan vi fick i vintras, men vad det blir härnäst får vi se! Den rosa hästen kommer dock inte att köras in. Efter en olycka med en taggbuske i svansen för några år sen är hon oerhört rädd om sina bakben, vilket matte har full respekt för. Det finns så mycket annat vi kan göra. Varje dag är ett äventyr!


Och era målsättningar för 2017? I januari såg det ut såhär. Hur går det för er?

Galenskaparen:
1) Ta grönt kort (för att över huvud daget kunna uppnå mål 2 och 3).
2) Starta i någon hoppklass med Tantponnyn (om hon håller och vill).
3) Starta i någon hoppklass med Storfot (om jag vågar).
4) Göra en tatuering av en häst – en dalahäst närmare bestämt.

Granger:
Jag har som mål att sluta sitta som ek kratta (ont i ryggen ger dåliga vanor) och att få bättre resultat i dressyr-KM än förra året.
Oklart om det är en rimlig målsättning att vinna KM i hoppning igen, men jag kommer garanterat försöka…

Emma:
Mitt mål för i år är nog att få ordning på armarna i ridningen, måste komma ihåg att hålla dem böjda och inte låta dem bli raka och stumma

Sanna:
1. Dra igång WE-träningar på Orust!
2. Våga hoppa en 90-bana! Nu är det säkert inga problem för den store svarte, men matte har ju nyss återvänt till stallet och blundade sig (med ett hårt tag i manen) över 50 cm för ett år sen!
3. Få snurr på vår lilla nystartade förening (som för övrigt hänger ihop med WE-träningarna)!

Helen:
Min och min tanthäst mål är
1 Galoppbyten i balans.
2 Klara av att Rygga utan stress
3 Tränna dressyr bommar för tanter
4 Starta en Dressyr LA

Annalena:
Vi har också några mål:
1. Ta tag i ridningen igen efter att matte mått dåligt på olika sätt under hösten.
2. Matte ska gå på massage m m så att hennes rygg orkar med ridning.
3. Vi ska starta en pay´n ride, troligen LC, kanske LB
4. Vi ska gå från tömkörning till att dra redskap. Blir det snö ska vi åka vedkälke och till våren ska vi harva paddocken.

Therese:
Mål om hästen får sättas i gång ordentligt efter skadan✌?
1) Rida en distansritt utan tron att man bara ska springa ett par kilometer (= tagga neeeer)
2) Lära oss galoppera, har en fd travhäst i omskolningsfasen
3) Börja hoppträna
4) Testa nått nytt, kanske terräng?

Kattis:
Vi har egentligen bara två mål.
1. Rida planerade vägar i galopp, utan att gubbponnyn välter eller stannar. (För att nå det här målet skulle gubbponnyn behöva skena mer i skogen för att bli i lite bättre form, vilket leder oss in på mål två…)
2. Våga rida ut mer. Jag är en fegis och behöver både bli modigare med själva ridandet och med att fråga folk om de vill hänga på.

Sandra:
Oh, jag tänkte nog mer ett mål per häst. Vilket då blir 4 för mig. Vi börjar me äldsta till yngsta.
B – mer western party tricks träning
R – galopp utan att det blir så himla skoj att man måste köra lite skutt. Träna på att mörker inte är sååå läskigt
L – flamsiga fröken skall ridas in
W – trollet måste ställas ut och tömköras. 2018 så blir det inkörning
Inser precis att det vart lite fler 4 mål.

Charlotta:
Jag bytte medryttarhäst under hösten så vi håller fortfarande på att lära känna varandra. Vi behöver till exempel lära oss att hitta dragläget – som det är nu kan det bli ganska hackigt i tempo och bjudning ibland, med ett och annat motorstopp.
Men den stora saken är människans galoppfattningar. På förra medryttarhästen funkade det oftast men hästbytet avslöjar brutalt att de behöver mer jobb. Tänk att något så grundläggande kan vara så svårt!

Fläckiga sockans matte:
Mål är bra… Jag och fläckiga sockan borde sätta upp några så här var ett bra ställe 😀
1. Bli hel (på god väg, är ohalt)
2. Komma tillbaka till ridkondis & styrka
3. Starta en riktig socktävling (kvällstävlingar räknas inte…)
4. Testa något nytt

Tove:
Jag är ju också tillbaka på stallplan efter många års bortavaro. Mitt mål (jag nöjer mig med ett) är att få bättre ordning på min sits och mina hjälper.

Ellie:
1.starta en lokal dressyrtävling samt WE tävling på min ardenner.
2. Bygga färdigt min terräng/derbybana (ni får komma och testa den sedan ?)
3.hjälpa med kompis att nå SM i paradressyr

AnkiKL:
Då jag sedan några månader är hästlös och inte ridit på två år så har jag väldigt moderata mål.
1: anmäla mig till en ridskola för att få till regelbundenheten i ridningen igen
2: Komma upp i bekväm ridning i tre gångarter (har en gammal skada. Tappat massor senaste två åren i muskelmassa=instabil)
3: Rensa bland alla gamla hästsaker som samlat sig under åren.
4:Förbereda för nytt hästägande, måla om i stallet, vindskydd, ev lösdrift, ordentliga gap innan hästköp.

Petra Signell:
Jag har en raggsockehäst. Vi skogsmullar mest, men nu råkar min raggsocka ha lite för bra tölt för att inte visa upp. Jag tycker det är lite läskigt med tävling. Här kommer iaf mina mål:
1) Träna för tränare. Svårt där jag bor och ett stort projekt eftersom jag inte har egen transport. Men nu vill jag verkligen försöka förutsatt att vädret är transportvänligt
2) Skaffa tävlingsliscens till mig och pållen
3) Be min medryttare rida en tävling på pållen (då kan jag se hur det går)
4) Rida en (tränings)tävling

Sara Å:
Hej! Mina mål inför 2017 är:
1. Hitta en häst som jag vill köpa (och som ägarna vill sälja, det har gått åt skogen två gånger.)
2. Tävla mer med hästen på ridskolan.
3. Kunna sitta ner i sadeln ordentligt i trav med ovan nämnda häst. (Man flyger runt som en vante.)
4. Rida fler lektioner i veckan och då förhoppningsvis lära sig att sitta ner i traven utan att vara halvvägs till månen och få sånna skavsår i “de nedre regionerna” att man inte kan ha trollor på sig 😉

Renée:
Jag och min Fina Foxan ska försöka våga ( dvs matte ska våga) starta en P&J igen.
Matte ska styrketräna för att bli starkare i benen då dom är klena (åldern tar ut sin rätt).
Göra om ridbanan så vi kan hoppträna hemma och även galoppera utan att trilla ihop i hörnen. Det får nog räcka för detta kvartal.

Malin:
Mina och bregotthästens mål (mest mina):
1. Få till någon sorts galoppombyte (kanske ska bli säkra på att fatta rätt galopp först?)
2. Starta LA WE (blir isf min första officiella tävling sedan jag var ehh 13 år?)
3. Starta en riktig dressyrklass… (hjälp)

johanna:
Jag har för tillfället ingen tillgång till häst så det får bli två hästlösa målsättningar. Mina målsättningar får bli att: 1) kunna sätta handflatorna i golvet med raka ben. Är stel som en pinne och smidig som en elefant så det känns som en lagom målsättning. 2) Kunna göra fler än en riktig armhävning, då man har tårna i golvet och inte fuskar genom att stå på knäna. Har aldrig kunnat göra det. Inte ens när jag tränade flera gånger i veckan, så det får bli utmaningen.

Jessica S:
Mål för 2017 för oss;
Rida LC1 på 60% Bohus cup
Starta LB WE riktig tävling
Hoppa bana cr 60 cm
Åka tillbaka till trailcampen och befästa vattenhindret, skott och ko
Träna sorting och trail
Rida ut utan pulshöjning 😉

Jennyann K: 
1; Härmar er lite på ettan. Samla ihop och rakrikta den nya kroppen så vi kan göra mer galoppombyten.
2; Galoppera Mera! A.k.a Åka till travstället o hyra in sig på fina skogsslingor och div rakbanor!
3; Lära oss att gå in i transporten utan att matte går först, så att matte själv kan lägga på bommen!
4; Våga oss ut på PnR, vi säger LA, man ska ju sikta på molnen!
Men vi börjar med att lära oss springa/rida i nya sadeln utan att få kopiös träningsvärk. Gäller både matte o Fus!

Anne-Lie H:
Rida in Silvio, varvat med att vänja sig vid “läskiga saker” och slappa i hagen.

Cecilia H:
Jag har bara ett mål för 2017 och det är att försöka hinna med både ridning och träning av den nya valpen!

——————————————————————

Berätta allt! Vi vill veta! Status? Nya mål? Reviderade mål? Heja oss alla!

Den rosa hästen tar det koolt

Den rosa hästen har haft lite mysig halvsemester och så småningom kommit igång igen. Och då kände vi genast att det sög lite i äventyrstarmen igen. Och så fick vi tips om ett alldeles prima äventyr och anmälde oss genast.

Under hela ledigheten har vi mest borstat bort det nödvändiga. Ibland behöver man få vara lite skitig, speciellt när borstar är en fiende. Men när det är äventyr på gång och det ska ut och träffas nya hästar och människor så får man faktiskt inte se ut precis som helst. Därför fick den rosa hästen bada dagen före äventyret. Hon var inte imponerad, utan hämnades på sin matte genom att gnugga nosen mot väggen med falu rödfärg för att därefter genast doppa den i en av vattenhinkarna. Resultatet blev att det droppade rött ur båda nosborrarna och matte hann få hjärtsnörp innan det uppdagades vad den rosa hästen hade hittat på. Då fick hon skäll istället. Och en tvättsvamp i näsan. Inte skrämma matte sådär!


Dagen efter var det dags för äventyr. Den rosa hästen var väldigt exalterad och klampade glatt in i åklådan. Äntligen lite action igen! I lite över en timme körde vi norrut innan vi stannade vid en gård och lastade ur bland en massa nya hästar. De hade konstiga sadlar, tyckte den rosa hästen. Men hon är inte den som dömer, så hon var glad ändå. Hon fick på sig sin egen sadel och tillsammans gick vi i grupp ner till ett stort fält. Alltså stort-stort fält. Den rosa hästen blev oerhört exalterad över all denna öppna yta, så matte bestämde raskt att det var dags att sitta upp för att få lite kontroll på det hela. Spännande!


Alla de andra hästarna fick också varsin matte eller husse på ryggen, och vi samlades i grupp för att gå tvärs över fältet. Men då kom den gående längs vägen. Det farligaste djuret av dem alla. Shettisen.


Den rosa hästen visste inte vart hon skulle ta vägen när denna horribelt farliga monsterponny kom i närheten. Hon försökte gömma sig bakom en av de andra hästarna. Det gick sådär. Sen började hästflocken röra sig. Då kom hon på andra tankar. Alla skrittade lugnt och fint på lång tygel utom en rosa knashatt som hoppade på tvären och vrålade “FÖRST! FÖRST!”. Matte försökte övertyga henne om att man faktiskt måste gå bakom magistern när man är på organiserat äventyr, den rosa hästen köpte inte det. Hon kunde kompromissa med att gå bredvid magistern. Eventuellt en kvarts noslängd före. Då lugnade hon ner sig lite. Tills shettisen kom i närheten igen. Suck. Magistern tittade lite skeptiskt på det rosa spektaklet och matte skämdes en smula och började fundera lite lätt på om det här verkligen var en så bra idé. Om vi inte ens kunde gå normalt över ett fält, hur skulle det gå när vi kom fram till andra sidan fältet? För där stod alla kossorna och sa mu. För det gör kossor.


Vi skulle inleda kofösarövningen med att flytta flocken från ena sidan fältet till den andra. Den rosa hästens första uppgift blev att stå på rad med övriga och styra korna in genom den första öppningen i staketet.  Hon hade fullt upp med shettisen som stod bredvid och såg eventuellt lömsk ut, så hon missade att det kom ett tjugotal kor galopperande typ bakom henne. Det hade ju varit upplagt för katastrof om det inte omgående hade visat sig att kor faktiskt inte är särskilt farliga. I alla fall inte tillnärmelsevis lika farliga som shettisar. Speciellt shettisar som är lika höga som gräset.

Eftersom matte är en ganska dryg typ så fick den rosa hästen gå bredvid shettisen lite, för att vänja sig. Det gjorde hon inte. Istället kom alla kossorna på att shettisar är supermystiska och kom emot shettisen i flock för att kolla.  Den Rosa hästen försökte få emellan men det hjälpte inte.
Det slutade med att shettisen fick lämna kossehagen. Väldigt tråkigt för shettis och hennes matte, men desto bekvämare för den rosa hästen som nu fick tid att fokusera på vad dagens uppgift egentligen var. Valla kor! Matte frågade om hon verkligen hade koll på detta.
“Jarå”, sa den rosa hästen. “Det är ju bara kossor.”
“Men du har ju aldrig träffat kossor såhär i grupp förut?”
“Meh. Det är ju bara kossor.”

Sen fick den rosa hästen äran att gå tillsammans med vice magistern vid sidan av korna och styra dem, medan övriga ekipage puttade på flocken bakifrån. Som en riktig kohäst! Hon var mycket mallig.


När kossorna väl var på plats på andra sidan fältet där marken var lite jämnare så fick vi börja testa olika kofösarövningar. Först fick vi gå tillsammans med en trygg kobojsarhäst nära förbli koflocken. “IGEN!!” tjöt den rosa hästen lyckligt och hade ingen som helst respekt för att andra också skulle få prova. Ungefär där förlorade hon privilegiet att ha med kobojsarhästen som stödhjul och fick istället göra resten av övningarna på egen hand (hov?).

Nästa grej var att klyva kosseflocken. Då fick vi gå rakt igenom i ett lugnt tempo och se hur korna snällt flyttade sig åt sidan när vi kom marscherande. Den rosa hästen var euforisk och kände sig som Moses när han delade havet. Hon fick prova två gånger, båda gångerna helt klockrent. Duktig häst.


Därefter fick vi testa att gå in mitt i flocken, vända och gå ut igen så att korna kom bakom oss. Den lyckliga rosa hästen hade inget emot det heller. Ju mer kossor desto bättre!


När vi inte var mitt i kosseflocken så stod vi i formation med de andra runt om för att hålla korna på plats. Det var så tråkigt att den rosa hästen akut behövde gräva ett hål i marken. Så det roade hon sig med mellan sina kosseuppdrag.

Sen blev det svårt. Vi skulle skilja ut en ensam ko och hålla den borta från flocken en liten stund. Eller ja, det lät svårt i teorin. I praktiken blev det så att matte tittade ut en ko som stod lite vid sidan, den rosa hästen gick dit, sorterade bort övriga kor och flyttade den ensamma kossan upp en bit på fältet. Ingen dramatik hos vare sig ko eller häst. Snyggt och prydligt.

Vi gjorde det igen en stund senare, då smet kossan och vi fick springa efter. Den rosa hästen fattade grejen och började jobba ordentligt med att valla kossan för att få rätt på det hela. Matte kunde bara följa med och vara sjukt imponerad. Den rosa hästen skötte i princip det mesta själv, men lyssnade duktigt på stödet från matte (utom när hon råkade halka i en komocka och blev en mild aning sur över det).

Sista utmaningen blev att hämta en kossa mitt i flocken och skilja ut. Här hade vi oturen att välja en lite väl smart kossa som fintade oss lite, men den lite väl smarta rosa hästen kämpade på och vi lyckades hålla den några sekunder innan vi släppte tillbaka den. Därmed var vi nöjda med dagen och gick tillbaka med hästflocken upp längs fältet. Nu gick det av någon anledning även för rosa hästar att slappna av och gå på lång tygel. Märkligt det där.

Sammanfattning:
Duktig rosa häst. Världsbäst faktiskt. På ännu en grej. Och kossor är det bästa sen skivat bröd.