Tre portugiser till orken av en

Förra veckan hade vi portugiser. I mängder. Eller okej, det var två portugiser. Men det är faktiskt ganska många på en och samma vecka.

Den första portugisen var en alldeles ny som vi aldrig träffat förut. Sånt är alltid lite spännande.

Portugiserna kommer ju inte så väldigt ofta, ett par gånger om året bara. Så de brukar fråga vad vi behöver hjälp med, för att spara tid. Men med en ny tränare vet man aldrig riktigt hur det fungerar, så när den nya portugisen frågade så valde vi inte galoppen och bytena som egentligen är vår känsliga punkt just nu. Istället bad vi att få jobba med halva steg och piaff. Det var längesen och är roligt och nyttigt. För piaff handlar ju inte bara om piaff, utan även om elasticitet i traven. Och det behöver vi träna på, och få alla trick vi kan.

Det var en jättebra lektion och en jättetrevlig portugis. Den rosa hästen var lite skeptisk inledningsvis, då han gick väldigt nära i skrittarbetet och dels inkräktade på hennes personal space, dels petade henne på fötterna med långpisken om hon inte var kvick nog. Får man hålla på så??

Det var hursomhelst väldigt effektivt, för den rosa hästen blev elastisk som aldrig förr, fick upp formen en decimeter på höjden och minskade två decimeter på längden. Häpp häpp!

Eftersom den rosa hästen är ett smartskaft så riskerar vi lite att hon lär sig piaff och andra coola grejer som trick istället för att komma dit genom samling och ridning. Det vill vi inte. Därför fick vi jobba mycket med att hitta mellanlägen mellan till exempel skritt och halva steg, trav och halva steg, olika sorters trav och så vidare. Den rosa hästen kämpade och slet som hon alltid gör, och blev riktigt riktigt fin efter en timme.

Två dagar senare kom nästa portugis. Det var den gamla vanliga portugisen som vi känner väl. Honom hade vi på plats i två dagar, och vi hade bokat oss på ett pass per dag.

Nu var det hög tid att jobba med byten och annat galopparbete. Vi har ju kommit en bit på vägen med bytena, men för nån vecka sen kom den rosa hästen på att det är roligt att lägga en kick i det svåra bytet från höger till vänster, inte minst för att det får matte ur balans och blir lite kalabalik. Matte är inte alls lika road av den övningen och är uppenbarligen inte kvick nog att lösa det på egen hand.

Istället kom matte på den briljanta idén att vi sätter portugisen på hästen och matte på läktaren första passet, så får portugis och häst reda ut hur man byter galopp ordentligt, sen får de gemensamt lära den trögfattade matten. En rent genialisk plan, faktiskt. Den rosa hästen var inte helt övertygad. Hon menade att den enda fördelen med att ha lämnat Portugal är att slippa bli riden av portugiser.

Men hon är som hon är. När det gäller så gör hon alltid sitt bästa. Och när portugisen kommer, då gäller det verkligen.

Portugisen inledde med att konstatera att den rosa hästen hade för lågt grundtempo för hans smak. Så hon fick trava omkring i hundranitti och blev så förvånad att hon inte blinkade på en hel kvart.

Sen samlade han ihop det hela, fattade galopp, gjorde ett klockrent byte åt höger, klappade, gjorde ett klockrent byte åt vänster, klappade, saktade av till skritt och konstaterade att hästen visst kan byta galopp, hon har verkligen inga problem med det.

Det kan vara det mest diplomatiska sättet att uttrycka “skit i sadeln” som vi har hört på ett tag.

Därefter ägnade de återstoden av passet åt att jobba med den rosa hästens stela vänstervarv, med mycket stretching framför allt i galopp på ett vis som vi inte brukar göra. Det var väldigt effektivt.

Portugisen kommenterade den rosa hästens artighet, varje gång hon gjorde något han inte ville sa hon genast “Oj, förlåt!” och följde instruktionerna. Väldigt duktig rosa häst. Matte var omåttligt stolt.

Avslutningsvis bad han henne att sträcka ut överlinjen. Vid det laget var hon så mjuk och stretchig att hon nästan slog nosen i framknäna.

Redig tjej.

Efteråt var hon dock lite lätt i chocktillstånd. Inte direkt fysiskt trött – hennes deltidsjobb har gjort att hon har kondis som en maratonlöpare – men skallen hade allt fått sig en genomkörare. Vi fick gå runt en stund och fundera på vad som just hade hänt egentligen.

Dagen efter var det då dags för matte att sitta upp och få lite ordning på grejerna.

Efter att ha blivit lösgjord av en portugis i en timme dagen före så var den rosa hästen i fin form inför dagen. Vi fick träna på att länga ut halsen. Den rosa hästen har av naturen en ganska kort hals jämfört med kropp, så det är alltid en utmaning vi har. När matte nämnde det för portugisen föregående dag så löste han det på ungefär trettio sekunder. Märkligt det där, 190 cm portugis med stjärnsporrar i fem minuter och hästen ser ut som den har genomgått ett kirurgiskt ingrepp. På det bra sättet.

Och eftersom portugisen hade gjort det själv dagen före så kunde han lära även en ganska trögfattad matte på ett bra sätt hur vi stretchar fram en lång hals. Väldigt mycket grundridning, oerhört nyttigt och effektivt!

Sen gjorde vi ett par byten också. Snyggt och fint, utan kick.

“You see? Not a problem!”

Nä nä, OKEJ DÅ.

Det blev ett lite kortare pass än vi brukar. Vi var båda rätt trötta efter veckan och ville ha lite energi kvar till dagen efter när vi skulle tävla. Och när allt gick fint var det liksom ingen poäng med att traggla. Vi pratade lite avel med portugisen istället, han är bra på sånt och vi behöver alla råd vi kan få.

Sen gick vi ut i solen och andades ut, nöjda med att ha överlevt tre portugispass på fyra dagar, utan att storkna eller behöva skämmas det minsta.

Eurohorse

När vi kom fram till mässan fick vi sakta men säkert köra in i parkeringshuset. Det innefattade bland annat start i kanske Göteborgs brantaste backe med hästsläp. Heja Hyundai. Vi blev tilldelade parkeringsplatser i varsin ände av parkeringen, och vi funderade lite på om den rosa hästen skulle tycka att det var ensamt att vara själv när vi lastade ut. Speciellt i sitt aningen hysteriska tillstånd.

Men den rosa hästen är sådär som hon är. Hemma kan man tramsa och bråka, men när vi är på äventyr, då är hon väldigt seriös. Sen var det ganska skitkonstigt att hamna i ett parkeringshus mitt på lördagskvällen, men okej. Är det så det här äventyret går till så är hon inte den som är den. Förutom när det kom en kamikazeduva flygande precis bakom henne, då blev hon så att säga milt förvånad.

I övrigt var det mest kylan vi hade att klaga på. För om det var kallt på dagen så var det inget emot vad det var på kvällen i ett parkeringshus. Det var så vansinnigt kallt. Och matte var dessutom tvungen att ha ridstövlarna på från början.

Detta kommer sig av att matte för ett tag sen noterade att dragkedjan på den ena stöveln började bråka. De gör ju det med jämna mellanrum. Så för att slippa trasig dragkedja precis på mässan så var matte förutseende och lämnade in stöveln till skomakaren för byte av dragkedja. Vilket gjordes, snyggt och prydligt. Tyvärr kom stöveln tillbaka aningen mindre än tidigare. Och med aningen menar vi ganska mycket. Tillräckligt för att matte skulle fundera på om matte lyckats få en trekilos viktuppgång centrerad runt vänster vad. Oavsett så gick det inte att stänga stöveln med mindre än en och en halv timmes knölande, sträckande och dragande varvat med promenader för att värma lädret. Och inte direkt några tjocka sockar. Därför var det helt enkelt så att när matte väl krånglat på sig stövlarna vid eftermiddagens ridpass så fick de vara på. Känsel i foten är inte så himla noga. Plus att domnandet gjorde att tårna inte kändes så vansinnigt kalla, inte på den foten i alla fall.

Men den rosa hästen hade kläder som passade, och fick på sig alla sina finaste. Hon gillar finkläder, det är en av de bra grejerna med äventyr – när folk tittar på henne och säger att hon är fin. Nöjd rosa häst.

Sen drog det ihop sig till att gå in på själva mässan. Vi hade fått tydlig information innan om att vi skulle gå på röda mattan genom en lång gång, därefter förbi ett café och en hunduppvisningsring. Den rosa hästen tyckte att det var ganska jättekonstigt. Nog för att det var på tiden att någon rullade ut röda mattan åt henne, men ändå. Lyckligtvis hade vi ju med oss VM-ponnyn som rutinerat gick före och visade vägen, och tillät att den fnorkiga rosa hästen fick hålla honom i svansen. Bokstavligt talat. Så gick vi hela vägen genom mässan utan att den rosa hästen blinkade en enda gång.

Väl framme vid paddocken fick vi vänta “backstage” i det lilla stallområdet. Egentligen hade vi ganska långt kvar till showtime, men vi hade tur och kom fram till en tom paddock så vi fick chansen att värma upp i tjugo minuter medan vår eminenta crew hämtade hindren i lastbilen och byggde fram banan åt oss.

Den rosa hästen, som fram till den här punkten hade varit lite fnorkig, kände sig plötsligt helt trygg. Med matte på ryggen och en helt vanlig paddock att springa runt i, det är ju inte läskigt. Det är typ som en vanlig torsdag. Sen att just den här paddocken var på en väldigt märklig plats, det kunde hon för all del hålla med om. Men allt det märkliga var ju på utsidan av staketet. Där inne kom bara hennes vanliga leksaker fram en efter en. Leksaksridning! Hurra! Antagligen tävling!

Så hon var inte rädd för nånting. Det största problemet matte hade var att den rosa hästen blev så nyfiken på publiken att hon ville stanna och titta på dem hela tiden. Helt lugn och avslappnad, bara nyfiken. Världens duktigaste häst!

Efter en kämpainsats av crew så var banan på plats och det var dags för show. Fröken hade headset och förklarade hur WE fungerade och visade sen hur man gör det tjusigt i svår klass, i galopp på en hand. Under tiden försökte matte och rosa häst att hålla sig ur vägen, vilket visade sig svårare än planerat med publik på alla fyra sidor.

Sen var det vår tur. Vårt uppdrag för dagen var att visa hur WE ser ut i lätt klass. För även om galoppombyten och enhandsfattning är häftigt så är det ganska långt ifrån vad vemsomhelst klarar av. Och WE är en gren för vemsomhelst. Så i egenskap av lite mer vemsomhelst så visade vi upp hur vi rider en bana på Lätt B-nivå. Då gör man det mesta i trav. Så vi travade. Den rosa hästen gjorde prydliga halter där det skulle vara halt, raka linjer där det skulle vara rakt och svängde fint när matte bad henne. Förutom när hon insåg att matte plötsligt höll i lansen. Eftersom hennes nya grej är att få psykbryt av lansar så fick hon mycket riktigt ett litet psykbryt och gjorde en högst oplanerad nittiograders sväng där matte hade tänkt något helt annat. Men det var egentligen inte orimligt att svänga där, så vi låtsades att det var meningen, lyckades få ner lansen i tunnan igen och fortsatte vår bana i samma lugn och ro som innan.

Efter våra respektive banuppvisningar så gick vi igenom några av hindren med samma tänk, först snyggt i svårklass och sen mer realistiskt i lätt klass, samt kikade lite på hur man lär in hindren. En halvtimme går dock fort när man har roligt, och snart var vår tid slut. Medan vår crew snabbt som attan bar bort hindren så visade fröken och VM-ponnyn lite coola tricks (typ levad). Då passade vi på att göra ett par galoppombyten för att kolla om vi kunde det i en liten paddock inne på en mässa. Det kunde vi, i alla fall nästan.

Sen gick vi tillbaka till det lilla stallområdet och hängde en stund, för VM-ponnyn skulle prova ett träns. Smidigt att ta med sin häst till Eurohorse och prova grejer liksom.

Den rosa hästen var helt slut. Hon var alldeles genomsvettig, hade dregel överallt och älskade varenda minut. Flera av våra kompisar dök upp backstage och klappade henne och sa att hon var duktig, så hon växte flera meter.

När VM-ponnyn hade provat klart sina inköp så gick vi tillbaka längs röda mattan. Den rosa hästen kände sig mycket säkrare nu, hon kunde ju det här med mässa liksom. När vi kom ut i iskylan i parkeringshuset hade vi båda varit smarta nog att ta med ombyte så vi kunde byta våra svettiga kläder mot torra. Och matte fick ÄNTLIGEN ta av sig stövlarna.

Den rosa hästen klampade glatt på transporten. När det vankas äventyr har hon inget emot att åka låda. Så länge hon slipper åka till veterinären.

På vägen hem stannade matte, Granger och den rosa hästen på Max för att mata människorna. Granger gick in och köpte maten medan matte höll den rosa hästen sällskap. Då kom det en bil och parkerade precis bredvid oss, och ut hoppade fyra coola tonåringar som skulle “käka lite burgers”. Den rosa hästen stack glatt ut nosen genom dörren för att säga hej, varpå de nu inte fullt så coola tonåringarna ylar “SHIT, IN I BILEN, IN I BILEN!!!”, kastade sig in och pep iväg så det skrek om däcken. Den rosa hästen fattade ingenting. Hon ville ju bara säga hej. Men matte gav henne en kaka istället, och Granger köpte minimorötter. Så allt var frid och fröjd.

Eurohorse – förberedelserna

Efter flera månaders äventyrsuppehåll på grund av skada och vinter så slog vi till med ett jätteäventyr sista helgen i februari – vi fick åka med fröken och VM-ponnyn och visa upp Working Equitation på Eurohorse-mässan vid Gothenburg Horse Show.

Att åka på såna stora och viktiga äventyr kräver såklart en hel del förberedelser i olika kategorier. Så matte och rosa häst kavlade upp ärmarna och satte igång med jobbet.

Först och främst hinder. Inom WE finns det ju ett antal olika hinder. Alla är roliga, tycker den rosa hästen. Så roliga att vi som tidigare nämnt har börjat mängdträna hinder med ambitionen att komma ner på jorden. Det har gått lite sisådär med det. En del hinder går bättre än andra, så att säga. Matte fick för sig att testa att hoppa lite, ifall vi skulle ta fram hopphindret på WE-banan. Den rosa hästen har inte hoppat sen i september. Hon blev ganska engagerad. Så engagerad att hon glömde hoppa ungefär hälften av gångerna. Vi hade två hinder på tjugofem centimeter vardera med studsavstånd och vi lyckades antagligen välta dem på alla sätt som går att välta hinder på tjugofem centimeter. Dessutom hade vi inget sällskap, så matte var tvungen att sitta av vid varje vältning. Nu är inte det hela världen, om det inte vore för att den rosa hästen blev sur varje gång matte satt av (hon var faktiskt inte färdig än!) och vägrade gå med och fixa till hindren igen. Vilket blev lite omständligt och kontraproduktivt. Till slut bestämde matte att om man inte kan uppföra sig så får man faktiskt inte hoppa över hinder. Den rosa hästen svarade glatt att det skiter hon i, hon kan hoppa ändå om matte tänker vara så sjukt tråkig.

Nästa hinderutmaning blev att den rosa hästen plötsligt bestämde att hon är livrädd för lansen, som hon bara har sett kanske sisådär femhundra gånger. Detta inträffade samtidigt som vi försökte ha genrep ihop med fröken och WE-ponnyn. Man kan säga att den rosa hästen var på ett sånt där humör att vi alla känner att vi älskar henne innerligt, men litegranna övervägde om hon skulle få en dos plegg och en stekpanna i skallen innan vi åkte iväg någonstans.

Det är nämligen den andra grejen, efter hindren. Februarihumöret. Den rosa hästen är pigg. Pigg pigg piggelin. Och ju kallare och läskigare det blir, desto knasigare blir den rosa hästen. För att toppa det hela så fäller hon och tyckte dessutom att det två dagar före showen var läge att bli megabrunstig. Alltså brunstig på den nivån att hon blev kär i (och brunstkissade åt) sin egen spegelbild i ridhuset. Narcissismen har fått ett ansikte.

Denna hyperpigga, överexalterade, brunstiga, pälsfällande busmärr med akut lansskräck och hinderhysteri skulle vi alltså packa in i transporten och köra iväg till en mässa där hon skulle springa inför publik och visa upp hur man gör WE på ett lugnt och fint sätt när man är precis ny i grenen. Jorå. Så jobbar vi.

Fröken kom på den briljanta idén att vi kanske kunde trubba av den rosa hästen lite genom att sätta på henne öronproppar och mössa inne på mässan, för att i alla fall få lite distans till ljudet. Så matte införskaffade en fin mössa som skulle passa med övriga outfiten. Men klok av erfarenhet så fick den rosa hästen testa munderingen dagen före, för säkerhets skull. Hon var inte imponerad. Inte alls, faktiskt.

Det gick ändå ganska bra en stund när vi red. Den rosa hästen viftade lite på öronen men verkade ändå acceptera det hela till en början. Men när hon värmt upp och kommit igång lite så kom hon på att hon faktiskt inte alls ville ha mössa. Så hon försökte skaka av den. När det inte gick försökte hon skaka hårdare. Matte tänkte att hon antagligen vänjer sig, men när den rosa hästen kom upp i fart så hon nästan skakade av sig matte så bestämde vi att vi tar ut öronpropparna och testar med bara mössan. Det hjälpte dock inte. Den rosa hästen var kränkt. Speciellt i vänsterörat. Oerhört kränkt vänsteröra. Matte tog av mössan, men örat var fortfarande kränkt. Det höll i sig ända till följande dag. Som var dagen för showen. Men matte fattade vinken och accepterade den rosa hästens veto i mössfrågan. Vi fick åka på show utan mössa. Matte kan eventuellt ha yttrat något om att den rosa hästen får skylla sig själv om hon tycker att det är läskiga ljud där inne.

Sen skulle det ju åkas också. Den rosa hästen hade inte varit i sin låda sen i december, när hon faceplantade och skrapade upp sig vid lastning. Sen dess har matte aktivt ignorerat att vi måste ta tag i lastningen. Och nu hade vi isgata över hela gårdsplan, sagda hysteripigga busmärr och ungefär en dag på oss att lösa lastningsproblemet.

Lyckligtvis hade transporten stått på samma ställe hela vintern, så genom att köra fram den lagom långt hade vi en isfri plätt precis bakom åt den rosa hästen att gå på. Och ännu mera lyckligtvis så lasttränade vi innan vi kränkte vänsterörat. Så med Granger i kopplet, slickburk och kakor så gick den rosa hästen på transporten på andra försöket. Tack och lov för det. Ingen större dramatik alls faktiskt. Slickburkar är typ det bästa som finns.

Sen var det då plötsligt lördag. Vi hade tid på kvällen, så det var väldigt mycket dag innan. Men det gjorde inte det minsta, det fanns massor att göra. Till exempel städa av hindren så de såg presentabla ut, städa den rosa hästen så hon såg presentabel ut, fixa frisyren på den rosa hästen, rasta den rosa hästen, packa alla sakerna och så vidare. Vi tog raskt beslutet att alla hindren fick åka med VM-ponnyn i lastbilen, eftersom den rosa hästen haft en situation med transporten. VM-ponnyn bryr sig inte det minsta om lite pinnar. Han har annat att fundera över.

Eftersom mässan saknar uppvärmningsmöjligheter så passade vi på att rida fram lite innan vi åkte. För att värma upp kroppen med kyla av huvudet, så att säga. Den rosa hästen inledde med att bli panikrädd för uppsittningspallen som stod mitt i ridhuset. Där den alltid står. Alltså, alltid. Varje dag. Sen var hon obstinat och galopperade runt som en arg skär giraff i en halvtimme. Matte började muttra något om den där stekpannan igen. Men sen lugnade hon ner sig en smula ändå och det kändes lite bättre. Men det är ju så att ju kallare det är ute, desto sprättigare blir den rosa hästen. Och det var ganska jävla kallt, faktiskt.

Men det fick bli som det blir, tänkte vi. Den rosa hästen fick på sig alla sina finkläder (matte hade redan på sig sina av olika anledningar, mer om det i nästa inlägg), och sen var det dags att lasta igen. Hon gick på direkt på första försöket. Ponnyn också. Och hindren. Sen var det bara att starta på blankis med häst i transporten (shoutout till Hyundaien för en makalös insats). Och sen åkte vi söderut mot Göteborg.

Fortsättning följer.

Lagom roligt

Den rosa hästen tycker att en del saker är roligare än andra. Bli borstad på frambenen = inte roligt. Göra galoppombyten = roligt. Gå ut när det regnar = inte roligt. Träna Working Equitation = roligt.

Sådär är det ju lite för oss alla. Man gillar vissa grejer mer än andra. Grejen är hur man hanterar det hela.

Den rosa hästen är en extremt extrovert individ med oerhört mycket känslor. Det är så att säga svårt att missa vad hon tycker om saker och ting. Så när något är “inte roligt” så är det sura öron, sparkiga bakben, arg svans. Det kan ju vara lite tröttsamt för all del, men vi lever i ett land med yttrandefrihet och det är faktiskt fullt tillåtet att uttrycka sina åsikter.

Problemet uppstår snarare i andra änden av spektrumet. För när den rosa hästen tycker att något är roligt så blir det så väldigt roligt. Sådär “galoppera på tvären med öron och framhovar som högsta punkt”-roligt. Och det är ju för all del trevligt att den rosa hästen kan uppskatta saker, men det blir lite av ett problem när matte försöker vara seriös och den rosa hästen fladdrar runt som en överexalterad hundvalp efter fyra espresso.

Ni som följer oss på andra sociala medier vet vid det här laget att vi om två veckor ska vara med på Svenska Mässan vid Eurohorse i samband med Gothenburg Horse Show, där vi ska visa WE. Tanken är att vi ska göra det på ett lugnt och stillsamt sätt. Problemet är att när den rosa hästen var skadad så fick hon inte träna WE på flera månader. Så nu när vi är igång igen är det så roligt att hon inte vet vart hon ska ta vägen. Detta i kombination med att vi numera tränar mot medelsvår och därmed använder oss av det näst roligaste i hela världen (galoppombyten) gör att våra träningspass just nu mest liknar någon typ av uppvisning i trickflygning.

Eller så är det bara så att den rosa hästen har glömt hur WE fungerar och tror att det är någon typ av bowling. Den som välter mest grejer vinner, eller?

Matte har nu någon sorts teori att om vi mängdtränar så blir det inte riktigt lika hysteriskt kul. Vi har haft samma teknik med bytena och det har ändå fungerat till viss grad. Även om bytet blir lite hejsan hoppsan så hamnar vi inte längre i nästa kommun efteråt. Så det tyckte matte verkade rimligt att göra med WE-hindren också. Därför rider vi nu WE varje dag, i olika omfattning. Från enstaka hinder till hela banor.

Vi har nu gjort det i åtta dagar. Det har inte fungerat hittills. Förmodligen för att det finns så väldigt många olika WE-hinder och att de alltid står på olika platser. NY GREJ VARJE GÅNG!

Mycket av vår ridning just nu går ut på att matte djupandas, sitter still och väntar på att det ska bli vår på den fnoskiga vintertramsiga rosa isbrytaren ska tagga ner några hekto.

Idag red vi tillsammans med fröken och VM-ponnyn. Den rosa hästen var i toppform. Vi hade som målsättning att inte välta något. Det misslyckades ganska omgående efter att den rosa hästen bestämde att man inte behöver ta ut svängarna i slalom så mattes knän får plats. Lite OS-style. Problemet är att våra slalompinnar inte sitter fast i marken. Nåväl.

Efter att vi hade spårat ur tillräckligt och hoppat runt på tvären så tröttnade fröken på cirkusen och talade om för oss hur man gör. Och plötsligt kunde vi göra både tre tunnor och parallellslalom med rena byten utan problem. Dessutom gjorde vi vid två tillfällen helt klockrena piaffer. Det sistnämnda var för all del inte meningen, men ändå.

Av detta kan vi dra följande slutsatser:
A) Om människan rider bättre går hästen bättre.
B) Träning ger resultat.
C) Att ta hjälp av tränare är så gott som alltid rätt sätt att lösa sina problem.

Det är ju sjukt irriterande. Inte för att det kommer som några nyheter, utan för att det är så det är. Vi vet att det är så. Och det är så.

Nåväl. Den rosa hästen var oerhört nöjd med sig själv som hade lyckats trassla alla benen på rätt ställe. Dessutom fick hon kaka efteråt. Formidabelt, på det hela taget.

Rattlebutt

Har ni hört talas om rattlebuttsyndromet?

Ni vet när man går ut i hagen när det är nån plusgrad sådär och lite gött lerigt? Så får man fin blötlera i svansen. Det är grejer det.

Sen kanske det är februari på västkusten och den svenska vintern attackerar under dagen, så det liksom fryser till. Och blötleran blir is. Då kan det hända att det liksom rasslar. Ute tänker man inte så mycket på det, och i stallet finns det ju mat, men när man gör sin tjusiga sväng in genom ridhusdörren och det helt plötsligt rasslar om hela häcken på en. BERGIS EN SKALLERORM!!!

Det syndromet kallar vi för rattlebutt. Det är ganska dramatiskt. Vi hade ett sånt anfall idag. Men det gick ändå att komma över hyfsat, för matte hade ställt fram ett par WE-hinder, och då är det svårt att tänka på annat liksom.

I alla fall ända tills den rosa hästen fick is i morrhåren och hoppade baklänges som att någon hade elchockat henne i nyllet. Och baklänges blev ju rakt in i skallerormen igen.

Det blev lite rörigt där ett tag, det blev det.

Verkligen världens sämst integrerade EU-migrant.

Den rosa hästen i trygga händer

Matte hade inte direkt någon semester i somras. Matte ska ha semester nu istället. Eftersom ingen jävel vill vara på svenska västkusten i januari. Så därför ska matte åka söderut över vintern, så att säga. Lite som en flyttfågel.

Men nu är det ju så att om man har en rosa häst så kan man inte bara ge sig iväg hur som helst. Hur skulle det se ut? Lämna den rosa hästen alldeles åt sitt öde?


Vanligtvis när matte åker bort så kan den rosa hästen passa på att jobba extra på ridskolan eller ha lite ledigt eller så. Men just såhär års är det uppehåll på jobbet nästan helt, och eftersom hon just har haft en högst oplanerad bakbensvila så är det inte direkt läge att ligga på soffan och käka praliner i tre veckor. Speciellt inte som vi har äventyr på gång i februari. Därför ska den rosa hästen ha lite olika hästvakter. Dels har hon en tillfällig lånehusse som hon känner sen tidigare som ska komma några dagar i veckan. En dag i veckan ska hon gå till jobbet som vanligt. 
Sen har matte sett till att den rosa hästen blir extra kontrollerad minst en gång i veckan av mattes nya ridinstruktör. 

Vi tränade för den nya instruktören idag. Det var helt seriöst kanske den svåraste träningen vi har gjort. Portugiserna har ingenting att komma med mot en instruktör som kräver byte av gångart ungefär var fjärde meter, ger oss i uppdrag att rida varm och hög skritt, trav baklänges och lång galopp åt andra hållet, samt är på matte som en igel om att hålla ihop hälarna. Puh.

Men vi kan vara säkra på att den rosa hästen är i trygga händer. 


Bloggen kommer att vara ledig så länge matte är borta, men ni kan alltid hänga med matte via @fnork.se på Instagram som vanligt. Så hörs vi här igen framåt februari. 

Som en rosa hulk

Igångsättning efter skada handlar ju först och främst om att börja från grunden. Det kan vara ganska nyttigt. Till exempel har matte efter tjugofem års dressyrridning äntligen fattat att bakdelsvändningar inte har ett skvatt med bakdelen att göra. Ibland går det inte fort.

Hursomhelst. Efter ett tag är det dags att börja styrketräna. Där är vi nu. Eftersom den rosa hästen har stått still en del de senaste månaderna på box eller i tråkhage så har hon tappat en del muskelstyrka. Så hon behöver lite styrketräning. För att göra det lite roligare så har vi ett gäng olika övningar och kör en per dag. Så blir det dessutom variation. Det är nyttigt för alla inblandade, och den rosa hästen blir stark som en rosa hulk utan att hon ens märker det.

Vi började försiktigt med övergångar mellan trav och galopp på volt. En stor volt, men ganska täta övergångar. Tio steg trav, tio språng galopp, tio steg trav och så vidare. Upprepa fem gånger i varje varv. Den rosa hästen tycker att det är en ganska trevlig övning. Lite lättsam sådär.

Nästa gång levlade vi upp övningen och körde skritt-galopp-skritt, Det är vår standard bodybuilderövning som vi har byggt mycket rosa rumpa med. Den rosa hästen kan övningen väl och vill väldigt gärna visa det, så hon river iväg i galopp på eget bevåg ungefär när hon tror att hon har skrittat tio steg. Det brukar vara efter cirka fyra.

En annan dag gjorde vi förvänd galopp. Inte så långt åt gången, ungefär ett halvt varv på spåret. Fattning på långsidan, förvänd genom två hörn, bryt av på nästa långsida. Upprepa två gånger i varje varv. Den rosa hästen är stensäker på förvänd galopp. Hon är jeteduktig LA-hest. Men hon är FAKTISKT lite överkvalificerad för förvänd galopp. Hon kan ju faktiskt byta galopp. Och det är ju väldigt mycket roligare. Så hon gör det istället. Det är ändå lite oklart vem som kör i det här ekipaget. Matte får vara oerhört tydlig och blockera ytterbogen så det inte går att byta galopp. Den rosa hästen tycker att det är oschyssta metoder. Diskussion uppstår. Matte vinner. Oftast.

Eftersom den rosa hästen verkade så sugen på att göra byten så tänkte matte att hon kunde få göra det som nästa dags övning. Nu är ju inte själva bytet den största styrketräningen där, utan mer cirkuskonsterna som uppstår när den rosa hästen överlyckligt sprattlar iväg och plötsligt har elva ben i femton olika riktningar. Det är verkligen inte civiliserad sjukgymnastik, men ibland måste man få ha lite roligt också.

Nästa lite mer seriösa styrkeövning blev galoppfattning ur ryggning. Det är den rosa hästens hatövning. Hon tycker att den är skitjobbig även när hon är i full kondition. Hon måste liksom fälla in de jättelånga bakbenen hela vägen under sig och ta sats därifrån. Därför hade matte intentionen att bara göra den en gång i varje varv, men det blev två gånger i vänster när den rosa hästen först använde ryggningen som språngbräda för att hoppa iväg ståendes på bakbenen. Ska man hålla på med sånt trams får man göra igen tills man skärper sig. Den rosa hästen fattade det ganska omgående, så det behövdes bara en upprepning.

Idag gjorde vi en mix av alla övningarna som vi gjort hittills. Lite som ett komplett crossfitpass. Det gick jättebra tills vi kom till bytena (som var sist) och den rosa hästen blev så lycklig att hon spårade ur fullkomligt så det tog nästan en kvart att få ordning på det hela och kunna gå på en rak linje utan att ragla iväg som en salongsberusad myskanka med för stora brallor.

Vi tänker oss att metoden för att komma förbi detta är mängdträning. Om bytena blir lite mer en vardagsgrej kanske roligheten dämpas en aning och urspårningarna minskar. Here’s to hoping, och så vidare.

Men det kan vi såklart inte göra nu. Den rosa hästen måste bygga upp sig i lugn och ro innan hon får mängdträna något annat än öppna i skritt (som för övrigt är så tråkigt att hon försökte bli rädd för bokstaven E för att muntra upp det hela, men det hade hon inte så mycket för). Så vi fortsätter med en styrkeövning om dagen, kanske två. Så tar vi det därifrån.

Nytt år, nya möjligheter

Vi har ju en tradition här på bloggen (vi har gjort det en gång och då är det en tradition, ni vet). Såhär kring nyår gör vi gemensam sak, ni och vi. Det brukar se ut ungefär såhär:

Vi tror mycket på att sätta upp mål. För att liksom få lite riktning på tillvaron. Man kan ju för all del ge en massa nyårslöften som går ut på att bli en bättre matte (matte), rulla mindre i lera dagen före viktiga tävlingar (den rosa hästen) eller sluta attackera folk som stör en i frukosten (båda). Men nyårslöften är ju till för att brytas, så det verkar ju lite kontraproduktivt. Så skräp med nyårslöften, vi är realistiska och sätter upp målsättningar istället. Eller visioner i alla fall. Lagom konkret sådär.

Och nu tänker vi att ni gör samma sak. Om ni vill får ni gärna dela med er av era mål för året i kommentarsfältet, så checkar vi av med jämna mellanrum, till exempel kvartalsvis, hur det går. Och så hjälper vi varandra att uppnå målen! Förra året hade vi lite över tjugo deltagare. Hur många blir vi i år? Haka på, det blir kul!


Fyra mål är lagom, då får vi i snitt ett per kvartal.

  1. Under 2017 hade vi målet att sätta bytena för att kunna starta Msv WE under 2018. Det har vi nästan gjort, det går oftast bra att byta men blir lite kaos efteråt. Målet för 2018 är att reda ut kaoset och, ja, vi satsar på att starta medelsvår under 2018. Eftersom det kan vara lite skraltigt med tävlingar i närheten på den nivån så duger det med P&R om vi hittar en sådan istället.
  2. Någon gång under 2018 vill vi vara med på en hoppträning på annat ställe. Ni vet när man åker iväg och hoppar för en ny tränare på främmande hinder. Först ska bakbenet komma i form igen, sen ska vi leta upp en bra. Vi har redan idéer om vart vi ska åka!
  3. Hästtransporten. Efter den senaste gångens cirkusövningar vid lastningen behöver vi lastträna för att ta reda på om det var understimulerad brunstmärr eller om det är en ny idé. Det här målet kan ta allt mellan tio minuter och tio månader att få till. Vi har också planer på att byta släp.
  4. Prova något nytt. Under 2016 testade vi beridet bågskytte. 2017 testade vi kofösning. Vad blir det 2018? The sky is the limit!

Vad ska ni hitta på?

Sprattel

Den rosa hästen är nu friskförklarad och får träna lite mer på riktigt. Målet är att hon ska vara tillbaka i sin ursprungliga form om ungefär en månad. Eftersom hon numera får vara ute i hagen och skutta runt så är det dessutom en mycket behagligare resa för matte. Visst att hon är pigg och glad, men den frustrerade, explosiva piggheten är nästan borta. Vi har till och med klarat av ett par ridpass helt utan bockningar.

Ute i hagen har hon en halvstor yta och en snäll kompis. Den snälla kompisen, även känd som det spanska mumintrollet, är lite mer som att ha en milt intresserad åskådare än en lekkompis. Den rosa hästen lägger stora delar av sin hagvistelse på att försöka få fart på mumintrollet, men hon hade antagligen haft större chans att få fart på en betonggris. Inte det att mumintrollet inte är intresserad, hon tycker bara att det är bättre att hon står och tittar på när den rosa hästen hoppar runt som en idiot för sig själv. Och det gör att den rosa hästen kommer av sig lite. En idealisk rehabkompis, alltså.


Med denna nya fridfulla tillvaro så tänkte matte att det kunde vara läge att ta fram lite WE-hinder igen. Tillsammans med den gula hästen och hans matte så gjorde vi en liten bana med fyra snälla hinder som inte kräver några skarpa svängar eller tvära övergångar. Det är kanske lite tidigt ännu, men vi kan ju göra hindren i skritt och kanske trav, tänkte matte. Det tänkte inte den rosa hästen. Hon travade på nåder en gång, sen var det slut med det.

Den gula hästens matte: Skulle inte ni trava?
Den rosa hästens matte: Det är ju det vi gör!
Den rosa hästen: SPEEDMOMENT!!!

Det kanske inte hjälpte att matte drabbades av en fnissattack. Det gjorde det inte.

Den rosa hästen ska ju snart debutera medelsvår WE. Så hon har börjat lära sig (på gott och ont) var man byter galopp. Till exempel i två tunnor. Där byter man galopp mitt mellan tunnorna. Att matte väljer att trava i hindret gör ingen skillnad. Det går minsann att byta galopp i mitten ändå. Det är en fråga om vilja!

Och eftersom matte ändå inte har någon koll kan man lika gärna galoppera hela tiden. Matte kan få bestämma tempot om det nu är så noga. Kan galoppera på stället om så skulle vara. Faktiskt.

Knashatt.