Kort analys av dagens aktiviteter

Dat feel när man inser att någon har ställt kartonger, potentiellt innehållande krokodiler, mitt i det roliga hindret:

Okej då!

Minst dubbelt så högt är det som gäller va?

Wee hee hee!

Ett till!!

Konstiga grejer. Men de verkar ju ok…

Nästa gång ska jag hoppa så häääär högt!

Och för att ni inte ska tro att vi är helt okontrollerade nuförtin, från igår;

Alternativt äventyr

Idag hade vi bokat in ett jätteroligt äventyr, men det stöp på att det plötsligt är vinter på västkusten och inte fungerar att härja utomhus i den utsträckning som sagda äventyr hade inneburit. Så vi fick boka om äventyret (det kommer således senare. It will be fun, blog will be posted, and so on).

Men när man har ställt in sig på att åka iväg och göra nåt kul så blir det ju lite deppigt när man inte kan. Så vi började se oss om efter andra möjligheter till äventyr, och hittade en pay and jump på närliggande arena. Hurra! Ett alternativt äventyr! Sen blev det lite sådär som det alltid blir när man har mindre än tjugofyra timmar på sig att få ordning på grejerna. Ett snällt sällskap ställde upp som sista minuten-supportrar, matte hade lera på stövlarna och den rosa hästen var endast vad som kan beskrivas som hjälpligt ren (kraftigt otrevligt att bada i minusgrader, så det skippar vi såhär års). Men ibland är det kanske bra att inte planera så himla mycket. Matte hann stressa upp sig tillräckligt ändå.


De senaste gångerna som vi har hoppat så har det varit ungefär 50/50 mellan superciviliserad stjärnhäst och komplett jävla vansinne. Det är en hårfin gräns, det där. Förra veckan hoppade vi två dagar i rad, då var den rosa hästen superciviliserad första dagen och försökte överhoppa till en annan planet medelst lätt skenmanöver den andra dagen. Det är ju alltid fantastiskt när utvecklingen går åt det hållet. Därför var matte lätt fnorkig inför hela äventyret.

Vi fick lasthjälp hemma och sen åkte vi själva till arenan där sällskapet mötte upp och hjälpte oss att organisera oss. På grund av vinter så var framridningen organiserad i smågrupper i ridhuset. Det passade oss ganska bra. Den rosa hästen gillar ridhus. Det är väldigt viktigt för henne att ha koll på allt som händer, och i ett ridhus är kollen på en begränsad yta. Utomhus har man ju hela utomhuset att hålla ordning på. Inomhus är mycket bättre. Sen var hon för all del lite förvirrad över att vi var på en bana med åtta likadana WE-hinder (vadå, ska vi bara hoppa? Var är grinden? Tjuren? Hallå?), men eftersom det var lite trångt bland alla hinder så hamnade de flesta hästarna i samma varv på spåret som uppvärmning. Och springa i rad på fyrkantsspåret är den rosa hästen skitbra på, det gör hon varje tisdag. Så hon var helt nöjd med det upplägget.

Det största problemet som uppstod var när en annan häst råkade tappa sin pilot vid ett framhoppningshinder och alla andra skulle stå stilla medan den lösa hästen fångades in. Det är i sig inget problem att stå lite still när allt annat är så mycket frid och fröjd, men i stillaståendet råkade vi hamna väldigt nära ett av hindren. Varpå den rosa hästen tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att knapra på infångaren. Man får inte knapra på andras inredning, det är faktiskt ganska oartigt. Den rosa hästen höll inte med. Det blev diskussion. Kompromissen blev att den lösa hästen fångades in så vi kunde gå därifrån och tänka på andra saker.

Sen var det plötsligt dags för alla de andra hästarna att lämna banan. Utom en som var snäll och stannade kvar, till den rosa hästens stora lättnad. Vi hade första start på 50 cm (okej inte jättehögt, men jaja). Den rosa hästen skötte sig utmärkt. Hon var lite förvirrad över upplägget fortfarande (ska det verkligen vara såhär många av samma sort? Är ni säkra på det?), men hoppade lydigt och snällt över allt som matte styrde på utan att ragla eller trassla. Vi kom runt felfritt, kanske inte snyggast i stan, men på clear round-hoppningar handlar det mer om att få jobbet gjort.


När vi kom in på banan andra gången så var den höjd till hela 60 cm (fortfarande inte jättehögt, men vi är faktiskt nybörjare på det här!). Den rosa hästen kände sig nu mycket mer varm i kläderna (både bildligt och bokstavligt), tyckte “Flytta på er, jag löser det här!” och ångade iväg som en glad kamel vid startsignal. Vi vet ju alla att man först gör banan en gång civiliserat och nästa vända är det speed. Eller hur?

Matte suckade lite och lät henne ånga på till första hindret, där hon dock raskt kom ner på jorden när hon insåg att det inte såg likadant ut som förra gången. Det var högre! Någon hade ÄNDRAT! Den rosa hästen är inte jättebra på förändringar. Så när hon plötsligt tittade sig omkring och insåg att alla hindren var ändrade på så blev det lite panik och framstupa sidovält. Hon slog i alla fyra fötterna i det första hindret, men av någon märklig anledning låg det ändå kvar. Förvirringen kvarstod över hinder nummer två (bottengående kråkhopp), men sen verkade det bli ordning i systemen igen för hon återgick till att vara superciviliserad och resten av banan gled vi runt som vi aldrig gjort annat. En felfri ritt till!


Vi har därmed högtidligen klarat av vårt första nyårslöfte, att få en clear round-rosett i hoppning. Det blev till och med två, så högpresterande är vi. Framför allt kom vi över den grad av panisk fnorkighet som matte förknippar med hoppbanor. Det kan hända att det faktiskt kommer att bli ordning på det här, någon gång i framtiden. Leve det!

Den rosa hästen träffar Kung Bore

Det har varit en ganska snöfattig vinter, till den rosa hästens stora lättnad. Ändå har vi slarvat lite med uteridningsträningen, sådär som det lätt blir när det är vinter, kallt och mörkt hela tiden. Men så i lördags så tog vi oss samman och bestämde uteritt med en liten brun häst och hans matte. Den lilla bruna hästen är nybörjare på att rida ut, så den rosa hästen kände pressen att vara vuxen och civiliserad.

Det gick bra ungefär fyrtiosju meter, sen började det snöa.

Kaos.


Den rosa hästen har för all del varit utomhus när det har snöat förut, men då hemma i sin förhållandevis trygga hage med stallet inom synhåll. Det här med att gå ut på hajk med en barnhäst när hela världen plötsligt blir VIT… det är lite lätt överkurs, faktiskt. Så vi valde den tryggaste vägen vi har att tillgå. Det kändes bäst så. Det var tillräckligt mycket action ändå.

Den rosa hästen ska ju vara Först. Det är väldigt viktigt. Och i det här fallet hade hon dubbelt så långa ben som sällskapet och hade alla sorters möjlighet att hinna före. Dock är det som alltid när vi är ute med unghästar, det är inte direkt unghästen som ställer till med cirkus. Ni vet träd. När det snöar så är världen vit. UTOM UNDER TRÄDEN! DÄR ÄR DET MÖRKT!! VAD VET TRÄDEN SOM INTE VI VET!?!?!


Vi hamnade i diket. En och annan gång. Den lilla bruna stod snällt och väntade på vägen medan den rosa hästen redde ut alla sina känslor. Matte har insett att när det slår slint så vi hamnar i diket så är det inte mycket annat att göra än att vänta ut henne. Annars blir det bara mer kaos. Får hon bara fundera lite så brukar det gå bra. Hon ställer sig med rumpan mot det som är läskigt och vänder sig bakåt och tittar lite över axeln. Först åt ena hållet, sen åt andra hållet. Sen testar vi igen. Då går det antingen bra eller så blir det en ny härdsmälta och vi får börja om. Men till slut löser hon sina problem.

Utom vid ett tillfälle där det var mörka trädfläckar på vägen från båda håll, så det inte gick att gå runt dem. Då blev det så mycket lokalt rabalder att den lilla bruna tröttnade på att vänta och lite försiktigt tassade förbi det rosa spektaklet. Varpå sagda spektakel genast for upp ur diket och stormade förbi den bruna med ett jämfotahopp över trädfläckarna så att han för guds skull inte hamnade först. Någon måtta får det vara. Men det är ju också ett sätt att komma framåt.


Sen fastnade vi lite på ett fält för att det var en båt i en trädgård och lite sådär. Ni vet hur det är.

Idag hade det gått några dagar och den rosa hästen hade smält helgens trauman. Så vi gjorde något helt wild and crazy; vi gick ut ensamma. I skymning och snö. Inte särskilt långt för all del, men ändå. Det var tillräckligt spännande. Den rosa hästen vinglade runt på vägen och tittade i alla riktningar, medan matte satt uppepå och pratade med henne i ett tonläge som bäst påminde om en certifierad livscoach på crack. Men det verkade hjälpa, vi kom framåt även när det var lite läskigt. Men det gick snabbare och snabbare.


När vi vände hemåt efter tio minuter så var vi uppe i sånt skrittempo att den rosa hästen regelbundet snavade på sina egna fötter och började gå passgång. Men hon höll sig lydigt i skritt nästan hela tiden. Enda gången det blev lite för mycket var när vi mötte en bil. Inte för att det var en bil, den rosa hästen kunde inte bry sig mindre om bilar. Men hon var tvungen att stå still. Spänd som en stålvajer stod hon prydligt vid vägkanten och väntade på vidare instruktion. När bilen hade passerat och det var dags att gå igen så var ju matte onekligen tvungen att instruera den rosa hästen att gå framåt, och hade uppenbarligen inte rätt kaliber inställd eftersom “minsta möjliga framåtdrivande skänkel” gav effekten “glatt språng på asfalt”. Men det gick att sortera ihop relativt ordnat.

Det var dock oklart vem av oss som var mest lättad när vi ramlade in på vår trygga gamla stallplan. För att avdramatisera fortsatte vi in i ridhuset, där det var upplyst, stabilt och ingenting var vitt. Utom den spanska märren som sprang runt där inne, men henne har vi sett tusen gånger förut, så det var okej. Vi blev ändå tvungna att galoppera runt några varv på långa tyglar och avreagera oss innan vi kunde samla ihop oss och göra något vettigt. Herregud vilken spänning. Men vi klarade det!

Läxläsning, typ

Vi fick en del läxor från vår intensiva träningshelg. Framför allt det grundläggande med att skritta i fyrtakt istället för portugisisk paradmarsch och är göra övergångar som inte är övergångar. Det öser vi nu duktigt på och känner väl att det ändå rullar på ganska hyfsat.

Sen fick vi också i läxa att öva på partytricken, det vill säga piaff och byten. Det är lite mer av ett spektakel.

Piaffen är väl det vi ändå har någon typ av rim och reson kring. Förutom att matte ibland i någon form av hjälpsamhet sitter för tungt och lutar sig bakåt för att ge fritt spel åt framdelen. Det är nämligen inte hjälper för piaff, det är hjälper för levad. Och där är vi verkligen inte än, så matte ber helt enkelt den rosa hästen att göra det omöjliga. Varpå hon med all rätt naturligtvis blir skitarg och ställer sig lite på bakbenen “för du bad ju om det!!”. Så får matte skämmas.

För att kompensera den rosa hästen för mattes taffliga piaff så får hon lov att träna lite byten istället. För det är så OERHÖRT roligt. Så roligt att hon tar bettet och sticker iväg och gör det själv. På riktigt. Suck. Har man inte vuxit ifrån sånt när man är nio?

Problemet är alltså inte själva bytet längre. Det går som en dans. Problemet är att matte överhuvudtaget inte kan få stopp efteråt med mindre än att styra in i en vägg. Men man kan för all del tänka sig att matte får skylla sig själv som petar in en yttersporre i revbenen på en vinterpigg portugis. Det kan man tänka. Om det inte vore för att den rosa hästen gör detta även när det inte är någon ytterskänkel inblandad. Det räcker att vi går i vanlig arbetsgalopp på en volt och svänger ut på den öppna delen så ser hon sin chans.

Himla busfia.

Det är tur att det är vår snart.

Himla hackers

Ok, nu ska allting vara rensat och tvättat och alla protective spells vara uppe på plats. Så nu låter vi det här inlägget ligga här en dag eller två och ser hur det hela utvecklar sig. Så kanske vi kan återgå till det normala sen.

Inlägget om läxläsning när den rosa hästen skällde ut sin matte är tyvärr borta. Men det är kanske lika bra det.

Två sidor av ett rosa mynt

Vi har haft en liten svacka i ridningen under ett par veckor. Det kan ju bli lite sådär ibland. Vi vill minnas att det var ungefär likadant i januari förra året, även om det då var kallare så att vi fick slåss med is-i-morrhåren-faktorn. Den har vi sluppit hittills i år. Men med lite enkel slutledningsförmåga kan vi räkna ut att den rosa hästen inte direkt är ett januaridjur. Inte matte heller, för den delen. Så för att muntra upp oss lite så bokade vi in en helg med fröken, så hon kunde få lite ordning på oss. Ibland behöver man både praktisk och mental coaching, så att säga. Det visade sig att vi skulle få en lektion av varje.

Igår var det lördag. Då hade vi en skräpdålig dag. Redan från början liksom, det var bara på tvären allting. Matte var lite mähäig och den rosa hästen fokuserade mer på annat än vad matte hade för sig. Då fick vi mental coaching som fokuserade mycket på att man får vara i svackor ibland. Och när hästen är lite mitt emellan allt möjligt (till exempel har hon utvecklat sin trav jättemycket senaste tiden, vilket har fått bieffekten att galoppen inte fungerar istället. Meh.), så är det helt okej att den får vara i sin komfortzon ett tag och så fokuserar man på piloten istället. Måhända att vi är lika gnälliga för det här med januari, men matte anses av fröken besitta tillräcklig kognitiv förmåga för att så säga deal with it. Så får den rosa hästen gnälla klart. Det gjorde hon efter ungefär en halvtimme, sen ville hon också vara med och leka.

Förutom den mentala inställningen så tränade vi på att skritta ordentligt och att byta gångart. Skritten tenderar att liksom ramla iväg och bli någon sorts passtaktig portugisisk paradmarsch snarare än avslappnad gångart, så vi måste rida jättelångsamt i skritt för att komma ihåg att flytta ett ben i taget. Vi har grejat så mycket med övergångar att övergångarna har blivit en aktivitet i sig. Det blir lite tokigt. Så vi fick träna på att byta gångart utan att göra en övergång. Eftersom våra övergångar tenderar att bli ett halvt stegs tvärnit innan nästa gångart. Det gick ganska bra. Matte fick tänka “börja galoppera” istället för “fatta galopp”. Och så vidare. Den rosa hästen tyckte att det var en intressant aktivitet och blev ganska trevlig i både kropp och inställning de sista varven.

Idag var det söndag. Då tänkte vi att vi skulle upprepa gårdagens problemlösning och finlira lite med det-som-inte-längre-är-övergångar-utan-gångartsbyten. Men den rosa hästen hade helt andra planer. Förutom att hon fortfarande på ett okaraktäristiskt sätt var mer fokuserad på vad som hände utanför ridhuset än inne i det, men man kan inte få allt. Hon var mycket mer arbetsvillig, vilket gjorde matte mer arbetsvillig. Dessutom hade vi slagit runt med att gå all in på outfiten och klä oss extra söndagsfina. För man har inte roligare än man gör sig.

Allt detta i kombination gjorde att vi kunde ha en lite mer praktisk lektion och börja pilla med grejer som är svåra. Det är viktigt att göra för svåra saker ibland, för om man inte försöker så vet man ju inte om man skulle kunna lära sig. Så vi tog tag i nyårslöftet och började träna galoppombyten.

Nu är det ju inte det att vi inte kan byta galopp. Den rosa hästen är jättebra på att byta galopp. Vi är bara inte skitbra på att göra det samtidigt. Och när vi väl gör det samtidigt så är det oftast inte meningen. Till exempel när vi skulle göra förvänd galopp idag och istället gjorde jättefina byten i hörnen. Ähem.

Syftet med det hela är alltså att vi ska lära oss att byta galopp samtidigt, på angiven plats och vid angiven tidpunkt. Ett problem vi har haft med detta är att det blir någon sorts halvstegs tvärnit här med, så för ett tag sen fick vi i läxa att rida mer framåt. Det har gjort att den rosa hästen nu anser att galoppombyten är det bästa sen skivat bröd. Halvstegen i tvärnit har ersatts med rivstart, kan man säga. Det är alla sorters spännande. Det ser ut ungefär såhär:
Den rosa hästen: GALOPP!
Matte: Samla, samla, samla.
Fröken: Sluta samla!
Matte: Fan.
Den rosa hästen: Hihihihi.
Matte: Sväng!
Den rosa hästen: SVÄNGER!
Matte: Gå rakt!
Den rosa hästen: Byta! Byta! Byta! Eller nåt!
Matte: Varför springer vi på tvären?
Fröken: Rejäl ytterskänkel! NU!
Matte: *rejäl ytterskänkel*
Den rosa hästen: WIIIIIIIIIIII!!!!!!
Matte: Jelp…
Ridhusväggen: Titta, här står jag mycket tidigare än ni hade tänkt er!
Matte: Shitshitshitshitshi….
Den rosa hästen: *sladdar igenom hörnet så halva ridhusbotten hamnar på sargen*
Matte: *klamrar sig fast*
Fröken (eftersom vi någonstans i ovanstående kaos faktiskt lyckades hamna i den andra galoppen): Bra! En gång till!
Den rosa hästen: IGEN!!
Matte: Jag behöver mer mindfulnessträning…

Så, okej, det är inte direkt tävlingsklass. Men vi tar med oss att det blev byten gjorda, ibland med bak först, ibland med fram först, ibland samtidigt, ibland inte alls. Och vi tar med oss att de kom på angiven signal. Ni ska vi bara räkna ut hur vi får allt på plats och får ner de rosa fötterna på jorden igen, för om det ser ut sådär utan WE-hinder inblandat så…

När vi var klara med just den biten av det oorganiserade kaoset så fick vi samla ihop oss och på ett lite mer strukturerat sätt träna tramp. Vi leker lite med det själva ibland, speciellt nu när traven är så bra, men det var längesen fröken hjälpte till. Så det var en väldigt välbehövlig och intressant grej, som faktiskt resulterade i att den rosa hästen piafferade med alla fyra benen vid två tillfällen. Nu är problemet att vi inte vet hur man slutar piaffera. Så det får väl bli nästa utmaning. Just nu avslutar vi försöken med att tappa allt och ramla iväg i den riktning som spricker först. Det är inte snyggt någonstans, men man kan faktiskt inte vara expert på allt från början. Men det är roligt att veta att det finns där.

Sikta mot himlen och nå trädtopparna

Okej, vänner. Det är nytt år. Dags att bli högtidlig.

Vi tror mycket på att sätta upp mål. För att liksom få lite riktning på tillvaron. Man kan ju för all del ge en massa nyårslöften som går ut på att bli en bättre matte (matte), rulla mindre i lera dagen före viktiga tävlingar (den rosa hästen) eller sluta attackera folk som stör en i frukosten (båda). Men nyårslöften är ju till för att brytas, så det verkar ju lite kontraproduktivt. Så skräp med nyårslöften, vi är realistiska och sätter upp målsättningar istället. Eller visioner i alla fall. Lagom konkret sådär.

Och nu tänker vi att ni gör samma sak. Om ni vill får ni gärna dela med er av era mål för året i kommentarsfältet, så checkar vi av med jämna mellanrum, till exempel kvartalsvis, hur det går. Och så hjälper vi varandra att uppnå målen! Vad säger ni om det?

Vi tänker oss att fyra mål är lagom, då blir det i snitt ett per kvartal.

Mål 2017 för matte och rosa häst:

  1. Galoppombyten. Vi behöver lära oss att göra civiliserade byten, gärna samtidigt. Just nu har vi problem med att vi antingen får ett travsteg i mitten, eller att den rosa hästen tror att det är rivstart. Det vill säga hon byter jättefint, sen sular hon iväg i 190. Vi behöver få ordning på det där. Vi har börjat göra en plan ihop med fröken som involverar träning separat och gemensamt, samt en och annan portugis. Syftet med målet är att kunna starta medelsvår WE under 2018.
  2. Starta en dressyrtävling. Det kanske låter enkelt, men vi återkommer i ett senare inlägg till varför det antagligen blir en av de största utmaningarna för året (tur att år är ganska långa).
  3. Göra en clear round på Pay&Jump. Vi har varit ute på P&J en gång under 2016 och fick en rivning per start. Nu är målet att göra samma sak felfritt. Som ni såg igår har vi lite av en oortodox hoppteknik att befatta oss med, men skam den som ger sig.
  4. Testa något nytt. Det är viktigt att inte fastna i gamla hjulspår, därför har vi som mål att någon gång under 2017 ska vi testa något nytt. Lite som vi gjorde med det beridna bågskyttet under 2016. Här behöver vi er hjälp! Vad tycker ni att vi ska pröva?

Allt detta ska vi hinna med under 2017. Och förhoppningsvis mycket, mycket mer.

Vad ska ni göra?

Hoppfullt nyår

Okej, vi ska prata om nyårslöften och grejer, men vi måste runda av 2016 först. 

Den rosa hästen fick ju en alldeles ny, välsittande hoppsadel häromdagen. Det har vi inte haft någon förut, vi har hoppat i dressyrsadel eller en illasittande hopp. Så det var nytt. Den rosa hästen blir ofta förvirrad av nytt. Vid ungefär tredje språnget fattade hon att hon bokstavligt talat hade ryggen fri och firade det med att ta i så mycket att matte höll på att få fira nyår på månen. 

Sen blev det oordning. Den rosa hästen behövde hitta en bra hoppteknik som innefattade lagom mycket rygg. En del hästar har talang för det där och gör det naturligt. Den rosa hästen har väldigt många talanger, men hoppning är inte en av dem. Så det blir inte så naturligt. Hon måste använda sin intelligens för att komma på vilket som är bästa sättet. Trial and error!

Vi testade känguru…


Vi testade att tappa ett bakben…


…och sen hittade vi det igen!

Vi testade att hoppa bredvid hindret istället för över (här var det farligt nära att matte fick käka grus, vi tackar den nya sadeln för att det inte blev så)…

…och här vet vi ärligt talat inte riktigt vad vi gör (men det är i full fart).

Nåväl. Det gick lite bra också, när alla de rosa benen samarbetade med resten av hästen. Duktig tjej!

Det viktigaste är att man har roligt, och det hade hon i alla fall!

Dat ass!

Tre saker om 2016 – en sorts nyårskrönika

Tre saker vi gjorde under 2016 som vi aldrig hade trott på om någon förutspått dem under 2015:
1. Matte köpte den rosa hästen, vilket på ett besynnerligt sätt ledde till att den rosa hästen nu äger sin matte även på papper (ingen ska tro att det går till på något annat sätt här, det blev fullkomligt klart senast igår när den rosa hästen befallde sin människa att klia henne på manken istället för att borsta pälsen).
2. Vi vann debuten i LA:WE. Vi såg med viss skepsis på idén att ens starta i LA överhuvudtaget, och så gick vi och vann. Det är ju supermärkligt.
3. Vi red för två olika portugiser på en och samma helg utan att dö, men ingen av oss kunde stå rakt på en vecka efteråt.

Tre saker vi testade för första gången under 2016:
1. Beridet bågskytte. Himla vansinnessport. Men kul!
2. Åka på Pay&Jump och hoppa en hel bana. Kan eventuellt vara en av de konstigaste grejerna vi har gjort, enligt den rosa hästen. Det gick ganska bra, ett nedslag i varje runda. Vi måste prova igen till våren!
3. Galopp genom vatten. När det kom så mycket regn att inte ens den väldränerade utebanan hann med att dränera, utan halva banan låg under vatten. Och matte tänkte att vi rider på andra halvan. Och den rosa hästen tänkte att hon var en sjöhäst och sulade iväg genom sin nyfunna badsjö som en fälttävlanshäst i Rio.

Tre saker på den rosa hästens shit list:
1. Borstar på frambenen.
2. Hästar som försöker springa förbi henne när hon galopperar i naturen. De hamnar i en relativt intensiv shitstorm av rosa aggression. Fråga Göran, han har testat.
3. Träd.

Tre saker som inte var sådär jättelyckade med 2016:
1. Den rosa hästens mentala haveri som resulterade i en resa över grannens åker med påföljden att matte blev sjukskriven med ryggskada i en månad. Utan att ens ramla av.
2. Transporten avslutade året med att litegranna tappa en vägg och får tillbringa den första delen av det nya året på verkstaden.
3. Det var ungefär det. I övrigt har det varit rätt bra, såvitt vi kan komma ihåg.

Tre saker som den rosa hästen inte helt har greppat med Sverige:
1. Is i morrhåren vintertid. He-re-gud.
2. Snö.
3. Pälsfällningssäsonger.

Tre minuter av 2016 som förhoppningsvis visar vilket fullkomligt awesome år vi har haft:


Imorgon: Tre saker om 2017.

Gott Nytt År!

Dubbelutflykt

Igår var den rosa hästen på dubbelutflykt. Man får passa på när tillfälle bjuds.

Först var vi på vår andra träning i beridet bågskytte. Sen förra gången hade man kunnat träna på till exempel bågskytte som en del hade gjort, men nu har vi ingen egen båge än så vi har fått träna på andra sätt. Mest genom att flänga runt i ridhuset hemma utan tyglar och konstatera att det är en vansinnig himla sport, det här.

Tränaren tyckte att vi skulle prova i galopp den här gången. Det tyckte inte vi. Av den enkla anledningen att vi höll på att välta i trav förra gången, så det kändes alldeles lagom att hålla sig till det. Men sen blev vi lite kaxiga och vågade köra galopp på sista långsidan (utan sväng = mindre vältrisk). Sen körde vi galopp första långsidan, saktade av till trav genom kortsidan och därefter galopp på andra långsidan. Och det gick ju rätt bra, så då testade vi att köra första i trav och fatta galopp vid A och ta ett hörn i galopp. Och det gick ju bra, så vi vågade testa hela vägen i galopp. Med pilar och allt. Det är inte klokt vad man kan övervinna sina egna snubbeldemoner ibland. Den rosa hästen bara äger på allt hon gör. Som vanligt.

Och plötsligt gick det upp för oss vilken bra träning det är även för hästen. I första skedet kändes det mest som att hästen var ett fordon som tuffade på, men i galopp blev det väldigt uppenbart att hästen måste ha balans alldeles på egen hov. Plus att ryttaren måste kunna styra ordentligt för att inte riskera att krossa knäskålarna mot stolparna i fållan (hmm..). Plus reglera tempo och ha full kommunikation med sitt djur hela vägen. Och samtidigt skjuta pilbåge. I alltmer ökande tempo.

Galenskaper, som sagt. Men ja. Två pilar fick vi till, i galopp!

Efter bågskyttet klädde vi på den rosa hästen och stoppade in henne i transporten igen och åkte vidare mot nästa anhalt. Den rosa hästen trodde naturligtvis att vi åkte hem, för det är ju så det går till – man åker med lådan, gör en grej, åker med lådan igen, kommer hem. Därför blev hon mäkta förvånad när matte öppnade lådan och hon var på en helt ny plats? Vafan?

Vi hade åkt till sadelaffären, där den rosa hästen skulle få välja ut en ny sadel eller två. Som ett äkta bortskämt djur. För er som inte är så hästvana så kan man förklara det här med sadelprovning som att sadeln är lite som hästens gympaskor – om den är för stor, för liten eller på annat sätt skaver eller klämmer så förstör det hela upplevelsen av motion. Ingen vill ha skoskav – precis lika lite vill hästen ha sadelskav. Dock är det svårt för hästen att själv avgöra vad som passar, plus att det ska passa piloten också. Himla meck. Antingen kan man hålla på och mecka själv, eller så kan man åka till en duktig sadelutprovare. Vi väljer det sistnämnda, helt enkelt av bekvämlighetsskäl. Matte har dessutom en bra sadelutprovare som har härjat med matte och diverse hästdjur i snart femton år och som vi har stort förtroende för. Bra det.

Men det var den rosa hästens första gång på sadelutprovning. Hon förstod ungefär inte alls vad det gick ut på. Först fick hon stå i en främmande box och prova mattes gamla sadlar. Där konstaterade vi att befintlig dressyrsadel skulle gå att justera för att passa rosa hästrygg (halleluja!) men att hoppsadeln var körd. Ungefär som vi trodde. Så det blev till att prova hoppsadlar. Och då blev hon plötsligt helt övergiven och fick stå själv? Inte för att det gjorde så himla mycket, låneboxen hade mat och sådär, men lite märkligt var det ju.

I själva verket var matte i rummet bredvid och provade sadlar på en sadelbock. Det känns rimligt att testa på matten först och hästen sen. Efter en stunds mattetestande hade vi tre sadlar som verkade lovande. Då var det den rosa hästens tur att prova. Två av de tre låg bra på henne. Sen fick vi testa de två gemensamt för att se vilken som passade oss bäst som par. Först den ena, rida runt en stund, hoppa (välta över) ett hinder, rida lite till. Sen in i stallet igen och stå på gången och byta till den andra (och titta på hönsen som var i en annan box. Intressant!). Sen provade vi den andra sadeln, red runt lite, välte över hindret igen (seriöst, välte över):


Vi kom gemensamt fram till att den första sadeln passade bäst. Den rosa hästen tyckte att den var bekväm när hon skuttade omkring och matte satt hyfsat odåligt. Den fanns i svart och brunt, så vi kunde välja. Vi valde brunt, det är trots allt den rosa hästens förstafärg på utrustning.

Så nu har vi en redig hoppkostym att ha när vi välter över bommar och framför allt när vi är ute och drabbar naturen. Come on då, trädjävlar.

För er som följer oss på instagram (@fnork.se) och trodde att det här skulle vara någon typ av årskrönika, ge inte upp hoppet än. Den kommer såklart på nyårsafton.