Lucka 23 – Den Rosa Hästen och husse

När vi gjorde våra nyårslöften för 2018 så var ett av dem samma som det alltid är, nämligen att vi ska göra något nytt. Nu har ju matte varit lite inkapabel att göra nåt vettigt alls under stora delar av året, så den Rosa Hästen fick ta saken i egna hovar. Hon bestämde sig för att årets nya grej skulle bli att lära husse att rida. 

Den Rosa Hästen är väldigt förtjust i sin husse. Han är rolig att kapplöpa med och han har förstått att “Gnägg!” betyder “Gå och hämta en kaka!” (inte som matte påstår “Kan jag få en kaka?”. Mattar fattar ingenting.). 

Grejen är att den Rosa Hästen är fruktansvärt snäll med sina ryttare, och är tack vare sitt extrajobb på ridskolan van vid att ha olika ryttare. Men det här var första gången hon hade en ryttare som aldrig provat förut. Och för husse var det första gången på en häst. Så de var båda lite nybörjare samtidigt, kan man säga. 

Det gick ganska bra. Husse har tilräcklig kroppskontroll för att hantera grunderna i skritt ganska omgående. Trav och galopp körde vi på lina så matte kunde hjälpa den Rosa Hästen att komma ihåg att fortsätta trava även om piloten vinglade lite ibland. Hon stannar annars gärna i såna lägen. Vill ju inte tappa sin pilot, sånt gör bara losers.

De började ganska omgående rida på WE-hinder, för varför vänta? Den Rosa Hästen kan hindren och är trygg med dem, och WE är en toppengrej för att träna styrning, broms och gas.

Och hon var verkligen välartad hela tiden de första tre gångerna. Fjärde gången skulle de träna ryggning. Den Rosa Hästen menade att det är ok att vara snäll så länge det handlar om att traska runt i skritt, men rygga kräver att hon fäller in sina långa bakben under sig och det är jobbigt, så det tänkte hon inte vara med om. Så hon gick helt enkelt iväg i sin egen riktning istället. Verkade mer rimligt. Ungefär där lärde sig husse hur man säger åt en häst vem som kör egentligen. Och ryggade gjorde de.

Det funkar lite likadant i stallet. Det bästa sättet att lära sig saker är att göra dem själv, så husse och Rosa Häst får själva jobba på att till exempel få på tränset. Det brukar gå jättebra tills den Rosa Hästen tröttnar och går iväg på sitt nya patenterade vis. Och om då tränset är halvvägs på så kan det bli lite komplicerat. Så matte brukar stå nån meter framför som säkerhetsvägg så vi inte har en Rosa Häst lös i kommunen. 

Men strategin fungerar, för de har inte ens övat tio gånger men kan redan trava runt på fyrkantsspåret själva. Matte är sjukt imponerad av båda och kommer snart vara helt överflödig i den här konstellationen. 

Lucka 22 – Den Rosa Hästen levlar upp, del 6

Efter dressyrmomentet var vi ändå ganska nöjda med tillvaron. Det kändes lite som att det svåraste var gjort. Om man bortser från hur svårt det är att gå banan med en bruten fot nerknölad med visst våld i en ridstövel. Ja, den gick på, men matte vågade inte ta av den på hela dagen. Det var obekvämt. 

Det var ganska nära från dressyren till tekniken och speeden, så vi behövde inte upprepa morgonens hästtetris. Det räckte med en liten kvart var före respektive start. 

Den Rosa Hästen var först ut. Sjukt redo för debut i medelsvår WE-teknik. Vid det här laget hade hon koll på att matte inte kunde hjälpa till med högerfoten, men teknikbanan kan hon. Så hon galopperade på och matte behövde bara visa hindren, så löste hon dem på ett ungefär. Det blev lite slarvigt här och var och det märktes verkligen på vilka hinder den Rosa Hästen behöver ha stöd av en fungerande högerskänkel. Men vi fick till nästan alla byten i parallellslalom och allt flöt väl på helt rimligt. Sen stod den plötsligt där. Bron. Flyttad från sin vanliga plats till mitten av paddocken, där den inte alls ska stå. Den Rosa Hästen stannade till. Matte manade på lite försiktigt. Den Rosa Hästen tog ett djupt andetag. Matte tog ett djupt andetag. Sen sprattlade vi över bron. Det finns inget bättre sätt att beskriva det. Matte var i alla fall oerhört noga med att hålla in tårna. 

Resten av banan rullade på. Vi tappade formen helt när vi hade lansen med oss, eftersom enhandsfattning i kombination med enfotsridning var oss fullkomligt övermäktigt. Men så kan det gå. 

Ryggning i mönster hade vi tränat ganska precis en gång före tävlingen. Men den Rosa Hästen är klipsk, hon vet att bland alla pinnarna ska man ta ett steg i taget i den riktning matte säger. Så vi gick in, lyfte av muggen och backade fint i rätt mönster mellan pinnarna. Men precis i sista svängen tog den Rosa Hästen två steg istället för ett i en ambition att lösa saken åt den ganska värdelösa människan hon hade med sig. Tyvärr var hennes bakdel lite för stor och petade ner en pinne. Hon höll på att skämmas ihjäl och ville nästan gå ut från banan på direkten, men matte klappade och sa att det är sånt som händer, speciellt när man har en lite lång rumpa och ingen som helst support från piloten. Då tyckte hon att det var okej att fortsätta. 

Vi råkade välta sidvärtsbommen också med en slarvig fot på fel ställe och lite annat sånt småtrams. Men vi kom runt hela banan, gjorde alla hinder, inget blev uppenbart pinsamt, inga nya frakturer. Det kändes rätt bra ändå. Vi var redo för speed. Speciellt den Rosa Hästen, hon var mer redo än en mönsterscout. 

Den Rosa Hästen tycker att speed är förskräckligt roligt. Och hon var snäll och ganska lydig hela teknikmomentet, så nu tyckte hon att hon kunde få leva ut sina ambitioner lite. Speciellt i den skojiga slalomen!

Det kan hända att matte vrålade något i still med “VET du hur lång tid det där tar? BOCKA FORT ELLER BOCKA SEN, VI HAR INTE TID NU!”

En helt rimlig reaktion.

Resten av speedbanan gick på i samma tempo som det brukar gå när den Rosa Hästen kör speed utan att matte lägger sig i för mycket. Så det gick ganska fort. Bron var mycket enklare med lite fart, och nu kunde vi backa i mönster med rumpan snyggt instoppad under kroppen så alla pinnar stod kvar.



Vi vann faktiskt speedmomentet. Och totalt sett blev resultatet inte alls pjåkigt. 

Antagligen världens bästa häst. Högst troligen är hon det. För hon debuterade faktiskt Medelsvår helt själv, matte var mest med som en sned dekoration den här gången. Men vi hade klarat av det, och vi kände oss inte alls malplacerade på den nivån. En bra start på en väldigt spännande tävlingssäsong!

Hur gick det då för den Gula Hästen? Han gjorde en riktigt bra insats han med. Tyvärr tyckte han att det var lite för mycket förändring på hemmabanan, så han bestämde att han var livrädd för allting som låg på marken. Och det är ju ett flertal hinder i WE som ligger på marken. Men vi tog oss runt, delvis på grund av domarens goda vilja. Den Gula Hästens stora fördel är att han är liten, kvick och inte har några problem med byten, vilket gör vissa ganska svåra hinder, till exempel parallellslalom, till en ren fröjd att rida. Det är bara att le och åka med. Men sidvärtsbommar och broar är inte hans sport. Den Rosa Hästens raka motsats alltså, hon jobbar lite mer med att aldrig bli rädd för nånting (utom broar som håller fast henne!) med förvandlas till en glad atlantångare i hinder med snäva svängar. Alla har vi olika förutsättningar här i livet!

Det här var den sista delen i serien om den Rosa Hästens level up. Vi hade ju en hel säsong att jobba med det hela, men den trasiga foten blev oss övermäktig när den dessutom sabbade mattes rygg. Och när matte fick ordning på det så snubblade den Rosa Hästen i hagen och fick ett balltramp stort som Gotland och boxvila. Och när det hade blivit bra så blev matte halt igen av en fotoperation (av annan orsak än träbro). Så hösten blev inte alls vad vi hade tänkt oss. Vi har mest hasat omkring. Den Rosa Hästen har sitt jobb att gå till, så hon har hållit igång om än i lite stillsammare tempo än när matte är inblandad. Matte har inte hållit igång. Men nu börjar det så smått bli ordning på oss båda, så efter allt julgodis ska vi ladda om och satsa på vårsäsongen istället. Men mer om det en annan dag.

Lucka 21 – Den Rosa Hästen levlar upp, del 5

Så ja. Det krävs en helt ny nivå av dum i huvudet för att tävla med en bruten fot. Men eftersom matte tydligen inte har mycket till vett i skallen så var det inget hinder att starta med inte bara en, utan två hästar i Medelsvår. Varför göra något halvhjärtat? Två hästar och en fot, hur svårt kan det vara?

På morgonen hade vi dressyrmomentet. Den Rosa Hästen skulle starta först, den Gula Hästen tre starter senare. Det var ganska nära emellan, så för att hinna med allt så fick matte gå upp klockan dum-i-huvudet (vilket plötsligt kändes ganska passande), fixa kläder och frisyrer på båda hästarna och se till att båda stod sadlade och redo i stallet. Sen fick den Gula Hästen gå ut i ridhuset för framridning en halvtimme samtidigt som den Rosa Hästen skrittade fram med en välvillig hjälpmänniska till fots utanför. Sen bytte vi så den Gula Hästen fick promenera med sin matte och den Rosa Hästen fick värma upp ihop med sin matte. Därefter startade den Rosa Hästen, när hon var klar fick matte hoppa av och direkt upp på den Gula Hästen, påminna honom om hur framridningen hade gått och sen gå in och starta med honom. 

Hästtetris kallar vi det. Mycket logistik och väldigt snälla människor som ställde upp och hjälpte oss på tävlingsplatsen. Det är lyxen med att tävla hemma.

Hur gick det då för den Rosa Hästen när hon skulle debutera Medelsvår WE-dressyr? Det är ju ändå inte något man gör bara sådär. Jo, det gick faktiskt förvånansvärt bra. 


Eller ja, det KAN hända att det finns dressyrritter genom tiderna som har erhållit högre poäng. Men genomgående var att vi klarade de svåra grejerna, typ bytena. Eller ja, nästan klarade. Eller hur man ska säga. Den finaste kommentaren var på ett byte där domaren skrev “Tar sig över i andra galoppen”. Matte var lite fundersam över det (mest för att det kändes som att vi missade det fullkomligt), men när matte sen fick se film på det hela så visar det sig alltså att den Rosa Hästen laddar som fan, hoppar rakt upp i luften, sprattlar med alla fyra benen som en seriefigur som just kutat ut för en avsats och sen landar i den andra galoppen. Det kan vara det fulaste galoppombyte som världen har skådat, men det var inte en enda fot i marken i fel galopp, så att säga att hon tog sig över i den andra galoppen var sannerligen en bra sammanfattning.

Sen fick vi genomgående skitdåliga betyg på allt som krävde att hon rundade sig åt höger, men det tar vi helt på att matte helt enkelt inte hade någon högerskänkel att erbjuda som stöd. Den Rosa Hästen är duktig och ambitiös, men hon är inte tillräckligt stark för att dra igenom ett helt msv-program utan stöd från matte. Ännu. Så ja, hade vi haft sex fungerande ben på ekipaget så kanske vi hade fått tre-fyra procent till, men nu var vi faktiskt glada över de femtiofem nånting som vi skrapade ihop utifrån förutsättningarna. Om inte annat hade vi klarat av debuten på en nivå som för bara ett par år sen kändes nästan ouppnåelig. Det var inte ens pinsamt. 


Därefter skulle matte starta den Gula Hästen i samma dressyrprogram. Det gick rätt bra, förutom att han fick en brain freeze mitt i när han kom på att någon hade ÄNDRAT hela hans paddock, så vi fick hantera en del frustrerat hoppande på stället. Men så går det ibland. Han var i alla fall omåttligt stolt över sig själv efteråt när vi gick ut från banan för att börja ladda inför teknik och speed.

Lucka 20 – Den Rosa Hästen levlar upp, del 4

Den Rosa Hästen levlar upp är en serie i ofattbart många delar. Det här är del fyra. Den är ganska kort.

Dagen före vår första tävling i Msv WE kan vi sammanfatta såhär:
* Det gick inte att få ner foten i en ridstövel.
* Den Rosa Hästen gick med på att gå över bron med matte till fots och med ymniga kvantiteter kakor. Bara.
* Det är döspännande när allting hemma byggs om och gamla vanliga paddocken plötsligt är en supersnygg dressyrbana. 
* Det går bra att skritta och galoppera med bruten fot. Trava, not so much.
* Det finns fridfulla inomhussporter. Det här är inte en av dem. På något sätt. 


Det jobbiga med när det händer jobbiga saker dagen före en tävling är att det är just dagen före och plötsligt har man ingen tid kvar att öva på…

Lucka 19 – Den Rosa Hästen levlar upp, del 3

Den Rosa Hästen levlar upp är en serie i ofattbart många delar.. Det här är del tre.

Dagen efter debaclet med bron, foten, akuten och självförtroendet så var det fredag. Två dagar före tävlingen där den Rosa Hästen skulle debutera Medelsvår WE. Och hon fullkomligt vägrade att ens gå i närheten av bron. Inte “jag är sur och vill inte”-vägra, utan “galoppera baklänges och stå på bakbenen”-vägra. 

Dessutom var matte relativt blockhalt och inte så värst stark på att övertala den Rosa Hästen om nödvändigheten med bron. Men vi kände ändå att ställa in inte var aktuellt. Debutera på hemmaplan är idealiskt, vi ville stötta tävlingen och dessutom startade matte en häst till i samma klass. Plus att om vi skulle göra bort oss fullkomligt så hade vi en utmärkt fotursäkt att skylla på. Nästa praktiskt, alltså. Förutom det här med bron.

Matte gjorde det enda en blockhalt matte kan göra, matte bad snällt och försökte muta. Ett långt snöre, en stor burk kakor och så gick vi och nosade på bron. Eller ja, matte nosade, den Rosa Hästen försökte springa därifrån. Till slut fick matte säga till henne med stora bokstäver att det är faktiskt inte farligt att stå bredvid bron, då försöker den inte hålla fast en. Den Rosa Hästen köpte det med viss tvekan, och gick med på att ta en kaka. Efter en stund kunde hon stå framför bron och ta en kaka. Och efter en lite längre stund kunde hon tänka sig att kliva på bron.


Sen gå över den, men bara om matte gick före och inte hade minsta lilla avbrott i strömmen av kakor. Och hoppade ur vägen när den Rosa Hästen skulle gå av bron, för då gick det fort. Precis avklivandet var ju det läskiga momentet, så att säga. 

Efter en dryg timme eller så hade den Rosa Hästen ätit sin kroppsvikt i kakor, men kunde tänka sig att gå med på att gå upp på bron och stå still och ta en kaka. Sen gick det fortfarande ganska fort att gå av bron, men vi tänkte att vi tar ett problem i taget.


Kommer vi bara upp på bron på tävlingen så behöver matte bara hålla in tårna så blir det nog bra med det. Det finns andra hinder att få bättre poäng på. Om det nu skulle gå att gå upp på bron uppsuttet, men vi tänkte att det måste de ju göra. Vi hade ju en dag till på oss att träna.

Lucka 18 – Den Rosa Hästen levlar upp, del 2

Den Rosa Hästen levlar upp är en serie i ofattbart många delar (minst tre). Det här är del två.

När vi då hade kommit in i en sådär väldigt bra träningsrutin så var det naturligtvis viktigt att upprätthålla den, speciellt som första tävlingen närmade sig med stormsteg. 

Sista träningsmorgonen före Msv-debuten var torsdagen före tävlingen. Vid det laget hade vi fått se banan och insett att den himla parallellslalomen fanns med. Det är vårt sämsta hinder, kan man säga. Lite för att det är trångt, bökigt och går himla fort, och lite för att den Rosa Hästen som känt tycker att byta galopp är det festligaste som finns och parallellslalom erbjuder en himla massa byta galopp.

För att få lite mer tid på oss att reda ut saker och ting så gjorde fröken en parallellslalom som hade tio meter mellan stolparna istället för sex meter som det brukar vara. Sen fick vi rida dem både på ordinarie väg och andra vägar, så den Rosa Hästen inte riktigt hängde med på vad som pågick egentligen. Det fungerade väldigt bra, och vi avslutade med att göra en riktigt snygg parallellslalom på stort avstånd och en hyfsad på tävlingsavstånd. Helt okej alltså. För att vara vårt svåraste hinder och således vår lägstanivå så kände vi oss ganska stabila ändå. Klara för uppgiften liksom. 

Som avslutning på träningen passade vi på att knalla över träbron som också ingår på tävlingsbanan. Vi hade gått över den massor av gånger förut utan problem, det kändes mest som en bra grej att avsluta med för att känna oss grymma på det vi höll på med. 


Den här gången blev dock lite annorlunda. Den Rosa Hästen har haft tendensen att göra bron lite själv, för hon vet hur man gör. Och då går det gärna fortare och fortare. Så kan vi ju inte hålla på, så vi testade att göra den lite långsammare än tidigare. 

När den Rosa Hästen inte fick springa på som hon tyckte själv utan fick lite broms uppe på bron så blev hon lite osäker, och istället för att kliva av bron tog hon ett steg åt sidan – och mattes fot fastnade i broräcket. Inte alls särskilt mycket, men den Rosa Hästen kände att hon satt fast och fick lite panik. Så hon kastade sig framåt. Med mattes fot kvar i räcket. 

Det gjorde ganska ont. 

Några timmar senare på akuten:
Ortoped: Se nu till att VILA ordentligt. 
Matte: Det går inte, jag ska tävla på söndag!
Ortoped: …okej. Men när du inte sitter på hästen kan du väl i alla fall ha foten i högläge?
Matte: Jaså, du har träffat hästfolk förut?
Ortoped: Jag är bara glad så länge ni inte landar på huvudet.

Resultatet av dagen blev en liten fraktur, en stor stukning och ett krossat självfötroende.

Brutna fötter läker, men hur gör man med en Rosa Häst vars självförtroende är så trasigt att hon vägrar gå ens i närheten av träbron, med bara tre dagar kvar till tävling?

Lucka 17 – Den Rosa Hästen levlar upp, del 1

Den Rosa Hästen levlar upp är en serie i ofattbart många delar (minst tre). Det här är del ett.

Efter att den Rosa Hästen stod på händer genom en hel tävlingsbana i april (och kom skitsist) så bestämde matte att det var sluttävlat för oss i lätta klasser i WE. Det tyckte den Rosa Hästen också. Således var det hög tid att tävla Medelsvår. Det är egentligen inte JÄTTEstor skillnad. Den största skillnaden är bytena och det har vi ju jobbat mängder med. Och om det skulle gå åt fanders så är det ändå bara fyra sorters hinder eller så som har byten. Vi kände att det kunde vara läge att ge sig på det.



Helt bakvänt mot hur vi brukar fungera så gjorde vi en väldigt seriös plan för detta. I planen ingick att vi skulle debutera på hemmaplan, därefter göra en tävling till tre veckor senare, därefter vara med i öppen klass på riksmästerskapet ytterligare två veckor efter det. Och om vi kände oss manade fanns det en tävling till senare på hösten. Fullt schema alltså.

Ett så fullt schema kräver naturligtvis goda förberedelser. Vi hade ju gått i sommarskola på lite olika sätt, men kände inför hösten att vi behövde lägga upp en ny strategi med mer regelbundna träningar. Problemet är att matte jobbar dagtid och fröken jobbar kvällstid, så vi hade väldans svårt att hitta tider som fungerar på mer regelbunden basis. Men så kom vi på den genialiska idén – morgonträning!

Att vi inte har tänkt på det innan är för att ingen av de inblandade är särskilt morgonpigg. Men ska man ha en seriös plan så måste man också vara lite seriös i sin träning. 

Vi kan snabbt konstatera att före klockan sju på morgonen har den Rosa Hästen inga öron. 



Hon kan också vid upprepade tillfällen ha ifrågasatt om matte är helt sjuk i huvudet som får för sig att träning klockan dum-i-huvudet inte bara är en idé, utan dessutom en bra idé. 

Eftersom matte misstänkte redan innan att det här kunde inträffa så började vi rida på morgonen några gånger innan vi blandade in fröken i det hela. Mycket riktigt så vande sig den Rosa Hästen vid att vara tvungen att jobba innan hon fick gå ut och roa sig med Flickflocken. Matte försökte övertala henne att det är skönare att kunna slappa på kvällen istället, men hon köpte inte riktigt det argumentet. Okej då. Hon gick i alla fall med på att gå ut ur stallet iförd sadel, även om öronen inte riktigt kom tillbaka förrän nån halvtimme senare. 



När vi väl hamnat i ett läge där vi faktiskt kunde trava utan att föra oss som en sur leguan med sadel och sned pilot så började vi boka in fröken för morgonmöte. Det kändes oerhört organiserat och strategiskt, och vi började komma framåt ganska omgående. Sen att matte lite hade glömt att man inte bara ska ta sig igenom fyra hinder med byten, man ska också ta sig igenom ett himla dressyrprogram… det hade vi kanske inte funderat så mycket över. Men vi började jobba med det också, och det rullade på riktigt bra. Vi kände oss redo inför höstsäsongen!

Lucka 15 – Favorit i repris

Okej, det är kanske fånigt att köra gamla repriser, men vissa är för bra för att inte få synas ibland.

När den Rosa Hästen var nysvensk och genomled sin första riktiga svenska vinter så råkade hon ut för något absolut fruktansvärt.

Varje gång vi svängde eller bytte gångart så började hon ruska på huvudet och hoppa omkring i nån sorts bockimitationer som om någon elchockat henne i ansiktet. Matte och fröken övervägde om hon hade ont nånstans eller om tränset nöp henne i skägget, men kom fram till att hon nog helt enkelt bara blivit knäpp av kylan. Det var inte förrän den Rosa Hästen i en galoppfattning körde nosen rakt upp i panik och raglade iväg i tölt som matte kopplade vad som hade hänt.

Den Rosa Hästen hade – för första gången i sitt liv – fått is i morrhåren.

Lucka 14 – Flest ben vinner

En grej när semestern tar slut och vardagslunken tar vid är att man faktiskt måste hitta metoder för att behålla motivationen. När mörkret drar in och allt sånt där. 

Den Rosa Hästens husse behöver motivation att löpträna trots höst. Den Rosa Hästens matte behöver motivation att rida ut trots höst. Den Rosa Hästen behöver egentligen inte motiveras särskilt mycket, hon är med på det mesta. Men matte kom på den briljanta iden att husse och häst kunde springa tillsammans. Matte bara glömde lite att den Rosa Hästen tycker att det är sopigt att springa tillsammans när det finns ypperlig chans att springa motsammans. Så det blev tävling. Det var kanske ingen av människorna i sällskapet som bestämde det, men den Rosa Hästen väger tyngst i såna här förhandlingar. Bokstavligt talat.

Det finns ju vissa grundregler i alla typer av löptävlingar. Till exempel är det fusk att använda gångarter som inte alla i startfältet kan nyttja. Därför blev det en travtävling, det kändes mest rättvist. Den Rosa Hästen höll med om det en liten stund, sen kom husse nästan ett halvt steg före henne och då blev det plötsligt en väldigt tretaktig trav, så att säga. Här ska ingen tvåbening komma och tro nåt, liksom. 

Sen svängde vi in mot den spännande backen, som är den Rosa Hästens favoritdel av hela utomhuset. Den där backen där man springer skitfort rakt fram. Det gjordes inte i trav, så kan vi säga.

Sammanfattningsvis i tävlingen mellan den Rosa Hästen och hennes husse så kan vi säga som så att den Rosa Hästen må ha kommit först, men blev grundligt diskad. Motivation: Det är inte tillåtet med galopp. Och det är verkligen inte tillåtet med hysteriskt fyrsprång där man sprätter grus i nyllet på sin medtävlande.

Men hon brydde sig inte så mycket om diskningen, hon var rätt nöjd ändå. Det viktigaste är inte att vinna, utan att komma först, som vi brukar säga.