Lucka 11 – En annan sommarskola. Typ. Heja Sverige.

Den andra sommarskolan vi var på i år kom ett par veckor efter den småländska. Den här gången behövde vi inte åka långt alls, eftersom sommarskolan var hemma hos oss, i vår vanliga paddock med vår vanliga fröken. Det som var lite ovanligt var att vi dels skulle träna fyra gånger på två dagar, och dels att våra kompisar kom och hälsade på från olika håll så vi hade en myshelg med våra vänner. Hurra!

I somras var det fotbolls-VM och just den här helgen var den dära viktiga matchen mot England. Så självklart kände vi att det var läge att klä på både oss och hästarna kläder efter situationen.

Den Rosa Hästen fick alltså släpa runt på flaggan igen. Matte har fått för sig att det är roligt. Det visar sig också att om den Rosa Hästen får gå som en glad giraff på enhandsfattning med flagga så kan hon byta galopp riktigt fint, i alla fall åt det lätta hållet.

Sen gick det kanske inte så himla bra för Sverige ändå just den här gången, men det var i alla fall inte på grund av att vi inte hejade ordentligt.

Dag två inleddes med att den Rosa Hästen fick långfrukost och matte tog en liten morgonsväng med den Grå Hästvalpen. Hästvalpen är lite av ett projekt som matte roade sig med under våren, han behövde lite extra support när han lärde sig att gå i verksamheten. Sen hade vi inte så mycket med varandra att göra ett tag, så det var trevligt att ta en svängom och känna in läget lite. Han har vuxit massor. Han fick till och med testa den stora grejen att gå från ena ridbanan till den andra. Det vill säga gå på gräs. Med ryttare. Vi visste kanske inte riktigt innan att det var en stor grej, men det var sannerligen inget att ta för lätt på.

Duktig kille.

Sen var det den Rosa Hästens tur. Hon har ändå vid det här laget kommit så långt att hon byter hyfsat. Därför var det dags att lära sig byta mer på rakt spår och angiven plats. Det var apsvårt, tyckte både matte och häst. Eftersom det ena bytet går lättare än det andra så gjorde vi så att vi gick på fyrkantsspåret i vänster varv, där vi först gjorde det enkla bytet från vänster till höger, så vi hamnade i förvänd galopp. Och sen när vi kom till ett hörn så bytte vi från den förvända till rättvända galoppen igen, det vill säga det svåra bytet. Eller ja, det var tanken att vi skulle göra så, men det blev mer ett byte åt det lätta hållet, sen en cirkusövning tillbaka igen. 

Vi testade även med att göra bytena lite tätare, så att den Rosa Hästen inte skulle få så mycket tid på sig att förbereda cirkusen. Genom att lägga bytena i vart fjärde språng runt hela banan tänkte vi lite smart att vi skulle komma runt det. Inledningsvis ledde det bara till att den Rosa Hästen lärde sig att räkna till fyra, men efter en stund hittade vi ordning och reda och lyckades byta åt båda håll utan dramatik. Med det var vi så nöjda att vi avbröt, trots att vi bara kommit halvvägs genom lektionen. Man ska sluta på topp!

Lucka 10 – En ny

Måndag morgon i Flickflocken

Ny Grå Tjej: Jag är högst i rang här!
Luddig Noshörning: Du är inte högst i rang här.
Ny Grå Tjej: Okej, jag är inte högst i rang här.
Luddig Noshörning: Just det.
Ny Grå Tjej: Jag är näst högst i rang här!
Luddig Noshörning: Du är inte näst högst i rang här. Rosa Hästen är näst högst i rang.
Rosa Hästen: HAHA!
Ny Grå Tjej: Fanken.
Luddig Noshörning: Nu står vi still och äter frukost.
Ny Grå Tjej: Men Rosa Hästen är ju min kompis. Vi är grannar!
Luddig Noshörning: Whatever. Frukost.
Ny Grå Tjej: Jag och Rosa Hästen tänker starta en egen flock!
Rosa Hästen: Va, tänker vi?
Luddig Noshörning: Ni tänker inte starta en egen flock.
Ny Grå Tjej: Joho! Rosa Hästen är MIN!
Luddig Noshörning: Rosa Hästen är inte din. Hon är min.
Rosa Hästen: Vänta, va? Är inte jag min?
Spanska Märren: OCH JAG ÄR EN SPANSK MÄRR!!
Luddig Noshörning: Men tyst med dig. Ät din frukost.
Spanska Märren: Jag gillar frukost!
Ny Grå Tjej: Du kan inte ta henne! Hon är min!
Luddig Noshörning: Är vi inte klara med det här nu?
Ny Grå Tjej: Kom Rosa Hästen, vi går nån annanstans.
Rosa Hästen: Jag gillar att springa. Gillar du att springa?
Ny Grå Tjej: Jag gillar att springa!
Rosa Hästen: Ska vi springa lite? Jag vet ett bra håll!!
Ny Grå Tjej: Är det rakt fram? Jag gillar rakt fram!
Rosa Hästen: Det är rakt fram!!
Ny Grå Tjej: OMAJGAD, det är som att vi har varit BFF alltid!!
Rosa Hästen: JAG VET! Alltid!! Kom så springer vi!
Luddig Noshörning: Men för helv… STÅ STILL OCH ÄT FRUKOST!
Spanska Märren: JAG STÅR STILL OCH ÄTER FRUKOST!
Luddig Noshörning: Du står alltid still och äter frukost.
Spanska Märren: Jag råkar gilla frukost! Och ibland är det faktiskt lunch!
Ny Grå Tjej och Rosa Hästen: Hihihi, vi springer!
Luddig Noshörning: Men KOM TILLBAKA!
Spanska Märren: Måste vi springa? Det är jävla jobbigt att springa.
Luddig Noshörning: Ni två kan inte tro att ni får göra som ni vill här!
Ny Grå Tjej: Vadå då? Vi var faktiskt här först!
Luddig Noshörning: NI VAR INTE HÄR FÖRST! Ni bor INOMHUS på natten! Jag och Spanska Märren BOR HÄR! Ni är GÄSTER här!!
Ny Grå Tjej: Bla bla.
Luddig Noshörning: Men vad i helvete.
Rosa Hästen: NU SPRINGER VI LITE MERA!
Spanska Märren: Men vad i helvete.
Ny Grå Tjej: Nu kör vi!
Rosa Hästen: WOHOOO!!
Luddig Noshörning: Äh jag orkar fan inte.
Spanska Märren: Orkar inte vad? Äta frukost? Kan jag få din då?
Luddig Noshörning: Det är GRÄS, det finns hur mycket som HELST!
Spanska Märren: Så det är ok att jag tar ditt då?
Luddig Noshörning: Alltså seriöst…

Lucka 9 – Småländsk sommarskola

På somrarna åker vi ibland iväg för att gå i skola någon annanstans några dagar. Lite som en sommarskola. Förra året var vi i Småland och i Skåne. I år hade vi också två sommarskolor, men den i Skåne hade fel datum för oss så det blev bara Småland som blev repris från förra året. 

Förra året åkte vi till Småland ihop med den Grå Mustaschlusen och hans matte, men de hade tyvärr en skadad fot i år och fick stanna hemma. Istället fick den Rosa Hästen en orange tjejhäst som granne, det tyckte hon var bra. Girl power och så vidare.

I den småländska sommarskolan får man träna både dressyr och WE, ett pass om dagen av vardera sort. I tre dagar. Det är jättemycket träning på en gång det. 

I år har vi ju haft strikt fokus på våra byten. Så dressyren på årets sommarskola var strikt inriktad påd et. Dels att vi skulle minimera mängden handstående per minut och dels att vi skulle få till en luftigare och snärtigare galopp för att lättare kunna byta galopp. Problemet visade sig ganska omgående vara att när vi får till en luftigare och snärtigare galopp för att lättare kunna byta galopp så är det också jättemycket roligare att stå på händer. Såatteh…







När det kom till WE-träningen så ville matte träna på långsamt och organiserat. Den Rosa Hästen ville träna på fort. Vi kompromissade genom att träna på fort. Det är märkligt hur det blir, det där.



Vi tränade även på jättefort. Ibland med flit, ibland inte. Den Rosa Hästen är ju väldigt positiv till speedmomentet, så att säga. För att inte tala om vad den Rosa Hästens svans är.




Men vår småländska sommarskolefröken var listig nog att få till att vi tränade på långsamt också. Lite i smyg, när den Rosa Hästen liksom inte märkte. 



Sammantaget så lyckades vi både göra byten utan kaos, galoppera elegant och organiserat samt genomföra WE-bana nästan utan handstående i alla fall ibland. Ett helt godkänt reslutat på en väldigt bra sommartradition. Vi längtar redan till nästa år. 

Lucka 8 – En mer organiserad sorts utflykt

Vi gillar ju att åka på utflykter. Till exempel kan vi åka på tävling, eller träning, eller bara hem till nån kompis och inspektera om deras träd är mindre farliga än våra. Det visar sig att träd i andra kommuner GÅR ATT ÄTA! Helt SJUKT! Vi har dock inte vågat testa det hemma ännu. Men nog om det.

En annan sorts utflykt som vi har börjat göra lite oftare än tidigare under det här året är när vi åker på clinics. För er som inte är så bevandrade i hästvärlden och de termer vi slänger oss med så kan man förklara clinic lite som en uppvisning kombinerat med undervisning. Det vill säga den Rosa Hästen visar vad hon kan och matte försöker under tiden förklara vad vi håller på med.

Detta gör vi då i Working Equitation. Övriga grenar som vi ägnar oss åt är inte direkt något att visa upp. Nu påstår vi inte att vi på något sätt är experter i WE heller, långt ifrån. Men matte kan ganska mycket om det i alla fall i teorin, och den Rosa Hästen visar gärna. Så när någon ridklubb eller privatstall eller så blir nyfikna på vad WE är så åker vi dit och visar upp lite hur man gör. Ibland har matte lite prova på-lektioner efteråt, då får den Rosa Hästen låna en box eller hage eller så att vänta i så länge. Hon är ju generellt sett sån att hon står där man ställer henne, så länge det inte är i transporten för den är helt meningslös när den står still.

Oftast går det ganska bra. Vi tar med oss tjuren Tryggve hemifrån ibland, han får åka bredvid den Rosa Hästen i transporten. Det har gått så långt att den Rosa Hästen vet att när Tryggve är lastad så blir det livat, och hon springer nästan på transporten. Matte har övervägt att börja ta med Tryggve på tävling. Det finns ju tävlingshästar som har sällskapsponnyer med sig på tävling, varför kan inte vi ha ett nötkreatur av trä? Och så tar vi med oss lite andra grejer, slalompinnar och sånt. Och så visar vi vad man kan göra med dem.

Ibland går det inte lika bra. Till exempel när den Rosa Hästen hamnade i handståendefasen och bestämde att clinic antagligen är ett utmärkt tillfälle att visa magen för åskådarna. Vid just det här tillfället hade vi bland annat med hopphindret. Den Rosa hästen fick syn på hindret, gjorde ett jättebocksprång så matte håller på att åka åt fanders, hoppar över hindret på ett sånt sätt att matte liksom ramlar tillbaka ner i sadeln. Matte tänkte inte mer på det, eftersom den Rosa Hästen gjort precis samma sak tidigare (till exempel på en likadan clinic veckan innan), utan vi fortsatte som om inget hade hänt. Men sen märkte matte att publiken blivit ovanligt tyst. WE är ändå lite livat, det brukar pratas en del i publiken under tiden om vad som händer på banan. Så matte frågade pedagogiskt om det var några frågor. Det var tyst ett ögonblick, sen pep en liten tant “Måste man hoppa två gånger??”

Sen dess har vi noga förklarat det här med handståendefasen och den Rosa Hästens extrakonster varje gång vi har varit ute på clinic. Folk brukar ha oerhört mycket sympati, måste vi säga. Plus att vi brukar trösta oss med att om vi råkar välta delar av banan och glömmer vilken gångart som kommer mellan skritt och galopp så känner folk kanske att WE inte är omöjligt eller svåruppnåeligt, utan något som alla kan göra och ha roligt med. För så är det ju. Alldeles förskräckligt roligt, om man frågar den Rosa Hästen.

Lucka 7 – En sorts utflykt

Den Rosa Hästen delar hage med tre andra tjejer, även kallade Flickflocken. Flickflocken är ett ganska mysigt gäng ändå. Oftast är det ordning och reda. Rangordningen är ganska stabil, den Rosa Hästen är ganska högt upp men inte högst i rang. Hennes uppgift brukar vara att se till att alla är glada. Det är fint det.

Ibland får Flickflocken för sig att trots att de har en hage stor som halva Bohuslän så är det dags att vidga vyerna och ta en promenad. Då finns det somliga i hagen (Inga namn nämnda, men tänk skärt) som egentligen inte tycker att det där med el är så himla farligt. Om man tar i lite går det dessutom ganska fort. Och så går Flickflocken ut på äventyr.

Nu är de flesta flickorna inte direkt såna som går på äventyr i onödan. De kollar mest om gräset är grönare på andra sidan.

Det är egentligen mest en av dem som inte är fullt så matfokuserad utan kanske lite mer äventyrsfokuserad. Och sådär mitt i sommaren kan det ju hända att det inte är så värst mycket äventyr utan har blivit lite tråkigt. Då får man fixa ett eget. Ingen ska komma och säga att den Rosa Hästen inte är lösningsorienterad!

Således kan det hända att matte hittar den Rosa Hästen längst bort av alla, där hon har fastnat med svansen i ett taggbusksnår, skrapat upp sin nos, inte har några som helst planer på att gå hem igen och på det hela taget är skitnöjd med sitt tilltag.

Såna dagar kan det hända att matte blir lite trött. Men bara lite.

Lucka 6 – Den sjätte

Idag är det den sjätte december. För exakt sex månader sen var det den sjätte juni. Då firar vi nationaldag. Den Rosa Hästen är ju visserligen portugis, men hon har stämplar i passet som säger att hon är lite svensk också numera, så hon fick också vara med och fira.

För att fira tränade vi lite WE ihop med den spanska märren med pilot. Det var roligt, så som WE allt som oftast är. Sen tänkte vi att vi skulle träna på att rida lite med svenska flaggan också. Dels för att det är roligt att rida med flagga, dels för att det kan komma en dag när vi behöver ha en flagga med oss på prisutdelningar. Plus att matte behöver träna på att rida med enhandsfattning ibland.

Den Rosa Hästen ville inte ha med flaggan att göra. Hon tyckte att den var superläskig.

Nu är det ju så med just den här matten att när den Rosa Hästen tycker att något är superläskigt så blir matte alldeles förskräckligt superjobbig. Den Rosa Hästen ska tävla WE, hon kan inte hålla på och bli rädd för saker bara för att de fladdrar lite. Det går faktiskt inte för sig.

Tio minuter senare ångrade den Rosa Hästen att hon någonsin fnorkat åt flaggan, eftersom det tydligen innebar offentlig utskämning istället. Suck. Dumma matte.

Men flaggan var i alla fall inte farlig längre.

Sen tränade vi på att rida prydligt på en hand. Det går ibland, om den Rosa Hästen får lov att vara lite slafsig i formen och matte kommer ihåg att inte tappa tyglarna när vi svänger. Småsaker bara. Kan väl inte vara så svårt att lösa eller?

Lucka 5 – Den Rosa Hästen utmanar utomhuset

Den Rosa Hästen är liksom inte per definition en utomhushäst, utan har ju som vi alla vet vissa utmaningar när det kommer till att gå ut på tur. Nu har vi ändå lagt några års träning på det, och förutom att det ibland blir total cirkus så går det ändå bättre och bättre. Den Rosa Hästen är ju egentligen en ganska modig typ, hon är inte rädd för så värst många saker. Det är mer att utomhuset är så vansinnigt roligt och spännande att det ibland slår lite slint. När rosa hästar flyger och så vidare.

Hur som helst så tyckte matte nu i början av sommaren att det är dags att den rosa hästen blir vuxen och lär sig att gå ut på egen hov. Inte för att det inte är trevligt med sällskap, det är snarare alldeles förskräckligt trevligt (så länge de fattar vem som ska gå först. Ledtråd: Det är inte sällskapet.). Kanske lite för trevligt ibland, i alla fall när det vankas kapplöpning. Den Rosa Hästen är rätt snabb, och visar det gärna.

Hursomhelst så måste man även kunna gå ut ensam när man är en Duktig Häst. För det har matte bestämt. Inte alldeles ensam naturligtvis, det hade sett ut det. Matte är ju med såklart. Men matte kommer ju ingenstans om inte den Rosa Hästen går dit först, så matte räknas typ inte.

Vi har gått runt grannens åker själva förut, men då har vi sett Hemma hela tiden så det är inte så läskigt. Nu hade matte plötsligt stora planer på att vi skulle gå utom synhåll från Hemma och dessutom gå i Skog. Den Rosa Hästen blev lite förvånad först när vi tappade kollen på Hemma, så hon frågade artigt om matte egentligen hade någon koll på vad vi höll på med. Men det hade matte, så då gick hon snällt vidare i angiven riktning. Förvånansvärt snällt faktiskt. Det visade sig ganska snart att den Rosa Hästen är väldigt mycket tamare i utomhuset ensam än när hon är i grupp. Det är ju värt att notera.

Saker som den Rosa Hästen inte är rädd för: Bilar, traktorer, bilar med skramliga släp, båtar i vatten, cyklar, män som skyfflar grus, rådjur som hoppar rakt ut i vägen framför oss, katter och brevlådor. Och den här grejen:

Saker som den Rosa Hästen är rädd för om vi nu nödvändigtvis måste prata om det: Grannarnas soptunnor. Sarkastiska fåglar. Båtar på land. Pyttesmå gruskorn som man råkar sparka på med bakfötterna så de rullar upp framför en lite som en attackerande dödssten.

Vi har så att säga lite att öva på. Men annars går det bra. Vi kan springa både långsamt och fort och den Rosa Hästen lyssnar på matte i alla fall oftast. Det var ju lite praktiskt. Det är också praktiskt att när vi ser Hemma igen så kan vi traska lugnt och fint hemåt, istället för att behöva tävla med nån om att komma Först.

Det ska nog bli ordning och reda på det här med.

Lucka 4 – En dressyrtävling

Jo, vi åkte alltså på en dressyrtävling i våras. Av olika anledningar visade det sig bli den enda på hela året – det var inte alls planen men varför det blev så är en senare lucka.

Just den här dagen blev det av. Och eftersom vi skulle åka en bit och starta i första klassen så fick vi gå upp ganska tidigt. Är det någon som kan gissa var den Rosa Hästen säger när matte försöker få henne att kliva upp klockan halv sex en söndag morgon?

Hon säger nej. Inte alls på ett otrevligt sätt eller så, hon tycker bara att matte fullkomligt har tappat förståndet och medan matte ändå går och letar efter sitt förstånd kan hon lika gärna ligga kvar och dra sig lite. Det är inte många existenser i världen som är mer morgontrötta än vad matte är, men den Rosa Hästen är med besked en av dem.

Matte fick ändå upp henne till slut, konstaterade att hon ändå var hyfsat ren, tvättade nån enstaka fläck, fixade färdigt frisyren, hivade in den Rosa Hästen i lådan och så begav vi oss mot nordost. Dressyrtävlingar går det tretton på dussinet i Götebogstrakten i maj, men ändå valde vi en som låg ganska långt bort. Dels för att det är trevligt att vara lite inkognito när man håller på med nåt där man inte riktigt vet hur man gör (varje gång matte tänker den tanken så slutar det med att vi träffar minst en bloggläsare redan på parkeringen. Så även denna gång. Men det är ju bara trevligt egentligen.). Men framför allt hade vi en god gammal vän på just den här klubben, och det är bra när man kan passa på att träffa sådana. Görans matte bor där numera och ställde upp som hästskötare, matteskötare och kamerakvinna under dagen. Göran själv var på sommarbete på annan adress, men så är det ibland.

Det här var den första tävlingen vi åkte på efter debaclet med handståendefasen i slutet på april. Därför tänkte matte att det var lite extra smart att åka på en tävling som inte hade några skojiga hinder eller något speedmoment som varar längre än en kort diagonal. Den Rosa Hästen var inte helt säker på att hon höll med om det. Som alltid i hennes värld är det tämligen onödigt att göra tråkiga saker när man istället kan göra roliga saker.

Matte bad väldigt snällt att den Rosa Hästen skulle hålla sig i skinnet den här gången. Hon svarade glatt med att bocka på framridningen. Dock inga kickar, så matte slapp skämmas för avsaknaden av rosett i svansen i alla fall. Man får vara glad för det lilla. I fortsättningen ska vi sätta dit den där rosetten, inte för att den Rosa Hästen någonsin sparkar mot andra hästar, utan för att hon ibland tydligen gör Shakira-moves med bakdelen i vädret. Det kan ju vara trevligt att varna sin omgivning liksom.

När det var vår tur upptäckte den Rosa Hästen till sin stora förtjusning att för att komma in på själva tävlingsbanan så behövde vi gå genom en hage. Det var bort från framridning och övriga hästar, in på främmande mark, men sånt bekommer inte den Rosa Hästen särskilt mycket. Och hagar är festliga, det vet hon nuförtiden (det var ltie annat med det när hon kom från Portugal och var skeptisk till utomhuset, men man lär så länge man lever). Men sen skulle vi lämna hagen och gå in i en såndär gammal dammig paddock igen. Det var ju inget roligt. Dessutom var det konstiga skuggor i hörnen och någon hade harvat RÄNDER på marken. Matte underade lite på om hon skulle bry sig om dressyrstaketen, för det är det många hästar som gör. Men vi har ju dressyrstaket runt banan hemma så hon tittade inte ens två gånger på dem. Hon tittade arton gånger på de harvade ränderna istället, och drömde lite om att få knata genom den festliga hagen igen. Matte lovade att om hon höll sig i skinnet genom hela programmet så skulle hon få det (för att liksom komma ut från banan igen). Jodå.

Själva prestationen på banan är väl inte så mycket att tjata om egentligen just den här dagen. Vi har haft bättre dagar. Vi har också haft betydligt sämre dagar. Matte kom ihåg programmet som var nytt för oss (LB:2), den Rosa Hästen kom ihåg att inte vifta på röven och bitvis hade vi ändå lite koll på läget även om det blev lite segt och tråkigt. Vi fick medelbra poäng och hamnade nånstans i mitten av resultatlistan. Helt okej alltså, speciellt som matte sett för sin inre syn någon typ av upprepning av handståendekaoset från tävlingen före. Så vi får vara nöjda med det. Vi tänkte att det kommer ju fler chanser, om vi bara övar på att rida med tränsbett lite mer.

Lucka 3 – En av mattes konstiga idéer

Ungefär en gång vartannat månvarv när solen överväger att gå ner i öst och den Rosa Hästen överväger att inte ställa till det för sig själv mer än nödvändigt – såna dagar kan det hända att matte får den oerhört märkliga idén att vi ska tävla dressyr.

“Varför ger vi oss på såna dumheter?” undrar då vän av ordning. Av flera anledningar. Den största är väl egentligen att working equitation, som vi ju helst tävlar, innefattar ett dressyrmoment. Och det är ganska lyxigt att kunna åka ut och tävla bara ett moment och träna sig lite extra på det. Så därför är dressyrtävling en bra idé. Sen finns det som nämnt andra anledningar också, till exempel att det kan vara kul att se hur vi står oss i en annan gren samt att det är roligt att åka på äventyr, och just dressyrtävlingar är just för oss en ganska odramatisk typ av utflykt. Vi lägger liksom inte så mycket prestige i det, det är mest för att det är ett bra komplement liksom.

Varför gör vi då inte detta hela tiden? Det låter ju som en jättebra idé? Eller? Nja. Alltså. Dressyrtävlingar kan vara ganska sega, men nuförtiden finns det fasta starttider vilket gör det hela rejält mycket trevligare. Men, vi har ett helt annat problem. Betsling.

Den Rosa Hästen är född, uppvuxen och även inriden i Portugal. Där har man ibland lite annan utrustning än vad vi klassiskt sett har i Sverige. Till exempel är det väldigt vanligt att rida in hästarna på stångbett. Åherregud, tänker vi här uppe i norr omedelbart. Men när man kikar på det lite mer ingående så ser man att det egentligen inte är så illa som vi lätt kan komma att tro. Ett stångbett kan absolut vara väldigt skarpt om det används på det sättet. Men det kan också vara väldigt snällt, som ett vanligt rakt tränsbett nästan, men med lite hävstångseffekt.

Den Rosa Hästen är inriden på ett snällt stångbett med lite hävstångseffekt. Det är det hon vet och är bra på. När vi sätter ett vanligt standard tredelat tränsbett i truten på henne så fattar hon helt enkelt ingenting. Det är lätt att tro att hon är dåligt grundriden, att hennes ryttare genom åren har “fuskat” genom att ta till stångbettet – för det är så vår utbildningsskala ser ut i Sverige. Vi lär hästarna att gå på tränsbett, därefter lägger vi till stångbettet, men inte enbart utan då i kombination med bridongbett som är fasligt likt det vanliga tränsbettet. En häst som går från tränsbett till kandar gör ett stort steg i sin utbildning, men att sätta stångbettet en nivå “över” tränsbettet blir helt enkelt tokigt för portugisiska hästar. Det är inte värre, svårare, enklare, bättre, sämre. Det är bara en helt annan sak, ett helt annat sätt att rida.

De flesta av oss lär sig cykla före vi lär oss att köra bil, men om man inte gör det så betyder det inte att man plötsligt kan cykla bara för att man har tagit körkort. Ändå är båda transportsätt. För att dra en ganska dålig metafor på det hela.

Att sätta ett tränsbett i munnen på en häst som är inriden på stång gör således att det är upplagt för missförstånd. Det är väldigt lätt att tro allt det där som nämndes ovan. Men när matte försökte lite med den Rosa Hästen för ett par år sen så stod det snart klart att det var inte det att hon inte ville gå med tränsbett. Hon bara förstod inte varför det rörde sig i munnen när hon var van vid fast och stabilt. Så då fick vi helt enket börja om och rida in henne igen, så att säga. Lära om på tränsbettet.

Grejen är att när man har en häst som är inriden på ett sätt och går rätt bra där, då är det ganska motigt att behöva traggla om från början. Så det kan hända att vi kanske inte har gjort det jättemycket. I perioder blir vi väldigt ambitiösa och tränar, eftersom vi tänker att om vi vill ut och tävla lätta dressyrklasser så måste vi ju kunna gå på tränsbett (stångbett är inte tillåtet där). Men när matte fick den här briljanta idén att vi skulle tävla dressyr någonstans i maj så hade vi inte ridit på tränsbett på nästan ett halvår. Vilket matte kom på ungefär fyra dagar före tävlingen. Hoppsan hejsan.

Så ja. På med tränset alltså. Den Rosa Hästen tyckte inte det var nån vidare bra idé. Inte för att hon ogillar tränsbettet längre, nu har vi ändå tränat så mycket att hon är ok med det. Men alla de där roliga handståendegrejerna får man inte göra på tränsbettet, för dit har vi helt enkelt inte kommit än. Utan det är grundridning. Traggla svängar och övergångar. Matte försöker förklara för henne att det är nyttigt. Hon håller inte med. Så vi går in i det med inställningen att matte säger “Nu jäklar ska vi tävla dressyr! Heja oss!” och den Rosa Hästen säger “Blöööööööööh”, för det är ungefär det man kan säga med ett tränsbett i mun.

Men vi känner oss rätt coola med våra solglasögon när det är sommar. För solglasögon är coolt, det vet alla.

Hur gick själva tävlingen då?
Det återkommer vi till.

Lucka 2 – Den Rosa Hästen fattar galoppen

Ett av målen vi satte för 2018 var att äntligen sätta galoppombytena på en nivå så vi kan starta medelsvår. För det var inte det att den rosa hästen inte kunde byta galopp när året startade, det var bara det att galoppombyten var någon sorts okontrollerad kamikazeövning.

Inledningsvis, när vi började träna byten för ett par år sen, så hade den rosa hästen lite för dålig fart och fick väldigt lätt travsteg i bytet. Det vill vi ju ha bort, så matte började rida med högre grundtempo innan bytet och låta henne “ta plats” efter bytet så hon fick mer framåtbjudning. Men eftersom “lagom” inte riktigt ingår i den rosa hästens repertoar så resulterade det mest i en suddig rosa stormvind tvärs över ridhuset. Ungefär i samband med det kom hon på att galoppombyten är det roligaste någonsin och enbart kan göras ännu roligare genom att lägga till egna extra curriculars, som till exempel blandade bakuthopp. Jäkla ofog, och inte särskilt snyggt. Därför bestämde matte att under 2018 ska vi kunna göra galoppombyten utan cirkus. Det är ändå inte en helt orimlig målsättning.

Den rosa hästen tyckte väl kanske inte heller att det var en orimlig målsättning för all del. Däremot verkade det ju vara en tämligen onödig målsättning. Varför göra saker organiserat och tråkigt när hennes sätt är så mycket roligare?

Nåväl. Vi kom fram till att det rimligaste sättet att komma åt den rosa hästens spexande är att få henne i en mer seriös grundform innan bytet. Så det blev back to basics ett tag. Det är väldigt nyttigt, vi gör så ibland för att liksom kolla av att vi vet vad vi håller på med. Skillnaden den här gången är att vi försökte lägga upp den rosa hästens träning mer utifrån hennes kroppsbyggnad. Hon är ju kanske inte alla gånger helt fördelaktigt byggd, utan har en lite kort hals, lång rygg och lång bakben. Så vi måste få upp den långa ryggen, få in de långa bakbenen och få ut den korta halsen för att formen ska bli jämn och fin.

Med detta i åtanke började vi jobba mer och mer med slutor. Väldigt ofta har vi lagt öppnorna först och haft dem som prioriterade i uppvärmning och så vidare, men ganska snart insåg vi att den rosa hästen fungerar allra bäst om hon får göra slutor i mängder. Baken åt höger, baken åt vänster, fram och tillbaka som en hund som viftar på svansen (en liknelse som den rosa hästen själv inte är helt förtjust i, men okej då). Lite som hon gjort hela tiden, även om matte nu tyckte att hon skulle vifta på röven i markplan istället för takvåningen, så att säga.

Vi gjorde detta i skritt ochh trav, och när vi med hjälp av slutorna fått med rygg, bakben och övriga kroppsdelar så kunde vi utan större problem byta galopp utan cirkus, så länge vi gjorde det från vänster till höger galopp och dessutom gjorde det ur galoppsluta. I kombinationen med att fröken kläckte den fantastiska instruktionen “Testa att rida bra!”. Såatteh…

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Helena (@fnork.se)


Så okej, kanske inte helt komplett, men det kändes ändå som ett genombrott jämfört med vad vi pysslat med tidigare. Återstoden nu var att kunna byta på rakt spår samt även åt andra hållet utan kalabalik. Det är bara det att det A) är så mycket roligare att sparka bakut och B) mycket jobbigare att gå i korrekt högergalopp. Men ja. Vi hade i alla fall fått till en grund att jobba ifrån.