Be prepared

Vi tog lite semester här ett tag, först var matte bortrest och den rosa hästen latade sig i hagen, sen började vi våra respektive jobb och fick vara seriösa litegrann. Men det blev snabbt tydligt att en tillvaro med så lite äventyr är inte rätt grej för oss, så vi tog oss samman och började ladda inför nästa äventyr istället. Och det är ett riktigt stort ett.

Just nu pågår EM i en väldig massa ridsportgrenar i Göteborg. Det är hoppning, dressyr, paradressyr, körning, mässa och shower. Det är i det sistnämnda vi kommer in. Vi ska göra en liten show och en stor show. Matte är nervös inför mängden logistik som det innebär att få in en rosa häst till Heden utan kaos, och den rosa hästen tycker att det här låter misstänkt mycket som att hon kommer att vara tvungen att bada innan (hon har helt rätt i det).

Man skulle kunna tänka sig att det räcker med att träna ordentligt och rida snyggt för att göra något sånt här, men nej. Det är för all del en bra början (trots att vi knappt behärskar något av det), men det tillkommer typ en miljon andra faktorer. Det ska vara program, ackrediteringar, slottider, uppstallning, hitta till rätt plats på rätt ställe, fixa till hinderparken, tvätta hinder, leta rätt på tjuren som har stått på vinden och ser ut som en tjur som har stått på vinden (han ska också bada innan han får åka någonstans) och så vidare.

Matte är lite fnorkig för det här. Den rosa hästen är astaggad, hon tycker att det är en formidabel grej att samtliga ridpass är WE. Varför har vi det inte alltid så?

Tanken är att vi ska visa LA-nivån på den stora showen. Det tycker den rosa hästen är trams. Hon har nämligen lärt sig byta galopp. Så nu tänker hon byta galopp. Matte tycker inte att hon ska byta galopp. Det är lite kängurusport över det hela, kan man säga. Tur att det är andra med som har mer ordning på grejerna. På träningen i söndags fick den rosa hästen springa bakom en liten vit häst, då var hon plötsligt riktigt tam och civiliserad.

Är det någon som vet om man får ha en liten vit häst som springer före i parallellslalom på tävling också?

Nåväl. Det blir nog kul det här.

Råkar ni befinna er i Göteborg i veckan så är vi där följande tider:
* Mässpaddocken på Heden (nr 17) klockan 20.00-20.30, läs mer här.
* Tävlingsarenan på Heden (nr 6) på lördag 10.00-12.00 (vårt inslag är ca 10.30), läs mer här.

Ses vi där?

Halva året – hur går det?

Kommer ni ihåg att vi tillsammans var präktiga och skrev nyårslöften i början av året? Nu har lite mer än halva året gått. Hur går det för er?

Våra fyra nyårslöften inklusive statusrapport:

  1. Galoppombyten. Vi behöver lära oss att göra civiliserade byten, gärna samtidigt. Just nu har vi problem med att vi antingen får ett travsteg i mitten, eller att den rosa hästen tror att det är rivstart. Det vill säga hon byter jättefint, sen sular hon iväg i 190. Vi behöver få ordning på det där. Vi har börjat göra en plan ihop med fröken som involverar träning separat och gemensamt, samt en och annan portugis. Syftet med målet är att kunna starta medelsvår WE under 2018.
    Status: Vi jobbar på det! Det går faktiskt bättre och bättre. Nu kan vi i princip byta galopp, problemet är snarare att vi tappar saker och ting i bytet, typ formen, vägen, vettet. Men det är ändå inte alls ouppnåeligt. Och på köpet har vi fått en bra mycket bättre galopp som vi kan använda i alla möjliga sammanhang, typ vid bågskytte eller hoppning. Leve det!
  2. Starta en dressyrtävling. Det kanske låter enkelt, men vi återkommer i ett senare inlägg till varför det antagligen blir en av de största utmaningarna för året (tur att år är ganska långa).
    Status: Klappat och klart. Vi har kört en styck riktig dressyrtävling. Vi fick till och med placering. #overachievers.
  3. Göra en clear round på Pay&Jump. Vi har varit ute på P&J en gång under 2016 och fick en rivning per start. Nu är målet att göra samma sak felfritt. Som ni såg igår har vi lite av en oortodox hoppteknik att befatta oss med, men skam den som ger sig.
    Status: Klappat och klart! Det var så roligt att vi gjorde det en gång till. Så nu har vi tre(!) clear round-rosetter. Hallå eller. #overachievers
  4. Testa något nytt. Det är viktigt att inte fastna i gamla hjulspår, därför har vi som mål att någon gång under 2017 ska vi testa något nytt. Lite som vi gjorde med det beridna bågskyttet under 2016. Här behöver vi er hjälp! Vad tycker ni att vi ska pröva?
    Status: Herregud vad vi gör nya grejer hela tiden. La grande finale var väl att vi föste kossor i förra veckan. Utöver det har vi varit på ridläger i Småland och Skåne, vi har gjort ovanstående eskapader med dressyrtävling och hoppning, vi har ridit ut i snö, vi har varit i raggsockeland och testat fri fart, den rosa hästen har tappat sin matte (det var väl kanske inte helt eftersträvansvärt för all del, men det var nytt!), med mera. Vi har några grejer kvar på den fina tipslistan vi fick i vintras, men vad det blir härnäst får vi se! Den rosa hästen kommer dock inte att köras in. Efter en olycka med en taggbuske i svansen för några år sen är hon oerhört rädd om sina bakben, vilket matte har full respekt för. Det finns så mycket annat vi kan göra. Varje dag är ett äventyr!


Och era målsättningar för 2017? I januari såg det ut såhär. Hur går det för er?

Galenskaparen:
1) Ta grönt kort (för att över huvud daget kunna uppnå mål 2 och 3).
2) Starta i någon hoppklass med Tantponnyn (om hon håller och vill).
3) Starta i någon hoppklass med Storfot (om jag vågar).
4) Göra en tatuering av en häst – en dalahäst närmare bestämt.

Granger:
Jag har som mål att sluta sitta som ek kratta (ont i ryggen ger dåliga vanor) och att få bättre resultat i dressyr-KM än förra året.
Oklart om det är en rimlig målsättning att vinna KM i hoppning igen, men jag kommer garanterat försöka…

Emma:
Mitt mål för i år är nog att få ordning på armarna i ridningen, måste komma ihåg att hålla dem böjda och inte låta dem bli raka och stumma

Sanna:
1. Dra igång WE-träningar på Orust!
2. Våga hoppa en 90-bana! Nu är det säkert inga problem för den store svarte, men matte har ju nyss återvänt till stallet och blundade sig (med ett hårt tag i manen) över 50 cm för ett år sen!
3. Få snurr på vår lilla nystartade förening (som för övrigt hänger ihop med WE-träningarna)!

Helen:
Min och min tanthäst mål är
1 Galoppbyten i balans.
2 Klara av att Rygga utan stress
3 Tränna dressyr bommar för tanter
4 Starta en Dressyr LA

Annalena:
Vi har också några mål:
1. Ta tag i ridningen igen efter att matte mått dåligt på olika sätt under hösten.
2. Matte ska gå på massage m m så att hennes rygg orkar med ridning.
3. Vi ska starta en pay´n ride, troligen LC, kanske LB
4. Vi ska gå från tömkörning till att dra redskap. Blir det snö ska vi åka vedkälke och till våren ska vi harva paddocken.

Therese:
Mål om hästen får sättas i gång ordentligt efter skadan✌?
1) Rida en distansritt utan tron att man bara ska springa ett par kilometer (= tagga neeeer)
2) Lära oss galoppera, har en fd travhäst i omskolningsfasen
3) Börja hoppträna
4) Testa nått nytt, kanske terräng?

Kattis:
Vi har egentligen bara två mål.
1. Rida planerade vägar i galopp, utan att gubbponnyn välter eller stannar. (För att nå det här målet skulle gubbponnyn behöva skena mer i skogen för att bli i lite bättre form, vilket leder oss in på mål två…)
2. Våga rida ut mer. Jag är en fegis och behöver både bli modigare med själva ridandet och med att fråga folk om de vill hänga på.

Sandra:
Oh, jag tänkte nog mer ett mål per häst. Vilket då blir 4 för mig. Vi börjar me äldsta till yngsta.
B – mer western party tricks träning
R – galopp utan att det blir så himla skoj att man måste köra lite skutt. Träna på att mörker inte är sååå läskigt
L – flamsiga fröken skall ridas in
W – trollet måste ställas ut och tömköras. 2018 så blir det inkörning
Inser precis att det vart lite fler 4 mål.

Charlotta:
Jag bytte medryttarhäst under hösten så vi håller fortfarande på att lära känna varandra. Vi behöver till exempel lära oss att hitta dragläget – som det är nu kan det bli ganska hackigt i tempo och bjudning ibland, med ett och annat motorstopp.
Men den stora saken är människans galoppfattningar. På förra medryttarhästen funkade det oftast men hästbytet avslöjar brutalt att de behöver mer jobb. Tänk att något så grundläggande kan vara så svårt!

Fläckiga sockans matte:
Mål är bra… Jag och fläckiga sockan borde sätta upp några så här var ett bra ställe 😀
1. Bli hel (på god väg, är ohalt)
2. Komma tillbaka till ridkondis & styrka
3. Starta en riktig socktävling (kvällstävlingar räknas inte…)
4. Testa något nytt

Tove:
Jag är ju också tillbaka på stallplan efter många års bortavaro. Mitt mål (jag nöjer mig med ett) är att få bättre ordning på min sits och mina hjälper.

Ellie:
1.starta en lokal dressyrtävling samt WE tävling på min ardenner.
2. Bygga färdigt min terräng/derbybana (ni får komma och testa den sedan ?)
3.hjälpa med kompis att nå SM i paradressyr

AnkiKL:
Då jag sedan några månader är hästlös och inte ridit på två år så har jag väldigt moderata mål.
1: anmäla mig till en ridskola för att få till regelbundenheten i ridningen igen
2: Komma upp i bekväm ridning i tre gångarter (har en gammal skada. Tappat massor senaste två åren i muskelmassa=instabil)
3: Rensa bland alla gamla hästsaker som samlat sig under åren.
4:Förbereda för nytt hästägande, måla om i stallet, vindskydd, ev lösdrift, ordentliga gap innan hästköp.

Petra Signell:
Jag har en raggsockehäst. Vi skogsmullar mest, men nu råkar min raggsocka ha lite för bra tölt för att inte visa upp. Jag tycker det är lite läskigt med tävling. Här kommer iaf mina mål:
1) Träna för tränare. Svårt där jag bor och ett stort projekt eftersom jag inte har egen transport. Men nu vill jag verkligen försöka förutsatt att vädret är transportvänligt
2) Skaffa tävlingsliscens till mig och pållen
3) Be min medryttare rida en tävling på pållen (då kan jag se hur det går)
4) Rida en (tränings)tävling

Sara Å:
Hej! Mina mål inför 2017 är:
1. Hitta en häst som jag vill köpa (och som ägarna vill sälja, det har gått åt skogen två gånger.)
2. Tävla mer med hästen på ridskolan.
3. Kunna sitta ner i sadeln ordentligt i trav med ovan nämnda häst. (Man flyger runt som en vante.)
4. Rida fler lektioner i veckan och då förhoppningsvis lära sig att sitta ner i traven utan att vara halvvägs till månen och få sånna skavsår i “de nedre regionerna” att man inte kan ha trollor på sig 😉

Renée:
Jag och min Fina Foxan ska försöka våga ( dvs matte ska våga) starta en P&J igen.
Matte ska styrketräna för att bli starkare i benen då dom är klena (åldern tar ut sin rätt).
Göra om ridbanan så vi kan hoppträna hemma och även galoppera utan att trilla ihop i hörnen. Det får nog räcka för detta kvartal.

Malin:
Mina och bregotthästens mål (mest mina):
1. Få till någon sorts galoppombyte (kanske ska bli säkra på att fatta rätt galopp först?)
2. Starta LA WE (blir isf min första officiella tävling sedan jag var ehh 13 år?)
3. Starta en riktig dressyrklass… (hjälp)

johanna:
Jag har för tillfället ingen tillgång till häst så det får bli två hästlösa målsättningar. Mina målsättningar får bli att: 1) kunna sätta handflatorna i golvet med raka ben. Är stel som en pinne och smidig som en elefant så det känns som en lagom målsättning. 2) Kunna göra fler än en riktig armhävning, då man har tårna i golvet och inte fuskar genom att stå på knäna. Har aldrig kunnat göra det. Inte ens när jag tränade flera gånger i veckan, så det får bli utmaningen.

Jessica S:
Mål för 2017 för oss;
Rida LC1 på 60% Bohus cup
Starta LB WE riktig tävling
Hoppa bana cr 60 cm
Åka tillbaka till trailcampen och befästa vattenhindret, skott och ko
Träna sorting och trail
Rida ut utan pulshöjning 😉

Jennyann K: 
1; Härmar er lite på ettan. Samla ihop och rakrikta den nya kroppen så vi kan göra mer galoppombyten.
2; Galoppera Mera! A.k.a Åka till travstället o hyra in sig på fina skogsslingor och div rakbanor!
3; Lära oss att gå in i transporten utan att matte går först, så att matte själv kan lägga på bommen!
4; Våga oss ut på PnR, vi säger LA, man ska ju sikta på molnen!
Men vi börjar med att lära oss springa/rida i nya sadeln utan att få kopiös träningsvärk. Gäller både matte o Fus!

Anne-Lie H:
Rida in Silvio, varvat med att vänja sig vid “läskiga saker” och slappa i hagen.

Cecilia H:
Jag har bara ett mål för 2017 och det är att försöka hinna med både ridning och träning av den nya valpen!

——————————————————————

Berätta allt! Vi vill veta! Status? Nya mål? Reviderade mål? Heja oss alla!

Den rosa hästen tar det koolt

Den rosa hästen har haft lite mysig halvsemester och så småningom kommit igång igen. Och då kände vi genast att det sög lite i äventyrstarmen igen. Och så fick vi tips om ett alldeles prima äventyr och anmälde oss genast.

Under hela ledigheten har vi mest borstat bort det nödvändiga. Ibland behöver man få vara lite skitig, speciellt när borstar är en fiende. Men när det är äventyr på gång och det ska ut och träffas nya hästar och människor så får man faktiskt inte se ut precis som helst. Därför fick den rosa hästen bada dagen före äventyret. Hon var inte imponerad, utan hämnades på sin matte genom att gnugga nosen mot väggen med falu rödfärg för att därefter genast doppa den i en av vattenhinkarna. Resultatet blev att det droppade rött ur båda nosborrarna och matte hann få hjärtsnörp innan det uppdagades vad den rosa hästen hade hittat på. Då fick hon skäll istället. Och en tvättsvamp i näsan. Inte skrämma matte sådär!


Dagen efter var det dags för äventyr. Den rosa hästen var väldigt exalterad och klampade glatt in i åklådan. Äntligen lite action igen! I lite över en timme körde vi norrut innan vi stannade vid en gård och lastade ur bland en massa nya hästar. De hade konstiga sadlar, tyckte den rosa hästen. Men hon är inte den som dömer, så hon var glad ändå. Hon fick på sig sin egen sadel och tillsammans gick vi i grupp ner till ett stort fält. Alltså stort-stort fält. Den rosa hästen blev oerhört exalterad över all denna öppna yta, så matte bestämde raskt att det var dags att sitta upp för att få lite kontroll på det hela. Spännande!


Alla de andra hästarna fick också varsin matte eller husse på ryggen, och vi samlades i grupp för att gå tvärs över fältet. Men då kom den gående längs vägen. Det farligaste djuret av dem alla. Shettisen.


Den rosa hästen visste inte vart hon skulle ta vägen när denna horribelt farliga monsterponny kom i närheten. Hon försökte gömma sig bakom en av de andra hästarna. Det gick sådär. Sen började hästflocken röra sig. Då kom hon på andra tankar. Alla skrittade lugnt och fint på lång tygel utom en rosa knashatt som hoppade på tvären och vrålade “FÖRST! FÖRST!”. Matte försökte övertyga henne om att man faktiskt måste gå bakom magistern när man är på organiserat äventyr, den rosa hästen köpte inte det. Hon kunde kompromissa med att gå bredvid magistern. Eventuellt en kvarts noslängd före. Då lugnade hon ner sig lite. Tills shettisen kom i närheten igen. Suck. Magistern tittade lite skeptiskt på det rosa spektaklet och matte skämdes en smula och började fundera lite lätt på om det här verkligen var en så bra idé. Om vi inte ens kunde gå normalt över ett fält, hur skulle det gå när vi kom fram till andra sidan fältet? För där stod alla kossorna och sa mu. För det gör kossor.


Vi skulle inleda kofösarövningen med att flytta flocken från ena sidan fältet till den andra. Den rosa hästens första uppgift blev att stå på rad med övriga och styra korna in genom den första öppningen i staketet.  Hon hade fullt upp med shettisen som stod bredvid och såg eventuellt lömsk ut, så hon missade att det kom ett tjugotal kor galopperande typ bakom henne. Det hade ju varit upplagt för katastrof om det inte omgående hade visat sig att kor faktiskt inte är särskilt farliga. I alla fall inte tillnärmelsevis lika farliga som shettisar. Speciellt shettisar som är lika höga som gräset.

Eftersom matte är en ganska dryg typ så fick den rosa hästen gå bredvid shettisen lite, för att vänja sig. Det gjorde hon inte. Istället kom alla kossorna på att shettisar är supermystiska och kom emot shettisen i flock för att kolla.  Den Rosa hästen försökte få emellan men det hjälpte inte.
Det slutade med att shettisen fick lämna kossehagen. Väldigt tråkigt för shettis och hennes matte, men desto bekvämare för den rosa hästen som nu fick tid att fokusera på vad dagens uppgift egentligen var. Valla kor! Matte frågade om hon verkligen hade koll på detta.
“Jarå”, sa den rosa hästen. “Det är ju bara kossor.”
“Men du har ju aldrig träffat kossor såhär i grupp förut?”
“Meh. Det är ju bara kossor.”

Sen fick den rosa hästen äran att gå tillsammans med vice magistern vid sidan av korna och styra dem, medan övriga ekipage puttade på flocken bakifrån. Som en riktig kohäst! Hon var mycket mallig.


När kossorna väl var på plats på andra sidan fältet där marken var lite jämnare så fick vi börja testa olika kofösarövningar. Först fick vi gå tillsammans med en trygg kobojsarhäst nära förbli koflocken. “IGEN!!” tjöt den rosa hästen lyckligt och hade ingen som helst respekt för att andra också skulle få prova. Ungefär där förlorade hon privilegiet att ha med kobojsarhästen som stödhjul och fick istället göra resten av övningarna på egen hand (hov?).

Nästa grej var att klyva kosseflocken. Då fick vi gå rakt igenom i ett lugnt tempo och se hur korna snällt flyttade sig åt sidan när vi kom marscherande. Den rosa hästen var euforisk och kände sig som Moses när han delade havet. Hon fick prova två gånger, båda gångerna helt klockrent. Duktig häst.


Därefter fick vi testa att gå in mitt i flocken, vända och gå ut igen så att korna kom bakom oss. Den lyckliga rosa hästen hade inget emot det heller. Ju mer kossor desto bättre!


När vi inte var mitt i kosseflocken så stod vi i formation med de andra runt om för att hålla korna på plats. Det var så tråkigt att den rosa hästen akut behövde gräva ett hål i marken. Så det roade hon sig med mellan sina kosseuppdrag.

Sen blev det svårt. Vi skulle skilja ut en ensam ko och hålla den borta från flocken en liten stund. Eller ja, det lät svårt i teorin. I praktiken blev det så att matte tittade ut en ko som stod lite vid sidan, den rosa hästen gick dit, sorterade bort övriga kor och flyttade den ensamma kossan upp en bit på fältet. Ingen dramatik hos vare sig ko eller häst. Snyggt och prydligt.

Vi gjorde det igen en stund senare, då smet kossan och vi fick springa efter. Den rosa hästen fattade grejen och började jobba ordentligt med att valla kossan för att få rätt på det hela. Matte kunde bara följa med och vara sjukt imponerad. Den rosa hästen skötte i princip det mesta själv, men lyssnade duktigt på stödet från matte (utom när hon råkade halka i en komocka och blev en mild aning sur över det).

Sista utmaningen blev att hämta en kossa mitt i flocken och skilja ut. Här hade vi oturen att välja en lite väl smart kossa som fintade oss lite, men den lite väl smarta rosa hästen kämpade på och vi lyckades hålla den några sekunder innan vi släppte tillbaka den. Därmed var vi nöjda med dagen och gick tillbaka med hästflocken upp längs fältet. Nu gick det av någon anledning även för rosa hästar att slappna av och gå på lång tygel. Märkligt det där.

Sammanfattning:
Duktig rosa häst. Världsbäst faktiskt. På ännu en grej. Och kossor är det bästa sen skivat bröd.

Såhär i semestertider

Det finns olika sorters medarbetare på arbetsplatser. Och såhär i semestertider, vilken sort är du? Om du finner dig själv ensam på ett semestertomt kontor, är du medarbetaren som sitter prydligt vid ditt skrivbord och sköter ditt jobb, eller är du den som går runt och snokar i kollegornas skrivbordslådor?

Den rosa hästen vet vilken sort hon är.



Öh, det hände en grej…

Efter alla läger och portugiser och annat som den rosa hästen har råkat ut för den senaste månaden så bestämde matte att det var läge att hon fick lite semester. Så istället för att vara seriösa så har vi lufsat runt i naturen i några dagar och tittat på träd.

Det går ganska bra med träd just nu. De är gröna och stillsamma och ser ut precis som träd ska. Sen behöver vi ju inte gå onödigt nära för all del. Häromdagen när vi var ute med Görans pilot på en liten grå häst som är lite nervöst lagd (Göran har semester) och vi mötte en skördetröska så löste hästarna det så bra att den rosa hästen gick närmast skördetröskan och den grå tog sidan med träd. Alla vinner! Förutom att den rosa hästen inte fick springa ut på åkern och hälsa på skördetröskan som hon ville. Så roligt ska vi inte ha. Tråkmatte.

Ett par dagar senare gick vi ut igen i samma konstellation. Vi tog en väg som vi inte har gått så ofta, något som den rosa hästen tyckte var ojämförbart spännande. Den grå hästen tyckte att det var fruktansvärt. För det var SKOG! Och FLUGOR! Ve och fasa! Matte var i smyg lite nöjd över att det för en gångs skull inte var den rosa hästen som var tramsigast. Hon ville till och med gå en extrasväng in bland träden och kolla läget, så det fick hon. Med en milt panikslagen grå häst i släptåg. Det gick jättebra ungefär hundra meter in i skogen tills vi stötte på en blåbärsplockande människa. Den rosa hästen blev förvånad och tog ett litet skutt bakåt, varpå den grå hästen bröt ihop alldeles och ville springa hem. Det fick han inte, istället sorterade vi ut de trassliga fyrbeningarna och gick en bit framåt så att alla i lugn och ro kunde titta på människan. Det gjorde den rosa hästen, konstaterade att det inte var farligt, och ville sedan fortsätta sitt äventyr. Den grå hästen var inte lika avspänd över det hela utan stod femton meter bakom och såg ut som att hela skogen var full med spöken. Så vi vände innan vi stötte på mer dramatik.

Det tog ungefär tio minuter för den grå att lugna ner sig och sluta hoppa dubbelvikt framåt. Den rosa hästen gick tio meter bakom på långa tyglar och tittade fascinerat på spektaklet, helt i förnekelse att det oftast är hon som är spektakel.

När vi kom tillbaka fick den rosa hästen utmärkelsen som dagens normalaste häst. Det är verkligen inte varje dag. Den grå skulle gympa vidare i paddocken en stund så vi gick med dit och höll dem sällskap. Det stod lite WE-hinder framme så vi passade på att leka med lansen, sånt kan man göra även om man har semester. Den rosa hästen fick vara duktig häst och gå före den grå när det blev härdsmälta på grund av bommar för nära dressyrstaket och dessutom en häst med lans bredvid. Det gick finfint. Sen övade vi garrocha, det hade antagligen gått mycket bättre om vi hade haft en lans längre än dryga två meter. Men man kan inte få allt. Det var mysigt i alla fall, ibland är det viktigast.

Sen hände det en grej. Den grå hästen sprang prydligt på ena volten och vi stod på den andra och hängde lite med lansen. Och plötsligt blev det totalt kaos. Den rosa hästen fick syn på något i gräset och skyggade, matte var inte beredd utan hamnade på trekvart, den rosa hästen blev rädd för matte, hoppade undan åt andra hållet, matte dråsade i backen och är uppfostrad enligt förra millenniets idéer och hängde därför kvar i tyglarna, den rosa hästen hoppade undan igen, blev rädd för den sandiga matteklumpedunsen som hasade efter henne, matte fick sand överallt och tappade taget, den rosa hästen fastnade i dressyrstaketet, trampade ner i en stakethållare, hoppade iväg med delar av dressyrstaket flygande åt alla håll och stannade några meter längre bort när hon insåg att den farliga grejen som hade attackerat henne uppifrån var hennes matte.

Okej. Damage control. Matte fick sand precis överallt samt kommer att behöva köpa ett par nya sektioner dressyrstaket åt fröken. Sadeln fick ta rätt mycket stryk och benskydden har sett bättre dagar. Vi är väldigt glada att vi hade kwikout-stigbyglar på sadeln eftersom båda hade löst ut hela vägen, och dessutom ordentliga benskydd på den rosa hästen som trampade ner i en hållare till ett dressyrstaket. Utan det hade den här historien antagligen inte haft ett lika gott slut. Säkerheten först! I övrigt hade den rosa hästen världens minsta sår på knät och matte hade världens minsta sår på pekfingret och ett blåmärke stort som Danmark på baken. Det är svinn man får ta. Tur i oturen, så att säga.

Sånt här händer ju, det var verkligen en ren olycka. Hade matte varit lite mer uppmärksam hade det första skuttet inte blivit mer än ett skutt, nu eskalerade det så att matte fick käka grus. Klantigt kanske, men shit happens. Alla mår bra. Utom dressyrstaketet. Men som Görans pilot uttryckte det: Hellre staketet än hästen!

Den rosa hästen skämdes när hon förstod att hon hade gjort fel och tappat matte i sanden. Men matte försäkrade henne om att det är sånt som händer och inget man behöver skämmas för när det inte är med flit!

Skånsk Sommarskola – Dag 2+3

När matte kom och hälsade den rosa hästen god morgon dag 2, så hade hon under natten lyckats med konststycket att riva av en av kryssgjordarna på sin pyjamas, göra fyra nya hål i hönätet och ett hål i sig själv. Men hon hade alla skorna kvar och hålet på henne själv var inte värre än att hon slapp amputera huvudet, så det får väl ändå anses vara ett gott utfall. En sak var dock fullkomligt klar redan från början – idag var den rosa hästen pigg!

För att göra det hela extra livat så var lektionerna tvärt om, WE först och dressyr sen. Hyperpigg rosa tramshatt på WE-bana alltså. Efter föregående dags bakslag i träningen så tog vi ett snack med skånska WE-fröken innan, och kom fram till att den rosa hästen skulle få fortsätta träna på lite enklare saker som hon kan bra, i alla fall till en början. Hon tyckte att det var en formidabel idé, eftersom det innebar att hon kunde träna speed. Sen att matte, skånska WE-fröken och de andra inblandade tränade teknik, det fick stå för dem. Den rosa hästen vet ju hur man gör när man har svansen uppsatt, liksom.


När hon visade sig vara i så god form så fick hon även träna byten i tre tunnor. Det gick bra! Tanken var att vi även skulle träna det i parallellslalom, men där blev livet liksom för roligt så vi hamnade tvärs över banan mot där vi skulle vara innan matte fick styr på det hela igen. Nåväl, hellre så än mattheten från dagen innan!


Efter lunch och ett par timmars sovstund för den rosa hästen så var det dags för dagens dressyrpass. Hon var fortfarande pigg och glad, och helt med på noterna när skånska dressyrfröken gav oss tips på bra övningar att träna galoppen med. Så vi galopperade. Och galopperade. Med endast små korta pauser blev det mer eller mindre galopp i fyrtio minuter. Herregud så svettigt. Och den rosa hästen kämpade och slet för hjärtans lust, försökte byta galopp när hon trodde att hon skulle (oftast inte vid rätt tillfälle) och lyckades även byta galopp när matte gav signal. Ett riktigt trevligt pass, även om vi blev helt genomsvettiga båda två.



Det enda problemet med passet kom när det var fem minuter kvar. Den dekorativt mörkgrå himlen bestämde sig för att göra slag i saken och bjuda på ett regn värdigt en bibelhistoria. På trettio sekunder hann vi bli precis genomblöta, innan vi kastade oss in under några träd där vi stod och avslutade lektionen, i brist på dykarutrustning.

Sen var allting jätteblött. Häst, matte, sadel, kläder, allt fick hängas på tork. Lyckligtvis hade den förutseende matten tagit med den rosa hästens tjocka fleecepyjamas med hals som hon kunde rulla in sig i en stund medan hon torkade upp. Blöt både inifrån och utifrån, så att säga!


Regnet tog slut efter ungefär fem minuter, och övriga klarade sig undan. Kul för dem. Den rosa hästen fick gå ut i hagen och beta lite för att skritta av sig (det blev inte så mycket med det i monsunen). Hon verkade nöjd med det upplägget. Under tiden fick matte middagen serverad i solen i trädgården. Det är lyxigt med ridläger.

Dagen efter var det ridlägrets tredje och sista dag. Vi inledde med att ha det första dressyrpasset och fick således gå upp klockan dum-i-huvudet trots att vi var på semester. Gäsp.


Den här gången valde vi att göra en investering i vårt dressyrtävlande och rida på tränsbettet. Efter placeringen i debuten känner vi ändå att det kanske är något vi faktiskt kan göra emellanåt. Den rosa hästen var aningen mindre överentusiastisk än dagen före, tack och lov. Hon var ganska lagom pigg, möjligen lite stel efter allt galoppjobb dagen före. Matte var definitivt stel efter sagda galoppjobb. Så vi stapplade runt lite knaggligt och ibland långsamt, men fick en del bra idéer och tips att ta med oss hem för tränsridning och tävling. Efter ett tag mjuknade den rosa hästen fint och vi kunde avsluta passet med en väldigt nöjd känsla.


[foto: Kajsa Ekedahl]

Vi kände oss faktiskt så nöjda att vi efter noga övervägande bestämde oss för att åka hem. Den rosa hästen började bli trött, matte var aptrött, vi hade fyra och en halv timme körväg. Så vi valde att hoppa över det sista WE-passet. För hur roligt det än är med WE så måste man vara lite förnuftig ibland. Istället stannade vi och betade respektive kollade lektioner fram till lunch, packade alla våra saker, åt lunch, lastade och åkte norröver. Den rosa hästen vägrade först att gå på transporten (högst oklart varför, övertrött?), men när vi väl kom iväg så sov hon  hela vägen hem.

Dagen efter fick hon ledigt. Hon firade det med att gå ut i hagen och ta av sig en sko. Ridå.

Skånsk Sommarskola – Dag 0+1

En dryg vecka efter att vi kom hem från den småländska sommarskolan var det dags för nästa äventyr – sommarskola i Skåne! Med skokaoset från veckan innan i färskt minne så fick den rosa hästen utegångsförbud av sin elaka matte dagen innan vi skulle åka, så att hon skulle behålla alla skorna på. Hon hämnades omedelbart genom att plocka av sig en sko i paddocken istället. Suck.

Nu hade vi sån tur att hovis kom till stallet morgonen efter, och vi behövde inte lasta och åka förrän senare på dagen. Så det löste sig ju smidigt. Tack och lov.

Sen packade vi alla våra saker och åkte söderut. Den rosa hästen är ju numera ganska blasé på det här med att resa långt, så hon tog det lugnt. Hon var lite sur för att matte hade fipplat in hennes matsäck i småmaskigt hönät, men är det så det ska vara så JAHA då.


35 mil åkte vi, det tog fyra och en halv timme. Eftersom det var så långt så åkte vi dagen före aktiviteterna startade, så att vi båda skulle slippa gå upp klockan dumihuvet för en gångs skull. Det kändes som en bra strategi, speciellt när den rosa hästen vid ankomst kunde gå ut och sträcka lite på sig i en hage och ta det lugnt istället för att behöva prestera med en gång.


Hon är så att säga inte så svår att ha med sig direkt.

I stallet fick hon en hörnlägenhet med vattenkopp. Tyvärr var det inte en lika rolig (lättpåverkad) vattenkopp som veckan innan, men det är svinn man får ta. Det gick att slafsa i den ändå. Hon fick sova ensam i stallet, men verkade ta det med ro. Det gick såna där campinghästar utanför som hon kunde prata med, plus att matte hörde henne inifrån huset och kunde rycka ut vid krissituationer. Inga sådana uppstod, det var lugnt och tyst hela natten.

När vi var på den småländska sommarskolan hade den rosa hästen svårt att äta ordentligt. Istället drog hon runt maten i boxen och stökade till. Därför fick hon en lite mindre portion löst och resten i hönät den här gången, för att hålla lite ordning. Den smarta planen besvarade den rosa hästen genom att göra ett hål i hönätet och dra ut all maten. Inte för att äta, utan för att dra runt i boxen och stöka till. Suck.

Troligen hade hon ägnat en stor del av natten åt det, alternativt hålla vakt i sin ensamhet, för när det var dags för oss att rida det första dressyrpasset så var den rosa hästen trött. Om det var sömnbrist, lång resa i benen eller annan orsak låter vi vara osagt, men hon kändes inte det minsta som vanligt. Den skånska dressyrfröken var ny för oss och det är ju alltid lite svårt att visa sig på rätt sätt och få bra råd när hästen inte riktigt har lust, men vi tog det ändå rätt lugnt och kunde ta ett lite mjukare pass som passade trött häst bra.

Efteråt gick vi ut en sväng alldeles ensamma och tittade på Skåne. Den rosa hästen tyckte att det var föredömligt lite träd (bara ett, och det gick att gå runt!). Matte tyckte att det var föredömligt mycket blommor i vägkanterna. Lagom avancerat.


Sen fick den rosa hästen sova. Vid det här laget hade övriga hästar anlänt till sommarskolan, så hon hade sällskap i stallet och kunde ta en rejäl siesta över lunch.

På eftermiddagen var det dags för WE med skånska WE-fröken. Den rosa hästen inledde med att vara ganska omotiverad trots siesta, och matte blev lite orolig. Vi testade med den rosa hästens favorit, sprattel i parallellslalom, men det blev mest trassel och pannkaka. Var den rosa hästen för trött? Var hon sjuk? Vad pågick egentligen?

Matte frågade den rosa hästen om hon möjligen kunde komma igång lite och sluta släpa fötterna efter sig. Inte minst för att slippa tappa skorna. Den rosa hästen frågade om det verkligen var nödvändigt. Matte svarade att det var det. Då kvicknade den rosa hästen till minsann. Eventuellt lite väl mycket. Vi fick istället lätt spader och hade rosa häst överallt. Skånska WE-fröken gav oss lätta övningar så den rosa hästen skulle få känna sig som en expert, vilket hon tog tillvara på av hjärtans lust. Det blev faktiskt riktigt bra. Full flöjt ba!



Hon behövde bara bli lite påmind. Sen var hon pigg och glad, gick några timmar i hagen på kvällen och somnade sedan gott i sin lånebox. Trodde matte i alla fall…

Officiell dressyrdebutant

Vi har ju pratat om det här ett tag. Att den rosa hästen skulle börja tävla dressyr. För några veckor sen var vi iväg på en Pay&Ride där vi nästan inte gjorde bort oss, så vi bestämde att det var läge att köra all in och åka på officiell dressyrtävling. Vad är det värsta som kan hända liksom?

Sen fick den rosa hästen problem med skorna så vi fick ställa in. Men det går flera tåg, och i helgen var det äntligen dags. När vi dessutom var organiserade och eleganta i flera dagar innan.

Då hann det visserligen gå några veckor sen vi övade med tränsbettet. Så när vi genrepade kvällen före tävling kunde vi inte svänga i galopp. Matte övervägde om det innebar risk att hamna i havet (tävlingen gick på ridklubb med havsutsikt), men insåg snabbt att båda galopperna i programmet låg i andra riktningen. Så det borde ju vara lugnt. Men vi hade ändå inga större förhoppningar om utfallet, det handlade mest om att få det överstökat.

Vi åkte således med följande målsättningar (ordnat efter relevans):
1) Genomföra hela programmet.
2) Inte göra bort oss.
3) Inte komma sist.
4) För att ha ett ouppnåbart drömmål – nå 60% och godkänd ritt.

Sikta mot molnen och nå trätopparna?

Det är så lyxigt med dressyrtävling, för det är fasta starttider nuförtiden. Så vi kunde åka i lagom god tid och allt. Tyvärr är vi ju nybörjare och rider därmed i första klassen, som på stora tävlingar börjar ganska tidigt. Ganska väldigt tidigt. Vi hade starttid 08:48. Så matte fick väcka den rosa hästen klockan dum-i-huvudet igen. EN GÅNG TILL!! SAMMA VECKA!! Nåväl.

Tre dagar före tävling spåddes vädret att bli cirka 28 mm regn och storm under förmiddagen. Himla skoj, verkligen. Speciellt med rosa hästar som har lite issues med väder. Men när tävlingsdagen kom var det 26 grader varmt, vindstilla och strålande sol. Sånt passar utmärkt för den rosa hästen, förutom att hon inte ser nåt. Men vi jobbar på att lösa det med (mer om det senare).

Framridningen låg lite avskilt och var en ganska lugn tillställning, till skillnad från hoppning där det generellt sett är totalt kaos på framridningarna för att det är många som startar väldigt tätt och dessutom rider i hög fart. I dressyr tar starterna längre tid och det blir därmed färre ekipage på framridningen samtidigt. Som mest hade vi tre andra som sällskap. Det gick ganska bra. Den rosa hästen kändes positiv och trevlig. Hon höll sig lite på avstånd från övriga som hon gärna gör, men sprang artigt ungefär där matte anvisade och vinglade bara lite.

Sen blev det vår tur. Den rosa hästen hajade allvaret i situationen och var väldigt seriös. Sen fick hon syn på en konstig skugga på det konstiga dressyrstaketet framför det konstiga domarbåset och slutade högst tillfälligt att vara seriös. Men det gick över fort och vi kunde koncentrera oss på uppgiften. Nu rider vi ju för all del LC:1, så det är inte direkt raketforskning, men när man dagen innan inte lyckats svänga så kan det vara tillräckligt svettigt.

Vi lyckades ändå ganska bra. Ingenting var direkt strålande, men inte heller några katastrofer. Vi kände att vi gjorde oerhört bra hörnpasseringar, men vinglade väldigt i galopperna. Och lite sådär. På det hela taget en helt okej ritt. Utifrån förutsättningarna liksom. Och därmed klarade vi våra första två mål, vi genomförde programmet och vi gjorde inte bort oss. I alla fall inte jättemycket.

Sen fick vi vänta lite på resultat, sådär som man får på dressyrtävling. Men även här har man kommit framåt sen matte tävlade dressyr senast (för typ femton år sen), så numera ser man resultatet på internätet. Framtiden är här! Dessutom fick vi ganska trevliga siffror. Jämn spridning mellan 5,5 och 7 resulterade i prydliga 60.0%. Därmed kom vi in på en tillfällig andraplats och hamnade inte sist. Plus att vi klarade det ouppnåeliga målet på just 60% (marginal är för töntar). Fyra av fyra mål för dagen avbockade bara sådär. Det är ju inte klokt. Sen leder ju inte 60% till något i slutändan, men det är ju roligt så länge det varar. Eftersom det var tidigt i klassen och vi låg på placering så fick vi vänta kvar. Hamnar man utanför placering är det ju bara att åka hem, och det var väl i högsta grad förväntat att vi skulle göra det. Men med många kvar i klassen fick vi snällt vänta med hemresan tills någon kom och petade ut oss.

Ganska omgående ramlade vi ner på tredje plats. Men sen blev vi kvar där ett tag. Matte hann bli nervös. Vad pågår egentligen? Vi skulle ju bara inte komma sist?

Den rosa hästen tog det betydligt lugnare och passade på att umgås lite med sin medföljande crew.

Vi ramlade ett par hack till i resultatlistan till slut, men totalt sett hamnade vi på en femteplats. Och håll i hatten, det var fem placeringar! Den rosa hästen fick rosett! Och plakett! Och vann presentkort på en valfri säck med foder!

Det var ju så att säga inte vad vi hade räknat med. Det var det inte. Herregud så det kan gå.

Kommentarerna i protokollet var ganska genomgående beröm för vägar och takt, men kritik för ostadig form. Och det vet vi ju om, det är precis det vi jobbar med. Men att vi skulle ha kommit så långt att det räckte till placering hade vi aldrig trott.

Den rosa hästen med crew strikes again!

Småländsk sommarskola – Dag 2

Det var hyfsat stela mattar som kom till stallet på morgonen på sommarskolans andra dag. Hästarna hade just ätit frukost (tack vare snälla lägerdeltagare som bodde på plats och fodrade), och såg tämligen oberörda ut. Den rosa hästen såg ut att ha sovit gott, men hade lyckats att inte få bajs i nyllet. Matte var nästan lite tillfreds med det hela, ända tills den rosa fick av sig täcket och det så att säga inte var riktigt så fläckfritt. Suck. Den rosa hästen fick börja dagen med att bada. Hon var inte nöjd.

För att mjuka upp alla knakande leder i ekipagen tog vi sen en liten promenad. Matte valde att promenera den rosa hästen uppsuttet, mest för att det kändes oöverstigligt jobbigt att behöva jaga en förrymd skär vandal över nejden. Men den rosa hästen tycker att uppsuttna promenader är alla tiders, så no hard feelings där.

När vi kom tillbaka från promenaden gick vi rakt in på banan för dagens dressyrpass. Vi hade båda sovit på saken angående organiserad och elegant och kommit fram till att det kanske inte bara är sånt som andra håller på med, utan kanske även vi. I alla fall bitvis. Framför allt fick vi galoppera organiserat tills vi nästan kräktes, då bytte vi plats med den grå mustaschlusen som fick vara organiserad en stund medan vi övade på läxan i andra änden av banan, sen bytte vi tillbaka. Och så höll vi på så. Ett väldigt bra upplägg, eftersom vi hann tänka igenom saker och ting. Okej, det är kanske inte alltid en fördel för oss när vi gör det, men den här gången var det bra. Vi kunde faktiskt galoppera organiserat nästan ett helt varv på volten. Bingo.

Vi fick träna en hel del galoppöppna också, det är tydligen extremt nyttigt för rosa hästar och deras (efter 45 minuter galopp i sol minst lika rosa) mattar. Vi kände oss superciviliserade. Matte var jättenöjd och den rosa hästen var övertygad om att hon vann, och blev därför möjligen en aning överambitiös. Så när vi skulle göra halt så bytte hon gren och började köra lite western istället.

Vi vill också passa på att bjuda på sommarfrökens reaktion på att nästan bli överkörd av ett slidestoppande rosa överambitiöst hästklot.

Nåväl. På ett litet dressyrpass såhär en förmiddag så blev den rosa hästen en halvmeter kortare. Det är ju inte klokt vad som kan hända när man ger sig fan på’t. Passets tema var silvergrått. Tyvärr glömde vi att ta gruppfoto, men titta så matchade vi är!

Därefter var det dags för lunch. Den rosa hästen, som hittills tyckt att den grå mustaschlusen verkade vara en trevlig typ, drabbades plötsligt av akut märr och försökte mörda honom lite genom gallret samtidigt som hon skrek arga saker.

Två timmar senare när matte kom för att göra henne redo för nästa ridpass hade hon istället blivit hopplöst förälskad i sagda grå mustaschlus och vill tillverka fler små hästar med honom.

Det är mycket känslor ibland, det är det. Lyckligtvis är den grå mustaschlusen valack och tyckte mest att den rosa hästen verkade lite dum i huvudet. Matte var böjd att hålla med. Den rosa hästen svarade med att bryta ihop när hennes nya livskärlek gick tre meter före henne ut genom stalldörren. FÖR LÅNGT BORT!! Herregud.

Sen skulle då den grå mustaschlusen och hans nya rosa plåster göra sitt sista ridpass för den här gången, i WE. Som tur är så kunde plåstret slita sig från alla känslorna och vara seriös igen när hon förstod att det vankades arbete, så det var ju för väl det.

WE-passet handlade för vår del mycket om att använda den nya fina galoppen som vi hittade under förmiddagens dressyrpass. Till exempel för att hoppa hindret och sedan fortsätta organiserat in i ett annat hinder efteråt. Eller kunna ta lansen med enhandsfattning utan att välta eller tappa koncepten. Och såklart göra lite byten, genom att göra den första svängen in i parallellslalom. Det gick nästan! Det kommer att gå snart!

Vi tränade grinden också, men den rosa hästen blev överambitiös igen och försökte göra den på egen hand. Det fick hon inte. Så istället fick vi traggla halt bredvid grind och stå still. Den rosa hästen tyckte att det var onödigt när hon faktiskt vet hur man gör. Enda gången som det gick riktigt bra var när matte lyckades spegelvända hjärnan och gjorde grinden åt fel håll istället för baklänges. Det har den rosa hästen aldrig gjort förut, så då blev hon så illa tvungen att vänta på matte. Ha.

Hon var rysligt fin i alla fall, bortsett från när hon blev lite het på gröten. Vi avslutade med sidvärts över bommar (instruktion “Rid henne motställd fast åt andra hållet!” Seriously, woman??). Då var den rosa hästen lagom trött och nöjd med tillvaron, så vi kunde ta det i rätt tempo utan större missöden och känna oss väldigt, väldigt nöjda med dagen.

Sista passets matchning var den bästa, då vi inte bara matchade marinblått, utan även hade vinröda/mörkrosa detaljer och således lyckades med konsten att matcha med den rosa hästens tillfälliga kindkedjelösning. Winnning.

Sen var det bara för oss att packa in tusen saker (seriöst, hur mycket grejer finns det?), mocka ut allt som den rosa hästen ställt till med, lasta hästarna och åka hemåt igen.

Sammanfattningsvis hade vi ett fantastiskt äventyr alla fyra, med kanonbra träningar, härligt gäng deltagare och en fin gästfrihet som vi alltid uppskattar när vi hälsar på just här. Nu ser vi fram emot att göra detta till (minst) en årlig tradition!

Småländsk sommarskola – Dag 1

Jo, vi var som sagt på äventyr den här veckan. Nu har vi det till vardags förskräckligt lyxigt med hemmafröken som jagar oss om vi inte ser ordentliga ut, men såhär i sommartider när semestrar och annat råder så kan man ibland ta tillfället i akt att packa in sin häst i lådan och åka iväg på sommarskola någon annanstans. Så det gjorde vi. Ända till Småland!

För att komma dit i tid var vi tvungna att gå upp jättetidigt. Vi är båda två tämligen kass på att gå upp jättetidigt. Så den rosa hästen blev ganska sur när det kom en grå zombie och väckte henne klockan dumihuvet på måndag morgon och krävde att hon skulle äta frukost. Sen insåg hon att åklådan var framdragen och blev nervös istället. Det blev så att säga inte så mycket frukost äten. Och hur det är med rosa hästar och äta i transporten vet vi ju. Men matte kände att hon fick äga sitt eget problem lite där.

Sen åkte vi österut. Halvvägs stannade vi och mötte upp vårt sällskap, en grå mustaschlus och hans matte. Vi hade bokat äventyret ihop, boende till både hästar och mattar, samt gemensam underhållning. Hurra för team rosa mustascher! Eller nåt sånt. Vi hade dessutom en väl genomtänkt plan om hur vi skulle matcha inte bara matte och häst, utan även varandra. Det här med att ha vänner som har samma nörderier som en själv kan vara alla möjliga sorters fantastiskt, faktiskt. Förutom att en grå häst och en rosa häst inte riktigt har samma färgskala på sin utrustning. Men utmaningar är roligt.

Vi kom fram i god tid innan vår första lektion. Matte tyckte att det var lite skönt, för då kunde den rosa hästen äntligen ta sig samman och äta frukost. Det tyckte inte den rosa hästen. Hon hade visserligen varit här och sovit förut, på tävling. Men nu fick hon låna en annan lägenhet. Och den hade VÄRLDENS HÄFTIGASTE GREJ I HÖRNET!! Den var jeteläskig först, men den grå mustaschlusen i lägenheten bredvid verkade fixa dricka i sin. Supermystiskt.
Hon är faktiskt ganska smart, den där rosa hästen. Sen fick hon såklart ha sin vattenhink som vanligt, men det är ju roligt med underhållning!


Sen var det dags för första ridpasset. Vi hade bokat två per dag, ett i dressyr och ett i WE, och först ut var dressyr. Den rosa hästen gillar dressyr, och hon älskar att jobba och vara seriös hest på annan ort. Det var ju antagligen tävling, det är svårt att veta. Bäst att vara noga!

Eftersom vädret var lite (mycket) ambivalent så fick vi vara i ridhuset första passet. Det var helt ok, den rosa hästen gillar ridhus. Det är lättare att ha koll på omgivningen i ridhus. Utomhuset är så stort. Inomhus är bra. Problemet var att sen hon var i just det här ridhuset senast så hade de tvättat speglarna i hörnen. Efter varje långsida satt det alltså en portal in till ett parallellt ridhus i en annan dimension, där det kom en annan rosa häst springande RAKT MOT OSS!! HELA TIDEN! Det gick bra i skritt, trav var hyfsat, men när vi skulle galoppera blev det överkurs och den rosa hästen, som har lite trust issues mot andra hästar, valde att tvärnita tio meter från hörnet varje gång för att inte riskera krock. Lyckligtvis tvärnitade den andra rosa hästen exakt samtidigt, så det var aldrig någon fara! Phew!

Sommarfröken tyckte att matte skulle använda speglarna för att kontrollera rakheten hos ekipaget när vi ändå raglade runt på fyrkantsspåret, så vi började med det medan den grå mustaschlusen fick öva på andra saker på volt. Så turades vi om lite. Sommarfröken var väldigt bra på att ha koll på två ganska olika ekipage som gjorde olika saker utan att någon av oss kände sig överbelastad eller bortglömd. Precis lagom!

Eftersom matte häromveckan fick storhetsvansinne och anmälde den rosa hästen till en medelsvår WE i mitten av juli (seriöst, vad hände där?) så har vi nu lite panik med att sätta bytena ordentligt. Ibland behöver man liksom lite motivation. Så det var vårt huvudfokus med hela sommarskolan, att lära oss att byta galopp som folk. Därför fick vi börja att öva på det med en gång.

Den rosa hästen gjorde glatt alla möjliga sorters bensprattel på kommando, tillräckligt för att den grå mustaschlusens matte skulle bryta ihop lite av skratt samtidigt som sommarfröken såg ut lite som att hon egentligen skulle behöva lite mer kaffe för att klara av den här veckan. Matte tyckte att vi var ganska duktiga i alla fall. Sommarfröken bestämde sig dock ganska omgående för att bygga om hela vår galopp, få matte att sitta ordentligt, få den rosa hästen att fälla in bakdelen under kroppen och springa civiliserat. Ledorden var “Organiserat och elegant”. Det är sånt som vi annars mest har ansett att andra ägnar sig åt. Det ingick väldigt mycket öppna i galopp, det gjorde det.

Efter en timme i det bastuliknande ridhuset var vi så svettiga att den rosa hästen hade bytt färg till en mer laxrosa och matte nästan hade evaporerat bort helt. Men sommarfröken hjälpte till att ta foto på oss för att se matchningen (vitt och brunt!). Den rosa hästen hade inte alls någon lust att posera på bild förrän sommarfröken sa “Vattenkopp!”.

Efter lunch för mattar och mustaschlus, samt ett par timmars slafsande med vattenkoppen för den rosa hästen, så var det dags för eftermiddagens WE-pass. Någonstans under lunchrasten hade kindkedjan rymt från den rosa hästens träns. Mycket märkligt. Den fanns verkligen ingenstans! Istället fick matte använda en sporrem för att få ihop det hela. De enda extra sporremmar vi hade med oss var de i rosametallic som vi fått i julklapp av fröken. Det blev faktiskt riktigt effektfullt som kindkedja. Man tager vad man haver. Det fungerade helt okej att rida på, dessutom. Det gäller att veta vad som är viktigt här i livet, och så vidare.

Dagens fokus var tre tunnor, eftersom det är ett formidabelt hinder att öva byten i. Den rosa hästen ville genast öva byten. Det fick hon inte. Först skulle hon galoppera organiserat och elegant i en galopp åt gången (“Rid full fart framåt, fast långsamt!” Dafuq?). Vi hamnade lite överallt, kan man säga. Men vi började ändå fatta lite vad det var vi skulle leta efter. Ibland blev vi nästan civiliserade och fick lov att öva byte. Det gick nästan bra. Något enstaka gick riktigt bra! Detta trots att vi råkade ut för alla (alla!) väder under tiden.

Sen fick vi hoppa hinder och parkera i korridoren vid klockan. Hindret gick bra i vanlig rosahäst-stil (superhorse!), men vi fick tipset att sluta tänka så mycket hoppning i hoppningen och rida mer dressyr. Typ rida mot hindret i svag galoppöppna. Matte blev förvirrad, eftersom matte alltid blir förvirrad, men vi lyckades ändå åstadkomma något i rätt riktning. Hej hå. Den rosa hästen hade roligt!

Passets matchning var blått, vitt och svart.

Under eftermiddagen fick hästarna sova lite, medan mattarna tittade på andra ekipage (med undantag för en stunds bete i gräset bakom stallet), och hade en väldigt trevlig grillkväll med övriga deltagare i sommarskolan.

Efter maten fick hästarna komma ut en stund i ridhuset en och en för att titta på den spännande jättebollen (eller ja, bollarna). I Småland kan hästar spela fotboll. Oklart hur det är i Portugal, där är det nog mest människor som gör det. Men vi testade med portugiserna. Den grå mustaschlusen, som aldrig tycker att något är farligt, tyckte att bollen var superdupermegaläskig och höll behörigt avstånd från den och sa ljudligt fnork hela tiden.

Den rosa hästen, som tycker att allt möjligt är farligt, var inte alls lika imponerad. Den var för all del lite intressant, men sparka på den? Näeh. Matte testade att föriktigt rulla bollen mot den rosa hästens framben för att se om hon hade några Ronaldo-moves med sig från Portugal, men hon såg mest förvånad ut.

Sen gick hon och pratade med den andra rosa hästen från förmiddagen istället. Den var ju så sjukt snygg, liksom.