Lagom roligt

Den rosa hästen tycker att en del saker är roligare än andra. Bli borstad på frambenen = inte roligt. Göra galoppombyten = roligt. Gå ut när det regnar = inte roligt. Träna Working Equitation = roligt.

Sådär är det ju lite för oss alla. Man gillar vissa grejer mer än andra. Grejen är hur man hanterar det hela.

Den rosa hästen är en extremt extrovert individ med oerhört mycket känslor. Det är så att säga svårt att missa vad hon tycker om saker och ting. Så när något är “inte roligt” så är det sura öron, sparkiga bakben, arg svans. Det kan ju vara lite tröttsamt för all del, men vi lever i ett land med yttrandefrihet och det är faktiskt fullt tillåtet att uttrycka sina åsikter.

Problemet uppstår snarare i andra änden av spektrumet. För när den rosa hästen tycker att något är roligt så blir det så väldigt roligt. Sådär “galoppera på tvären med öron och framhovar som högsta punkt”-roligt. Och det är ju för all del trevligt att den rosa hästen kan uppskatta saker, men det blir lite av ett problem när matte försöker vara seriös och den rosa hästen fladdrar runt som en överexalterad hundvalp efter fyra espresso.

Ni som följer oss på andra sociala medier vet vid det här laget att vi om två veckor ska vara med på Svenska Mässan vid Eurohorse i samband med Gothenburg Horse Show, där vi ska visa WE. Tanken är att vi ska göra det på ett lugnt och stillsamt sätt. Problemet är att när den rosa hästen var skadad så fick hon inte träna WE på flera månader. Så nu när vi är igång igen är det så roligt att hon inte vet vart hon ska ta vägen. Detta i kombination med att vi numera tränar mot medelsvår och därmed använder oss av det näst roligaste i hela världen (galoppombyten) gör att våra träningspass just nu mest liknar någon typ av uppvisning i trickflygning.

Eller så är det bara så att den rosa hästen har glömt hur WE fungerar och tror att det är någon typ av bowling. Den som välter mest grejer vinner, eller?

Matte har nu någon sorts teori att om vi mängdtränar så blir det inte riktigt lika hysteriskt kul. Vi har haft samma teknik med bytena och det har ändå fungerat till viss grad. Även om bytet blir lite hejsan hoppsan så hamnar vi inte längre i nästa kommun efteråt. Så det tyckte matte verkade rimligt att göra med WE-hindren också. Därför rider vi nu WE varje dag, i olika omfattning. Från enstaka hinder till hela banor.

Vi har nu gjort det i åtta dagar. Det har inte fungerat hittills. Förmodligen för att det finns så väldigt många olika WE-hinder och att de alltid står på olika platser. NY GREJ VARJE GÅNG!

Mycket av vår ridning just nu går ut på att matte djupandas, sitter still och väntar på att det ska bli vår på den fnoskiga vintertramsiga rosa isbrytaren ska tagga ner några hekto.

Idag red vi tillsammans med fröken och VM-ponnyn. Den rosa hästen var i toppform. Vi hade som målsättning att inte välta något. Det misslyckades ganska omgående efter att den rosa hästen bestämde att man inte behöver ta ut svängarna i slalom så mattes knän får plats. Lite OS-style. Problemet är att våra slalompinnar inte sitter fast i marken. Nåväl.

Efter att vi hade spårat ur tillräckligt och hoppat runt på tvären så tröttnade fröken på cirkusen och talade om för oss hur man gör. Och plötsligt kunde vi göra både tre tunnor och parallellslalom med rena byten utan problem. Dessutom gjorde vi vid två tillfällen helt klockrena piaffer. Det sistnämnda var för all del inte meningen, men ändå.

Av detta kan vi dra följande slutsatser:
A) Om människan rider bättre går hästen bättre.
B) Träning ger resultat.
C) Att ta hjälp av tränare är så gott som alltid rätt sätt att lösa sina problem.

Det är ju sjukt irriterande. Inte för att det kommer som några nyheter, utan för att det är så det är. Vi vet att det är så. Och det är så.

Nåväl. Den rosa hästen var oerhört nöjd med sig själv som hade lyckats trassla alla benen på rätt ställe. Dessutom fick hon kaka efteråt. Formidabelt, på det hela taget.

Rattlebutt

Har ni hört talas om rattlebuttsyndromet?

Ni vet när man går ut i hagen när det är nån plusgrad sådär och lite gött lerigt? Så får man fin blötlera i svansen. Det är grejer det.

Sen kanske det är februari på västkusten och den svenska vintern attackerar under dagen, så det liksom fryser till. Och blötleran blir is. Då kan det hända att det liksom rasslar. Ute tänker man inte så mycket på det, och i stallet finns det ju mat, men när man gör sin tjusiga sväng in genom ridhusdörren och det helt plötsligt rasslar om hela häcken på en. BERGIS EN SKALLERORM!!!

Det syndromet kallar vi för rattlebutt. Det är ganska dramatiskt. Vi hade ett sånt anfall idag. Men det gick ändå att komma över hyfsat, för matte hade ställt fram ett par WE-hinder, och då är det svårt att tänka på annat liksom.

I alla fall ända tills den rosa hästen fick is i morrhåren och hoppade baklänges som att någon hade elchockat henne i nyllet. Och baklänges blev ju rakt in i skallerormen igen.

Det blev lite rörigt där ett tag, det blev det.

Verkligen världens sämst integrerade EU-migrant.

Den rosa hästen i trygga händer

Matte hade inte direkt någon semester i somras. Matte ska ha semester nu istället. Eftersom ingen jävel vill vara på svenska västkusten i januari. Så därför ska matte åka söderut över vintern, så att säga. Lite som en flyttfågel.

Men nu är det ju så att om man har en rosa häst så kan man inte bara ge sig iväg hur som helst. Hur skulle det se ut? Lämna den rosa hästen alldeles åt sitt öde?


Vanligtvis när matte åker bort så kan den rosa hästen passa på att jobba extra på ridskolan eller ha lite ledigt eller så. Men just såhär års är det uppehåll på jobbet nästan helt, och eftersom hon just har haft en högst oplanerad bakbensvila så är det inte direkt läge att ligga på soffan och käka praliner i tre veckor. Speciellt inte som vi har äventyr på gång i februari. Därför ska den rosa hästen ha lite olika hästvakter. Dels har hon en tillfällig lånehusse som hon känner sen tidigare som ska komma några dagar i veckan. En dag i veckan ska hon gå till jobbet som vanligt. 
Sen har matte sett till att den rosa hästen blir extra kontrollerad minst en gång i veckan av mattes nya ridinstruktör. 

Vi tränade för den nya instruktören idag. Det var helt seriöst kanske den svåraste träningen vi har gjort. Portugiserna har ingenting att komma med mot en instruktör som kräver byte av gångart ungefär var fjärde meter, ger oss i uppdrag att rida varm och hög skritt, trav baklänges och lång galopp åt andra hållet, samt är på matte som en igel om att hålla ihop hälarna. Puh.

Men vi kan vara säkra på att den rosa hästen är i trygga händer. 


Bloggen kommer att vara ledig så länge matte är borta, men ni kan alltid hänga med matte via @fnork.se på Instagram som vanligt. Så hörs vi här igen framåt februari. 

Som en rosa hulk

Igångsättning efter skada handlar ju först och främst om att börja från grunden. Det kan vara ganska nyttigt. Till exempel har matte efter tjugofem års dressyrridning äntligen fattat att bakdelsvändningar inte har ett skvatt med bakdelen att göra. Ibland går det inte fort.

Hursomhelst. Efter ett tag är det dags att börja styrketräna. Där är vi nu. Eftersom den rosa hästen har stått still en del de senaste månaderna på box eller i tråkhage så har hon tappat en del muskelstyrka. Så hon behöver lite styrketräning. För att göra det lite roligare så har vi ett gäng olika övningar och kör en per dag. Så blir det dessutom variation. Det är nyttigt för alla inblandade, och den rosa hästen blir stark som en rosa hulk utan att hon ens märker det.

Vi började försiktigt med övergångar mellan trav och galopp på volt. En stor volt, men ganska täta övergångar. Tio steg trav, tio språng galopp, tio steg trav och så vidare. Upprepa fem gånger i varje varv. Den rosa hästen tycker att det är en ganska trevlig övning. Lite lättsam sådär.

Nästa gång levlade vi upp övningen och körde skritt-galopp-skritt, Det är vår standard bodybuilderövning som vi har byggt mycket rosa rumpa med. Den rosa hästen kan övningen väl och vill väldigt gärna visa det, så hon river iväg i galopp på eget bevåg ungefär när hon tror att hon har skrittat tio steg. Det brukar vara efter cirka fyra.

En annan dag gjorde vi förvänd galopp. Inte så långt åt gången, ungefär ett halvt varv på spåret. Fattning på långsidan, förvänd genom två hörn, bryt av på nästa långsida. Upprepa två gånger i varje varv. Den rosa hästen är stensäker på förvänd galopp. Hon är jeteduktig LA-hest. Men hon är FAKTISKT lite överkvalificerad för förvänd galopp. Hon kan ju faktiskt byta galopp. Och det är ju väldigt mycket roligare. Så hon gör det istället. Det är ändå lite oklart vem som kör i det här ekipaget. Matte får vara oerhört tydlig och blockera ytterbogen så det inte går att byta galopp. Den rosa hästen tycker att det är oschyssta metoder. Diskussion uppstår. Matte vinner. Oftast.

Eftersom den rosa hästen verkade så sugen på att göra byten så tänkte matte att hon kunde få göra det som nästa dags övning. Nu är ju inte själva bytet den största styrketräningen där, utan mer cirkuskonsterna som uppstår när den rosa hästen överlyckligt sprattlar iväg och plötsligt har elva ben i femton olika riktningar. Det är verkligen inte civiliserad sjukgymnastik, men ibland måste man få ha lite roligt också.

Nästa lite mer seriösa styrkeövning blev galoppfattning ur ryggning. Det är den rosa hästens hatövning. Hon tycker att den är skitjobbig även när hon är i full kondition. Hon måste liksom fälla in de jättelånga bakbenen hela vägen under sig och ta sats därifrån. Därför hade matte intentionen att bara göra den en gång i varje varv, men det blev två gånger i vänster när den rosa hästen först använde ryggningen som språngbräda för att hoppa iväg ståendes på bakbenen. Ska man hålla på med sånt trams får man göra igen tills man skärper sig. Den rosa hästen fattade det ganska omgående, så det behövdes bara en upprepning.

Idag gjorde vi en mix av alla övningarna som vi gjort hittills. Lite som ett komplett crossfitpass. Det gick jättebra tills vi kom till bytena (som var sist) och den rosa hästen blev så lycklig att hon spårade ur fullkomligt så det tog nästan en kvart att få ordning på det hela och kunna gå på en rak linje utan att ragla iväg som en salongsberusad myskanka med för stora brallor.

Vi tänker oss att metoden för att komma förbi detta är mängdträning. Om bytena blir lite mer en vardagsgrej kanske roligheten dämpas en aning och urspårningarna minskar. Here’s to hoping, och så vidare.

Men det kan vi såklart inte göra nu. Den rosa hästen måste bygga upp sig i lugn och ro innan hon får mängdträna något annat än öppna i skritt (som för övrigt är så tråkigt att hon försökte bli rädd för bokstaven E för att muntra upp det hela, men det hade hon inte så mycket för). Så vi fortsätter med en styrkeövning om dagen, kanske två. Så tar vi det därifrån.

Nytt år, nya möjligheter

Vi har ju en tradition här på bloggen (vi har gjort det en gång och då är det en tradition, ni vet). Såhär kring nyår gör vi gemensam sak, ni och vi. Det brukar se ut ungefär såhär:

Vi tror mycket på att sätta upp mål. För att liksom få lite riktning på tillvaron. Man kan ju för all del ge en massa nyårslöften som går ut på att bli en bättre matte (matte), rulla mindre i lera dagen före viktiga tävlingar (den rosa hästen) eller sluta attackera folk som stör en i frukosten (båda). Men nyårslöften är ju till för att brytas, så det verkar ju lite kontraproduktivt. Så skräp med nyårslöften, vi är realistiska och sätter upp målsättningar istället. Eller visioner i alla fall. Lagom konkret sådär.

Och nu tänker vi att ni gör samma sak. Om ni vill får ni gärna dela med er av era mål för året i kommentarsfältet, så checkar vi av med jämna mellanrum, till exempel kvartalsvis, hur det går. Och så hjälper vi varandra att uppnå målen! Förra året hade vi lite över tjugo deltagare. Hur många blir vi i år? Haka på, det blir kul!


Fyra mål är lagom, då får vi i snitt ett per kvartal.

  1. Under 2017 hade vi målet att sätta bytena för att kunna starta Msv WE under 2018. Det har vi nästan gjort, det går oftast bra att byta men blir lite kaos efteråt. Målet för 2018 är att reda ut kaoset och, ja, vi satsar på att starta medelsvår under 2018. Eftersom det kan vara lite skraltigt med tävlingar i närheten på den nivån så duger det med P&R om vi hittar en sådan istället.
  2. Någon gång under 2018 vill vi vara med på en hoppträning på annat ställe. Ni vet när man åker iväg och hoppar för en ny tränare på främmande hinder. Först ska bakbenet komma i form igen, sen ska vi leta upp en bra. Vi har redan idéer om vart vi ska åka!
  3. Hästtransporten. Efter den senaste gångens cirkusövningar vid lastningen behöver vi lastträna för att ta reda på om det var understimulerad brunstmärr eller om det är en ny idé. Det här målet kan ta allt mellan tio minuter och tio månader att få till. Vi har också planer på att byta släp.
  4. Prova något nytt. Under 2016 testade vi beridet bågskytte. 2017 testade vi kofösning. Vad blir det 2018? The sky is the limit!

Vad ska ni hitta på?

Sprattel

Den rosa hästen är nu friskförklarad och får träna lite mer på riktigt. Målet är att hon ska vara tillbaka i sin ursprungliga form om ungefär en månad. Eftersom hon numera får vara ute i hagen och skutta runt så är det dessutom en mycket behagligare resa för matte. Visst att hon är pigg och glad, men den frustrerade, explosiva piggheten är nästan borta. Vi har till och med klarat av ett par ridpass helt utan bockningar.

Ute i hagen har hon en halvstor yta och en snäll kompis. Den snälla kompisen, även känd som det spanska mumintrollet, är lite mer som att ha en milt intresserad åskådare än en lekkompis. Den rosa hästen lägger stora delar av sin hagvistelse på att försöka få fart på mumintrollet, men hon hade antagligen haft större chans att få fart på en betonggris. Inte det att mumintrollet inte är intresserad, hon tycker bara att det är bättre att hon står och tittar på när den rosa hästen hoppar runt som en idiot för sig själv. Och det gör att den rosa hästen kommer av sig lite. En idealisk rehabkompis, alltså.


Med denna nya fridfulla tillvaro så tänkte matte att det kunde vara läge att ta fram lite WE-hinder igen. Tillsammans med den gula hästen och hans matte så gjorde vi en liten bana med fyra snälla hinder som inte kräver några skarpa svängar eller tvära övergångar. Det är kanske lite tidigt ännu, men vi kan ju göra hindren i skritt och kanske trav, tänkte matte. Det tänkte inte den rosa hästen. Hon travade på nåder en gång, sen var det slut med det.

Den gula hästens matte: Skulle inte ni trava?
Den rosa hästens matte: Det är ju det vi gör!
Den rosa hästen: SPEEDMOMENT!!!

Det kanske inte hjälpte att matte drabbades av en fnissattack. Det gjorde det inte.

Den rosa hästen ska ju snart debutera medelsvår WE. Så hon har börjat lära sig (på gott och ont) var man byter galopp. Till exempel i två tunnor. Där byter man galopp mitt mellan tunnorna. Att matte väljer att trava i hindret gör ingen skillnad. Det går minsann att byta galopp i mitten ändå. Det är en fråga om vilja!

Och eftersom matte ändå inte har någon koll kan man lika gärna galoppera hela tiden. Matte kan få bestämma tempot om det nu är så noga. Kan galoppera på stället om så skulle vara. Faktiskt.

Knashatt.

Lucka 24 – Äntligen

Vädret var bättre idag. Den rosa hästen fick värma upp i långsnöret i ridhuset. Utekläderna på. Kompisen redo. Sen äntligen…

Den finaste julklappen som den rosa hästen kunde få var att få gå ut i hagen igen. 

Den finaste julklappen som matte kunde få var att slippa sitta på ryggen på den rosa hästen när allt det här skulle ut:

God Jul och tack för att ni har följt vår julkalender ända in i kaklet!

Lucka 23 – Ändrade planer

Idag var planen att ta av julklapparna på bakbenen, rida ordentligt och sen skulle det rosa hästen äntligen få gå ut i stor hage. Men planer ändras ju ibland. Till exempel när det är storm. Ganska mycket storm, faktiskt. Såpass mycket att ingen häst fick gå ut, ifall träden skulle börja välta. Då är det verkligen inte läge att gå ut för första gången på flera veckor. 

Det är inte heller läge att rida sin vintergalna häst efter två dagar på box. Med risk för att få fira jul i gips. Så vi fick revidera planen lite. 

Bakbenen såg i alla fall jättefina ut. Som att det knappt ens varit några sår. Tack för det. 

Matte tyckte lite synd om den väldigt friska rosa hästen som hade svåra anfall av sprattelben. Så för att hon skulle få röra på sig lite så tog vi en sväng i långsnöre. Matte blev ganska omgående väldigt nöjd med den reviderade planen. Det rosa hästen också. Tjo!


Det fina var att nu när vi vet att benet är helt så vågade matte låta den rosa hästen hålla på. Hon fick sprattla av sig i ungefär en kvart, sen sträckte hon ut i lugn fin trav med långa ben, fattade snällt tretaktig galopp i båda varv och verkade njuta av situationen. Äntligen lite rimlig urladdning!

Lucka 22 – Tränarkvartett

(30/9)

En dag i slutet av september tränade vi för fyra tränare samtidigt. Det var ganska många. Working Equitation är en ganska ny gren i Sverige. Därför finns det inte ännu så jättemånga utbildade grenspecifika tränare, men ett litet gäng är de ändå. Och just den här dagen var några av dem på besök hos oss för att vidareutbildas.

För att tränarna skulle få lite praktisk träning i att vara tränare så behödes det olika typer av träningsekipage. Matte och den rosa hästen anmälde sig givetvis genast som frivilliga. För att dryga ut startfältet så fick matte dessutom äran att vara med på den gula partyponnyn som kan alla partytricksen. Lyxridning deluxe, alltså.

Den rosa hästen skulle delta som LA-häst, och den gula som Medelsvår. Dessa båda grupper var direkt efter varann, så matte fick köra en väldigt snygg löpande bandet-grej för att få ihop logistiken kring det hela.

Båda hästar på rad i stallgången, borsta, sadla båda, in med den rosa hästen i boxen, tränsa den gula, ut och rida fram den gula, in med den gula hästen i boxen, tränsa den rosa, ut och rida fram den rosa, träna den rosa för alla tränarna, in med den rosa i boxen, tränsa den gula igen, ut med gula och träna för alla tränarna. Phew.

Lyckligtvis fick vi vara först av LA-ekipagen, så matte fick en liten paus emellan i alla fall.

Just den här dagen var den rosa hästen trött. Lite oklart varför, såhär års verkar det särdeles osannolikt, men på sommarhalvåret så kan den rosa hästen vara en smula seg i starten. Vår uppgift för dagen blev helt enkelt att dölja den rosa tröttheten så gott det gick.

Det var tre tränare på plats för vidareutbildning, plus deras utbildare. Av de C-tränare som utbildade sig så rider vi för två redan (småländska sommarfröken och vår gamla vanliga husfröken), så de fick paus. Istället fick vi träna för den tredje C-tränaren som samtidigt utbildades av sin tränarutbildare. Metaträning. Det var dock inte så förvirrande som man skulle kunna tro. Det gick ganska bra, bortsätt från rosa trötthet så gick det ganska fint. Vi fick träna extra på tre tunnor med enkelt byte, samt enkelslalom med bibehållen galopp. Enkelslalomen gick jättebra, men i tunnorna skulle den rosa hästen hjälpa till så det blev lite rörigt. Istället fick vi uppgiften att galoppera högervolter och trava vänster, eller vända på hela övningen och göra tvärt om. Det tyckte den rosa hästen var dumheter. Hon jobbar inte så mycket med att ändra på saker. Men matte fick bra tips på att reda ut det, till den rosa hästens stora förtret.

Sen fick den rosa hästen gå in och äta lunch medan den gula hästen fick komma ut på drillning. I LA-gruppen var vi lika många ekipage som tränare, vilket innebar att de fick varsitt ekipage att träna på. Men i Msv var det bara en liten gul häst. Därför fick vi alla tre tränare och tränarutbildaren som gemensamt skulle få oss att göra snygga galoppombyten.

Till historien hör att vid det här tillfället hade matte ridit den gula hästen exakt en komma noll gånger tidigare. Han är för all del en väldigt trevlig liten häst, men han har väldigt många knappar och är inte direkt enkel att bara sitta upp och köra med. Men som en del av utmaningen så tänkte matte att vi sitter upp och kör bara. Ut ur komfortzonen ba!

Vi hamnade överallt. Så kan det gå. Speciellt när alla de fyra tränarna bestämde att vi skulle öva galoppombyten i en speciell övning på volt, där vi gjorde öppna in i bytet för att inte komma efter bak. Det var ganska komplicerat. Ibland fick vi dock till det, det märktes väldigt tydligt eftersom alla fyra tränarna simultant brölade “BRRRAAA!!!” så att både den gula hästen och hans pilot höll på att hoppa ur paddocken i ren förskräckelse. Hej hå.

På det hela taget en rolig upplevelse. Det är väldigt intressant att få tre-fyra olika synvinklar på sina taffliga ridförsök för att sedan applicera dem i tur och ordning och inse att alla fungerar men på olika sätt. Ibland finns det flera vägar till målet, helt enkelt. Eller en fyrfilig väg, i vissa fall.