Den rosa hästen och det himla utomhuset

Den rosa hästen är en individ som väldigt gärna ställer upp på saker, det gör hon. Och hon försöker alltid sitt bästa. Men det finns områden i livet där hon kanske inte är helt färdigutbildad än. Till exempel när det gäller det här med att vara utomhus.

Det är inte det att hon inte har testat, hon är bara inte så jättebra på väder. Det är inte ens alla väder, hon har faktiskt bara problem med vind, sol, is, kyla, värme och alla typer av nederbörd. Får man till en vindstilla, mulen dag med ljummen temperatur så är den rosa hästen oslagbar. I övrigt förstår hon inte varför man måste vara i det himla utomhuset när det finns ett så ypperligt inomhus att vara i.

Nåväl. Nu har matte bestämt att den rosa hästen någon gång i livet ska kunna starta distansritt, och det är ju ohjälpligt mycket utomhus. Så hon måste faktiskt lära sig. Dessutom tycker hon att det är vansinnigt roligt att gå ut, när hon väl kommer på att hon tycker att det är vansinnigt roligt att gå ut. Det är lite ambivalent ibland, det där.

Grejen är att vi har ju tränat. Och det går jättebra. På sommaren. Sen kommer hösten. Och den rosa hästen är inte sådär jätteförtjust i träd. Hon är helt okej med trafik, har ingenting emot traktorer eller kossor. Men träd. Det är obehagliga typer det. Och på hösten så ändrar ju träden helt plötsligt färg! Det blir ANDRA TRÄD! Kanske? Eller?

Och sen när man väl har sorterat ut det där med färgen så tappar träden alla sina löv. Ungefär i höjd med Halloween. Den rosa hästen förstår varför Halloween är när det är, det finns ju inget läskigare i VÄRLDEN än alla patruller med TRÄDKADAVER som plötsligt står på rad och tornar upp sig över vägarna. Hu hu.

Matte är inte riktigt lika spänd när det kommer till en vanlig gammal björk, men nu ska vi inte döma någon som har vuxit upp med en annan kulturell bakgrund och sådär. Det ska vi inte. Men den rosa hästen måste ju lära sig. Så vi rider ut. Lite nu och då.

För ett par veckor sen red vi ut ihop med den gula hästen och hans matte. Det gick riktigt bra ända tills den rosa hästen fick syn på en person med gåstavar i motljus. Hon är inte jättebra på motljus. Så hon valde att drabbas av lättare panik och springa ut på en åker igen. Den här gången var matte mer beredd än senast, och kunde ta hjälp av den gula hästen och hans matte så att de kunde gå före och stanna eller gå i rätt portioner så att den rosa hästen hann med. Förutom att hon fastnade i vinkelvolten och var tvungen att springa fram och tillbaka på en femmeterssträcka ungefär sju gånger så redde vi ändå ut det hela. Mer eller mindre.

Veckan efter blev det plötsligt snö. Och av alla saker som den rosa hästen inte är kompatibel med så är nog snö på i alla fall topp tre. Det är ju fullkomligt obegripligt. Och det fastnar på nosen!!

Det är i alla fall ingen is i morrhåren än, man får vara glad för det lilla.

När snön börjat töa bort så red vi ut en liten sväng med Göran och hans pilot. Göran är fem år och har varit i Sverige sen i våras. Det är alltså hans första svenska vinter. Men av någon anledning är det inte alls lika mycket cirkus i hans värld som i den rosa världen. Märkligt hur det kan bli. Det var lite snö kvar i dikena att glo på, och en del hala fläckar på vägen, så vi fick ta det ganska lugnt. Det gick jättebra, den rosa hästen marscherade på först (det är så det ska vara, om någon undrar) och vi lyckades svänga runt allt som var potentiellt halt och hålla oss på fötterna (till allas stora förvåning). Tills vi kom till en väg längs ett fält där den rosa hästen plötsligt tvärstannade. Någon hade ställt en BÅT på åkern! En BÅT!! Det kan man ju räkna ut med SVANSEN att det fan INTE ska vara några BÅTAR på ÅKERN!!

Så hon fick spader. Och för sitt höga nöjes skull passade Göran på att få lite spader han med. Inte för att han bryr sig om båtars vara eller inte vara, men spader är kul när man är fem. Så med tanke på halkrisk och annat fick vi ta en kortare tur än planerat och svänga av tidigare. Så kan det gå.

Dock så ledde detta äventyr till att matte tröttnade lite på den rosa hästens fasoner och bestämde att nu är det hög tid att vi skärper oss. Nog för att matte skadade ryggen rätt illa på en åkertur i våras, men det betyder inte att att det blir så jämt, och det är sannerligen ingen gagn för någon att vi ger upp och gömmer oss i ridhuset resten av livet. Man måste kunna rida ut. Och för att kunna rida ut måste man kunna gå förbi träd utan att få ångest, även om det inte för ögonblicket råkar vara högsommar. Och det är ju inte det att den rosa hästen inte vill eller är negativ, hon är bara inte van. Det är inte lätt att kunna allt från början! Så vi får helt enkelt öva. Svårare än så är det inte.

Som grundutrustning inledde vi med att be hovslagaren om rejäla vinterdäck. Den rosa hästen är av sorten som kan halka omkull när hon står still rätt upp och ner på en grusplan, så inför vinter och allt kändes det lika bra att bygga upp förutsättningarna med rejäla doningar med snösulor och fyra broddar i varje fot. Så att vi kan träna uteritt som proffs.


Vi började idag, när det var fint väder och tre andra som var sugna. En gruppaktivitet! Matte tog för säkerhets skull och snärjde in den rosa hästen i förbygel och martingal för att sitta lite stadigare in case of ants in pants, och sen marscherade vi iväg. Damerna först, enligt den rosa hästens ständiga princip, så hon körde titelroll och det tre valackerna lullade snällt med efter. Först bakom den rosa kom den fnorkiga tävlingshästen (i marschtakt som en furir), därefter Göran (storögd och glad) och sist VM-ponnyn (lite suckandes), som fick det otacksamma nöjet att hålla ordning i ledet.

Man kan säga att vi hade indelning efter mental stabilitet, alltså.

Nu tyckte visserligen den rosa hästen för all del att hon var mentalt stabilast i hela västvärlden, och det kan man eventuellt hålla med om till en början. För det var mest trafik och sånt, och det har hon som känt inte det minsta problem med. Inte ens när det for ut en hund och skällde på oss blev hon det minsta upprörd, bara artigt intresserad. Och vid ett tillfälle försökte hon följa efter grannens katt ner i diket. Frid och fröjd.

Sen kom vi in i skogen. Och skogar är, som vi alla vet, till stor del bestående av just träd. Det var träd överallt. Och följaktligen var det rosa ben precis överallt. Det där med mentalt stabilitet blev lite mindre viktigt. Inte viktigt alls, faktiskt. Men en positiv sak är att när den rosa hästen är tillräckligt fnorkig så snubblar hon inte över alla rötter som sticker upp. Man får vara glad för det lilla.

Det gick faktiskt ganska bra ändå. Spänd får man vara och titta får man göra. Man får däremot inte göra hundraåttiograders vändning i levad för att det plötsligt är lera på vägen. Det får man inte. Speciellt inte när man har en fnorkig tävlingshäst bakom sig som omedelbart följer färg och brakar in i nästa i ledet bakåt så att det uppstår ett visst tumult. Tills VM-ponnyn, fortfarande lite suckandes, kliver fram längst fram i ledet och reder ut det hela genom att på ett väldigt vuxet och balanserat sätt gå förbi leran, så att den rosa hästen med lite draghjälp kunde göra detsamma. Eller ja, hon ramlade igenom leran, men det räknas.

Sen förvandlades hon återigen till sitt alterego Pansarbritta och kommenderade in valackerna bakom sig igen. Ordning och reda. Det gick jättebra flera meter, tills hon fick syn på en stubbe som vi visserligen hade gått förbi åt andra hållet tio minuter tidigare, men då var det inte riktigt så uppenbart vilken oerhörd risk den innebar för omvärlden. Så vi gjorde en ny helomvändning på bakbenen rakt in i tävlingshästen, som i sin tur brakade in i Göran, medan VM-ponnyn klev förbi kaoset och vallade den rosa hästen förbi stubben. Sen fick han gå kvar bredvid en bit och hålla oss i handen tills vi kunde gå själva igen. Vid det laget var vi nästan ute ur skogen och kunde gå på lite normal himla väg igen, där man vet vad man håller på med och träden håller sig på avstånd.

När vi kom hem hade den rosa hästen inte andats ut på fyrtiofem minuter, och var så trött att hon fick luta sig mot sin matte för att orka gå in i stallet. Efter en timmes skritt.

Man ska inte underskatta vikten av mentala utmaningar. Och träd. Även om våra uteritter för tillfället är lite mer som en stödgrupp för barn med speciella behov än vad de är rogivande avkoppling så tycker i alla fall alla inblandade att det är vansinnigt roligt. Och det kommer ju att gå jättebra snart, för den rosa hästen kan lära sig allt, bara hon får ta det i sin takt. Och det får hon. Vi har inte bråttom.

Dressyrsadel säljes

​Prestige Modena säljes. Bomvidd 34, sits 17″. Passar lätt svängd rygg. Mycket hjälpsam för ryttaren. Passar på runda vita små hästar, men passar inte alls på långbent rosa dito. 

6 år gammal, väl omskött, normalt slitage. Pris 10.000 kr, prutat och klart. Lånas ej ut för provning men kan säljas med en veckas öppet köp om du finns i närområdet. Kan hämtas i Kungälv, Mölnlycke eller Partille/Jonsered (eller däremellan). Köpare betalar ev frakt.

HalloWEen

Det är två plusgrader och snöblandat skitväder på tvären.
Folk: Åh, stanna hemma med filt, varm choklad och Netflix.
Hästfolk: Åh, jag klär på min häst en maskeradkostym och åker ut i skärgården på Halloweentävling!

Såklart.

Den rosa hästen tyckte att det var jättespännande med kostym. Hon fick testa att springa med den kvällen innan, när vi red ute i paddocken i mörkret. Det var lite konstigt med nåt som satt över bogarna när hon skulle gympa, men hon vande sig fort och hon lyckades skrämma Göran i mörkret, sånt är ju alltid livat.

Dagen efter var det då dags att åka på utflykt. Det var Så. Dåligt. Väder. På riktigt, hur mycket kan det sludda och blåsa samtidigt? Hur är det ens fysiskt möjligt att det regnar underifrån?

Den rosa hästen gillar inte när det är sådär väldigt mycket väder, för det är det aldrig i Portugal, menar hon. Dessutom har hon ingen päls. Matte är inte heller jätteintresserad av att vara ute när det är skitväder, men kom igen. För det första, hur många WE-tävlingar har vi att roa oss med på ett år? Man får ta de chanser som bjuds! Dessutom hade de döpt den till HalloWEen, och som sann göteborgare måste man uppmuntra sånt (matte väntar fortfarande på att hästveckan på Säve ska döpas om till Way out Häst). Dessutom var banan fantastisk. Bara kolla på detta liksom:

Precis hur roligt som helst.

Den rosa hästen inledde “precis hur roligt som helst” med att spåra ur redan när hon kom ur transporten. Kombinationen av väder, att alla var utklädda, myror i brallan och att man plötsligt skulle gå på andra sidan ridhuset jämfört med förra gången hon var där gjorde att hon fick en mycket liten härdsmälta. Efter några varvs spinn så fick en av våra pink pony crew-medlemmar (vi hade tre med oss, lyx!) komma och leda den rosa hästen fram till ridhuset och in på banan. Ähem. Balanserat.

Detta var nu en träningstävling i WE, vilket innebär att arrangören kunde vara lite mer flexibel än man kan vara vid officiella tävlingar. Så för att komma undan allt vädret så fick deltagarna rida fram i grupper om fyra ekipage inne i ridhuset, och sen genomföra banan en och en innan nästa grupp tog över. Det var väldigt tacksamt. Vi startade sist i vår grupp, vilket innebar en helt ny version av framridning. Några minuters uppvärmning, sen ett ekipage, sen lite längre uppvärmning, därefter stå still och vänta på två till ekipage. Det blev för all del lite hackigt, men vi har haft mycket sämre framridningar än så. Och vi slapp vara ute i stormen. Så det var verkligen inget att klaga på. Plus att vi fick första parkett att titta på andra duktiga ekipage.

Det enda mindre kaoset som uppstod var när matte fick för sig att den rosa hästen skulle stå i hörnet istället för mitt i banan och den rosa hästen först blev misstänksam för att det stod rekvisita i hörnet, sen bestämde att det var bra läge att ställa sig tvärs över spåret och kissa. Matte försökte sen krångla in henne i hörnet mellan rekvisitan och kisspölen, då blev hon paniskt rädd för båda och var tvungen att springa runt lite. Lyckligtvis skedde hela denna sekvens när ekipaget som just då red sin ritt var borta i andra änden av banan och därför inte påverkades.

Men alltså. Inne på en bana med spöken, skallar, pumpor och annat läskigt, så blir den rosa hästen rädd för…sin egen kisspöl. Stabilt.

Hon tyckte visserligen även att domarens häxhatt var konstig. Men ändå.

När det blev vår tur att rida banan blev det dock lite mer ordning på det hela. Då fick den rosa hästen något att koncentrera sig på, något som hon kan och känner sig hemma med. Spindelnät till trots. Så vi kunde genomföra en rätt okej teknikritt. Vi hade lite strul med korridoren där den rosa hästen glatt backade ut innan matte hunnit ringa i klockan så vi fick gå in igen, och i enkelslalom råkade vi byta galopp när det skulle vara bibehållen galopp hela vägen (den rosa hästen har eventuellt levlat upp till medelsvår utan sin matte, det är lite oklart). Men på det stora hela taget så gick det rätt fint, och vi fick poäng mellan 5 och 8 som resulterade i 67,4%. Mycket prydligt.

Sen skulle vi rida speed. Då tänkte vi som så att när vi var på tävling senast så var vi duktiga i dressyr och teknik, men vi var inte snabbast i speeden. Så kanske är det där vi har vår förbättringspotential just nu? Det enda man kan göra är att testa. Så matte meddelade den rosa hästen att på träningstävling, då testar vi. Plattan i mattan, helt enkelt. Mitt i värsta myror i brallan-säsongen. Det kanske inte var väldigt genomtänkt, men det gick ändå hyfsat. Hon var så exalterad i slalom att hon rev med svansen, och hopphindret blev lite av typen jämfota grodhelikopter, men vi höll ändå ihop oss själva under nio av tolv hinder.

Det tionde hindret var muggflytten (eller dagen till ära treuddsflytten), och då brast det för den rosa hästen. Stå still när man har laddat en hel bana? Nope. Matte frågade artigt varför i hela helvete vi stod fem meter ifrån hindret och snurrade på stället, den rosa hästen svarade med att göra en mycket liten levad. Suck. Matte blev tvungen att ta fram hela repertoaren av mindfullness och djupandning för att få den rosa hästen att stå still i en halv sekund innan hon fick tumla vidare genom livet. Sen drog vi runt i fållan (vält med liten spökhäst) och avslutade med grinden. Som den rosa hästen glatt försökte ta själv och gå iväg med. Matte fick skälla och ta tillbaka grinden. Då backade den rosa hästen iväg och rev en slalomstolpe till med svansen, samtidigt som matte tappade grinden. Men då tröttnade matte på den rosa hästens rabalder, så hon fick vackert finna sig i att vi gick och plockade upp grinden efter oss och satte den på plats i lugn och ordning.

Så ja, inte bästa speedritten någonsin kanske, men om man inte testar så får man inte veta. Desto roligare var det efteråt när domaren avslöjade att vi hade bäst procent av alla deltagare i tekniken, och alltså hade vunnit om det hade varit en officiell tävling. Då var allt speedrabalder förlåtet och den rosa hästen fick kakor och kramar för sin insats. Hon fick också rosett. Väldigt nöjd. Men när vi skulle ta en fin uppställd bild med rosett och allt så drabbades hon av väder igen och började springa på tvären, så matte gav upp och packade in henne i åklådan så hon fick stå under tak och lugna ner sig lite innan vi åkte hem.

Vi behöver träna på väder. Västkusten i november erbjuder tillfällen för det, det gör den.

Tack till Tjörns Ridklubb för ett oerhört roligt arrangemang (trots att ni har en himla massa väder).

Och tack till Pink Pony Crew som åker med på våra konstiga upptåg. Ni är bäst.

Friluftsliv

Den rosa hästen inledde veckan med att få en förrymd pojkhäst i hagen som lekte jage och fick henne att bonka i typ hälften av de långa rosa benen. Så hon fick tre dagars vila för att laga blåmärken. Lyckligtvis ingen hälta eller något sånt dumt.

Vi kan nu meddela efter denna studie att om man har Myror i Brallan redan innan så gör inte tre dagars vila att det blir så värst jättemycket bättre, det gör det inte. Myrorna har gått från små snälla svartmyror till anabola rödmyror. Det är lätt sprattligt ibland.

Mitt i allt detta myrande blev det helg. Oktober fjäskade dessutom med oss genom att servera solsken och grejer. Man kan bli bortskämd för mindre. Så matte bestämde raskt att det är dags att den rosa hästen tränar lite på att gå ut i naturen. Det är viktigt med friluftsliv. Det har hon för all del gjort en del nu, men inte när det är höst och inte som ensamhäst.

Vi har övat lite på ensamhästgrejen, men då med matte i tryggt förvar på marken. Nu gjorde vi en liten försiktig debut med matte på ryggen. Nu är det ju inte så att den rosa hästen inte är en stabil och läraktig typ, men hon behöver tid att fundera ibland. Så det är vettigt att börja långsamt och ge henne gott om tid.

Hon tyckte att det var supermegaspännande att vara ute alldeles på egen hov. Hon är visserligen fortfarande inte jätteförtjust i träd, och ännu mindre förtjust i att träden A) har bytt färg och B) släpper LÖV på henne. Jävla oförskämda träd! Men det vägdes upp av att hon tyckte att det var orimligt fascinerande med grannens åkgräsklippare. Vi var tvungna att stanna och titta på den en stund. Sen ville hon gå och hälsa på den. Det fick hon inte. Missnöjd. Men hon får lätt elva poäng av tio möjliga när det kommer till uppförande.

Myror i Brallan

Det finns många sorters sjukdomar, syndrom och symptom. En del kända, en del så mystiska att de ännu inte nått världens veterinärlexikon eller SLU.

Men det är sant. Det har hänt nu.

Den rosa hästen har drabbats av Myror i Brallan.

Det yttrar sig genom svårt ansträngd relation till skick och fason, främst vid ridpass. Eller så kan man säga att vi den här veckan lyckats med vårt livs första levad och terre-á-terre. När matte försökte komma fram i trav…

Mattar och deras åsikter är ganska sekundära ibland. Faktiskt. Det är viktigt att prioritera sin hälsa, och Myror i Brallan blir man bara av med genom att sparka bort dem, det vet ju alla. Alternativt sluta fälla sin mycket lilla päls eftersom det verkar vara den största boven i dramat, i kombination med att vädret på några veckor slagit om från hyfsat trevlig solig höst till fyra grader och isregn på tvären.

Den rosa hästen är som känt inte direkt kompatibel med någon svensk årstid egentligen. Men det här med att rulla ihop sig till en liten rosa boll i ridningen och fara runt likt något som mest liknar ett monster i ett Super Mario-spel från 1994, det är nytt.

Matte tänkte att det är kanske bra om vi rider ett par WE-hinder på ridpasset, så får den rosa hästen något att koncentrera sig på. Den rosa hästen tänkte att det är kanske bra om vi rider ett par WE-hinder på ridpasset, så hon får en utmärkt anledning att hoppa jämfota och morra som en ilsken tax när hon inte får galoppera där hon har bestämt att det ska vara galopp.

Där fick matte för den idén, liksom.

Nåväl. Snart är pälsfällningen över, vädret lite mer invant och den rosa hästen kan börja bekymra sig om is i morrhåren istället. Fram till dess ska matte googla fram en bra youtubekurs i mindfulness.

Lite enahanda

Matte har varit på semester. Lite höstlov. På Sardinien. Det var trevligt, tackar som frågar. 

Den rosa hästen var inte nöjd. Matte ute och roar sig medan hon får stanna hemma, sköta hushållet och gå till jobbet. Inte coolt. 

Matte fick köpa kärlek med godis. Det fungerade. Tur det. 

Första passet tillbaka var vår torsdagslektion. Rakt in i allvaret. Det gick ganska bra, vi hade liksom lite grus i maskineriet men kunde jobba runt det. Veckans övningar innebar väldigt mycket sidvärts i olika riktningar, sånt är utmärkt för rosa hästar med knaggligt maskineri. Mot slutet blev det mjukt och fint. I alla fall hästen, matten var lite överallt och fladdrade, men så är det ibland. 

Det har för övrigt blivit höst. Den rosa hästen är som känt inte sådär värst jätteimponerad av svenska årstider, men i år har hon börjat jobba på någon sorts päls. En som nästan duger att fälla ut!

Må vara att hon liknar en igelkott. Ett steg upp från ökenråtta i alla fall. Det är svårt med integration!

Nästa dag hade vi båda stabiliserat oss såpass att vi kunde genomföra ett riktigt civiliserat dressyrpass. Ett såntdär när allting bara sitter liksom. Det var väldigt trevligt. Så i slutet fick matte för sig att utmana ödet och rida på en hand. Ridning med enhandsfattning är svår klass i WE, och så långt bortom vår horisont att det är i nästa solsystem. Men man kan ju alltid testa. Hur ska man annars roa sig en fredag?

Nu kan matte kanske inte direkt påstå att matte vet hur man gör eller så, så matte tog alla tyglarna i ena näven och viftade lite. Den rosa hästen konstaterade mest att nu verkar det ha brunnit på riktigt däruppe, men försökte att räka ut vad av alla hundrasju signalerna som verkade minst fel för stunden. Det är lite så hon tar sig an livet i stort. Det är ett vinnande koncept i många sammanhang, och nu resulterade det i att vi kunde tramsa runt ett helt varv på en hand utan vält. Läckert. 

Dagen efter fick vi sällskap av Göran med pilot i ridhuset, och var såklart tvungna att visa vad vi åstadkommit. Vi fick film! Titta, på en hand!

Nåväl, det är en lång väg att gå innan detta blir något mer än ett partytrick, men ändå. Partytrick kan man aldrig få för många av. Och det är kul att kunna drömma. 

Stormigt humör

Vi hade lite storm här förra veckan, sådär som man har såhär års på västkusten. Den rosa hästen, som vi vet är lite marginellt inkompatibel med svenskt väder överlag och kustväder i synnerhet, tycker att storm är idiotiskt. Så hon vill inte gå ut. Istället försökte hon gömma sig under krubban så matte inte skulle hitta henne. Det gick sådär.

Men lyckligtvis har vi ridhus, om än ett litet sådant. Det är ganska mysigt att krypa in i det när det är mörkt och stormigt ute. Det är lä och ljus, och nuförtiden är det inte en kamikazeövning att försöka styra runt den rosa hästen på liten yta. Så vi fick en riktigt trevlig torsdagslektion.

Mycket av den handlade om detaljstyrning, hur man vinner stort på att lägga extra energi på detaljerna under uppvärmningen. Mycket skritt blev det – vår svåraste gångart – men det rullade på ganska bra med både sidvärts och temponyanser. Må vara att fröken liknade den rosa hästen vid “lite som en älg, fast skär”, men det är ju lite så det är.

Efter inomhuslektionen var den rosa hästen på mycket bättre humör igen. Plus att hon slapp gå ut mer den dagen.

Miias Konst

Internet är stort. Ibland stöter man på väldigt konstiga saker. Och ibland stöter man på väldigt fina saker. Då vill man ha, för så funkar mänskligheten.

Matte hittade jättefina teckningar av djur på internätet, och ville ha en avbild av den rosa hästen att ha på jobbet. För att göra jobbet roligare, liksom. Ni vet hur det är.

Matte frågade snällt den som postat de fina teckningarna, och fick ett väldigt trevligt svar från Miia på Miias Konst som lovade att göra ett försök. Hon fick fri lejd att välja bild från blogg eller instagram, och resultatet kom tillbaka efter bara ett par timmar:

dianatecknad2dianatecknad

För att uttrycka sig vuxet och balanserat: Den är ju så fiiiiin att man bara döööör!

Vill man ha en teckning av sitt djur så kan man beställa det här:
https://www.facebook.com/miiaskonst/

Jättebra priser var det också, helt hanterbart trots att man innevarande månad råkat spontanköpa en häst. Ähem.

Vi fick en bonus också, som eventuellt gjorde att matte blev en smula okontrollerat rörd. Den sitter på kylskåpet nu.

lyckatill

<3

Om ni ursäktar så måste matte åka till en ramaffär nu. Vi hörs sen, då kommer det att handla om humör.