Rosa häst på tisdagsfest

Jomenvisst, en helt vanlig tisdag med ovanligt ambivalent väder så fick den rosa hästen helt plötsligt ledigt från jobbet. Hon som alltid jobbar på tisdagar! Istället så kom matte och packade in henne i åklådan och sa att vi skulle på äventyr. Den rosa hästen älskar äventyr, så hon tyckte att det väldigt vanliga tisdagen med det ovanligt ambivalenta vädret plötsligt var en alldeles förträfflig tisdag. Även om hagelskurarna lämnade en del övrigt att önska.

I en annan åklåda stod Göran, och i karavan åkte vi till Hisingen för att vara med på en Pay and Jump. Den rosa hästens tredje sådan, så hon är ju numera expert. Även om vi höll på att inte komma in på framridningsbanan för att det låg en hästätande planka i vägen.

Nu var det inte så att vi direkt hade så mycket på framridningsbanan att göra. Vi hade räknat och bänt och vänt på det hela och räknat ut ungefär när vi skulle vara på plats för att ha gott om tid. Sen fick vi en liten kvarts försening när somliga ickerosa delar av sällskapet inte ville åka låda. Detta i kombination med att arrangörerna var kvicka som attan och en del anmälda inte kom till start resulterade i att matte inte ens hann landa i sadeln innan vi blev inropade till start. Fan. Nu igen. Vi hade ju slutat med sånt!

Arrangörerna var dock snälla nog att ge oss fem minuter på framridningsbanan. Det ville den rosa hästen inte ha. Framridningen var nämligen totalt kaos, hästar högt och lågt i alla gångarter och riktningar. Den rosa hästen fick ångest och ville tävla dressyr istället där folk i alla fall håller sig på marken. Så vi travade ett varv, galopperade ett halvt och sen gick vi in på banan. Det är fördelen med att hoppa lågt, man behöver inte direkt hoppa fram. Sen blev det för all del lite vingligt över första hindret, men det kan lika gärna ha gjort med att matte skulle vara pedagogisk och ta det i trav. Den rosa hästen gillar inte att hoppa i trav, det är en alldeles för obeslutsam gångart.

I propositionen till tävlingen stod det att man kunde få öva på mur och vattenmatta om man ville det, så vi tog för givet att det skulle gå att undvika om man kände sig lite vinglig. Det gjorde det inte, det var hinder som ingick i banan precis som allt annat. Häpp. Så plötsligt skulle den rosa hästen debutera både vattenmatta och mur. Muren var för all del en väldigt liten mur, få man nog säga. Men ändå. Vattenmattan var en vanlig vattenmatta. Med vatten i!

När vi kom in på banan och tittade på vattenmattan förkunnade den rosa hästen att hon aldrig i hela helvete tänkte gå i närheten av den där grejen. Frågor på det? Muren däremot verkade hon inte bry sig så mycket om, så det kändes ju bra. Om vi ens skulle komma så långt, muren var sista hindret. Vattenmatta först. Matte är sedan tidigare traumatiserad av vattenmattor, och den rosa hästen verkade helt inne på att ta efter det.

När vi, som tidigare nämnt, hade vinglat över det första hindret så rullade det på ganska fint. Första halvan av banan var bomhinder på snälla linjer, och även om vi inte körde stilhoppning direkt så kom vi ändå över. En bakfot slog i en bom, men den valde att ligga kvar. Sen kom vi till vattenmattan. Och matte drabbades av lite jävlar anamma, vilket ledde till att den rosa hästen tyckte “JAG TAR DET MED LITE FART!!!!”, och plötsligt hade vi hoppat vårt livs första vattenmatta. Bara sådär.

Sen var det ett hinder till innan den avslutande muren, som alltså också var en ny bekantskap. Den rosa hästen tittade noga, men bestämde sig för att hon gillar murar. Så var det inte mer med det. Felfri ritt och rosett!

Vi skulle hoppa en gång till i samma klass (60 cm), med bara en Göranstart emellan. Och eftersom banan var stor och Göran är vår kompis så slapp Rosa Häst gå ut på den Fruktansvärda Framridningen utan kunde stå i ett hörn och kika istället. Passade oss mycket bättre, och vi fick chansen att se Görans debut på hoppbanan. Det var också lite vingligt först, sådär som det kan vara första gången man gör något. Men Göran har aningen mer talang i hoppning än somliga andra, så han redde ut det och gjorde en finfin insats. Tyvärr med en bom i marken, men det är försumbart i sammanhanget.


Sen var det dags för den rosa hästens andra start. Nu kände hon sig mycket tryggare och dessutom uppvärmd, så hon ramlade iväg i glatt tempo över de första hindren och kändes glad och nöjd. Sen hände det plötsligt något med bettet. Den rosa hästen bara försvann ur handen på matte och vi hade ingen kommunikation kvar över huvud taget. Det blev så stappligt och konstigt att vi rev ett hinder av bara farten. Sen insåg matte att den rosa hästen antagligen hade råkat lägga tungan över bettet. Det händer ibland, även om vi aldrig råkat ut för det i hoppning innan. Men okej då. Vi hade ett problem, det var bara att lösa. Att ta i tyglarna var ingen idé, det ville den rosa hästen inte vara med om. Vad skulle vi göra? Avbryta?

Nej, vi red vidare på halvlånga tyglar istället. Konstigare saker har vi gjort. När man rider bågskytte har vi inga tyglar alls, och vi har dessutom blivit utmanade av några dårfinkar från Småland att löshoppa uppsuttet, så varför inte börja på en tävlingsbana? Matte hade ju knän att styra med och vi hade faktiskt hoppat alla hindren en gång tidigare.

Den rosa hästen tyckte att det var mycket märkligt och mycket roligt. En gång rasade hon iväg i lite väl högt tempo så matte var tvungen att peta på tygeln för att undvika vältning, men det gick bra det med. Sen blev det väl mer kråkhoppning än någonsin kanske, men runt kom vi. Över vattenmatta och allt, med ungefär ingen tygelkontakt. Så på den vändan fick vi fyra fel för rivningen vid den initiala förvåningen, men vi kände oss ändå oerhört listiga som lyckades ta oss runt.

Precis efter målgång såg matte att det inte alls var nån tunga över bettet, det var kedjan på kimblewickbettet som hade vridit sig och blivit urstark. Något som aldrig hänt förut med det bettet, ren himla otur! Men det är sånt som kan hända, och vi löste det ju ändå. Vi fick genast hjälp av sällskapet att vända tillbaka kedjan samt bli vallade över den hästätande plankan på väg ut från banområdet och den rosa hästen kunde pusta ut. Från parkeringen tittade vi sen när Göran tog sig an en start på 70 cm, nu helt utan minsta tveksamhet men tyvärr lite väl lattjo tempo istället, så en bom åkte ner där med.

Sen fick Göran och den rosa hästen skritta av tillsammans en sväng. Rosa var nu så full med adrenalin att hon marscherade som en furir genom området och Göran höll på att hamna på efterkälken flera gånger. Hon var också oerhört mallig över sin fina rosett, och noterade genast att ingen annan i sällskapet hade fått nån. Sen att de båda andra (Göran och en främmande häst vars människa hon känner väldigt väl) hade hoppat högre än vad vi hade gjort, det tyckte hon var mindre viktigt. Det gäller att prioritera.

Och på ett helt annat ämne: Den där foten som var så dum för en månad sen. I tio dagar var det vila, sen såg det ut såhär:

Bra så.

Den rosa hästen har otur

April är i antågande och med det börjar också tävlingssäsongen på riktigt för oss. Den första tävlingen, nu på söndag, har vi sett fram extra mycket emot. Den är nämligen en WE-tävling utan dressyrmomentet. Det vill säga bara teknik och speed. De roliga delarna!

Matte har tränat jättemycket på tekniken och den rosa hästen har tränat jättemycket på speeden, precis som vanligt. Oftast samtidigt. Det går jättedåligt. Men är jätteroligt. Det är ju det viktigaste.

Men sen kom Stora Oturen. En helt vanlig tisdag traskade den rosa hästen in från hagen i godan ro. Hon käkade lite mellanmål och skulle sen gå ut och jobba lite. Men så var det en fot som inte fungerade. Den gick inte att gå på! Desperat försökte hon förklara för alla runt omkring sig att foten inte dög. Alla runt omkring henne förstod (det är väldigt svårt att missförstå när den rosa hästen försöker förklara något, det gör hon med all önskvärd tydlighet). Fröken analyserade problemet och märkte att det rosa benet hade svullnat lite. Troligen hade den rosa hästen vrickat foten. Hon fick gå in i sin lägenhet och vila sig, medan fröken meddelade den nojiga matten.

Sagda matte dök naturligtvis upp i stallet ett par timmar senare för att klämma på foten. Då hade den hunnit svullna till en stolpe, den rosa hästen hade ont och ville inte stå på foten alls utan höll helst upp den i luften så alla kunde förstå hur fruktansvärt detta var. Det enda positiva som matte kunde se med det hela var att hoven var varm. Vågade vi hoppas på hovböld? Vi klämde och drog och borstade ur hoven, men hittade inget. Men bölder kan ju gömma sig djupt. Och eftersom det vid det här laget var ganska sent på kvällen och hovis skulle komma till ett par andra hästar nästa morgon så valde vi att avvakta. Det handlade bara om timmar trots allt.

Under dessa timmar hann matte gå från “Hon kommer att dö, hon har brutit nåt.” via “Äsch, hon överdramatiserar säkert, det är nog borta imorgon.” till “Hon har en senskada och kommer få vila i två år” och därmed börja googla efter lämpliga portugisiska hingstar för att tillverka en extra rosa häst under rehabtiden. Nåväl. Så är det att vara matte.

Den enda insikten vi fick ut av allt det där är att matte är skrämmande dålig på portugisiska.

Morgonen efter stod den rosa hästen fortfarande på tre ben med det fjärde i luften, och var ledsen och ämlig. Matte tog ut henne i stallgången för att borsta av och göra henne redo för hovis, samt klia på alla de viktiga ställena (vänster sida av manken är det bästa). Mitt i alla dess förberedelser ingick hovkratsningen. Och då! Där var den! En vass liten sten hade kilat sig in mellan sko och hov, precis under skoarmen i trakten. HUR kunde vi inte sett den dagen innan, när vi, tre personer vid tre olika tillfällen, kratsat hoven och letat och borstat ur och letat?

Skitsamma hur, där var den i alla fall. Matte lyckades peta loss den precis innan hovis skulle komma, och den rosa hästen drog en djup suck av lättnad. Strax efter kom hovis och tog av skon (det gjorde fortfarande rätt ont, meddelade den rosa hästen). Ingen böld hittades, men en blödning hade det blivit av den vassa stenen. Och sånt läker ju alldeles av sig självt, utan amputation eller operation!

För att förhindra att bakterier kryper in och bildar några bölder fick hon ett stort fint jodopaxbandage på foten och husarrest. Hon verkade ändå ganska nöjd med det, det fina med bandage är att alla förstår hur synd det är om en. Sen utkrävde hon rättmätiga mängder kakor av alla i närheten.

Inom en timme efter att hovis var klar hade svullnaden gått ner till hälften, och när matte kom tillbaka på kvällen kunde den rosa hästen återigen belasta foten fullt ut. I alla fall när hon trodde att ingen såg henne, annars var det lite sisådär med det (“Jag är sjuk, ge mig kaka! Titta, jag har BANDAGE!”). Men matte är en ganska luttrad matte och vet att man ska titta i smyg ibland.

Dagen efter hade den rosa hästen tröttnat på att vara konvalescent och fluffa runt i pyjamas. Hon var faktiskt mycket bättre, faktiskt. Så hon anmälde sig frivilligt till att fixa allt som behövde fixas, typ mockning, borstning, sopning, mattes frisyr, och så vidare. Efter att matte lagt fyrtiofem minuter på att försöka mocka med en stor skär assistent fick assistenten lov att promenera fram och tillbaka i stallgången för att visa foten. Den var mycket bättre, helt ohalt i skritt på rakt spår, men fortfarande lite öm i vändningarna. Så vi avvaktar några dagar till, men det gör inget. Det nya målet är att få på skon igen på måndag.

Vår säsongsdebut är helkörd, men det gör faktiskt i sammanhanget ingenting. Det är inte den rosa hästens fel att hon fick en sten i skon. Matte är lite bitter, sådär som man blir när man missar något roligt, men det kommer många fler tillfällen. Det viktiga är att den rosa hästen snabbt mår bättre!

Den rosa hästen i raggsockeland

I lördags var den rosa hästen på äventyr. Det var ett äventyr som hon egentligen skulle ha åkt på för nästan en månad sen, men då blev det vinter. Så vi bokade om till förra veckan, men då blev det ännu mera vinter. Men nu! Den här veckan! Nu är det vår och sol och grejer, fåglarna kvittrar och hästarna fäller. Tralala. Då kan man åka på utomhusäventyr!

Så vi åkte och hälsade på hos raggsockorna. Matte hade nämligen bestämt att det är dags att den rosa hästen får springa av sig lite, och hos raggsockorna finns det utmärkta backar för sådana stolleprov. Plus att det är trevligt att träffa dem. Inklusive människor. Även om den rosa hästen glodde lite misstänksamt på raggsockans husse när han sa åt henne att inte skrapa med framhoven i stallgången. Komma här och säga till henne? Han är ju ny?

Nåväl. De senaste gångerna som den rosa hästen har varit ute och galopperat så har det varit lite som det är vi löshoppning ungefär. Fast med matte på. Så man kan säga att matte var lite lätt fnorkig inför hela projektet. Och när matte är fnorkig blir den rosa hästen fnorkig. Därför ägnades de tio första minuterna åt att ragla från sida till sida på vägen och stirra misstänksamt omkring sig. För matte var det lite som att sitta på en stor skär boll av nitroglycerin.

Med oss hade vi den röda raggsockan med den fläckiga raggsockans matte på, samt husse med till fots. Den röda raggsockan tycker att full speed i backar är förträffligt. Så redan när vi kom till första backen (en lång, brant rackare) så förkunnade han att det var han som körde, och sen drog han. Matte fick lite hjärtsnörp att den rosa hästen skulle balla ur fullkomligt av detta, men det gjorde hon inte. Det gick snarare till ungefär såhär:

Den rosa hästen i början av första backen: “Va? Får jag springa hur fort jag VILL?”
Den rosa hästen 1/4 upp för den första backen: “WOHOHO! JAG SKA SPRINGA TILL MÅNEN!!”
Den rosa hästen 2/4 upp för den första backen: “Öh, vänta lite. Det här är ju SKITJOBBIGT?”
Den rosa hästen 3/4 upp för den första backen: “HERREGUD, jag KRÄKS!”
Den rosa hästen på toppen av den första backen: “Ok. Jag är tam nu.”

Sen var hon faktiskt rätt snäll. Vi sprang upp för några backar till, fyra totalt. Den rosa hästen hade jätteroligt och sprattlade glatt så långt hon orkade, men var tvungen att ge upp och trava sista biten upp för tredje backen. Det var ändå första gången som hon fick skena ute i fri fart uppför, det kräver muskler som den rosa hästen inte riktigt kände till att hon hade. Efter den fjärde backen flåsade hon som en rökande astmatiker, så då bestämde vi att hon var klar.

Den röda raggsockan var inte klar, han hade precis värmt upp. Men så har han sprungit i lite fler backar i sina dagar.

Mellan backspringandet var den rosa hästen riktigt normal. Matte var superduperförvånad. Hon spatserade fram på långa tyglar och tittade på naturen. Det var jättejättemycket träd, men de var mest farliga när de låg fällda i travar längs vägen. Fnork. Då gömde hon sig lite bakom sin nya röda kompis som inte fattade vad den långbenta rosa knastratten pysslade med i hans svans, men som lät henne hållas.

Det gick så bra att matte fick lite storhetsvansinne och tyckte att den rosa hästen kunde gå över en femton centimeter hög kvist som låg över vägen. Följden av det blev att den rosa hästen trasslade in alla fyra fötterna i kvisten, tappade balansen, välte in i den röda raggsockan och fortsatte med att rasa halvvägs ner i diket innan matte fick stopp på det hela. Detta skedde naturligtvis mellan två höga väggar av skog dessutom, så det blev lite cirkus en stund innan matte hade övertygat den rosa hästen om att träden inte skulle äta upp henne och att marken inte försökte fälla henne med flit.

Där fick matte för att matte trodde att vi hade övervunnit det här med skog.

När vi kom hem drack den rosa hästen fyrtio liter vatten och låg och snarkade som en plattfisk i boxen hela eftermiddagen. Mycket nöjd.

Matte trodde att det skulle innebära att hon var lite tam även dagen efter, så vi passade på att skritta ut en sväng för att mjuka upp musklerna. Med som sällskap hade vi den snälla spanska märren och hennes pilot. Som upplagt för en behaglig tur i lugnt tempo med snäll och tam rosa häst. Men det var en båt med presenning på i en trädgård. Ni vet hur det är. Kaos.

Hopp å hej

Iberiska hästar är bra på många saker. Men när det kommer till hoppning så är det kanske inte deras absolut starkaste gren. Naturligtvis finns det undantag, en del är riktigt duktiga och har fantastiska hopptalanger. Men generellt sett är det lite för mycket tänkande involverat och så blir det mest pannkaka. Men det betyder inte att de inte tycker att det är förskräckligt roligt, så självklart får de hoppa. Men kanske på lite lägre höjd.

Ibland har vi fredagsfest. Då får hästarna hoppa utan inblandning av störiga piloter. Alltså, det går väl lite sisådär. Några är jätteduktiga, någon hoppar dubbelt så högt som rekommenderat, någon är rädd för bommarna i höger varv men vänster går bra, någon får för sig att inleda med att stjäla dekorationerna utanför ridhuset och ta med in som snacks, och luktar därefter Wunderbaum under hela passet. Ni vet hur det är.

Sen är det den rosa hästen. Det blir alltid en helt ny dimension av cirkus. Som nu i fredags, till exempel. Hon gjorde entré i ridhuset genom att snava på tröskeln och välta in genom dörren på ett ändå relativt graciöst sätt. De senaste gångerna vi har löshoppat så har hon ändå varit förhållandevis tam, så matte tänkte väl att det skulle vara en ganska fridfull tillställning. Därför släppte matte lös den rosa hästen så hon skulle kunna värma upp i lugn och ro över bommar på marken innan vi byggde upp hinder åt henne.

Hon svarade glatt på detta med att ta ett jättebocksprång som start på en tio minuter lång bokstavlig skenmanöver runt i ridhuset, där bommarna fick representera ett JÄTTEHÖGT hinder och resten av ridhuset var en rosa version av spanska ridskolans manege. Att hinna bygga några hinder mellan varven var inte att tänka på, det var bara för inblandade människor att vänta på att den rosa hästen skulle tröttna.

Det gjorde hon inte. Efter tio minuter kom matte på att vi faktiskt har inkallningen intränad nuförtiden och upplyste den rosa hästen om att det var dags att komma till matte och inte flänga omkring. Hon svarade glatt med att flänga in i mitten till matte istället, så matte fick hoppa ur spår. Det var ju fint tänkt av den rosa hästen, men hon är inte riktigt lika bra på att stanna som hon själv tror. Men det löste sig ju fint.

När det väl blev stopp på den rosa tornadon och vi kunde börja erbjuda hinder blev det lite mer ordning, även om den öppna delen fortfarande ansågs vara utrymme för fri lek. Sen var det väl fortfarande inte direkt matte som styrde, det var mer så att matte gav förslag på aktivitet och den rosa hästen gjorde lite som hon ville. Typ hoppa i fel varv eller fel galopp eller så. Matte försökte lägga sig i vid ett tillfälle, men det resulterade i ett så snabbt varvbyte att matte inte hängde med utan lyckades med konststycket att snubbla över sina egna fötter och välta omkull i mitten av ridhuset, varpå den rosa hästen blev så förvånad att hon i sin tur snubblade över SINA fötter och välte omkull hon med. Matte slog sig, den rosa hästen slog sig inte. Tackar som frågar. Medhjälpande matten till den lilla bruna blev i alla fall grundligt underhållen. Vi bjuder på det.


På det hela taget kan man tänka sig att det nog var lite sprattel i den rosa kroppen som liksom behövde komma ut. Vi ska nog vara glada över att facit bara blev ett knäckt spö, ett trasigt hinderstöd och att matte stukade röven. Det är svinn man kan ta, liksom. Och som matte kan ersätta. I alla fall de materiella delarna.

Kort analys av dagens aktiviteter

Dat feel när man inser att någon har ställt kartonger, potentiellt innehållande krokodiler, mitt i det roliga hindret:

Okej då!

Minst dubbelt så högt är det som gäller va?

Wee hee hee!

Ett till!!

Konstiga grejer. Men de verkar ju ok…

Nästa gång ska jag hoppa så häääär högt!

Och för att ni inte ska tro att vi är helt okontrollerade nuförtin, från igår;

Alternativt äventyr

Idag hade vi bokat in ett jätteroligt äventyr, men det stöp på att det plötsligt är vinter på västkusten och inte fungerar att härja utomhus i den utsträckning som sagda äventyr hade inneburit. Så vi fick boka om äventyret (det kommer således senare. It will be fun, blog will be posted, and so on).

Men när man har ställt in sig på att åka iväg och göra nåt kul så blir det ju lite deppigt när man inte kan. Så vi började se oss om efter andra möjligheter till äventyr, och hittade en pay and jump på närliggande arena. Hurra! Ett alternativt äventyr! Sen blev det lite sådär som det alltid blir när man har mindre än tjugofyra timmar på sig att få ordning på grejerna. Ett snällt sällskap ställde upp som sista minuten-supportrar, matte hade lera på stövlarna och den rosa hästen var endast vad som kan beskrivas som hjälpligt ren (kraftigt otrevligt att bada i minusgrader, så det skippar vi såhär års). Men ibland är det kanske bra att inte planera så himla mycket. Matte hann stressa upp sig tillräckligt ändå.


De senaste gångerna som vi har hoppat så har det varit ungefär 50/50 mellan superciviliserad stjärnhäst och komplett jävla vansinne. Det är en hårfin gräns, det där. Förra veckan hoppade vi två dagar i rad, då var den rosa hästen superciviliserad första dagen och försökte överhoppa till en annan planet medelst lätt skenmanöver den andra dagen. Det är ju alltid fantastiskt när utvecklingen går åt det hållet. Därför var matte lätt fnorkig inför hela äventyret.

Vi fick lasthjälp hemma och sen åkte vi själva till arenan där sällskapet mötte upp och hjälpte oss att organisera oss. På grund av vinter så var framridningen organiserad i smågrupper i ridhuset. Det passade oss ganska bra. Den rosa hästen gillar ridhus. Det är väldigt viktigt för henne att ha koll på allt som händer, och i ett ridhus är kollen på en begränsad yta. Utomhus har man ju hela utomhuset att hålla ordning på. Inomhus är mycket bättre. Sen var hon för all del lite förvirrad över att vi var på en bana med åtta likadana WE-hinder (vadå, ska vi bara hoppa? Var är grinden? Tjuren? Hallå?), men eftersom det var lite trångt bland alla hinder så hamnade de flesta hästarna i samma varv på spåret som uppvärmning. Och springa i rad på fyrkantsspåret är den rosa hästen skitbra på, det gör hon varje tisdag. Så hon var helt nöjd med det upplägget.

Det största problemet som uppstod var när en annan häst råkade tappa sin pilot vid ett framhoppningshinder och alla andra skulle stå stilla medan den lösa hästen fångades in. Det är i sig inget problem att stå lite still när allt annat är så mycket frid och fröjd, men i stillaståendet råkade vi hamna väldigt nära ett av hindren. Varpå den rosa hästen tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att knapra på infångaren. Man får inte knapra på andras inredning, det är faktiskt ganska oartigt. Den rosa hästen höll inte med. Det blev diskussion. Kompromissen blev att den lösa hästen fångades in så vi kunde gå därifrån och tänka på andra saker.

Sen var det plötsligt dags för alla de andra hästarna att lämna banan. Utom en som var snäll och stannade kvar, till den rosa hästens stora lättnad. Vi hade första start på 50 cm (okej inte jättehögt, men jaja). Den rosa hästen skötte sig utmärkt. Hon var lite förvirrad över upplägget fortfarande (ska det verkligen vara såhär många av samma sort? Är ni säkra på det?), men hoppade lydigt och snällt över allt som matte styrde på utan att ragla eller trassla. Vi kom runt felfritt, kanske inte snyggast i stan, men på clear round-hoppningar handlar det mer om att få jobbet gjort.


När vi kom in på banan andra gången så var den höjd till hela 60 cm (fortfarande inte jättehögt, men vi är faktiskt nybörjare på det här!). Den rosa hästen kände sig nu mycket mer varm i kläderna (både bildligt och bokstavligt), tyckte “Flytta på er, jag löser det här!” och ångade iväg som en glad kamel vid startsignal. Vi vet ju alla att man först gör banan en gång civiliserat och nästa vända är det speed. Eller hur?

Matte suckade lite och lät henne ånga på till första hindret, där hon dock raskt kom ner på jorden när hon insåg att det inte såg likadant ut som förra gången. Det var högre! Någon hade ÄNDRAT! Den rosa hästen är inte jättebra på förändringar. Så när hon plötsligt tittade sig omkring och insåg att alla hindren var ändrade på så blev det lite panik och framstupa sidovält. Hon slog i alla fyra fötterna i det första hindret, men av någon märklig anledning låg det ändå kvar. Förvirringen kvarstod över hinder nummer två (bottengående kråkhopp), men sen verkade det bli ordning i systemen igen för hon återgick till att vara superciviliserad och resten av banan gled vi runt som vi aldrig gjort annat. En felfri ritt till!


Vi har därmed högtidligen klarat av vårt första nyårslöfte, att få en clear round-rosett i hoppning. Det blev till och med två, så högpresterande är vi. Framför allt kom vi över den grad av panisk fnorkighet som matte förknippar med hoppbanor. Det kan hända att det faktiskt kommer att bli ordning på det här, någon gång i framtiden. Leve det!

Den rosa hästen träffar Kung Bore

Det har varit en ganska snöfattig vinter, till den rosa hästens stora lättnad. Ändå har vi slarvat lite med uteridningsträningen, sådär som det lätt blir när det är vinter, kallt och mörkt hela tiden. Men så i lördags så tog vi oss samman och bestämde uteritt med en liten brun häst och hans matte. Den lilla bruna hästen är nybörjare på att rida ut, så den rosa hästen kände pressen att vara vuxen och civiliserad.

Det gick bra ungefär fyrtiosju meter, sen började det snöa.

Kaos.


Den rosa hästen har för all del varit utomhus när det har snöat förut, men då hemma i sin förhållandevis trygga hage med stallet inom synhåll. Det här med att gå ut på hajk med en barnhäst när hela världen plötsligt blir VIT… det är lite lätt överkurs, faktiskt. Så vi valde den tryggaste vägen vi har att tillgå. Det kändes bäst så. Det var tillräckligt mycket action ändå.

Den rosa hästen ska ju vara Först. Det är väldigt viktigt. Och i det här fallet hade hon dubbelt så långa ben som sällskapet och hade alla sorters möjlighet att hinna före. Dock är det som alltid när vi är ute med unghästar, det är inte direkt unghästen som ställer till med cirkus. Ni vet träd. När det snöar så är världen vit. UTOM UNDER TRÄDEN! DÄR ÄR DET MÖRKT!! VAD VET TRÄDEN SOM INTE VI VET!?!?!


Vi hamnade i diket. En och annan gång. Den lilla bruna stod snällt och väntade på vägen medan den rosa hästen redde ut alla sina känslor. Matte har insett att när det slår slint så vi hamnar i diket så är det inte mycket annat att göra än att vänta ut henne. Annars blir det bara mer kaos. Får hon bara fundera lite så brukar det gå bra. Hon ställer sig med rumpan mot det som är läskigt och vänder sig bakåt och tittar lite över axeln. Först åt ena hållet, sen åt andra hållet. Sen testar vi igen. Då går det antingen bra eller så blir det en ny härdsmälta och vi får börja om. Men till slut löser hon sina problem.

Utom vid ett tillfälle där det var mörka trädfläckar på vägen från båda håll, så det inte gick att gå runt dem. Då blev det så mycket lokalt rabalder att den lilla bruna tröttnade på att vänta och lite försiktigt tassade förbi det rosa spektaklet. Varpå sagda spektakel genast for upp ur diket och stormade förbi den bruna med ett jämfotahopp över trädfläckarna så att han för guds skull inte hamnade först. Någon måtta får det vara. Men det är ju också ett sätt att komma framåt.


Sen fastnade vi lite på ett fält för att det var en båt i en trädgård och lite sådär. Ni vet hur det är.

Idag hade det gått några dagar och den rosa hästen hade smält helgens trauman. Så vi gjorde något helt wild and crazy; vi gick ut ensamma. I skymning och snö. Inte särskilt långt för all del, men ändå. Det var tillräckligt spännande. Den rosa hästen vinglade runt på vägen och tittade i alla riktningar, medan matte satt uppepå och pratade med henne i ett tonläge som bäst påminde om en certifierad livscoach på crack. Men det verkade hjälpa, vi kom framåt även när det var lite läskigt. Men det gick snabbare och snabbare.


När vi vände hemåt efter tio minuter så var vi uppe i sånt skrittempo att den rosa hästen regelbundet snavade på sina egna fötter och började gå passgång. Men hon höll sig lydigt i skritt nästan hela tiden. Enda gången det blev lite för mycket var när vi mötte en bil. Inte för att det var en bil, den rosa hästen kunde inte bry sig mindre om bilar. Men hon var tvungen att stå still. Spänd som en stålvajer stod hon prydligt vid vägkanten och väntade på vidare instruktion. När bilen hade passerat och det var dags att gå igen så var ju matte onekligen tvungen att instruera den rosa hästen att gå framåt, och hade uppenbarligen inte rätt kaliber inställd eftersom “minsta möjliga framåtdrivande skänkel” gav effekten “glatt språng på asfalt”. Men det gick att sortera ihop relativt ordnat.

Det var dock oklart vem av oss som var mest lättad när vi ramlade in på vår trygga gamla stallplan. För att avdramatisera fortsatte vi in i ridhuset, där det var upplyst, stabilt och ingenting var vitt. Utom den spanska märren som sprang runt där inne, men henne har vi sett tusen gånger förut, så det var okej. Vi blev ändå tvungna att galoppera runt några varv på långa tyglar och avreagera oss innan vi kunde samla ihop oss och göra något vettigt. Herregud vilken spänning. Men vi klarade det!

Läxläsning, typ

Vi fick en del läxor från vår intensiva träningshelg. Framför allt det grundläggande med att skritta i fyrtakt istället för portugisisk paradmarsch och är göra övergångar som inte är övergångar. Det öser vi nu duktigt på och känner väl att det ändå rullar på ganska hyfsat.

Sen fick vi också i läxa att öva på partytricken, det vill säga piaff och byten. Det är lite mer av ett spektakel.

Piaffen är väl det vi ändå har någon typ av rim och reson kring. Förutom att matte ibland i någon form av hjälpsamhet sitter för tungt och lutar sig bakåt för att ge fritt spel åt framdelen. Det är nämligen inte hjälper för piaff, det är hjälper för levad. Och där är vi verkligen inte än, så matte ber helt enkelt den rosa hästen att göra det omöjliga. Varpå hon med all rätt naturligtvis blir skitarg och ställer sig lite på bakbenen “för du bad ju om det!!”. Så får matte skämmas.

För att kompensera den rosa hästen för mattes taffliga piaff så får hon lov att träna lite byten istället. För det är så OERHÖRT roligt. Så roligt att hon tar bettet och sticker iväg och gör det själv. På riktigt. Suck. Har man inte vuxit ifrån sånt när man är nio?

Problemet är alltså inte själva bytet längre. Det går som en dans. Problemet är att matte överhuvudtaget inte kan få stopp efteråt med mindre än att styra in i en vägg. Men man kan för all del tänka sig att matte får skylla sig själv som petar in en yttersporre i revbenen på en vinterpigg portugis. Det kan man tänka. Om det inte vore för att den rosa hästen gör detta även när det inte är någon ytterskänkel inblandad. Det räcker att vi går i vanlig arbetsgalopp på en volt och svänger ut på den öppna delen så ser hon sin chans.

Himla busfia.

Det är tur att det är vår snart.

Himla hackers

Ok, nu ska allting vara rensat och tvättat och alla protective spells vara uppe på plats. Så nu låter vi det här inlägget ligga här en dag eller två och ser hur det hela utvecklar sig. Så kanske vi kan återgå till det normala sen.

Inlägget om läxläsning när den rosa hästen skällde ut sin matte är tyvärr borta. Men det är kanske lika bra det.

Två sidor av ett rosa mynt

Vi har haft en liten svacka i ridningen under ett par veckor. Det kan ju bli lite sådär ibland. Vi vill minnas att det var ungefär likadant i januari förra året, även om det då var kallare så att vi fick slåss med is-i-morrhåren-faktorn. Den har vi sluppit hittills i år. Men med lite enkel slutledningsförmåga kan vi räkna ut att den rosa hästen inte direkt är ett januaridjur. Inte matte heller, för den delen. Så för att muntra upp oss lite så bokade vi in en helg med fröken, så hon kunde få lite ordning på oss. Ibland behöver man både praktisk och mental coaching, så att säga. Det visade sig att vi skulle få en lektion av varje.

Igår var det lördag. Då hade vi en skräpdålig dag. Redan från början liksom, det var bara på tvären allting. Matte var lite mähäig och den rosa hästen fokuserade mer på annat än vad matte hade för sig. Då fick vi mental coaching som fokuserade mycket på att man får vara i svackor ibland. Och när hästen är lite mitt emellan allt möjligt (till exempel har hon utvecklat sin trav jättemycket senaste tiden, vilket har fått bieffekten att galoppen inte fungerar istället. Meh.), så är det helt okej att den får vara i sin komfortzon ett tag och så fokuserar man på piloten istället. Måhända att vi är lika gnälliga för det här med januari, men matte anses av fröken besitta tillräcklig kognitiv förmåga för att så säga deal with it. Så får den rosa hästen gnälla klart. Det gjorde hon efter ungefär en halvtimme, sen ville hon också vara med och leka.

Förutom den mentala inställningen så tränade vi på att skritta ordentligt och att byta gångart. Skritten tenderar att liksom ramla iväg och bli någon sorts passtaktig portugisisk paradmarsch snarare än avslappnad gångart, så vi måste rida jättelångsamt i skritt för att komma ihåg att flytta ett ben i taget. Vi har grejat så mycket med övergångar att övergångarna har blivit en aktivitet i sig. Det blir lite tokigt. Så vi fick träna på att byta gångart utan att göra en övergång. Eftersom våra övergångar tenderar att bli ett halvt stegs tvärnit innan nästa gångart. Det gick ganska bra. Matte fick tänka “börja galoppera” istället för “fatta galopp”. Och så vidare. Den rosa hästen tyckte att det var en intressant aktivitet och blev ganska trevlig i både kropp och inställning de sista varven.

Idag var det söndag. Då tänkte vi att vi skulle upprepa gårdagens problemlösning och finlira lite med det-som-inte-längre-är-övergångar-utan-gångartsbyten. Men den rosa hästen hade helt andra planer. Förutom att hon fortfarande på ett okaraktäristiskt sätt var mer fokuserad på vad som hände utanför ridhuset än inne i det, men man kan inte få allt. Hon var mycket mer arbetsvillig, vilket gjorde matte mer arbetsvillig. Dessutom hade vi slagit runt med att gå all in på outfiten och klä oss extra söndagsfina. För man har inte roligare än man gör sig.

Allt detta i kombination gjorde att vi kunde ha en lite mer praktisk lektion och börja pilla med grejer som är svåra. Det är viktigt att göra för svåra saker ibland, för om man inte försöker så vet man ju inte om man skulle kunna lära sig. Så vi tog tag i nyårslöftet och började träna galoppombyten.

Nu är det ju inte det att vi inte kan byta galopp. Den rosa hästen är jättebra på att byta galopp. Vi är bara inte skitbra på att göra det samtidigt. Och när vi väl gör det samtidigt så är det oftast inte meningen. Till exempel när vi skulle göra förvänd galopp idag och istället gjorde jättefina byten i hörnen. Ähem.

Syftet med det hela är alltså att vi ska lära oss att byta galopp samtidigt, på angiven plats och vid angiven tidpunkt. Ett problem vi har haft med detta är att det blir någon sorts halvstegs tvärnit här med, så för ett tag sen fick vi i läxa att rida mer framåt. Det har gjort att den rosa hästen nu anser att galoppombyten är det bästa sen skivat bröd. Halvstegen i tvärnit har ersatts med rivstart, kan man säga. Det är alla sorters spännande. Det ser ut ungefär såhär:
Den rosa hästen: GALOPP!
Matte: Samla, samla, samla.
Fröken: Sluta samla!
Matte: Fan.
Den rosa hästen: Hihihihi.
Matte: Sväng!
Den rosa hästen: SVÄNGER!
Matte: Gå rakt!
Den rosa hästen: Byta! Byta! Byta! Eller nåt!
Matte: Varför springer vi på tvären?
Fröken: Rejäl ytterskänkel! NU!
Matte: *rejäl ytterskänkel*
Den rosa hästen: WIIIIIIIIIIII!!!!!!
Matte: Jelp…
Ridhusväggen: Titta, här står jag mycket tidigare än ni hade tänkt er!
Matte: Shitshitshitshitshi….
Den rosa hästen: *sladdar igenom hörnet så halva ridhusbotten hamnar på sargen*
Matte: *klamrar sig fast*
Fröken (eftersom vi någonstans i ovanstående kaos faktiskt lyckades hamna i den andra galoppen): Bra! En gång till!
Den rosa hästen: IGEN!!
Matte: Jag behöver mer mindfulnessträning…

Så, okej, det är inte direkt tävlingsklass. Men vi tar med oss att det blev byten gjorda, ibland med bak först, ibland med fram först, ibland samtidigt, ibland inte alls. Och vi tar med oss att de kom på angiven signal. Ni ska vi bara räkna ut hur vi får allt på plats och får ner de rosa fötterna på jorden igen, för om det ser ut sådär utan WE-hinder inblandat så…

När vi var klara med just den biten av det oorganiserade kaoset så fick vi samla ihop oss och på ett lite mer strukturerat sätt träna tramp. Vi leker lite med det själva ibland, speciellt nu när traven är så bra, men det var längesen fröken hjälpte till. Så det var en väldigt välbehövlig och intressant grej, som faktiskt resulterade i att den rosa hästen piafferade med alla fyra benen vid två tillfällen. Nu är problemet att vi inte vet hur man slutar piaffera. Så det får väl bli nästa utmaning. Just nu avslutar vi försöken med att tappa allt och ramla iväg i den riktning som spricker först. Det är inte snyggt någonstans, men man kan faktiskt inte vara expert på allt från början. Men det är roligt att veta att det finns där.