Handståendefasen

Två veckor efter den fantastiska tävlingen i Göteborg så var det dags för nästa anhalt på tävlingssäsongen. Och med vårt nya självförtroende efter seger och placeringar gjorde naturligtvis att vi kände att vi hade rätt bra förutsättningar att upprepa det hela. Dessutom skulle vi till en mindre tävlingsplats med mindre press, vi var bättre förberedda, den rosa hästen hade varit där förut och kände sig lite mer hemma. Plus att det då var exakt två veckor efter brunsten och då den rosa hästen är som en klocka var tredje vecka så hade vi ingen risk för det kaoset heller.

Som upplagt för succé. Och så kändes det faktiskt. Det var en lång resa dit på strax över tre timmar, men det verkade inte bekomma den rosa hästen särskilt mycket. Hon kändes pigg och fräsch. Väldigt pigg faktiskt, nästan lite fnittrig. Mjuk och fin på framridningen så hon kändes som en vinnarhäst bara där. Vi startade sent i klassen eftersom vi hade så lång resväg och arrangören var välvillig. Vi hann rida fram precis lagom länge innan det var vår tur. Sen gick vi ut ur det varma ridhuset ut i friska luften. Solen sken, vädret var lite åt det svalare hållet. Den rosa hästen kände sig oövervinnerlig och matte såg fram emot att följa med på resan. Den här framridningen var verkligen raka motsatsen till senast, och då gick det ju jättebra när vi väl kom in på banan.

I teknikmomentet i första klassen kändes den rosa hästen lite ofokuserad till en början. Först ville hon inte gå över bron som hon ändå gått över på tidigare tävlingar. Men det löste sig ändå efter lite fnork. Sen hamnade vi lite snett i grinden. Och så höll det på. Inget var direkt dåligt, men vi var inte helt hundra. Det var som att varje gång matte gav direktiv så var den rosa hästen att göra extra allt. Vi höll ändå ihop ungefär två tredjedelar av banan, sen spårade det ur. Det blev väldigt oklart vem som styrde, vi välte lite grejer och sådär. Men sånt kan hända, det var bara för matte att sucka och ladda om för speeden.

Och det var det den rosa hästen hade väntat på. För hon var så pigg. Så orimligt galet jättepigg. Så när det blev lite högre fast började det spritta ben i alla möjliga riktningar. Vi knuffade och sparkade på lite allt möjligt, men allt stod mirakulöst kvar utom lansen som hoppade ur tunnan för att den rosa hästen började ruska betänkligt på huvudet när vi passerade och matte fokuserade mer på att ha hästfötterna längst ner på ekipaget och inget annat. I övrigt blev det lite sisådär. Vi var ganska nöjda med vägvalen, men den rosa hästen hade så bråttom att matte inte hann få ner kannan på bordet innan hon var iväg igen. Och lite andra såna grejer.

Vi insåg ju redan innan vi var klara att i den här klassen blir det ingen placering. För sådär får man inte hålla på. Och mycket riktigt så blev det en femteplats av åtta starter. Vi hade varit näst snabbast i speed om vi inte hade vält grejer (och då sprang vi ändå runt en del extra utöver vältandet), men tekniken var inget vidare (även om vi – gud vet hur – lyckades skrapa ihop 68,5%).

Mellan klasserna fick den rosa hästen stå i solen med sin vattenhink och pink pony crew, med förhoppningen att hon skulle tagga ner en smula i värmen. Men även om det var mitten av april och soligt så var det inte tillräckligt varmt för att trötta ut en rosa häst på bushumör. Så innan LA gjorde vi en framridning som var mest i galopp och ganska sträng, för att den rosa hästen skulle mattas av lite. Det fungerade ganska bra, inne i det varma ridhuset var hon superciviliserad och nästan lite seg.

Sen kom vi ut i friska luften igen. Och om vi hade en lite sprättig resa i LB så är det ingenting mot vad vi fick i LA. För den rosa hästen hade nyss gått speed på samma bana och all uttröttning som matte hade kört med mellan klasserna fungerade mer som lösgörande uppvärmning. Så matte gick till start med en rosa helikopter som bockade första gången direkt efter att matte hade hälsat på domaren och sen gick det bara utför därifrån.

Bron gick bra, men grinden fick vi ge upp på när den rosa hästen zoomade iväg baklänges och sen avslutade med att skutta iväg och öva handstående.

Och så var det igenom hela banan. En del hinder blev riktigt superfina, men det mesta var en övning i handstående, bock, bus och sprätt. Matte kunde liksom inte göra så mycket åt saken egentligen, om vi hade börjat bråka om saken i det läget hade vi antagligen hamnat i nästa kommun. Så hon fick hållas så gott det gick, medan matte försökte styra igenom hindren i ungefär rätt ordning utan att ramla av på vägen.

Sen var det speed. Matte övervägde att avbryta och helt enkelt hoppa över speeden, men sen bestämde vi att nä. Ska den rosa hästen vara en kaotisk kamel så får hon väl vara det då, här avbryts ingenting. Även om pink pony crew utanför staketet rekommenderade att matte satt av och lät den rosa hästen springa banan själv. Det hade för all del antagligen gått bättre. Men vi gav det ett försök. Eller ja, matte gav det ett försök, den rosa hästen gav det sitt finaste handstående som inledning och sen sprattlade hon runt hela banan. Det var som att försöka få ordning på en gråsparv instängd i en Renault.

Men matte var envisare än vad den rosa hästen var knasig, och eftersom vi visste att vi var superkörda i alla eventuella slutresultat så gjorde det inget att det tog ungefär en kvart att göra grinden (nej, det gjorde det inte, men det kändes så). Så trots allt sladdande, vändande, sparkande och flängande så kom vi ändå runt hela banan. En glad kick välte en slalomstolpe, men i övrigt välte vi inget även om vi ibland fick lägga lite tid på att återställa efter oss (hej bordet!). Så okej.

Men vi kom naturligtvis sist. Absolut jättesist. Den stora humorn var att även om vi fick 59,5% i tekniken så var det inte på grund av att vi hade genomgående sexor, utan snarare att vi hade ett spann som sträckte sig från noll till nio (och sen tillbaka till noll), där det verkade vara antingen 7-8-9 eller 0 som var standard. Det är en hårfin gräns mellan geni och galenskap, eller?

Vi var nöjda ändå. Matte för att vi trots allt lyckades genomföra det hela utan att ha sönder oss själva eller hindermaterialet. Den rosa hästen för att hon hade haft skitroligt. Hej hå.

Varför blev det såhär då? Jo, den rosa hästen går igenom en handståendefast just nu. Det drabbar väldigt många hästar som går i gränslandet mellan LA och Msv, och mattes högst personliga teori är att det beror på att i LA betyder byten att man är i speedmomentet (där de liksom sker lite av bara farten) och i Msv betyder det att man ska vara snygg. Och nu har vi börjat blanda på träning och det i kombination med vårvädret gjorde att den rosa hästen helt enkelt drabbades av the yahoos.

Det gör inget. Shit happens. Nu har vi provat det också. Och ska man ändå komma sist kan man lika gärna göra det med besked!

Tusenmilaservice

Innan vi åkte till Eurohorse i februari så provade vi ju en mössa på den rosa hästen, och hon blev kränkt i vänsterörat. Väldigt kränkt faktiskt. Och det har liksom inte riktigt gått över, det är någonting som stör det där örat ibland. Det har även varit tendenser innan mössincidenten, men nu blev det liksom ganska mycket. Och man kan inte ha ett öra på svaj hur som helst.

Veckan efter tävlingen så hade vi ett lite lugnare schema, så matte tyckte att det var hög tid att boka in den årliga tusenmilaservicen för den rosa pansarvagnen. Och när vi ändå hade en veterinär på plats så bokade vi in en öronkoll också. Bara för att. Det är ju inget jättefel på örat som så, det bara pekar lite i konstiga riktningar ibland.

Den rosa hästen var faktiskt inte ett dugg intresserad av tusenmilaservice. Speciellt inte när den inleddes med att hon fick en lampa i örat. Matte försökte trösta henne med att det var för att kolla om hjärnan var kvar eller om det skulle lysa ut genom det andra örat, men hon blev mest kränkt av den kommentaren.

Veterinären såg inget uppenbart fel på örat, men tog ändå lite prover för att utesluta läskigheter.

Sen gick vi vidare i serviceprotokollet med att göra en tandkontroll. Den rosa hästen var kränkt. Här går man och vinner en jätteviktig grej, och tacken för det är att man får ett tandläkarbesök och en lampa i örat??

Eftersom hon är en snel hest och dessutom känslig för lugnande så fick hon väldigt lite innan tandkollen. Tillräckligt för att fortfarande kunna bli arg, men inte kunna göra något åt det. Bah.

Dessutom fick hon sin vaccination också. Som om det inte vore nog med allt annat liksom.

Angående tändernas status så såg de jättefina ut. Fick nån kant raspad men inga stora grejer. Dock fanns det tecken på att något har tryckt lite mot kinderna, och matte räknade ut att det nog är hennes fina portugisiska träns som är lite för tungt. Eventuellt kan det också påverka örat?

Så nu ska den rosa hästen spara sin veckopeng ett tag så hon kan köpa sig ett nättare träns med anatomiskt nackstycke. Så får vi se om det kan göra skillnad. Det är inga jätteproblem hon har, men matte är en ganska hönsig matte och vill det bästa för den rosa hästen. Så kan det gå.

Öronproverna kom förresten tillbaka utan att visa något mystiskt. Och hjärnan satt kvar.

När en dålig dag blir en bra dag

Dagen efter alla portugiserna så var det dags för säsongens första tävling. Nu är det vår, och så vidare.

Säsongsstarten blev i WE och var lokaliserad på en för grenen ny tävlingsplats, alldeles nära oss. Eftersom de var nya i grenen så hjälpte vi till med lite assistans kring hinder och banbyggeri. Därför fick den rosa hästen lyxen att låna en liten hage vid parkeringen, så hon kunde sola nosen och kolla läget medan matte bar omkring på prylar och dirigerade folk. Något som hon var speciellt nöjd med då hon återigen lyckats pricka in brunsten så fort vi skulle åka någonstans. Snygga killar överallt! Suck. Och just den inställningen var sannerligen kvar när det blev dags att rida.

Dagens tävling innehöll bara två moment – teknik och speed – och vi kunde därför anmäla oss till två klasser, LB och LA. För att spara på krafterna hade vi därför planerat en lite kortare framridning till första klassen. Men den rosa hästen var så brunstig. Såååå brunstig. Hon var helt fixerad vid de andra hästarna och lyssnade på kanske tjugo procent av det matte pratade om. Vi var så att säga inte ett ekipage, utan mer två separata individer som råkade befinna sig fysiskt på samma ställe på framridningsbanan. Och så fort matte fick någon sorts banankontakt med djuret så höll det i sig i ungefär tre sekunder, eller så lång tid det tog tills det kom in en ny häst på framridningen som behövde spanas in. Vid det här laget var matte redo att stryka oss från tävling och sälja den rosa kamelen. Det kan vara det tillfälle då hon varit som mest till salu i hela sitt liv.

Starterna tog lite längre tid än beräknat, så vi fick någon kvart extra på oss att värma upp. Bra, kan tänkas, men det hjälpte inte mycket direkt. Om möjligt blev den rosa hästen bara ännu mer dryg och ovillig. Det var så att matte började fundera på om alla portugisträningarna hade blivit för mycket. Det kanske inte alls var brunsten, det kanske var överansträngning? Borde vi ens starta?

Sen blev det vår tur. Och vi gick in med inställningen att går det så går det, annars får vi väl avbryta då. Värre än så är det inte.

När vi kom in på banan och den rosa hästen fick syn på alla WE-hinder så sa hon “Jaha! Vi ska tävla WE! Varför SA du inte det??” och matte försökte hävda nånting om att det hade matte sagt konstant de senaste fyrtiofem minuterna, det var bara någon som inte ville lyssna, etc etc. Men det hade den rosa hästen inte tid att lyssna på, för hon var på tävling och hade fått startsignal.

Den första klassen, WE:LB, är en travklass. Generellt sett är vi aningen vingligare i trav än galopp, men den rosa hästen var plötsligt positiv och nyfiken, lyssnade noga på matte och gjorde i det stora hela en bra insats. Och matte gjorde också en okej insats. Lite vingel i fållan, tappade formen lite i klockan samt fick en akut fnorkattack vid åsynen av bordet, men vi skrapade ihop en nia i muggflytten och flera åttor och sjuor på banan. Större tävling än vanligt renderade också i mer dekorationer på banan, och den rosa hästen var lite missbelåten att hon inte fick stanna och provsmaka, men okej då.

Sen var det speed. Det är den rosa hästens favoritmoment. Vi har nu gjort det tillräckligt många gånger för att hon ska förstå att det inte alltid handlar om att springa fort, utan att kunna göra bra rivstarter och tvärnitar, samt göra roliga svängar så man sprätter grus på funktionärerna. Nåja, det är väl inte så matte skulle beskriva en idealisk speed, men det är ändå närmare sanningen än när vi fick upp sån fart att vi missade hindren. Sen passade hon visserligen på att ha lite plattan i mattan ändå, samt bockade runt lite i parallellslalom och sådär. Men man får ju passa på att ha kul när det bjuds, liksom. Matte hade själv hysteriskt roligt åt att speakertornet valde att spela “I en rosa helikopter” medan vi speedade runt på banan.

På det hela taget var vi ändå ganska nöjda med vår insats, med tanke på uppvärmningen. Över förväntan. Så vi var ändå lite nöjda när vi tog lunchpaus mellan klasserna. Den rosa hästen fick stå nakenbak i solen och äta hö medan matte fick människolunch (inte nakenbak).

Resultaten ramlade in allt eftersom fler ekipage ridit klassen. Vi fick hela 73,2% och kom tvåa i teknikmomentet. Dessutom visade det sig att vi var näst snabbast i speeden och kom tvåa där med. Vilket i sin tur ledde till att vi blev placerade tvåa totalt i klassen. Inte illa pinkat för ett ekipage som inte kunde svänga på framridningen.

Med det i ryggen kände vi oss väldigt redo för LA. Och allt bockande i speeden i första klassen, samt faktum att den rosa hästen nu visste att det var WE-tävling på gång gjorde att vi fick en av de finaste framridningar vi har haft någonsin. Snacka om kontrast.

Väl inne på banan möttes vi av ett för oss helt nytt problem. Nämligen att den rosa hästen nyss gjort banan i speed, och nu skulle göra den snyggt och prydligt. Dessutom i galopp i den här klassen. Vi fick så att säga ha samtal om det hela vid ett par tillfällen. Bland annat trasslade vi in oss i sidvärtsbommen (“Den låg inte där i förra klassen! Ingen kan komma och lägga en BOM här!”) samt strulade till det lite med ett par andra hinder, men jaja. Det knasigaste var när vi gick över bron och den rosa hästen bestämde sig för att det läskiga med broar är att kliva av bron. Så hon steppade runt lite uppepå bron, bland annat tog hon ett steg åt sidan så mattes fot hamnade i broräcket och precis då bestämde den rosa hästen att det enda sättet att lösa detta är att hoppa av bron! Det knakade rätt bra i både broräcket och mattes ben av den övningen, men inget gick sönder. Det var mest den redan extremt misshandlade vänstra ridstöveln som fick lite stryk.

En hel del gick bra också. Det tidigare så fnorkframkallande bordet hade den rosa hästen nu konkurrerat och gjorde en prydlig halt med näsan nere och fötterna på plats så vi fick en nia på den. Bara en sån sak.

Sen var det dags för speed. Vid det här laget var den rosa hästen TRÖTT. Matte också. Så vi kom överens om att vi genomför speeden utan att någon av oss behöver använda sina magmuskler mer än nödvändigt. Därför sprang den rosa hästen som en glad giraff genom banan. Hon älskar ju speed trots allt. Så hon klämde ur sig det sista hon hade, och matte drev så svetten rann. Då lyckades vi för övrigt göra den snyggaste sidvärts med bom som vi har åstadkommit på tävling. Nästintill, i alla fall. Sammanlagt blev det en riktigt bra runda, även om vi nästan välte ut till bettkontrollen efteråt.

Såhär såg speeden ut, om man är nyfiken på sånt:

Bettkontrollen är en av våra gemensamma favoriter med WE. Mattes för att det är fint att man kontrollerar hästens mun och skänkelläge så allt ser bra ut redan från lägsta klassen, och den rosa hästens för att det är roligt att dregla på en människa som man inte känner. Hon är inte så svår på det sättet.

Det blev prisutdelning för LB. Den rosa hästen fick en jättefin blå rosett och plakett, matte fick blommor och vi fick en hel säck med hederspriser. Och vi fick springa ärevarv! Det var skojigt, tyckte den rosa hästen, men hon tyckte det var onödigt att det var en annan häst före. Och hon kom på att blommor i cellofan kan vara det absolut farligaste hon har varit med om i hela sitt liv så matte höll på att få käka sand innan vi lyckades lämna av dem till en räddande funktionär. Den rosa hästen har saker kvar att lära sig, så kan vi säga.

Sen fick vi vänta en liten stund på resultatet till LA. Vi stod på framridningen och borde antagligen ha skrittat av, men den rosa hästen hade slut på krut och matte hade slut på kommunikation med sina ben och kunde inte göra något åt saken. Så vi stod där och svettades tillsammans med övriga i klassen som inte heller visste hur det hade gått. Sen fick vi resultatlistan till LA uppläst och det visade sig att vi kom sist. Det är såklart tråkigt, men det var svårt motstånd i klassen och vi var ändå väldigt nöjda med att ha gjort två fina rundor som kändes bra. Och vi fick ju en fin blå rosett i första klassen!

Sen visade det sig att funktionären hade råkat läsa upp resultatlistan baklänges. Vi hade inte alls kommit sist i klassen, vi vann! Så det blev in på prisutdelning igen, den här gången med en fin blågul rosett. Och vi fick blommor (som matte strategiskt lämnade hos prisutdelaren) och en ännu större säck med fler hederspriser. Stor tävling på stor tävlingsplats och de hade jagat sponsorer så hederpriserna vi fick var värda fyrsiffrigt. Och vi fick två omgångar. Herregud så lyxigt.

Sen var det ärevarv. Och den rosa hästen fick springa först! Allra först! Och jättefort! Men hon var så slut i musklerna så när matte frågade om vi kunde göra detta i någon sorts form med näsan nere så svarade den rosa hästen vänligt att nej, det kunde vi inte. Så matte lät henne springa som hon ville. Herregud, hon hade ju just vunnit!

När vi kom ut i solen efteråt ville den rosa hästen titta noga på de prassliga cellofangrejerna, och kom fram till att det var ju inget farligt. Det var ju en vanlig sallad! Så hon försökte äta upp blommorna istället. Det fick hon inte, men vi bjöd henne på en eftersom hon ändå hade en väldigt stor del i förtjänandet av dem (men det var inte gott, så hon gick vidare till att snoka rätt på hästgodiset bland hederspriserna och morötterna som våra groomar och fans hade med sig).

Alltså, världens bästa rosa häst. Vi började dagen som en katastrof, men vände det hela och fick till en andraplats och en seger. Sånt händer ju inte annat än på film.

Stort tack till Göteborgs Fältrittklubb för ett toppenarrangemang! Och nej, den rosa helikopterlåten var inte en idé från vår sida, men den kommer garanterat att vara förstahandsvalet på alla kommande tävlingar där musikval är möjligt.

Tre portugiser till orken av en

Förra veckan hade vi portugiser. I mängder. Eller okej, det var två portugiser. Men det är faktiskt ganska många på en och samma vecka.

Den första portugisen var en alldeles ny som vi aldrig träffat förut. Sånt är alltid lite spännande.

Portugiserna kommer ju inte så väldigt ofta, ett par gånger om året bara. Så de brukar fråga vad vi behöver hjälp med, för att spara tid. Men med en ny tränare vet man aldrig riktigt hur det fungerar, så när den nya portugisen frågade så valde vi inte galoppen och bytena som egentligen är vår känsliga punkt just nu. Istället bad vi att få jobba med halva steg och piaff. Det var längesen och är roligt och nyttigt. För piaff handlar ju inte bara om piaff, utan även om elasticitet i traven. Och det behöver vi träna på, och få alla trick vi kan.

Det var en jättebra lektion och en jättetrevlig portugis. Den rosa hästen var lite skeptisk inledningsvis, då han gick väldigt nära i skrittarbetet och dels inkräktade på hennes personal space, dels petade henne på fötterna med långpisken om hon inte var kvick nog. Får man hålla på så??

Det var hursomhelst väldigt effektivt, för den rosa hästen blev elastisk som aldrig förr, fick upp formen en decimeter på höjden och minskade två decimeter på längden. Häpp häpp!

Eftersom den rosa hästen är ett smartskaft så riskerar vi lite att hon lär sig piaff och andra coola grejer som trick istället för att komma dit genom samling och ridning. Det vill vi inte. Därför fick vi jobba mycket med att hitta mellanlägen mellan till exempel skritt och halva steg, trav och halva steg, olika sorters trav och så vidare. Den rosa hästen kämpade och slet som hon alltid gör, och blev riktigt riktigt fin efter en timme.

Två dagar senare kom nästa portugis. Det var den gamla vanliga portugisen som vi känner väl. Honom hade vi på plats i två dagar, och vi hade bokat oss på ett pass per dag.

Nu var det hög tid att jobba med byten och annat galopparbete. Vi har ju kommit en bit på vägen med bytena, men för nån vecka sen kom den rosa hästen på att det är roligt att lägga en kick i det svåra bytet från höger till vänster, inte minst för att det får matte ur balans och blir lite kalabalik. Matte är inte alls lika road av den övningen och är uppenbarligen inte kvick nog att lösa det på egen hand.

Istället kom matte på den briljanta idén att vi sätter portugisen på hästen och matte på läktaren första passet, så får portugis och häst reda ut hur man byter galopp ordentligt, sen får de gemensamt lära den trögfattade matten. En rent genialisk plan, faktiskt. Den rosa hästen var inte helt övertygad. Hon menade att den enda fördelen med att ha lämnat Portugal är att slippa bli riden av portugiser.

Men hon är som hon är. När det gäller så gör hon alltid sitt bästa. Och när portugisen kommer, då gäller det verkligen.

Portugisen inledde med att konstatera att den rosa hästen hade för lågt grundtempo för hans smak. Så hon fick trava omkring i hundranitti och blev så förvånad att hon inte blinkade på en hel kvart.

Sen samlade han ihop det hela, fattade galopp, gjorde ett klockrent byte åt höger, klappade, gjorde ett klockrent byte åt vänster, klappade, saktade av till skritt och konstaterade att hästen visst kan byta galopp, hon har verkligen inga problem med det.

Det kan vara det mest diplomatiska sättet att uttrycka “skit i sadeln” som vi har hört på ett tag.

Därefter ägnade de återstoden av passet åt att jobba med den rosa hästens stela vänstervarv, med mycket stretching framför allt i galopp på ett vis som vi inte brukar göra. Det var väldigt effektivt.

Portugisen kommenterade den rosa hästens artighet, varje gång hon gjorde något han inte ville sa hon genast “Oj, förlåt!” och följde instruktionerna. Väldigt duktig rosa häst. Matte var omåttligt stolt.

Avslutningsvis bad han henne att sträcka ut överlinjen. Vid det laget var hon så mjuk och stretchig att hon nästan slog nosen i framknäna.

Redig tjej.

Efteråt var hon dock lite lätt i chocktillstånd. Inte direkt fysiskt trött – hennes deltidsjobb har gjort att hon har kondis som en maratonlöpare – men skallen hade allt fått sig en genomkörare. Vi fick gå runt en stund och fundera på vad som just hade hänt egentligen.

Dagen efter var det då dags för matte att sitta upp och få lite ordning på grejerna.

Efter att ha blivit lösgjord av en portugis i en timme dagen före så var den rosa hästen i fin form inför dagen. Vi fick träna på att länga ut halsen. Den rosa hästen har av naturen en ganska kort hals jämfört med kropp, så det är alltid en utmaning vi har. När matte nämnde det för portugisen föregående dag så löste han det på ungefär trettio sekunder. Märkligt det där, 190 cm portugis med stjärnsporrar i fem minuter och hästen ser ut som den har genomgått ett kirurgiskt ingrepp. På det bra sättet.

Och eftersom portugisen hade gjort det själv dagen före så kunde han lära även en ganska trögfattad matte på ett bra sätt hur vi stretchar fram en lång hals. Väldigt mycket grundridning, oerhört nyttigt och effektivt!

Sen gjorde vi ett par byten också. Snyggt och fint, utan kick.

“You see? Not a problem!”

Nä nä, OKEJ DÅ.

Det blev ett lite kortare pass än vi brukar. Vi var båda rätt trötta efter veckan och ville ha lite energi kvar till dagen efter när vi skulle tävla. Och när allt gick fint var det liksom ingen poäng med att traggla. Vi pratade lite avel med portugisen istället, han är bra på sånt och vi behöver alla råd vi kan få.

Sen gick vi ut i solen och andades ut, nöjda med att ha överlevt tre portugispass på fyra dagar, utan att storkna eller behöva skämmas det minsta.

Eurohorse

När vi kom fram till mässan fick vi sakta men säkert köra in i parkeringshuset. Det innefattade bland annat start i kanske Göteborgs brantaste backe med hästsläp. Heja Hyundai. Vi blev tilldelade parkeringsplatser i varsin ände av parkeringen, och vi funderade lite på om den rosa hästen skulle tycka att det var ensamt att vara själv när vi lastade ut. Speciellt i sitt aningen hysteriska tillstånd.

Men den rosa hästen är sådär som hon är. Hemma kan man tramsa och bråka, men när vi är på äventyr, då är hon väldigt seriös. Sen var det ganska skitkonstigt att hamna i ett parkeringshus mitt på lördagskvällen, men okej. Är det så det här äventyret går till så är hon inte den som är den. Förutom när det kom en kamikazeduva flygande precis bakom henne, då blev hon så att säga milt förvånad.

I övrigt var det mest kylan vi hade att klaga på. För om det var kallt på dagen så var det inget emot vad det var på kvällen i ett parkeringshus. Det var så vansinnigt kallt. Och matte var dessutom tvungen att ha ridstövlarna på från början.

Detta kommer sig av att matte för ett tag sen noterade att dragkedjan på den ena stöveln började bråka. De gör ju det med jämna mellanrum. Så för att slippa trasig dragkedja precis på mässan så var matte förutseende och lämnade in stöveln till skomakaren för byte av dragkedja. Vilket gjordes, snyggt och prydligt. Tyvärr kom stöveln tillbaka aningen mindre än tidigare. Och med aningen menar vi ganska mycket. Tillräckligt för att matte skulle fundera på om matte lyckats få en trekilos viktuppgång centrerad runt vänster vad. Oavsett så gick det inte att stänga stöveln med mindre än en och en halv timmes knölande, sträckande och dragande varvat med promenader för att värma lädret. Och inte direkt några tjocka sockar. Därför var det helt enkelt så att när matte väl krånglat på sig stövlarna vid eftermiddagens ridpass så fick de vara på. Känsel i foten är inte så himla noga. Plus att domnandet gjorde att tårna inte kändes så vansinnigt kalla, inte på den foten i alla fall.

Men den rosa hästen hade kläder som passade, och fick på sig alla sina finaste. Hon gillar finkläder, det är en av de bra grejerna med äventyr – när folk tittar på henne och säger att hon är fin. Nöjd rosa häst.

Sen drog det ihop sig till att gå in på själva mässan. Vi hade fått tydlig information innan om att vi skulle gå på röda mattan genom en lång gång, därefter förbi ett café och en hunduppvisningsring. Den rosa hästen tyckte att det var ganska jättekonstigt. Nog för att det var på tiden att någon rullade ut röda mattan åt henne, men ändå. Lyckligtvis hade vi ju med oss VM-ponnyn som rutinerat gick före och visade vägen, och tillät att den fnorkiga rosa hästen fick hålla honom i svansen. Bokstavligt talat. Så gick vi hela vägen genom mässan utan att den rosa hästen blinkade en enda gång.

Väl framme vid paddocken fick vi vänta “backstage” i det lilla stallområdet. Egentligen hade vi ganska långt kvar till showtime, men vi hade tur och kom fram till en tom paddock så vi fick chansen att värma upp i tjugo minuter medan vår eminenta crew hämtade hindren i lastbilen och byggde fram banan åt oss.

Den rosa hästen, som fram till den här punkten hade varit lite fnorkig, kände sig plötsligt helt trygg. Med matte på ryggen och en helt vanlig paddock att springa runt i, det är ju inte läskigt. Det är typ som en vanlig torsdag. Sen att just den här paddocken var på en väldigt märklig plats, det kunde hon för all del hålla med om. Men allt det märkliga var ju på utsidan av staketet. Där inne kom bara hennes vanliga leksaker fram en efter en. Leksaksridning! Hurra! Antagligen tävling!

Så hon var inte rädd för nånting. Det största problemet matte hade var att den rosa hästen blev så nyfiken på publiken att hon ville stanna och titta på dem hela tiden. Helt lugn och avslappnad, bara nyfiken. Världens duktigaste häst!

Efter en kämpainsats av crew så var banan på plats och det var dags för show. Fröken hade headset och förklarade hur WE fungerade och visade sen hur man gör det tjusigt i svår klass, i galopp på en hand. Under tiden försökte matte och rosa häst att hålla sig ur vägen, vilket visade sig svårare än planerat med publik på alla fyra sidor.

Sen var det vår tur. Vårt uppdrag för dagen var att visa hur WE ser ut i lätt klass. För även om galoppombyten och enhandsfattning är häftigt så är det ganska långt ifrån vad vemsomhelst klarar av. Och WE är en gren för vemsomhelst. Så i egenskap av lite mer vemsomhelst så visade vi upp hur vi rider en bana på Lätt B-nivå. Då gör man det mesta i trav. Så vi travade. Den rosa hästen gjorde prydliga halter där det skulle vara halt, raka linjer där det skulle vara rakt och svängde fint när matte bad henne. Förutom när hon insåg att matte plötsligt höll i lansen. Eftersom hennes nya grej är att få psykbryt av lansar så fick hon mycket riktigt ett litet psykbryt och gjorde en högst oplanerad nittiograders sväng där matte hade tänkt något helt annat. Men det var egentligen inte orimligt att svänga där, så vi låtsades att det var meningen, lyckades få ner lansen i tunnan igen och fortsatte vår bana i samma lugn och ro som innan.

Efter våra respektive banuppvisningar så gick vi igenom några av hindren med samma tänk, först snyggt i svårklass och sen mer realistiskt i lätt klass, samt kikade lite på hur man lär in hindren. En halvtimme går dock fort när man har roligt, och snart var vår tid slut. Medan vår crew snabbt som attan bar bort hindren så visade fröken och VM-ponnyn lite coola tricks (typ levad). Då passade vi på att göra ett par galoppombyten för att kolla om vi kunde det i en liten paddock inne på en mässa. Det kunde vi, i alla fall nästan.

Sen gick vi tillbaka till det lilla stallområdet och hängde en stund, för VM-ponnyn skulle prova ett träns. Smidigt att ta med sin häst till Eurohorse och prova grejer liksom.

Den rosa hästen var helt slut. Hon var alldeles genomsvettig, hade dregel överallt och älskade varenda minut. Flera av våra kompisar dök upp backstage och klappade henne och sa att hon var duktig, så hon växte flera meter.

När VM-ponnyn hade provat klart sina inköp så gick vi tillbaka längs röda mattan. Den rosa hästen kände sig mycket säkrare nu, hon kunde ju det här med mässa liksom. När vi kom ut i iskylan i parkeringshuset hade vi båda varit smarta nog att ta med ombyte så vi kunde byta våra svettiga kläder mot torra. Och matte fick ÄNTLIGEN ta av sig stövlarna.

Den rosa hästen klampade glatt på transporten. När det vankas äventyr har hon inget emot att åka låda. Så länge hon slipper åka till veterinären.

På vägen hem stannade matte, Granger och den rosa hästen på Max för att mata människorna. Granger gick in och köpte maten medan matte höll den rosa hästen sällskap. Då kom det en bil och parkerade precis bredvid oss, och ut hoppade fyra coola tonåringar som skulle “käka lite burgers”. Den rosa hästen stack glatt ut nosen genom dörren för att säga hej, varpå de nu inte fullt så coola tonåringarna ylar “SHIT, IN I BILEN, IN I BILEN!!!”, kastade sig in och pep iväg så det skrek om däcken. Den rosa hästen fattade ingenting. Hon ville ju bara säga hej. Men matte gav henne en kaka istället, och Granger köpte minimorötter. Så allt var frid och fröjd.

Eurohorse – förberedelserna

Efter flera månaders äventyrsuppehåll på grund av skada och vinter så slog vi till med ett jätteäventyr sista helgen i februari – vi fick åka med fröken och VM-ponnyn och visa upp Working Equitation på Eurohorse-mässan vid Gothenburg Horse Show.

Att åka på såna stora och viktiga äventyr kräver såklart en hel del förberedelser i olika kategorier. Så matte och rosa häst kavlade upp ärmarna och satte igång med jobbet.

Först och främst hinder. Inom WE finns det ju ett antal olika hinder. Alla är roliga, tycker den rosa hästen. Så roliga att vi som tidigare nämnt har börjat mängdträna hinder med ambitionen att komma ner på jorden. Det har gått lite sisådär med det. En del hinder går bättre än andra, så att säga. Matte fick för sig att testa att hoppa lite, ifall vi skulle ta fram hopphindret på WE-banan. Den rosa hästen har inte hoppat sen i september. Hon blev ganska engagerad. Så engagerad att hon glömde hoppa ungefär hälften av gångerna. Vi hade två hinder på tjugofem centimeter vardera med studsavstånd och vi lyckades antagligen välta dem på alla sätt som går att välta hinder på tjugofem centimeter. Dessutom hade vi inget sällskap, så matte var tvungen att sitta av vid varje vältning. Nu är inte det hela världen, om det inte vore för att den rosa hästen blev sur varje gång matte satt av (hon var faktiskt inte färdig än!) och vägrade gå med och fixa till hindren igen. Vilket blev lite omständligt och kontraproduktivt. Till slut bestämde matte att om man inte kan uppföra sig så får man faktiskt inte hoppa över hinder. Den rosa hästen svarade glatt att det skiter hon i, hon kan hoppa ändå om matte tänker vara så sjukt tråkig.

Nästa hinderutmaning blev att den rosa hästen plötsligt bestämde att hon är livrädd för lansen, som hon bara har sett kanske sisådär femhundra gånger. Detta inträffade samtidigt som vi försökte ha genrep ihop med fröken och WE-ponnyn. Man kan säga att den rosa hästen var på ett sånt där humör att vi alla känner att vi älskar henne innerligt, men litegranna övervägde om hon skulle få en dos plegg och en stekpanna i skallen innan vi åkte iväg någonstans.

Det är nämligen den andra grejen, efter hindren. Februarihumöret. Den rosa hästen är pigg. Pigg pigg piggelin. Och ju kallare och läskigare det blir, desto knasigare blir den rosa hästen. För att toppa det hela så fäller hon och tyckte dessutom att det två dagar före showen var läge att bli megabrunstig. Alltså brunstig på den nivån att hon blev kär i (och brunstkissade åt) sin egen spegelbild i ridhuset. Narcissismen har fått ett ansikte.

Denna hyperpigga, överexalterade, brunstiga, pälsfällande busmärr med akut lansskräck och hinderhysteri skulle vi alltså packa in i transporten och köra iväg till en mässa där hon skulle springa inför publik och visa upp hur man gör WE på ett lugnt och fint sätt när man är precis ny i grenen. Jorå. Så jobbar vi.

Fröken kom på den briljanta idén att vi kanske kunde trubba av den rosa hästen lite genom att sätta på henne öronproppar och mössa inne på mässan, för att i alla fall få lite distans till ljudet. Så matte införskaffade en fin mössa som skulle passa med övriga outfiten. Men klok av erfarenhet så fick den rosa hästen testa munderingen dagen före, för säkerhets skull. Hon var inte imponerad. Inte alls, faktiskt.

Det gick ändå ganska bra en stund när vi red. Den rosa hästen viftade lite på öronen men verkade ändå acceptera det hela till en början. Men när hon värmt upp och kommit igång lite så kom hon på att hon faktiskt inte alls ville ha mössa. Så hon försökte skaka av den. När det inte gick försökte hon skaka hårdare. Matte tänkte att hon antagligen vänjer sig, men när den rosa hästen kom upp i fart så hon nästan skakade av sig matte så bestämde vi att vi tar ut öronpropparna och testar med bara mössan. Det hjälpte dock inte. Den rosa hästen var kränkt. Speciellt i vänsterörat. Oerhört kränkt vänsteröra. Matte tog av mössan, men örat var fortfarande kränkt. Det höll i sig ända till följande dag. Som var dagen för showen. Men matte fattade vinken och accepterade den rosa hästens veto i mössfrågan. Vi fick åka på show utan mössa. Matte kan eventuellt ha yttrat något om att den rosa hästen får skylla sig själv om hon tycker att det är läskiga ljud där inne.

Sen skulle det ju åkas också. Den rosa hästen hade inte varit i sin låda sen i december, när hon faceplantade och skrapade upp sig vid lastning. Sen dess har matte aktivt ignorerat att vi måste ta tag i lastningen. Och nu hade vi isgata över hela gårdsplan, sagda hysteripigga busmärr och ungefär en dag på oss att lösa lastningsproblemet.

Lyckligtvis hade transporten stått på samma ställe hela vintern, så genom att köra fram den lagom långt hade vi en isfri plätt precis bakom åt den rosa hästen att gå på. Och ännu mera lyckligtvis så lasttränade vi innan vi kränkte vänsterörat. Så med Granger i kopplet, slickburk och kakor så gick den rosa hästen på transporten på andra försöket. Tack och lov för det. Ingen större dramatik alls faktiskt. Slickburkar är typ det bästa som finns.

Sen var det då plötsligt lördag. Vi hade tid på kvällen, så det var väldigt mycket dag innan. Men det gjorde inte det minsta, det fanns massor att göra. Till exempel städa av hindren så de såg presentabla ut, städa den rosa hästen så hon såg presentabel ut, fixa frisyren på den rosa hästen, rasta den rosa hästen, packa alla sakerna och så vidare. Vi tog raskt beslutet att alla hindren fick åka med VM-ponnyn i lastbilen, eftersom den rosa hästen haft en situation med transporten. VM-ponnyn bryr sig inte det minsta om lite pinnar. Han har annat att fundera över.

Eftersom mässan saknar uppvärmningsmöjligheter så passade vi på att rida fram lite innan vi åkte. För att värma upp kroppen med kyla av huvudet, så att säga. Den rosa hästen inledde med att bli panikrädd för uppsittningspallen som stod mitt i ridhuset. Där den alltid står. Alltså, alltid. Varje dag. Sen var hon obstinat och galopperade runt som en arg skär giraff i en halvtimme. Matte började muttra något om den där stekpannan igen. Men sen lugnade hon ner sig en smula ändå och det kändes lite bättre. Men det är ju så att ju kallare det är ute, desto sprättigare blir den rosa hästen. Och det var ganska jävla kallt, faktiskt.

Men det fick bli som det blir, tänkte vi. Den rosa hästen fick på sig alla sina finkläder (matte hade redan på sig sina av olika anledningar, mer om det i nästa inlägg), och sen var det dags att lasta igen. Hon gick på direkt på första försöket. Ponnyn också. Och hindren. Sen var det bara att starta på blankis med häst i transporten (shoutout till Hyundaien för en makalös insats). Och sen åkte vi söderut mot Göteborg.

Fortsättning följer.

Lagom roligt

Den rosa hästen tycker att en del saker är roligare än andra. Bli borstad på frambenen = inte roligt. Göra galoppombyten = roligt. Gå ut när det regnar = inte roligt. Träna Working Equitation = roligt.

Sådär är det ju lite för oss alla. Man gillar vissa grejer mer än andra. Grejen är hur man hanterar det hela.

Den rosa hästen är en extremt extrovert individ med oerhört mycket känslor. Det är så att säga svårt att missa vad hon tycker om saker och ting. Så när något är “inte roligt” så är det sura öron, sparkiga bakben, arg svans. Det kan ju vara lite tröttsamt för all del, men vi lever i ett land med yttrandefrihet och det är faktiskt fullt tillåtet att uttrycka sina åsikter.

Problemet uppstår snarare i andra änden av spektrumet. För när den rosa hästen tycker att något är roligt så blir det så väldigt roligt. Sådär “galoppera på tvären med öron och framhovar som högsta punkt”-roligt. Och det är ju för all del trevligt att den rosa hästen kan uppskatta saker, men det blir lite av ett problem när matte försöker vara seriös och den rosa hästen fladdrar runt som en överexalterad hundvalp efter fyra espresso.

Ni som följer oss på andra sociala medier vet vid det här laget att vi om två veckor ska vara med på Svenska Mässan vid Eurohorse i samband med Gothenburg Horse Show, där vi ska visa WE. Tanken är att vi ska göra det på ett lugnt och stillsamt sätt. Problemet är att när den rosa hästen var skadad så fick hon inte träna WE på flera månader. Så nu när vi är igång igen är det så roligt att hon inte vet vart hon ska ta vägen. Detta i kombination med att vi numera tränar mot medelsvår och därmed använder oss av det näst roligaste i hela världen (galoppombyten) gör att våra träningspass just nu mest liknar någon typ av uppvisning i trickflygning.

Eller så är det bara så att den rosa hästen har glömt hur WE fungerar och tror att det är någon typ av bowling. Den som välter mest grejer vinner, eller?

Matte har nu någon sorts teori att om vi mängdtränar så blir det inte riktigt lika hysteriskt kul. Vi har haft samma teknik med bytena och det har ändå fungerat till viss grad. Även om bytet blir lite hejsan hoppsan så hamnar vi inte längre i nästa kommun efteråt. Så det tyckte matte verkade rimligt att göra med WE-hindren också. Därför rider vi nu WE varje dag, i olika omfattning. Från enstaka hinder till hela banor.

Vi har nu gjort det i åtta dagar. Det har inte fungerat hittills. Förmodligen för att det finns så väldigt många olika WE-hinder och att de alltid står på olika platser. NY GREJ VARJE GÅNG!

Mycket av vår ridning just nu går ut på att matte djupandas, sitter still och väntar på att det ska bli vår på den fnoskiga vintertramsiga rosa isbrytaren ska tagga ner några hekto.

Idag red vi tillsammans med fröken och VM-ponnyn. Den rosa hästen var i toppform. Vi hade som målsättning att inte välta något. Det misslyckades ganska omgående efter att den rosa hästen bestämde att man inte behöver ta ut svängarna i slalom så mattes knän får plats. Lite OS-style. Problemet är att våra slalompinnar inte sitter fast i marken. Nåväl.

Efter att vi hade spårat ur tillräckligt och hoppat runt på tvären så tröttnade fröken på cirkusen och talade om för oss hur man gör. Och plötsligt kunde vi göra både tre tunnor och parallellslalom med rena byten utan problem. Dessutom gjorde vi vid två tillfällen helt klockrena piaffer. Det sistnämnda var för all del inte meningen, men ändå.

Av detta kan vi dra följande slutsatser:
A) Om människan rider bättre går hästen bättre.
B) Träning ger resultat.
C) Att ta hjälp av tränare är så gott som alltid rätt sätt att lösa sina problem.

Det är ju sjukt irriterande. Inte för att det kommer som några nyheter, utan för att det är så det är. Vi vet att det är så. Och det är så.

Nåväl. Den rosa hästen var oerhört nöjd med sig själv som hade lyckats trassla alla benen på rätt ställe. Dessutom fick hon kaka efteråt. Formidabelt, på det hela taget.

Rattlebutt

Har ni hört talas om rattlebuttsyndromet?

Ni vet när man går ut i hagen när det är nån plusgrad sådär och lite gött lerigt? Så får man fin blötlera i svansen. Det är grejer det.

Sen kanske det är februari på västkusten och den svenska vintern attackerar under dagen, så det liksom fryser till. Och blötleran blir is. Då kan det hända att det liksom rasslar. Ute tänker man inte så mycket på det, och i stallet finns det ju mat, men när man gör sin tjusiga sväng in genom ridhusdörren och det helt plötsligt rasslar om hela häcken på en. BERGIS EN SKALLERORM!!!

Det syndromet kallar vi för rattlebutt. Det är ganska dramatiskt. Vi hade ett sånt anfall idag. Men det gick ändå att komma över hyfsat, för matte hade ställt fram ett par WE-hinder, och då är det svårt att tänka på annat liksom.

I alla fall ända tills den rosa hästen fick is i morrhåren och hoppade baklänges som att någon hade elchockat henne i nyllet. Och baklänges blev ju rakt in i skallerormen igen.

Det blev lite rörigt där ett tag, det blev det.

Verkligen världens sämst integrerade EU-migrant.

Den rosa hästen i trygga händer

Matte hade inte direkt någon semester i somras. Matte ska ha semester nu istället. Eftersom ingen jävel vill vara på svenska västkusten i januari. Så därför ska matte åka söderut över vintern, så att säga. Lite som en flyttfågel.

Men nu är det ju så att om man har en rosa häst så kan man inte bara ge sig iväg hur som helst. Hur skulle det se ut? Lämna den rosa hästen alldeles åt sitt öde?


Vanligtvis när matte åker bort så kan den rosa hästen passa på att jobba extra på ridskolan eller ha lite ledigt eller så. Men just såhär års är det uppehåll på jobbet nästan helt, och eftersom hon just har haft en högst oplanerad bakbensvila så är det inte direkt läge att ligga på soffan och käka praliner i tre veckor. Speciellt inte som vi har äventyr på gång i februari. Därför ska den rosa hästen ha lite olika hästvakter. Dels har hon en tillfällig lånehusse som hon känner sen tidigare som ska komma några dagar i veckan. En dag i veckan ska hon gå till jobbet som vanligt. 
Sen har matte sett till att den rosa hästen blir extra kontrollerad minst en gång i veckan av mattes nya ridinstruktör. 

Vi tränade för den nya instruktören idag. Det var helt seriöst kanske den svåraste träningen vi har gjort. Portugiserna har ingenting att komma med mot en instruktör som kräver byte av gångart ungefär var fjärde meter, ger oss i uppdrag att rida varm och hög skritt, trav baklänges och lång galopp åt andra hållet, samt är på matte som en igel om att hålla ihop hälarna. Puh.

Men vi kan vara säkra på att den rosa hästen är i trygga händer. 


Bloggen kommer att vara ledig så länge matte är borta, men ni kan alltid hänga med matte via @fnork.se på Instagram som vanligt. Så hörs vi här igen framåt februari. 

Som en rosa hulk

Igångsättning efter skada handlar ju först och främst om att börja från grunden. Det kan vara ganska nyttigt. Till exempel har matte efter tjugofem års dressyrridning äntligen fattat att bakdelsvändningar inte har ett skvatt med bakdelen att göra. Ibland går det inte fort.

Hursomhelst. Efter ett tag är det dags att börja styrketräna. Där är vi nu. Eftersom den rosa hästen har stått still en del de senaste månaderna på box eller i tråkhage så har hon tappat en del muskelstyrka. Så hon behöver lite styrketräning. För att göra det lite roligare så har vi ett gäng olika övningar och kör en per dag. Så blir det dessutom variation. Det är nyttigt för alla inblandade, och den rosa hästen blir stark som en rosa hulk utan att hon ens märker det.

Vi började försiktigt med övergångar mellan trav och galopp på volt. En stor volt, men ganska täta övergångar. Tio steg trav, tio språng galopp, tio steg trav och så vidare. Upprepa fem gånger i varje varv. Den rosa hästen tycker att det är en ganska trevlig övning. Lite lättsam sådär.

Nästa gång levlade vi upp övningen och körde skritt-galopp-skritt, Det är vår standard bodybuilderövning som vi har byggt mycket rosa rumpa med. Den rosa hästen kan övningen väl och vill väldigt gärna visa det, så hon river iväg i galopp på eget bevåg ungefär när hon tror att hon har skrittat tio steg. Det brukar vara efter cirka fyra.

En annan dag gjorde vi förvänd galopp. Inte så långt åt gången, ungefär ett halvt varv på spåret. Fattning på långsidan, förvänd genom två hörn, bryt av på nästa långsida. Upprepa två gånger i varje varv. Den rosa hästen är stensäker på förvänd galopp. Hon är jeteduktig LA-hest. Men hon är FAKTISKT lite överkvalificerad för förvänd galopp. Hon kan ju faktiskt byta galopp. Och det är ju väldigt mycket roligare. Så hon gör det istället. Det är ändå lite oklart vem som kör i det här ekipaget. Matte får vara oerhört tydlig och blockera ytterbogen så det inte går att byta galopp. Den rosa hästen tycker att det är oschyssta metoder. Diskussion uppstår. Matte vinner. Oftast.

Eftersom den rosa hästen verkade så sugen på att göra byten så tänkte matte att hon kunde få göra det som nästa dags övning. Nu är ju inte själva bytet den största styrketräningen där, utan mer cirkuskonsterna som uppstår när den rosa hästen överlyckligt sprattlar iväg och plötsligt har elva ben i femton olika riktningar. Det är verkligen inte civiliserad sjukgymnastik, men ibland måste man få ha lite roligt också.

Nästa lite mer seriösa styrkeövning blev galoppfattning ur ryggning. Det är den rosa hästens hatövning. Hon tycker att den är skitjobbig även när hon är i full kondition. Hon måste liksom fälla in de jättelånga bakbenen hela vägen under sig och ta sats därifrån. Därför hade matte intentionen att bara göra den en gång i varje varv, men det blev två gånger i vänster när den rosa hästen först använde ryggningen som språngbräda för att hoppa iväg ståendes på bakbenen. Ska man hålla på med sånt trams får man göra igen tills man skärper sig. Den rosa hästen fattade det ganska omgående, så det behövdes bara en upprepning.

Idag gjorde vi en mix av alla övningarna som vi gjort hittills. Lite som ett komplett crossfitpass. Det gick jättebra tills vi kom till bytena (som var sist) och den rosa hästen blev så lycklig att hon spårade ur fullkomligt så det tog nästan en kvart att få ordning på det hela och kunna gå på en rak linje utan att ragla iväg som en salongsberusad myskanka med för stora brallor.

Vi tänker oss att metoden för att komma förbi detta är mängdträning. Om bytena blir lite mer en vardagsgrej kanske roligheten dämpas en aning och urspårningarna minskar. Here’s to hoping, och så vidare.

Men det kan vi såklart inte göra nu. Den rosa hästen måste bygga upp sig i lugn och ro innan hon får mängdträna något annat än öppna i skritt (som för övrigt är så tråkigt att hon försökte bli rädd för bokstaven E för att muntra upp det hela, men det hade hon inte så mycket för). Så vi fortsätter med en styrkeövning om dagen, kanske två. Så tar vi det därifrån.