Stand up for the champions

Hej hå, vilken helg. Här har vi kört all in på alla ledder.

Vi började lördagen med att packa in Alla Sakerna i bil och transport, samt tvätta väl valda delar av den rosa hästen så hon skulle vara presentabel. Hon tyckte att det var trams, men det tycker hon å andra sidan alltid.

Innan vi skulle åka hade vi bokat in en halvtimmes programridning för fröken. Det är så praktiskt med de där halvtimmarna, vi värmer upp i lugn och ro för oss själva och lagom till vi känner oss på topp så rider vi för fröken och får hjälp med de coola grejerna. Om vi behöver hjälp med uppvärmningstricks så har vi våra grupplektioner på torsdagar att ta till för sånt. Grandiost upplägg.

Den här gången var det självklart fokus på programmet som skulle tävlas dagen efter, LA:WE. Vi red igenom det två gånger och konstaterade att våra problem är för små volter och att bakdelsvändningar inte är vår sport. Alls. Ibland blir de jättebra, men generellt sett så går de för fort (lite westernspinn) eller blir lite mer på mellandelen. Men man kan inte vara bra på allt jämt. Vi fick i alla fall bra tips på vad vi ska tänka på.

Sen åkte vi. Nu när vi tävlar LA så startar vi inte längre okristligt tidigt, så vi hade starttid först klockan 11 på söndagen. Så rent teoretiskt hade vi kunnat åka samma dag. Men vi skulle långt, så vi hade fått gå upp klockan dumihuvudet och den rosa hästen hade varit tvungen prestera med tre timmars transportresa i benen. Då känns det bättre att åka dagen innan, speciellt som vi vet att hon sover bra när hon är bortrest.

Likaså denna gång, när vi kom till stallet på söndag morgon var det en glad och utvilad rosa häst med spån i öronen och bajsfläckar på magen som hade druckit upp allt sitt vatten och nästan var klar med sin frukost. Sover borta som en chef. Matte var nästan också utvilad. Och tack vare den sena starttiden så hade vi gott om tid att fixa till frisyren och – håll i er – rida fram.

Vi är ju inte bra på framridning. Det är ett empiriskt konstaterat faktum. Den här gången var problemet att det varit torrt så länge att framridningsbanan var stenhård. Istället hade arrangören öppnat en stor fin gräshage att rida fram i. Problemet med den rosa hästen är att hon inte är skitbra på mark som inte är platt. Gräshagar är inte platta. Så matte brydde sig inte ens om att brodda för att rida fram på gräset. Vi gjorde en mental notering att be fröken att få träna i hagarna hemma vid tillfälle, sen stapplade vi ut på den hårda banan som ingen ville rida på istället.

Men den var inte så himla hård. Okej, den var kanske mer som madrassen på ett billigt hotell snarare än Hilton, men det var ändå tillräckligt för att göra hovavtryck. Sen lutade den för all del betänkligt, men det kan vi hantera. Lut är okej, så länge det är platt lut.

Plötsligt hade vi en helt egen framridningsbana. Och gott om tid. Vafan?

Så vi red fram av hjärtans lust. Som mest hade vi två andra hästar skrittandes på banan, annars var det bara vi. Den rosa hästen kände sig i toppform, pigg, glad och mjuk. Sen fick vi göra en hel del övergångar för att slippa galoppera nerför (man ska inte utmana ödet), men det var nog lika bra det. Övergångar är nyttigt.

När det var dags för vår dressyrstart var vi således väl uppvärmda. Så väl att när vi kom in på banan gick luften ur oss alldeles. Vi är visst inte helt kalibrerade på hur mycket vi ska rida fram när vi väl lyckas. Den här gången blev det lite för mycket. Jahapp.

Men vi släpade oss runt. Det gick lite långsamt, och poängen blev därefter. Men långsamt var ju positivt i bakdelsvändningarna, eftersom problemet brukar vara att de går för fort. Den första gick suuuuperlångsamt, verkligen ett steg i taget, lugnt och korrekt. Tills matte insåg att den rosa hästen inte hade lyft bakfötterna en enda gång i vändningen. Bakdelsvändning medelst skruv. Det får man tre poäng för. Fanken. Kalibrering! Den andra bakdelsvändningen gick lite mer klassiskt åt skogen och fick en fyra.

Vi vet vad vi behöver öva på i alla fall.

Men efter bakdelstrasslet så skärpte vi oss, galoppdelarna gick ganska bra om än lite segt. Totalt fick vi 58,4%, vilket verkligen inte är något att hurra över. Men det var första gången vi tävlade med det här programmet (förra veckan var träningstävling), så vi får ändå vara nöjda. Och tävlingsvärlden är så bisarr att det spelar ingen roll att det går dåligt om det går ännu sämre för övriga, så när alla i klassen var klara med dressyren så låg vi visst i ledning. Hallå, vad hände där?

Den rosa hästen fick gå in på sitt hotellrum och äta lunch, och matte satt i solen med pink pony crew och laddade inför nästa start.

Inför den andra starten började vi värma upp lite senare. Dels för att inte upprepa trötthetsgrejen från dressyren och dels för att vi ju redan var uppvärmda en gång. Vi hade privat framridningsbana den här omgången också (även om vi skrittade ett varv i gräshagen för att testa – snubblade fyra gånger). Den här gången lyckades vi kalibrera lite bättre, och kände oss väldigt redo när det var vår tur att starta tekniken. Vi kom ihåg att hälsa på domaren och allt möjligt.

Det var en väldigt rolig bana. Flera olika alternativ på vägar och schysst placerade hinder, men med lite svårigheter här och var. Gott om plats mellan hindren, vilket var skönt när vi fortfarande är nybörjare på att göra det här i galopp. Vi hade några missar, till exempel när vi landade i fel galopp efter hindret och matte började mecka med att fixa till det så vi istället kom helt fel in i sidepassen och fick en aningens brutal övergång. Men det mesta gick riktigt fint. Vi fick åttor på bland annat enkelslalom med bibehållen galopp och lanshanteringen. Överlag fina poäng, och vi slutade på 68,1%.

Sen var det speed. Vid det här laget var den rosa hästen ganska trött, men när det erbjuds att springa fort är hon ju inte den som är den. Men vi var kanske inte snabbast i världen. Missade en kort väg och fick ta en lång, tappade farten i nån skarp sväng, lite sådär. Men vi galopperade över bron utan tveksamheter, och galopperade runt i fållan helt på den rosa hästens initiativ (hon fick välja fart själv). En helt duglig insats, alltså!

När vi kom ut från banan blev det till att vänta. Vi ledde ju efter dressyren, och då finns det alltid en liten extra chans till placering. Och vårt eget teknikresultat hade vi fått, men inga andra dök upp på listorna, utan vi fick vänta tills klassen var klar. Matte hann bli helt vansinnesnervös och den rosa hästen hann somna på sin pink pony crew. Vi hanterar det här lite olika, kan man säga.

Till slut var resultatet klart.

Vi vann!! Första plats! Blågul rosett! Världens bästa rosa häst, och världens stoltaste matte!

Den rosa hästen fick en helt ny upplevelse – prisutdelning. Det har vi aldrig gjort förut. Men hon insåg rätt snabbt att det var helfestligt. Man fick stå framför hela publiken, få en grej på huvudet som fladdrade och ett äpple av domaren, sen fick man galoppera jättejättefort runt hela banan. Himla tur att hon hade tagit en powernap innan! På andra varvet erbjöd hon glatt att hoppa hindret också, men riktigt så roligt skulle vi inte ha.

Så går det alltså när man får ordning på framridningen. Vi behöver bara se till att alla arrangörer fixar en privat framridningsbana åt oss så blir vi ostoppbara. Eh…

Foton i inlägget är tagna av en pink pony crew-medlem som inte bara var utomordentlig på att dokumentera, utan som även gick runt med vattenflaska och chokladkex i fickan för att se till att matten höll sig upprätt hela dagen. Fullkomligt briljant.

Lite vanlig vardag

I måndags, dagen efter tävling, så fick den rosa hästen ledigt. Istället fick hon stå bredvid paddocken i solnedgången, äta gräs och titta på kompisarna som gick till jobbet. Hon låter meddela att hon är ganska nöjd med det här nya livet, det är hon.

Igår var det torsdag, och då har vi torsdagslektion. Men fröken var bortrest, så vi fick fira vårt enveckasjubileum utan övervakning. Lite våghalsigt sådär.

Det gick utan större betänkligheter. Vi känner oss i ganska fin synk för tillfället. Den rosa hästen jobbade lite på ridskolan i veckan (hon extraknäcker fortfarande för att inte få komplett hybris), och då tar det alltid en liten stund att komma tillbaka till det vi höll på med. Men det är snabbt avklarat, och sen kan vi träna på som vanligt.

Just nu är vi väldigt fokuserade på programmet som vi träningstävlade i söndags och ska tävla på riktigt nu i helgen. Nu kan vi visserligen inte träna på själva programmet, eftersom den rosa hästen gjorde det tre gånger förra helgen och därför kan det utantill. Så vi får rida lite olika delar av det lite här och där. Men det funkar det också, så länge matte skärper sig när det väl gäller.

Den stora utmaningen just nu är att göra halt från galopp. Naturligtvis gör man det först dessutom. Den rosa hästen hade fullt upp med galopp på plan mark utan vält för ett år sen, och nu ska hon dessutom kunna stanna? Orimligt höga krav!

Men om man bortser från det så är hon i sitt livs form. Vi provade till och med lite galopp med enhandsfattning och för första gången kände matten att vänta nu, det här kommer faktiskt att kunna gå, någonstans inom en överskådlig framtid. Ett par år eller så. Mycket märkligt. Tidigare har det alltid känts lite som att den rosa hästen raskt faller in i Boeing-mode när matte släpper ena handen. Nu tog det nästan ett helt varv på stora banan innan hon började varva upp.

Nu är det snart vinter, så när man har chansen att rida i solsken och dagsljus så bör man ta den. Men idag stormade det så att den stackars rosa fryslorten kom in från hagen med sin ynkliga päls stående rakt ut, och matte kände sig kraftigt ovillig att riskera att få ett träd i huvudet, så vi gick faktiskt in i ridhuset.

Det var helt okej det med. Vi har ju fördelen att ha ett ganska litet ridhus, så när man tränar där inne och känner att man har någon sorts kontroll så blir allting tusen gånger enklare när man kommer ut på tävlingsbanan och har gott om plats. Det gäller att tänka positivt.

Imorgon ska vi träna för fröken, sen packar vi in oss och åker till tävlingsplatsen för övernattning. Så att vi är på plats söndag morgon, utvilade och redo.

Kontrollerat fläng och havsutsikt

Vi tävlade ju igår. Eller ja, träningstävling, men vi låtsas att vi tävlade för det är mycket roligare så. Sen vet vi inte vad någon annan fick för poäng, men det är inte så himla väsentligt. I vår värld så vann vi. Så är det när två individer med lätt hybris bildar team. Och det var ingen som talade om för oss att vi INTE vann.

Det gäller att ha en väldigt selektiv uteslutningsförmåga i den här sporten.

Nåväl. Clear Round alltså. I alla tre moment den här gången.

För oss är det ju lika viktigt att träna på allt runt om, som det är att träna på själva tävlingsmomentet. Mest för att den rosa hästen och matte historiskt sett inte varit sådär jättebriljanta på det här med framridning. Och en bra framridning är grunden i alla vettiga prestationer. Vi är nu uppe i raden krock med annan häst – halkbana – hagelstorm i motvind – ponnykaos – och så igår då.

Det var strålande solsken, stora banor för framridning, sparsamt med starter (=inte så trångt) och allt borde ha varit frid och fröjd. Om det inte vore för att vi missade tiden. Matte tänkte att med typ tio starter före oss så räcker det om vi är på plats runt 45 min efter första start. Så med första start klockan nio så rullade vi in på gårdsplan kvart i tio. Och möttes av en funktionär med beskedet “Det är en före dig, sen är det du.”

Vänta, va?

Men hjälp av vår medföljande pink pony crew-medlem och tidigare nämnda funktionär så drog vi ut den rosa hästen, monterade på henne all mundering, monterade på matte all mundering, monterade ihop ekipaget (uppsittning medelst kräl) och iväg till framridningen, där vi hann åstadkomma exakt ett varv i trav och ett halvt varv i galopp innan det var vår tur.

Nu var det en träningstävling med väldigt snälla arrangörer, så vi blev erbjudna att rida fram i lugn och ro en stund så kunde de vänta. Men det är ju inte deras fel att de är så inihelvite effektiva, och vi rider ju ändå aldrig fram så vi tyckte inte det var nödvändigt att lägga en massa extra tid på oss just där och då. Men domaren var snäll och skrev ihop föregående ekipages protokoll väääääldigt långsamt, så vi fick fem minuter att lalla runt i ridhuset och samla ihop våra bakben före start.

Trots vår standardiserat katastrofala uppvärmning så gick det hyfsat bra ändå. Det var första gången vi red LA:WE-dressyrprogrammet i någon typ av tävlingssammanhang. Matte kom ihåg alla vägar, den rosa hästen försökte inte lösa det hela på egen hand utan väntade på instruktion, och tja. Rätt okej liksom. Första halten blev lite kråkig och vi tappade rumpan lite i ena bakdelsvändningen, men inga större missar än så. 67,2% blev det med lite snäll bedömning. Väldigt trevligt.

Tjörns Ridklubb ligger väldigt fint med havsutsikt och grejer. Matte drabbades av akut bohuslänsk patriotism och var tvungen att be Pink Pony Crew om fotohjälp med den extraordinära bakgrunden. Den rosa hästen ville helst titta på svanar. Svanar är faktiskt sjukt konstigt. Men fina bilder blev det.

Sen var det dags för den stora träningspunkten för dagen för den rosa hästen – vänta i transporten. På tidigare tävlingar där vi startat flera gånger har vi hyrt box som hon har väntat i, men ibland är inte tävlingslivet så generöst utan man måste kunna stå i sin låda och luncha ibland. Hon tyckte väl att det var sådär, men hon är väldigt nöjd med att lådan har tittlucka så hon kan ha koll på vad som händer.

Efter nån timmes lunch fick hon komma ut igen, eftersom piloten tänkte att nu jävlar ska vi i alla fall rida fram ordentligt. Det tänkte den rosa hästen också, så istället för att behöva rida lösgörande och samlande i en timme som piloten hade räknat med så var den rosa hästen uppvärmd och stridsklar efter en kvart. Hon fick springa runt lite för sakens skull, sen stod vi still och pratade med andra trevliga ekipage ett tag istället. Det är viktigt att även träna sin sociala kompetens.

Till slut blev det dags för bangång i LA och då ingen annan ville gå med så fick matte gå själv med domaren och få tips. Väldigt lyxigt. Den rosa hästen väntade med sin crew så länge, hon tycker inte att bangång är nåt att ha. Banspring är mer hennes pryl.

Vi startade som nummer två i klassen så vi fick tio minuter till på oss att rida fram innan det var vår tur. Det blev precis lagom. Fantastiskt.

Som tidigare nämnt så har vi ju en del problem nu för tiden med att den rosa hästen Kan Själv när hon är på en WE-bana. Lyckligtvis appliceras inte den kunskapen när det är nya hinder, visar det sig. Hindren är ju av samma sort som hemma, men ser inte exakt likadana ut. Så då kan man ju inte vara riktigt säker. Bäst att lyssna på matte. Därför gick det rätt hyfsat, hon väntade i halterna och svängde på angiven plats i galoppen. Förutom lite i tre tunnor, där ville hon gärna göra byten nu när hon övat så mycket, inte göra enkelt byte med skritt. Men okej då. Det blev lite på tvären bara. Till de två sista hindren hade hon dock tröttnat och börjat lösa saker själv igen. Vilket inte var helt strategiskt, eftersom parallellslalom skulle vara i varannan galopp, varannan trav. Det bestämde den rosa hästen att det var töntigt, så hon galopperade på ändå. Vi fick gräla lite, och den sista stolpen blev i trav. Låt gå för det. Sen gick det lite fort när vi skulle igenom grinden (som dessutom var baklänges!) så matte trasslade in sig i grindsnöret. Smidigt. Men jaja. Slutresultatet hamnade på 68,82%, det kan man inte vara annat än nöjd med.

I speeden tyckte den rosa hästen att det var hög tid att ösa. Matte tyckte att vi kan ösa lagom. Det uppstod viss diskussion. Kompromissen blev att vi öste, men ändå behöll kontrollen. Det var ett strålande recept och vi kände oss bättre på speed än någonsin. Snabbt men kontrollerat flängande. Så ska det vara.

En rosett i dressyr och en för teknik+speed alltså. Full pott! Matte blev så stolt att vi var tvungna att ta tag i det där med havsutsikten igen. Hur kan man inte, liksom. Bästa rosa.

För er som undrar hur det gick för Göran så stöp det tyvärr redan hemma på gårdsplan när den inhyrda transporten inte var i bra skick. Så det får bli nästa gång!

Onwards and upwards

Den rosa hästen tror antagligen att matte är en smula knäpp. Torsdagen var ju helt vansinnigt konstig och sen har det bara gått utför.

Först var det torsdag. Då hade hon badat och matte var nervös. Det betyder ju att man ska tävla, det vet ju alla. Men vi åkte aldrig. Istället kom den där karln som brukar stickas i halsen en gång om året. Och så drog han henne i benen? Det första benet försökte hon artigt ta tillbaka, nästa ben stod hon bara och såg ut som ett frågetecken. Vid tredje benet hade hon räknat ut vad den här leken gick ut på, så då sprang hon tjusigt och sladdade in framför veterinären som en formel1-bil. Men när man äntligen fattat det så skulle det plötsligt springas i snöre i cirklar. Men böjprov och marsch på asfalt är tydligen en väldigt bra stretchövning, för den rosa hästen travade som aldrig förr och fröken började mumla nåt om att kanske inte sälja i alla fall. Vilket gjorde den eventuellt blivande matten ännu mer nervös. Man förstår inte skämt när man är den nivån av nervös, nämligen.

Sen fick den rosa hästen gå in i stallet. Och bli lyst med en lampa i ögonen (vafan?), kollad i munnen (hallå där, släpp näsan!) och klämd på alla möjliga och omöjliga ställen (inte rosa hästars favoritsport, alls).

Sen sa veterinären “Nej…”
Då försökte den orimligt nervösa eventuellt blivande matten säga något i stil med “Ursäkta, nu får du jättegärna förklara vad du menar med nej precis i slutet av en veterinärbesiktning?”, men det kom mest ut som “Splort?”
Veterinären: “Nej, det var ju inget att anmärka på här.”

DÅ SÄGER MAN DET MED EN GÅNG DÅ!!!

Pust.

Sen fick den rosa hästen gå ut i hagen. Den blivande matten gick in i huset med fröken och köpte en häst. Bara sådär, en helt vanlig torsdag.

Sen skulle vi vara formella, eftersom kontraktet angav att “riskens övergång sker vid överlämnandet av grimskaft, tyglar eller motsvarande” från säljare till köpare. Så vi släpade in den rosa hästen från hagen igen och arrangerade upp detta för att naturligtvis även få det på bild.

Fröken: “Varsågod, här är din nya häst.”
Den nyblivna matten: “Åh, tack för min nya häst.”
Den rosa hästen: “Dafuq?”

Hon är inte så formellt lagd.

Efter hela den här ritualen har det varit två dagar av provande av nya grejer (ny grimma, viktigt!), provande av gamla grejer, inspekterande av nya borstar, konstaterande att spetiga rakryggade lusitanos inte passar i sadlar utprovade för cylinderformade pizzor med gubbrygg (suck, nån som vill köpa en sadel?). Och så vidare. Och matte har tillbringat orimligt mycket tid i stallet och en orimligt stor portion av den tiden med att klia den rosa hästen mellan frambenen och andra viktiga saker.

Hon fattar inte riktigt varför, men det är ju inte så att hon klagar direkt.

Vi har ridit också. Det här med att låta hästen acklimatisera sig när man just har köpt den är mer relevant om hästen också flyttar. I den rosa hästens fall så består acklimatiseringen av att hon nu har egna borstar. Det behöver man ingen vila för att hantera.

Först red vi vår vanliga torsdagslektion. Det gick alldeles utmärkt, vilket alltid är skönt när det är första ridpasset på en nyköpt häst.

Igår red vi WE-bana i mörkret (vänta nu, när blev det mörkt så tidigt?). Det tyckte den rosa hästen var mysko, men hon sprattlade på ändå även om det blev lite oorganiserat ibland.

Idag gjorde vi ett tredelat ridpass där vi inledde med en tredjedel uteritt med kossor och annat skojigt, därefter en tredjedel på WE-banan från igår och slutligen en tredjedel ordning och reda på dressyrbanan där vi bland annat red igenom vårt dressyrprogram inför morgondagen.

För imorgon ska vi åka på träningstävling. Första gången som enheten “Rosa hästen och hennes matte”.

Vi får dessutom sällskap av Göran och hans pilot. Göran är fem år och åker på sin första tävling. Han är inte helt säker på vad det går ut på, men han har hajat att det är en klar fördel att vara rosa!

Öppet brev

För några år sen så hade jag en liten häst. En tjock, vit och luddig. Han var mitt livs fokus. Vi gjorde allt tillsammans, allt som man kan hitta på med en liten tjock häst. Det var en fantastisk tid, och en fantastisk liten häst. En på miljonen. En sån där häst som man bara får en gång i livet. Full av liv, kärlek och fanstyg. Jag tror att du hade gillat honom. Men ni träffades aldrig.

Att förlora honom är det värsta jag har gått igenom. Jag har förlorat andra vänner, mänskliga såväl som djur. Men den sorgen var så hjärteslitande och överväldigande. Jag var inte beredd. Jag sa; “aldrig mer”.

Men förlusten av en individ betyder inte att hela hästlivet går om intet. Jag bestämde det, mot mitt hjärtas protester. Ett par månader efter min påbörjade hästlöshet åkte jag hem till fröken för att rida lite. På en annan häst. Den resan stannade jag och vände bilen tre gånger.

Jag började på ridskolan sen. För jag tänkte att det är ett smart sätt att inte kära ner sig i någon häst och riskera förlusten. Jag tänkte så smart att jag skulle rida olika hästar, passa på att utveckla min ridning och hitta vad som passar mig. För jag älskade ju fortfarande att rida. Och med den inställningen behövde det inte bli så emotionellt. Passar inte en häst tar man en annan. Oändliga möjligheter! Det var min briljanta plan.

Det gick ju, så här i efterhand, inte sådär värst jättebra med den planen. Det gjorde det inte.

Jag red mycket på Pilateshästen den hösten, och testade några andra. Det gick bra, en vanlig himla fredag i november kom den där fina känslan i magen tillbaka. Den där som säger att herregud, det här är ju det roligaste som finns. Varför håller jag inte alltid på med det här?

Saker i livet går dock alltid upp och ner, ytterst få grejer är konstanta. Den vintern fick jag en dipp i min ridning, en period när det låste sig med alla, oavsett häst. Det bara gick inte. Jag tänkte nog att jag var klar då. Vårterminens avgift var precis inbetald så jag tänkte att okej, en termin till. Sen får det räcka. Sen blir det paus ifrån allt vad hästar heter.

Det var då jag träffade dig. Du så att säga ramlade in i mitt liv på alldeles för långa ben, lite kantig, klantig och rosa. Visst, du hade funnits i bakgrunden i några månader, men vi hade inte haft så mycket interaktion tidigare. Jag hade fokus åt annat håll. Men fröken sa “Rid på den här tills det blir roligt igen.”

Jag är så glad att hon gjorde det.

Jag har aldrig träffat en häst med din inställning. Det finns så mycket med dig som är så märkligt, mäktigt och unikt, men din mentalitet är det finaste av allt. “Vi löser det här”. Vad uppgiften än är, hur möjlig eller omöjlig, så försöker du ju alltid ditt allra bästa. Ibland blir det lite för bra, men oftast är det alldeles lagom. Så trygg och stabil trots dina långa ben. Du är älskad av så många, men du valde mig.

Från det där första ridpasset när du fortfarande knappt kunde galoppera utan att paddla runt som en rosa överdimensionerad roadrunner så har jag valt dig också. Närhelst det har varit möjligt. Du har ju ett jobb att gå till. Jag också. Men när vi har kunnat så har vi ju lekt, du och jag. För du valde mig.

Vi känner ju varandra rätt bra nu, eller hur? Jag vet att du älskar att hoppa men hatar att bli tvättad i näsan. Att du är rädd för träd men gillar kossor. Att du alltid är Sjukt Redo när det vankas utflykter och tävlingar. Att din box är en fredad zon där ingen får komma in om man inte har fått en speciellt utfärdad inbjudan. Du är långbent, rosa och lite klantig. Du är kanske inte helt perfekt, men vet du vad? Det är inte jag heller. Jag satsar inte mot OS, jag satsar på att ha roligt. Och du älskar att leka.

För mig är du perfekt.

Därför blev du min häst idag.

Jag förstår att det var lite konstigt att det kom en främmande karl och drog i dina ben, men jag måste säga att det var sjukt snyggt när du efter två vändor spontant sladdade in framför veterinären och självmant lyfte nästa fot. Fattade grejen liksom. Men jag håller med om att det var en sjukt konstig grej. Men det funkar tydligen som bra stretching. Och det var ju inget fel någonstans. Så du blev min häst.

Det handlar inte om att ersätta det som en gång fanns, det kommer aldrig att göra det. Vi har en ny grej här, något annat och spännande, som vi ska utforska tillsammans. Jag behövde lite tid på mig att fatta det bara. Alla andra var ju fullt medvetna om det här för längesedan, och du har ju redan ägt mig i över ett år. Så det var väl lite på tiden.

Ditt liv kommer inte ändras jättemycket. Du kommer fortsätta att gå till jobbet, men lite mindre än tidigare. Och vi kommer fortsätta leka, på alla sätt vi kan komma på. Lite mer än tidigare. Du får en ny grimma och en ny namnskylt på boxen, men det är samma box, det är samma hage och samma kompis. Allt kommer vara som det är, bara lite bättre.

För du är min häst. Jag är din matte.

Välkommen till familjen, Diana. Det är du och jag nu. Nu kör vi.

Träna när man kan för bra

Vi har varit lite dåliga med vår WE-träning den senaste tiden. Mest för att piloten fick ett infall att göra hopphäst av den rosa hästen och la all tid på det. Men ja, vi har blivit jättebra på att hoppa hindret på WE-banan nu, så det tar sig ju.

Men nu börjar det dra ihop sig mot WE-tävlingar igen och då måste vi ju faktiskt skärpa oss lite. Så idag hade vi WE-träning enligt alla konstens regler.

Den rosa hästen är ganska bra på WE nu, om man frågar henne. Hon kan alla hinder. Och eftersom hon är en hjälpsam individ så tycker hon inte att det är nödvändigt alls att piloten lägger sig i mer än att peka på vilket hinder vi ska till. Sen tycker den rosa hästen att hon Kan Själv. Det är lite mer av ett problem än man kan tro.

Vi hade lite samma problem när vi red LB, men då var allt i trav så piloten hann reda ut saker och ting. I LA, det vill säga i galopp, har piloten fullt upp med att hålla ordning på grejerna utan att den rosa hästen börjar ta egna initiativ. Men det gör hon ändå. För att det är roligare så. Och för att hjälpa till.

Det gör att vi sladdar runt stolparna i slalom, i galopp oavsett vad piloten ber om. Och att den rosa hästen börjar skutta baklänges som en yster älgkalv så fort klockan ringer när man är inne i korridoren. Att vi lutar betänkligt mycket runt tunnorna. Och så vidare.

Vad gör vi då åt detta? Vi lär den rosa hästen att hinder kan göras på flera olika sätt. Det är inte alltid sant, men det behöver ju inte hon veta. I fallet med parallellslalom är det sant i allra högsta grad, där finns det lite alla möjliga sätt att göra det. Avbrott, byten, bågar i olika gångarter och så vidare. Så piloten försökte göra varannan i trav och varannan i galopp. Det gick skräpdåligt, den rosa hästen fattade galopp i smyg (trodde hon, det är skitsvårt att smyga med ordningen på sina fötter när man har arton fötter och alldeles för långa ben). Så då fick hon göra i skritt. Och helt plötsligt bestämde piloten att vi skulle gå en annan väg, mitt i slalomen. Den rosa hästen fattade ingenting först, hon gjorde ju rätt? Eller? Vänta lite här nu…?

Sen övade vi på klockan i korridor. Den görs bara på ett sätt, man går in i korridoren, gör halt, ringer i klockan och backar ut. Snyggt och prydligt. Tills hästen då börjar reagera som Pavlovs hundar och hoppar baklänges när klockan ringer. Istället fick hon gå in i korridoren. Göra halt. Ringa i klockan. Stå kvar. Backa två steg. Gå fram igen. Stå still. Ringa i klockan. Backa tre steg. Gå framåt två steg. Backa fyra steg. Gå framåt hela vägen. Stå still. Ringa i klockan. Stå kvar. Och så vidare. Hon tyckte det var aptråkigt. Men det gjorde onekligen att hon lugnade ner sig några hekto och lyssnade på piloten.

Vi gjorde lite tunnor åt fel håll också. Och sånt. Vi får väl se hur det går framöver. Det är bara en vecka kvar tills vi ska ut och åka på träningstävling. Hej hå.

Dubbelt portugis

Nu är det helg. En ganska lugn och stillsam sådan, jämfört med den vi hade förra veckan.

Vi har ju ett par portugiser som kommer till stallet några gånger per år och kör med oss. Nu föll det sig så att båda dessa portugiser kom till Sverige samtidigt, så vi hade dem efter varann på samma helg. Phew.

Piloten och den rosa hästen körde ett pass för varje portugis. Det gäller att passa på liksom. Detta var dessutom bara två dagar efter hoppdebuten, så vi hade båda två lagom mycket träningsvärk i respektive bakparti.

På den första portugislektionen red vi dressyr. Vädret var svajigt så vi var i ridhuset, vilket var väldigt praktiskt på många sätt. Mest för att den rosa hästen fick en äkta portugisisk piafflektion, och då är det väldigt skönt att ha väggar att luta sig mot när det blir för mycket. Även om vi kanske råkade rumptackla upp den ena porten och fastna i den andra med sagda rosa rumpa, så hon fick ett litet skrapsår. Blod, svett och tårar, eller hur var det nu? Det blev visserligen inga tårar, men det kan ha haft att göra med att vi hade svettats ut alla kroppsvätskor som gick att avvara. Det är för övrigt tredje hästen som i kombination med just den här piloten har orsakat skada på ridhuset. Ähem.

Hon var ändå jätteduktig. Om än lite bakvänd. Portugisen gick bredvid och uppmuntrade henne, medan piloten klamrade sig fast uppepå och försökte bromsa alla riktningar utom uppåt. Den rosa hästen löste det hela genom att piaffera jättefint med bakbenen och glömma frambenen emellanåt. De flesta brukar ha precis motsatt problem. Men varför vara som alla andra?

Vi fick också träna på samling och elasticitet, och fick jättebra övningar i läxa till nästa gång. Avslutningsvis tränade vi byten, men då var vi båda två så trötta att till och med portugisen konstaterade att vi borde ha gjort det tidigare under passet. Men den rosa hästen får ändå guldstjärna för insatsen!

Dagen efter tränade vi för den andra portugisen. Det var aningen mer traumatiskt. Nog för att vi fick vara utomhus där den rosa hästen får mer plats och inte rumptacklar några dörrar, men det var istället så intensivt att det mest liknade galenskap. Det här passet hade vi WE på schemat och parallellslalom blev dagens övning.

Att få den rosa hästen att gå i portugisgodkänd samlad WE-galopp är ungefär som att försöka landa en Boeing 747 på en genomsnittlig garageuppfart. Inte skitenkelt. Vi fick galoppera samlad galopp i 40 minuter, på olika linjer, i olika riktningar, med och utan böjning, med och utan skrittövergångar. Då snackar vi inte samling på nivån “samlar luktsuddigum i lågstadiet”, vi snackar samling på nivån “åker jorden runt för att på auktion ropa in ett frimärke där en spegelvänd tibetansk kung petar näsan, endast upptryckt i fjorton exemplar av en praoelev med talfel och för stora byxor.” Den sortens samlande.

Den rosa Boeingen kämpade så hon lät som en astmatisk dinosaurie, och piloten hade kramp i allt som går att ha kramp i, inklusive hjärnan. Men i slutändan var den rosa ungefär en halvmeter kortare än hon någonsin varit i hela sitt liv, och portugisen ansåg att det var dags att börja göra byten. Jorå, för all del. Det gick inte sådär värst jättebra. Men vi fick till ett rent byte (till publikens jubel) i den monstersamlade galoppen. Sen var portugisen nöjd (eller om han bara gav upp, det är tämligen oklart) och vi fick avrunda. Vilket den rosa hästen gjorde genom att parkera framför publiken och dregla utmattat på marken. Piloten fick släpa runt henne lite i nån form av avskrittning vid hand. Så att säga helt klar.

Hon fick ledigt från jobbet på måndagen. Det fick inte piloten. Meh.

Den rosa hästen testar nåt nytt

När man tror att man har läget under kontroll och sådär så kan det hända att ens pilot bestämmer sig för något helt vansinnigt. Precis detta råkade den rosa hästen ut för i veckan.

Hon fick åka på utflykt till en Pay and Jump.
“Vafalls?” säger vän av ordning. “Kan den rosa hästen hoppa hela banor?”

Meh, ingen aning. Vi har inte tillräckligt många hinder för att testa. Så det enda sättet att ta reda på det var att åka till någon som hade en hel bana. Jorå. Hon fick ledigt från jobbet och allt, så vi kunde åka en helt vanlig torsdagkväll.


Den rosa hästen har ju åkt lite nu. Börjar bli rätt världsvan. Så hon tyckte inte det var det minsta konstigt att komma till ett nytt ställe, utan spankulerade runt med pink pony crew helt utan dramatik, medan den aningen mer fnorkiga piloten ramlade runt banan och försökte räkna ut vilket hinder som skulle vart. Så långt allt väl.

Sen skulle vi rida fram. Vi är ju inte sådär värst jättebra på framridningar. Vi har ju generellt sett lite otur, främst med elementen som brukar köra lite väl mycket väder. Eller med andra hästar utan ordning. Men skam den som ger sig, det enda sättet att komma framåt är att öva på det som är svårt. Så in på framridningen gick vi.

Vi hade tur den här gången, framridningen var inomhus. Det eliminerade raskt problemet med just elementen. Däremot andra hästar… det var ponnyer ungefär precis överallt. I alla riktningar. Och dessutom hinder. Den rosa hästen tog ett djupt andetag och ifrågasatte pilotens mentala status, sen blundade hon och kastade sig ut i det hela.

Det gick faktiskt över förväntan. Det for verkligen runt ponnys i alla riktningar, men ingen sprang in i henne och ingen stod i vägen för henne. Så låt gå då. Vi lyckades till och med trassla oss över framhoppningshindren ett par gånger. Sen fick det räcka, så vi tog sats och kastade oss igenom ponnyhavet mot utgången. Den resterande stunden fram till start stod vi utanför banan och tittade istället. Det var ponnys där med, men i lite mer hanterbar fart. Men när det blev vår tur att gå in på banan så tyckte den rosa hästen att det var ganska skönt, för där fick hon i alla fall vara ifred.

Tills hon insåg att hon inte hade en sportmössa om vad sjutton det var som stod på banan. Hinder har hon ju sett förut, för all del, men hallå? Ska det vara så många? Vi nosade på ett par stycken som var extra konstiga. Den rosa hästen tyckte att alltihopa var genuint skitkonstigt, och lät meddela att hon tänkte inte gå i närheten av några randiga pinnar alls, tacksåmycket. Men piloten inne på en hoppbana är så uppe i varv av dödsföraktande adrenalin att små rosa åsikter inte har så värst jättemycket att komma med. Och så fick vi startsignal. Iväg i galopp!

När vi vände upp mot första hindret tyckte den rosa hästen att det var ett kul skämt, men att hon skulle närma sig något så gigantiskt i motljus som dessutom hade en massa läskiga skuggor framför, det kan vi ju bara fetglömma. Så piloten fick be snällt. Och mycket kan man säga om den rosa hästen. Det går inte att tvinga henne till något, men om man ber snällt, då har hon väldigt svårt att stå emot. Så okej då. Med livet som insats kastade hon alla fyra fötterna i ett briljant grodhopp och kom över första hindret. Vilken milstolpe i karriären!

Andra hindret var ett litet tanigt räcke, det välte hon över lite sådär mest i förbifarten, men sen kom vi till tredje hindret. Det var delvis ett plank. Den rosa hästen har aldrig sett nåt himla plank förut, hallå eller! Det kan man ju inte hoppa över! Så hon tänkte alldeles bestämt låta bli. Men piloten bad snällt igen (himla manipulativ pilot, det där!), så då tog den rosa hästen mod till sig och hoppade ändå. Tyvärr blev det lite sent så en bom föll ner, men vad sjutton gör det när man just utmanat sin nyfunna plankfobi och vunnit? Inte ett smack.

Ungefär här började den rosa hästen inse att hon hade ganska roligt. Okej, lite läskigt, men det verkar ju rätt okej? Det kanske blir mindre läskigt om man tar det med lite fart!

Resterande hinder tog vi med något som kanske inte kan beskrivas som OS-material i stilhoppning, men vi kom i alla fall runt. Fyra fel är ju ingenting när man aldrig i hela sitt rosa liv har hoppat en hel bana förut. Så vansinnigt duktig rosa häst!

Mellan klasserna stod vi på grusplan bredvid tävlingsbanan och väntade ihop med vår fabulösa pink pony crew och resten av publiken. Vi överlevde framridningen första gången och såg ingen anledning att gå in där igen. Den rosa hästen var nöjd med upplägget, ute var det mycket lugnare och minst tre människor hon aldrig träffat förut sa att hon var fin och duktig. Man kan få hybris för mindre.


Andra vändan hoppade vi samma höjd (60 cm). Nu kände den rosa hästen att hon var lite mer varm i kläderna, så hon ångade igång redan vid starten. Hon var fortfarande en aning frågande till hela konceptet, men om det nu var det här vi skulle göra idag och piloten ändå bad så snällt, ja då tänkte den rosa hästen se till att passa på att ha roligt. Det är ju en livsfilosofi att ta efter om man behöver en sådan.

Följaktligen gick det snabbare och snabbare, men vi höll oss ändå inom rim och reson i de flesta sprången. Precis i mitten av banan landade vi i fel galopp och den rosa hästen gjorde ett mycket prydligt byte i ett hörn. Piloten blev så imponerad av detta att piloten alldeles tappade koncepten, den rosa hästen fick välja fart (tänk autobahn), vi tappade ytterbogen i en sväng och råkade plocka en bom på följande hinder. Sen skärpte vi oss och genomförde resten av banan på ett nästan civiliserat sätt (som en skitglad atlantångare).

Facit blev således fyra fel i varje runda och därmed inga rosetter, men MVG för hanteringen av framridningskaoset och extra stor guldstjärna till den modiga rosa hästen som uppförde sig så lugnt och stabilt på tävlingsplatsen att piloten kände sig helt trygg med hela äventyret. Världens bästa rosa häst.

Den rosa hästen levlar upp

Vi har haft en jättefin sommar. Men när den nu började lida mot sitt slut så slog vi på stort och bokade oss en privatlektion med fröken. Annars brukar vi ju rida i grupp, men nu kände vi att vi skulle avsluta sommaren med lite dunder och brak innan det var dags för den rosa hästen att gå tillbaka till jobbet.

Saker man hinner med på trettio minuters privatlektion: Rida igenom dressyrprogrammet för LA:WE. Vi har en hel tävlingssäsong framför oss, det är hög tid att ta reda på vad det är vi ska göra egentligen. När vi kört igenom programmet fick vi öva lite extra på valda delar, och vet på ett ungefär vad vi har att borsta på innan vi kan visa upp oss. Bakdelsvändningar ska till exempel gå lika bra åt båda hållen. Vi har mer problemet att åt ena hållet är det lite stappligt och åt andra hållet kan den rosa hästen själv, så hon gör en spinn runt i bästa westernstil. Man får inte skitbra poäng på sånt i WE. Har vi hört.

Efter det tränade vi galoppombyten. Tyvärr var vi i ridhuset på grund av väder, och där får den rosa hästen inte riktigt plats när det kommer till flängiga övningar i galopp. Men hon kämpade allt vad hon kunde och en och annan gång fick vi ihop det nästan bra.

Vi avslutade med att jobba vidare med trampet, med fröken gåendes bredvid för att stötta upp där det blir vingligt. Den rosa hästen, som ju nu har bemästrat idén om VAD vi vill uppnå, jobbar fortfarande envist på att komma underfund med hur. Det här med att gå uppåt utan att välta, liksom. Jävla konstigt, faktiskt. Men när hon räknat alla sina arton fötter och hittat en ordning att ha dem i så blev det faktiskt flera steg i något som inte kan påstås vara något annat än prydlig piaff. Det hade antagligen blivit fler steg om inte piloten hade blivit så förvånad att piloten liksom började göra andra saker, då tröttnade den rosa hästen och gick iväg istället.

Ju mer man tar i, desto mer rosa blir näsan!


Ett par dagar senare tränade vi alldeles för oss själva, och då var det fint väder så vi kunde vara ute. På den stora banan kan rosa hästar träna alla möjliga sorters galoppombyten utan att rasa in i väggen, så vi körde ett pass med galoppfokus. Vi kom fram till att den rosa hästens bästa sätt att öva på inte är tvärs över banan med varvbyte som många nybörjare gillar. Istället vill hon gärna att vi fattar förvänd galopp på långsidan och tar den genom ett hörn eller två, innan vi gör ett prydligt hörnbyte. Piloten har inget emot det, eftersom det dessutom gör att vi inte behöver mecka med den förvända galoppen alltför mycket. Så är det så hon vill ha det så får hon gärna öva så i början. Sen ska vi naturligtvis kunna göra byten överallt och på alla möjliga linjer så småningom, men när det är alldeles nytt och man har arton fötter så får man faktiskt välja i början. Det gick jättebra, alla fötterna hängde med, och till och med piloten kunde fokusera och sitta still mellan varven.

Sen åkte piloten på semester i två veckor, och den rosa hästen fick kamma sig och gå till jobbet. Det kan ju låta lite orättvist, men då ska man tänka att piloten har jobbat hela sommaren medan den rosa hästen mest har fått leka och göra roliga saker, visserligen för att hålla pilotens humör på rätt köl, men ändå.

När piloten kom hem igen så inledde vi med att rida igen i en annan grupp än den vanliga. Och trots att den rosa hästen jobbat i två veckor utan ett enda galoppombyte så bestämde hon genast att när piloten är hemma så ska vi byta galopp. Så det gjorde hon. Även när det inte var galoppövningar. Hallå ja.

Man skulle kunna fråga sig vem det är som kör här egentligen, men den frågan har vi svaret på sen länge, så vi släpper det.

Dagen efter så red vi för oss själva igen och den rosa hästen fick träna sina byten. I den rosa hästens värld är byten det bästa som hänt sen marmeladen uppfanns. Så det spårade ur lite ibland när piloten försökte lägga sig i och styra. Pust. Den gula hästen och hans matte var med, och de var snälla nog att stanna och stå still ett par gånger medan den sprudlande tvärsgående rosa hästen sorterade ut sina fötter helt utan navigation på framfarten. Men med all den där energin är det i alla fall ganska lätt att byta galopp. Så de gånger som vi lyckades vara på samma blad i boken ungefär samtidigt så blev det ganska snyggt. Piloten blev till och med lite nöjd. Tills den rosa hästen helt utan instruktion började göra seriebyten så piloten höll på att ramla av.

Grejen med den rosa hästen är att de svåra sakerna är inte det som är svårast. Det är allt manövrerande runt om som är utmaningen. Men det där vi alltid har sagt, att den rosa hästen är en smula hopplös och efter sina jämnåriga, det får vi nog sluta med. För är man åtta år och tränar byten och piaff så är man minsann alldeles lagom i fas. Den rosa hästen har levlat upp.

Bakom mina solglasögon…

Så vi försvann lite. Först radiotystnad och sen försvann hela bloggen. Sånt kan verka lite skrämmande, men vi lovar att om bloggen försvinner på riktigt så säger vi till först. I annat fall kan ni tryggt räkna med att det beror på olika typer av klantighet.
Nog om det.

Man skulle ju rimligen kunna tro att vi har latat oss hela sommaren. Men det är nog snarare tvärt om, det har varit fullt upp på alla nivåer. Retrievern har lärt sig sniffa rätt på godis i vatten. Valpet har fått en ny boll och planerat en resa. Människan drabbades av hat mot allting och gick ner drygt tio procent av sin kroppsvikt. Vi besparar er historier kring det av två enkla anledningar. För det första finns det en förskräcklig massa viktbloggar, det här är inte en av dem. För det andra så är det redan en fullgod mängd svordomar på den här bloggen, det finns helt enkelt inte utrymme för fler. Och utan svordomar skulle det inte bli en korrekt återgivning av verkligheten, och så kan vi ju inte hålla på.

Den rosa hästen har haft en full sommar. När hon har varit ledig på jobbet har vi satsat på att leka så mycket som möjligt (man får ju passa på). I detta har bland annat ingått att se vad som händer om man skolar om den rosa hästen till hopphäst. Hur svårt kan det vara, liksom.

Efter ett par lektioner med en vän som extrafröken så börjar vi känna att vi börjar behärska det här med hoppning. Eller ja, den rosa hästen börjar fatta hur man gör över hinder. På gott och ont börjar hon också förstå att det är ganska roligt. Följden blir att sprången över hinder är rätt snygga, sen är det noll koll kokosboll mellan hinder. Hallå eller?

Extra roligt blev det när vi bestämde att vi skulle hoppa dagen efter två dagars ihållande hällregn. Den nya utebanan är suverän, hållbar och väldränerad, men när västkustregnet slog till på riktigt fick den se sig besegrad och en fjärdedel av banan låg tillfälligt under vatten i något dygn innan dräneringen hann ikapp.

“Vafalls?” sa den rosa hästen och glodde misstänksamt på den gigantiska vattenpölen. Hon är ganska bra på att glo misstänksamt. Så piloten bestämde att det är läge att vara lite pedagogisk och låta den rosa hästen nosa lite försiktigt på vattnet. Det gjorde hon. Och tog ett steg ut. Sen ett steg till. Sen vägrade hon gå upp ur vattnet. Vattenpölar är tydligen det bästa sen skivat bröd. Pust.

Banan var byggd så att vi smidigt skulle kunna svänga innanför vattnet efter hindret. Den rosa hästen rivstartade på motsatt kortsida, klippte 80 cm oxer som en speedad groda och drog vidare i fel galopp med bredsidan först för att finta piloten och få springa runt i vattnet. Jomensåatteh…

Det är ju fint att hon tar lite initiativ…?

Nåväl, dagen efter hade vattnet sjunkit undan och ridbanan återgått till sin normala tråkighet. Och plötsligt så känns det som innan kändes som noll koll ganska civiliserat. Vi börjar eventuellt bli bra på att hoppa. Tänkte vi. Ända tills vi red en markarbeteslektion för vanliga fröken, då kom vi ner på jorden igen. Ähem. Den rosa hästen var inte heller nöjd, efter hopptillfället när hon hade sån yster kontakt med sin inre sjöhäst så beslutade piloten att om det ska hoppas mera så ska det betslas upp först. Så hon fick ett kimblewick att gnaga på. Inte helt nöjd.

På ett helt annat ämne så har vi misstänkt att den rosa hästen inte ser så bra i solljus. Eller rättare sagt, hon tycker solljus är för ljust, så hon blundar. Och då blir det ganska svårt att inte snubbla, speciellt om man är en ganska snubblig sort redan innan.

Frågan är då vad fasen man gör. Solglasögon för häst? Polisvisir? I ett anfall av problemlösningsanda så åkte piloten och köpte en vanlig flugmössa av enklare modell, utan öronskydd. Mer som en ögonmask. Det mörka nätet i den kanske kan agera som lite “solglasögon” för ljuskänsliga blåögda djur?

Ja, se på fasen, det verkar hjälpa. Plötsligt är snubblandet reducerat med mer än hälften, och ridpassen känns plötsligt lite mindre som en kamikazesport.

Vi borde ha fattat det från början. Den rosa hästen är ju ganska cool, det är ju sjukt coolt att ha solglasögon. Faktiskt.