Sikta mot himlen och nå trädtopparna

Okej, vänner. Det är nytt år. Dags att bli högtidlig.

Vi tror mycket på att sätta upp mål. För att liksom få lite riktning på tillvaron. Man kan ju för all del ge en massa nyårslöften som går ut på att bli en bättre matte (matte), rulla mindre i lera dagen före viktiga tävlingar (den rosa hästen) eller sluta attackera folk som stör en i frukosten (båda). Men nyårslöften är ju till för att brytas, så det verkar ju lite kontraproduktivt. Så skräp med nyårslöften, vi är realistiska och sätter upp målsättningar istället. Eller visioner i alla fall. Lagom konkret sådär.

Och nu tänker vi att ni gör samma sak. Om ni vill får ni gärna dela med er av era mål för året i kommentarsfältet, så checkar vi av med jämna mellanrum, till exempel kvartalsvis, hur det går. Och så hjälper vi varandra att uppnå målen! Vad säger ni om det?

Vi tänker oss att fyra mål är lagom, då blir det i snitt ett per kvartal.

Mål 2017 för matte och rosa häst:

  1. Galoppombyten. Vi behöver lära oss att göra civiliserade byten, gärna samtidigt. Just nu har vi problem med att vi antingen får ett travsteg i mitten, eller att den rosa hästen tror att det är rivstart. Det vill säga hon byter jättefint, sen sular hon iväg i 190. Vi behöver få ordning på det där. Vi har börjat göra en plan ihop med fröken som involverar träning separat och gemensamt, samt en och annan portugis. Syftet med målet är att kunna starta medelsvår WE under 2018.
  2. Starta en dressyrtävling. Det kanske låter enkelt, men vi återkommer i ett senare inlägg till varför det antagligen blir en av de största utmaningarna för året (tur att år är ganska långa).
  3. Göra en clear round på Pay&Jump. Vi har varit ute på P&J en gång under 2016 och fick en rivning per start. Nu är målet att göra samma sak felfritt. Som ni såg igår har vi lite av en oortodox hoppteknik att befatta oss med, men skam den som ger sig.
  4. Testa något nytt. Det är viktigt att inte fastna i gamla hjulspår, därför har vi som mål att någon gång under 2017 ska vi testa något nytt. Lite som vi gjorde med det beridna bågskyttet under 2016. Här behöver vi er hjälp! Vad tycker ni att vi ska pröva?

Allt detta ska vi hinna med under 2017. Och förhoppningsvis mycket, mycket mer.

Vad ska ni göra?

Hoppfullt nyår

Okej, vi ska prata om nyårslöften och grejer, men vi måste runda av 2016 först. 

Den rosa hästen fick ju en alldeles ny, välsittande hoppsadel häromdagen. Det har vi inte haft någon förut, vi har hoppat i dressyrsadel eller en illasittande hopp. Så det var nytt. Den rosa hästen blir ofta förvirrad av nytt. Vid ungefär tredje språnget fattade hon att hon bokstavligt talat hade ryggen fri och firade det med att ta i så mycket att matte höll på att få fira nyår på månen. 

Sen blev det oordning. Den rosa hästen behövde hitta en bra hoppteknik som innefattade lagom mycket rygg. En del hästar har talang för det där och gör det naturligt. Den rosa hästen har väldigt många talanger, men hoppning är inte en av dem. Så det blir inte så naturligt. Hon måste använda sin intelligens för att komma på vilket som är bästa sättet. Trial and error!

Vi testade känguru…


Vi testade att tappa ett bakben…


…och sen hittade vi det igen!

Vi testade att hoppa bredvid hindret istället för över (här var det farligt nära att matte fick käka grus, vi tackar den nya sadeln för att det inte blev så)…

…och här vet vi ärligt talat inte riktigt vad vi gör (men det är i full fart).

Nåväl. Det gick lite bra också, när alla de rosa benen samarbetade med resten av hästen. Duktig tjej!

Det viktigaste är att man har roligt, och det hade hon i alla fall!

Dat ass!

Tre saker om 2016 – en sorts nyårskrönika

Tre saker vi gjorde under 2016 som vi aldrig hade trott på om någon förutspått dem under 2015:
1. Matte köpte den rosa hästen, vilket på ett besynnerligt sätt ledde till att den rosa hästen nu äger sin matte även på papper (ingen ska tro att det går till på något annat sätt här, det blev fullkomligt klart senast igår när den rosa hästen befallde sin människa att klia henne på manken istället för att borsta pälsen).
2. Vi vann debuten i LA:WE. Vi såg med viss skepsis på idén att ens starta i LA överhuvudtaget, och så gick vi och vann. Det är ju supermärkligt.
3. Vi red för två olika portugiser på en och samma helg utan att dö, men ingen av oss kunde stå rakt på en vecka efteråt.

Tre saker vi testade för första gången under 2016:
1. Beridet bågskytte. Himla vansinnessport. Men kul!
2. Åka på Pay&Jump och hoppa en hel bana. Kan eventuellt vara en av de konstigaste grejerna vi har gjort, enligt den rosa hästen. Det gick ganska bra, ett nedslag i varje runda. Vi måste prova igen till våren!
3. Galopp genom vatten. När det kom så mycket regn att inte ens den väldränerade utebanan hann med att dränera, utan halva banan låg under vatten. Och matte tänkte att vi rider på andra halvan. Och den rosa hästen tänkte att hon var en sjöhäst och sulade iväg genom sin nyfunna badsjö som en fälttävlanshäst i Rio.

Tre saker på den rosa hästens shit list:
1. Borstar på frambenen.
2. Hästar som försöker springa förbi henne när hon galopperar i naturen. De hamnar i en relativt intensiv shitstorm av rosa aggression. Fråga Göran, han har testat.
3. Träd.

Tre saker som inte var sådär jättelyckade med 2016:
1. Den rosa hästens mentala haveri som resulterade i en resa över grannens åker med påföljden att matte blev sjukskriven med ryggskada i en månad. Utan att ens ramla av.
2. Transporten avslutade året med att litegranna tappa en vägg och får tillbringa den första delen av det nya året på verkstaden.
3. Det var ungefär det. I övrigt har det varit rätt bra, såvitt vi kan komma ihåg.

Tre saker som den rosa hästen inte helt har greppat med Sverige:
1. Is i morrhåren vintertid. He-re-gud.
2. Snö.
3. Pälsfällningssäsonger.

Tre minuter av 2016 som förhoppningsvis visar vilket fullkomligt awesome år vi har haft:


Imorgon: Tre saker om 2017.

Gott Nytt År!

Dubbelutflykt

Igår var den rosa hästen på dubbelutflykt. Man får passa på när tillfälle bjuds.

Först var vi på vår andra träning i beridet bågskytte. Sen förra gången hade man kunnat träna på till exempel bågskytte som en del hade gjort, men nu har vi ingen egen båge än så vi har fått träna på andra sätt. Mest genom att flänga runt i ridhuset hemma utan tyglar och konstatera att det är en vansinnig himla sport, det här.

Tränaren tyckte att vi skulle prova i galopp den här gången. Det tyckte inte vi. Av den enkla anledningen att vi höll på att välta i trav förra gången, så det kändes alldeles lagom att hålla sig till det. Men sen blev vi lite kaxiga och vågade köra galopp på sista långsidan (utan sväng = mindre vältrisk). Sen körde vi galopp första långsidan, saktade av till trav genom kortsidan och därefter galopp på andra långsidan. Och det gick ju rätt bra, så då testade vi att köra första i trav och fatta galopp vid A och ta ett hörn i galopp. Och det gick ju bra, så vi vågade testa hela vägen i galopp. Med pilar och allt. Det är inte klokt vad man kan övervinna sina egna snubbeldemoner ibland. Den rosa hästen bara äger på allt hon gör. Som vanligt.

Och plötsligt gick det upp för oss vilken bra träning det är även för hästen. I första skedet kändes det mest som att hästen var ett fordon som tuffade på, men i galopp blev det väldigt uppenbart att hästen måste ha balans alldeles på egen hov. Plus att ryttaren måste kunna styra ordentligt för att inte riskera att krossa knäskålarna mot stolparna i fållan (hmm..). Plus reglera tempo och ha full kommunikation med sitt djur hela vägen. Och samtidigt skjuta pilbåge. I alltmer ökande tempo.

Galenskaper, som sagt. Men ja. Två pilar fick vi till, i galopp!

Efter bågskyttet klädde vi på den rosa hästen och stoppade in henne i transporten igen och åkte vidare mot nästa anhalt. Den rosa hästen trodde naturligtvis att vi åkte hem, för det är ju så det går till – man åker med lådan, gör en grej, åker med lådan igen, kommer hem. Därför blev hon mäkta förvånad när matte öppnade lådan och hon var på en helt ny plats? Vafan?

Vi hade åkt till sadelaffären, där den rosa hästen skulle få välja ut en ny sadel eller två. Som ett äkta bortskämt djur. För er som inte är så hästvana så kan man förklara det här med sadelprovning som att sadeln är lite som hästens gympaskor – om den är för stor, för liten eller på annat sätt skaver eller klämmer så förstör det hela upplevelsen av motion. Ingen vill ha skoskav – precis lika lite vill hästen ha sadelskav. Dock är det svårt för hästen att själv avgöra vad som passar, plus att det ska passa piloten också. Himla meck. Antingen kan man hålla på och mecka själv, eller så kan man åka till en duktig sadelutprovare. Vi väljer det sistnämnda, helt enkelt av bekvämlighetsskäl. Matte har dessutom en bra sadelutprovare som har härjat med matte och diverse hästdjur i snart femton år och som vi har stort förtroende för. Bra det.

Men det var den rosa hästens första gång på sadelutprovning. Hon förstod ungefär inte alls vad det gick ut på. Först fick hon stå i en främmande box och prova mattes gamla sadlar. Där konstaterade vi att befintlig dressyrsadel skulle gå att justera för att passa rosa hästrygg (halleluja!) men att hoppsadeln var körd. Ungefär som vi trodde. Så det blev till att prova hoppsadlar. Och då blev hon plötsligt helt övergiven och fick stå själv? Inte för att det gjorde så himla mycket, låneboxen hade mat och sådär, men lite märkligt var det ju.

I själva verket var matte i rummet bredvid och provade sadlar på en sadelbock. Det känns rimligt att testa på matten först och hästen sen. Efter en stunds mattetestande hade vi tre sadlar som verkade lovande. Då var det den rosa hästens tur att prova. Två av de tre låg bra på henne. Sen fick vi testa de två gemensamt för att se vilken som passade oss bäst som par. Först den ena, rida runt en stund, hoppa (välta över) ett hinder, rida lite till. Sen in i stallet igen och stå på gången och byta till den andra (och titta på hönsen som var i en annan box. Intressant!). Sen provade vi den andra sadeln, red runt lite, välte över hindret igen (seriöst, välte över):


Vi kom gemensamt fram till att den första sadeln passade bäst. Den rosa hästen tyckte att den var bekväm när hon skuttade omkring och matte satt hyfsat odåligt. Den fanns i svart och brunt, så vi kunde välja. Vi valde brunt, det är trots allt den rosa hästens förstafärg på utrustning.

Så nu har vi en redig hoppkostym att ha när vi välter över bommar och framför allt när vi är ute och drabbar naturen. Come on då, trädjävlar.

För er som följer oss på instagram (@fnork.se) och trodde att det här skulle vara någon typ av årskrönika, ge inte upp hoppet än. Den kommer såklart på nyårsafton.

Julspektakel

Väldigt många stall har någon typ av julshow eller liknande upptåg såhär i slutet av året, inte helt sällan i regi av ungdomssektion eller liknande. Vi vill ju inte vara sämre, såklart. Nu har vi ingen ungdomssektion eller ens direkt några ungdomar att tillgå, så vi gör det enda rimliga; dricker glögg, knölar in så många hästar vi kan få plats med i ridhuset och försöker rida i formation. Julkadrilj alltså. Traditionsenligt.

I år gick det in sexton hästar. Det är inte illa pinkat för ett ridhus på 18×30 meter. Det hade antagligen gått in ett par till, men vi fick slut på hästar. Trots extrasupport av gäster utifrån.

Den rosa hästen har många sidor av olika typ, men just när det gäller totalt kaos i hennes eget ridhus (som det onekligen blir när sexton iberiska tramshattar försöker springa i rad), då är hon stabil som en väggris. Så hon fick ta täten och styrde det hela med järnhov. Speciellt som hennes partner i täten var VM-ponnyn. Man kan tycka att någon som har gått VM borde kunna hålla sig i skinnet. Det kan man tycka. Men just den här VM-ponnyn är inte så jättebra på det här med kadrilj, så han är egentligen diskad från den typen av aktiviteter på grund av livat beteende. Men nu hade en annan häst fått ont i en fot, så för att alla ryttare skulle få vara med och paren skulle bli jämna så flyttade fröken om lite så att hon själv red VM-ponnyn och kunde hålla lite ordning på honom. Med varierat resultat. Men tidigare år har han inte bara skuttat runt på tvären, han har även fått sprätt på alla omkring sig. I år gick han först (ingen framför att jaga) och dessutom bredvid den rosa väggrisen som inte tänkte låta nån himla liten studsboll störa hennes ordning, VM eller ej. Så i år höll han åtminstone sin plats i formationen, även om han gjorde det i innovativa alternativ på gångarter emellanåt.

Nu gör vi inte direkt det här på ett organiserat sätt ändå, även om hästarna håller sig på anvisad plats. Vi har inget program eller så, utan det är mer make it up as you go along, och så ser vi vad som händer bakom. Barnhästarna fick gå sist så de kunde skutta extra vid behov, i övrigt var det bara att tuta och köra liksom. Gick jättebra, med tanke på förutsättningarna.

Man kan få se film på det hela. Om man sitter vid en dator kan man se filmen här nedan. Om man däremot surfar med mobil eller surfplatta så fungerar inte klippets ljud på grund av copyright, så då får man istället se den ljudlösa versionen genom att klicka här.

Detta var då en vecka sen. Idag är det julafton. Den rosa hästen har firat genom att ramla runt i ridhuset med sin matte på morgonen. Vi hade först planerat en uteritt med den gula hästen och hans matte, men eftersom det plötsligt var storm så att träden flög tvärs över verkligheten så kände vi att riktigt så roligt ska vi inte ha. Men ridhus är kul det med, på ett mer lagomt sätt.

Den rosa hästen fick en utflykt i julklapp, hon ska få åka till sadelaffären på måndag och välja ut en sadel som hon vill ha. Förutsatt att det har slutat storma, det är tillräckligt spännande att köra i oväder utan hästsläp. Sen kanske hon fick lite andra prylar också. Kanske. Ett schabrak eller två. Täcke. Och sådär. Ni vet hur det är.


God Jul!

Den rosa ravelucian

Den rosa hästen passar plötsligt inte i någon sadel i hela stallet utom en, och den passar inte matte i. Välkommen till sadelträsket, alltså. Suck. Så är det när man får för sig att byta kroppsform lite sådär på sport. Vi rider således typ varje ridpass i olika sadlar just nu för att testa runt. Men inte hjälper det. Vi måste sälja de gamla sadlarna och köpa nya, så är det bara. Pust.

Nåväl. Något som fungerar mycket bättre är trädterapin. Efter att den rosa hästen drabbades av akut sprattel i en kohage häromdagen och fick sån fart att Göran hamnade långt efter så beslutade matte att nu är det sluttramsat. Nu går vi upp i skogen och så ÄR vi där till det inte är farligt längre. Och idag fick vi möjlighet när vi var i stallet samtidigt som Göran och hans pilot.

När man ska göra något som är lite utanför komfortzonen är det alltid bra att klä sig ordentligt. Så den rosa hästen fick ha en ordentlig refexväst. Dessutom hade hon luciakrona för att vänja sig inför ett spektakel som går av stapeln imorgon. Det såg aningens ut som att hon skulle på ravefest i skogen. Visserligen hade luciakronan inga blinkande strobljus, men med en lampa i varje öra är man tillräckligt hård ändå liksom. Detta i kombination med att matte var fullkomligt omatchad med både sig själv och häst gjorde att vi var ett ekipage redo att ge vem som helst huvudvärk.

Inledningsvis hade vi det ganska lugnt. Okej att man går en bit längs landsvägen och det var ovanligt mycket trafik, men varken rosa eller brun häst är särskilt brydda vad det gäller trafiken. Vi mötte både bilar, skåpbilar, flakmoppe och fyrhjuling med släp fullt med plankor, och ingen av hästarna sa flaska om det. Utom att den rosa hästen tyckte att plankorna var ganska intressanta. Sen blev hon istället rädd för gud vet vad i en villaträdgård och var tvungen att få spader. Så Göran fick gå före. Det är tur att vi har med oss en trygg och stabil sällskapshäst när det ballar ur. Sen att sällskapshästen är fem år, ännu mer grön än ravelucian och troligen mest är stabil för att han inte riktigt har fattat poängen med att vara nåt annat, det gör inte det minsta så länge han kan tänka sig att gå före förbi gud vet vad i villaträdgårdar. Det är för övrigt enda gången han får lov att gå först, annars är den rosa hästen täthäst. Hon är trots allt världsdrottning, det är viktigt att inte glömma det.

Han får gå först när det är lera på marken också. Där frågade vi inte ens den rosa hästen om hon hade planer på att gå först efter att hon vid senaste tillfället vrålade att det är ett bottenlöst hål och orsakade kaos i ledet. Det var ganska strategiskt, för nu hade hon fullt upp med att försöka ta sig förbi Göran istället för att fundera över underlaget. Win. I övrigt gjorde hon sin stabilaste insats någonsin när det gäller träd. Vi gick runt lite extra ute bredvid stigen (offroadkörning, helt wild and crazy) och den rosa hästen briljerade som om naturen plötsligt var ett nytt WE-hinder. Högsta poäng för trädhantering!

Vi både travade och galopperade ute. Det gör vi inte så ofta. Speciellt inte galopp. Det rosa hästen har galopperat ute för all del, men då var det sommar. Nu är det inte sommar, allt är nytt, och så vidare, och så vidare. Ni kan storyn. Ändå kunde hon springa först på en jättelång, fin gräsväg (som vi aldrig gått på förut!) längs med ett stort fält utan att varken få panik för träden på ena sidan eller balla ur och dra en repa över åkern utan tillstånd. Båda scenarion kändes fullt möjliga, men hon höll sig snällt i pälsen, var glad och pigg och frågade artigt om tillstånd innan hon ökade tempot. Det tog dock en bit innan matte insåg att det ökade tempot var en flyttad lägstanivå snarare än något reglerbart, men det är nog bara att träna vidare.

Hon var snäll ända tills hon bromsade in lite för att titta på en potentiellt konstig grej längs vägen och Göran tänkte passa på att springa förbi och ta täten. Det var så att säga inte okej. Den rosa hästen blev vansinnig och viftade med både hovar och tänder i farliga dödshot om han inte höll sig på sin plats. Men Göran är fem, glad, storögd och har jättemycket lugg, så han tar inte sånt personligt. Han lär sig gärna hur det ska vara, och den här gången var det tydligen så att om man bara höll sig på behörigt avstånd bakom den skitarga tanten så var det här med galopp i skog alla tiders. Han har så att säga inte fullt så mycket känslor att hantera som somliga andra. I den rosa kroppen är det mycket känslor ibland. Väldigt mycket. Det är säkert fint det med, på sitt sätt.

Oavsett så uppförde sig båda hästar fint på det stora hela. Den rosa hästen får extra beröm för sin hantering av träden, som hon efter den långa galoppen var avslappnad nog att bara skritta igenom på långa tyglar. Vem är coolast i världen liksom. Hon fick till och med en extra galoppsträcka på grusvägen hemåt och var så nöjd och glad med sig själv att hon slog till med lite bocksprång. För all del inga stora saker, mer den där sortens små fnissiga glädjebubbel som kommer när livet är sådär sjusärdeles toppen som det kan bli en mulen lördag i december. Fniss är bra. Vi behöver mer fniss i världen.

Men matte ska nog prata med tomten om konceptet säkerhetsväst, det känns som en rimlig plan för framtiden.

Den rosa stridshästen

Det värsta som finns är tråkighet. Det tycker både matte och rosa häst. Så när det erbjuds äventyr så åker vi på äventyr. Igår, till exempel, då var vi på äventyr. För matte hade bokat in oss på en provlektion i beridet bågskytte.

Beridet bågskytte går ut på att hästen springer i full sula i en fålla och piloten under tiden, i farten, försöker skjuta pilbåge. Det är precis så vansinnigt som det låter.

Vi fick börja med att matte tränade på bara pilbåge och den rosa hästen fick stå i ett hörn med medföljande stallmormor och vänja sig vid ljudet som blir när man skjuter pilar i frigolit. Det hade hon inte så mycket åsikter om, däremot var det lite konstigt med ljudet som blir när man drar ut pilar ur frigolit. Men inte värre än att hon blev milt förvånad. I övrigt hade hon mest issues med att det verkade tämligen onödigt att åka transport i en och en halv timme för att stå i ett hörn med mormor, det kan hon ju lika gärna göra hemma.

Nu var det inte direkt så att matte orsakade några ljud i början (hej världssämst!), men det var ju andra med som kunde pricka målet och sådär.

Sen fick vi sitta upp och värma upp hästarna lite, samtidigt som vi passade på att rida i fållan och inspektera den. Den rosa hästen började lite smått fatta att hon hade en uppgift, och hade fullt sjå med att försöka räkna ut vad det var. Springa i fålla, är det någon typ av löshoppning månne? Men då brukar man ju inte ha matte med sig. Hm. Matte har någon typ av vapen, vi ska döda något? Är det WE-tjuren? Men var är tjuren? Är det den här grejen som är tjur??

Sen skulle vi börja skjuta. Första gången fick matte testa med en pil från stillastående häst (det gick bra!) och gången efter i skritt (det gick också bra!). Meningen är att det ska gå jättejättefort, så när vi hade skjutit klart fick vi trava iväg resten av varvet runt för att lära oss att tänka framåt. Då hajade den rosa hästen vad hennes uppgift var. När det smäller i frigoliten så levlar man upp sin fart och plöjer på! Tjoflöjt!

Värt att notera är att man i beridet bågskytte har händerna fulla med båge och pilar, och därför alltså rider helt utan tyglar. Helt. Utan. Tyglar.

Så man kan säga att matte blev lite förvånad när den rosa hästen vid nästa pilträff skuttade iväg i galopp. Hon var tydligen redo för det, tyckte hon. Det tyckte inte matte. Mest för att den rosa hästen kanske inte riktigt är i den typen av balans i sin långbenta kropp att hon får lov att galoppera i fri fart med ryttare utan tyglar. Speciellt inte när sagda ryttare har en rygg som en hundraåring. Så de följande varven fick matte lägga på att få den rosa hästen att vänta på instruktion istället för att lösa saker på egen hand. Sen gick det bra.

Vi höll oss i trav. De andra var mycket duktigare än vi och kunde galoppera (även om en av dem körde lite spansk ridskola så det bitvis var mer luftburet bågskytte än något annat. Men ryttaren satt kvar!). Men vi var jättenöjda när vi prydligt och organiserat kunde få iväg två pilar på ett varv i trav. Matte har liksom aldrig ens hållit i en pilbåge innan. Evers.

Och den rosa hästen fattade att hennes uppgift var att gå i ett jämnt tempo utan att studsa eller ta initiativ, och då klarade hon det med på ett alldeles briljant vis. För hon är ju alldeles briljant, den här rosa hästen.

(Vi fick dessutom se när instruktören lånade en av hästarna och visade i vilket tempo man SKA rida. Holy crap on a cracker vad fort det går!)

Höll i kameran gjorde vår vän C. Tack!

Den rosa hästen och det himla utomhuset

Den rosa hästen är en individ som väldigt gärna ställer upp på saker, det gör hon. Och hon försöker alltid sitt bästa. Men det finns områden i livet där hon kanske inte är helt färdigutbildad än. Till exempel när det gäller det här med att vara utomhus.

Det är inte det att hon inte har testat, hon är bara inte så jättebra på väder. Det är inte ens alla väder, hon har faktiskt bara problem med vind, sol, is, kyla, värme och alla typer av nederbörd. Får man till en vindstilla, mulen dag med ljummen temperatur så är den rosa hästen oslagbar. I övrigt förstår hon inte varför man måste vara i det himla utomhuset när det finns ett så ypperligt inomhus att vara i.

Nåväl. Nu har matte bestämt att den rosa hästen någon gång i livet ska kunna starta distansritt, och det är ju ohjälpligt mycket utomhus. Så hon måste faktiskt lära sig. Dessutom tycker hon att det är vansinnigt roligt att gå ut, när hon väl kommer på att hon tycker att det är vansinnigt roligt att gå ut. Det är lite ambivalent ibland, det där.

Grejen är att vi har ju tränat. Och det går jättebra. På sommaren. Sen kommer hösten. Och den rosa hästen är inte sådär jätteförtjust i träd. Hon är helt okej med trafik, har ingenting emot traktorer eller kossor. Men träd. Det är obehagliga typer det. Och på hösten så ändrar ju träden helt plötsligt färg! Det blir ANDRA TRÄD! Kanske? Eller?

Och sen när man väl har sorterat ut det där med färgen så tappar träden alla sina löv. Ungefär i höjd med Halloween. Den rosa hästen förstår varför Halloween är när det är, det finns ju inget läskigare i VÄRLDEN än alla patruller med TRÄDKADAVER som plötsligt står på rad och tornar upp sig över vägarna. Hu hu.

Matte är inte riktigt lika spänd när det kommer till en vanlig gammal björk, men nu ska vi inte döma någon som har vuxit upp med en annan kulturell bakgrund och sådär. Det ska vi inte. Men den rosa hästen måste ju lära sig. Så vi rider ut. Lite nu och då.

För ett par veckor sen red vi ut ihop med den gula hästen och hans matte. Det gick riktigt bra ända tills den rosa hästen fick syn på en person med gåstavar i motljus. Hon är inte jättebra på motljus. Så hon valde att drabbas av lättare panik och springa ut på en åker igen. Den här gången var matte mer beredd än senast, och kunde ta hjälp av den gula hästen och hans matte så att de kunde gå före och stanna eller gå i rätt portioner så att den rosa hästen hann med. Förutom att hon fastnade i vinkelvolten och var tvungen att springa fram och tillbaka på en femmeterssträcka ungefär sju gånger så redde vi ändå ut det hela. Mer eller mindre.

Veckan efter blev det plötsligt snö. Och av alla saker som den rosa hästen inte är kompatibel med så är nog snö på i alla fall topp tre. Det är ju fullkomligt obegripligt. Och det fastnar på nosen!!

Det är i alla fall ingen is i morrhåren än, man får vara glad för det lilla.

När snön börjat töa bort så red vi ut en liten sväng med Göran och hans pilot. Göran är fem år och har varit i Sverige sen i våras. Det är alltså hans första svenska vinter. Men av någon anledning är det inte alls lika mycket cirkus i hans värld som i den rosa världen. Märkligt hur det kan bli. Det var lite snö kvar i dikena att glo på, och en del hala fläckar på vägen, så vi fick ta det ganska lugnt. Det gick jättebra, den rosa hästen marscherade på först (det är så det ska vara, om någon undrar) och vi lyckades svänga runt allt som var potentiellt halt och hålla oss på fötterna (till allas stora förvåning). Tills vi kom till en väg längs ett fält där den rosa hästen plötsligt tvärstannade. Någon hade ställt en BÅT på åkern! En BÅT!! Det kan man ju räkna ut med SVANSEN att det fan INTE ska vara några BÅTAR på ÅKERN!!

Så hon fick spader. Och för sitt höga nöjes skull passade Göran på att få lite spader han med. Inte för att han bryr sig om båtars vara eller inte vara, men spader är kul när man är fem. Så med tanke på halkrisk och annat fick vi ta en kortare tur än planerat och svänga av tidigare. Så kan det gå.

Dock så ledde detta äventyr till att matte tröttnade lite på den rosa hästens fasoner och bestämde att nu är det hög tid att vi skärper oss. Nog för att matte skadade ryggen rätt illa på en åkertur i våras, men det betyder inte att att det blir så jämt, och det är sannerligen ingen gagn för någon att vi ger upp och gömmer oss i ridhuset resten av livet. Man måste kunna rida ut. Och för att kunna rida ut måste man kunna gå förbi träd utan att få ångest, även om det inte för ögonblicket råkar vara högsommar. Och det är ju inte det att den rosa hästen inte vill eller är negativ, hon är bara inte van. Det är inte lätt att kunna allt från början! Så vi får helt enkelt öva. Svårare än så är det inte.

Som grundutrustning inledde vi med att be hovslagaren om rejäla vinterdäck. Den rosa hästen är av sorten som kan halka omkull när hon står still rätt upp och ner på en grusplan, så inför vinter och allt kändes det lika bra att bygga upp förutsättningarna med rejäla doningar med snösulor och fyra broddar i varje fot. Så att vi kan träna uteritt som proffs.


Vi började idag, när det var fint väder och tre andra som var sugna. En gruppaktivitet! Matte tog för säkerhets skull och snärjde in den rosa hästen i förbygel och martingal för att sitta lite stadigare in case of ants in pants, och sen marscherade vi iväg. Damerna först, enligt den rosa hästens ständiga princip, så hon körde titelroll och det tre valackerna lullade snällt med efter. Först bakom den rosa kom den fnorkiga tävlingshästen (i marschtakt som en furir), därefter Göran (storögd och glad) och sist VM-ponnyn (lite suckandes), som fick det otacksamma nöjet att hålla ordning i ledet.

Man kan säga att vi hade indelning efter mental stabilitet, alltså.

Nu tyckte visserligen den rosa hästen för all del att hon var mentalt stabilast i hela västvärlden, och det kan man eventuellt hålla med om till en början. För det var mest trafik och sånt, och det har hon som känt inte det minsta problem med. Inte ens när det for ut en hund och skällde på oss blev hon det minsta upprörd, bara artigt intresserad. Och vid ett tillfälle försökte hon följa efter grannens katt ner i diket. Frid och fröjd.

Sen kom vi in i skogen. Och skogar är, som vi alla vet, till stor del bestående av just träd. Det var träd överallt. Och följaktligen var det rosa ben precis överallt. Det där med mentalt stabilitet blev lite mindre viktigt. Inte viktigt alls, faktiskt. Men en positiv sak är att när den rosa hästen är tillräckligt fnorkig så snubblar hon inte över alla rötter som sticker upp. Man får vara glad för det lilla.

Det gick faktiskt ganska bra ändå. Spänd får man vara och titta får man göra. Man får däremot inte göra hundraåttiograders vändning i levad för att det plötsligt är lera på vägen. Det får man inte. Speciellt inte när man har en fnorkig tävlingshäst bakom sig som omedelbart följer färg och brakar in i nästa i ledet bakåt så att det uppstår ett visst tumult. Tills VM-ponnyn, fortfarande lite suckandes, kliver fram längst fram i ledet och reder ut det hela genom att på ett väldigt vuxet och balanserat sätt gå förbi leran, så att den rosa hästen med lite draghjälp kunde göra detsamma. Eller ja, hon ramlade igenom leran, men det räknas.

Sen förvandlades hon återigen till sitt alterego Pansarbritta och kommenderade in valackerna bakom sig igen. Ordning och reda. Det gick jättebra flera meter, tills hon fick syn på en stubbe som vi visserligen hade gått förbi åt andra hållet tio minuter tidigare, men då var det inte riktigt så uppenbart vilken oerhörd risk den innebar för omvärlden. Så vi gjorde en ny helomvändning på bakbenen rakt in i tävlingshästen, som i sin tur brakade in i Göran, medan VM-ponnyn klev förbi kaoset och vallade den rosa hästen förbi stubben. Sen fick han gå kvar bredvid en bit och hålla oss i handen tills vi kunde gå själva igen. Vid det laget var vi nästan ute ur skogen och kunde gå på lite normal himla väg igen, där man vet vad man håller på med och träden håller sig på avstånd.

När vi kom hem hade den rosa hästen inte andats ut på fyrtiofem minuter, och var så trött att hon fick luta sig mot sin matte för att orka gå in i stallet. Efter en timmes skritt.

Man ska inte underskatta vikten av mentala utmaningar. Och träd. Även om våra uteritter för tillfället är lite mer som en stödgrupp för barn med speciella behov än vad de är rogivande avkoppling så tycker i alla fall alla inblandade att det är vansinnigt roligt. Och det kommer ju att gå jättebra snart, för den rosa hästen kan lära sig allt, bara hon får ta det i sin takt. Och det får hon. Vi har inte bråttom.

Dressyrsadel säljes

​Prestige Modena säljes. Bomvidd 34, sits 17″. Passar lätt svängd rygg. Mycket hjälpsam för ryttaren. Passar på runda vita små hästar, men passar inte alls på långbent rosa dito. 

6 år gammal, väl omskött, normalt slitage. Pris 10.000 kr, prutat och klart. Lånas ej ut för provning men kan säljas med en veckas öppet köp om du finns i närområdet. Kan hämtas i Kungälv, Mölnlycke eller Partille/Jonsered (eller däremellan). Köpare betalar ev frakt.

HalloWEen

Det är två plusgrader och snöblandat skitväder på tvären.
Folk: Åh, stanna hemma med filt, varm choklad och Netflix.
Hästfolk: Åh, jag klär på min häst en maskeradkostym och åker ut i skärgården på Halloweentävling!

Såklart.

Den rosa hästen tyckte att det var jättespännande med kostym. Hon fick testa att springa med den kvällen innan, när vi red ute i paddocken i mörkret. Det var lite konstigt med nåt som satt över bogarna när hon skulle gympa, men hon vande sig fort och hon lyckades skrämma Göran i mörkret, sånt är ju alltid livat.

Dagen efter var det då dags att åka på utflykt. Det var Så. Dåligt. Väder. På riktigt, hur mycket kan det sludda och blåsa samtidigt? Hur är det ens fysiskt möjligt att det regnar underifrån?

Den rosa hästen gillar inte när det är sådär väldigt mycket väder, för det är det aldrig i Portugal, menar hon. Dessutom har hon ingen päls. Matte är inte heller jätteintresserad av att vara ute när det är skitväder, men kom igen. För det första, hur många WE-tävlingar har vi att roa oss med på ett år? Man får ta de chanser som bjuds! Dessutom hade de döpt den till HalloWEen, och som sann göteborgare måste man uppmuntra sånt (matte väntar fortfarande på att hästveckan på Säve ska döpas om till Way out Häst). Dessutom var banan fantastisk. Bara kolla på detta liksom:

Precis hur roligt som helst.

Den rosa hästen inledde “precis hur roligt som helst” med att spåra ur redan när hon kom ur transporten. Kombinationen av väder, att alla var utklädda, myror i brallan och att man plötsligt skulle gå på andra sidan ridhuset jämfört med förra gången hon var där gjorde att hon fick en mycket liten härdsmälta. Efter några varvs spinn så fick en av våra pink pony crew-medlemmar (vi hade tre med oss, lyx!) komma och leda den rosa hästen fram till ridhuset och in på banan. Ähem. Balanserat.

Detta var nu en träningstävling i WE, vilket innebär att arrangören kunde vara lite mer flexibel än man kan vara vid officiella tävlingar. Så för att komma undan allt vädret så fick deltagarna rida fram i grupper om fyra ekipage inne i ridhuset, och sen genomföra banan en och en innan nästa grupp tog över. Det var väldigt tacksamt. Vi startade sist i vår grupp, vilket innebar en helt ny version av framridning. Några minuters uppvärmning, sen ett ekipage, sen lite längre uppvärmning, därefter stå still och vänta på två till ekipage. Det blev för all del lite hackigt, men vi har haft mycket sämre framridningar än så. Och vi slapp vara ute i stormen. Så det var verkligen inget att klaga på. Plus att vi fick första parkett att titta på andra duktiga ekipage.

Det enda mindre kaoset som uppstod var när matte fick för sig att den rosa hästen skulle stå i hörnet istället för mitt i banan och den rosa hästen först blev misstänksam för att det stod rekvisita i hörnet, sen bestämde att det var bra läge att ställa sig tvärs över spåret och kissa. Matte försökte sen krångla in henne i hörnet mellan rekvisitan och kisspölen, då blev hon paniskt rädd för båda och var tvungen att springa runt lite. Lyckligtvis skedde hela denna sekvens när ekipaget som just då red sin ritt var borta i andra änden av banan och därför inte påverkades.

Men alltså. Inne på en bana med spöken, skallar, pumpor och annat läskigt, så blir den rosa hästen rädd för…sin egen kisspöl. Stabilt.

Hon tyckte visserligen även att domarens häxhatt var konstig. Men ändå.

När det blev vår tur att rida banan blev det dock lite mer ordning på det hela. Då fick den rosa hästen något att koncentrera sig på, något som hon kan och känner sig hemma med. Spindelnät till trots. Så vi kunde genomföra en rätt okej teknikritt. Vi hade lite strul med korridoren där den rosa hästen glatt backade ut innan matte hunnit ringa i klockan så vi fick gå in igen, och i enkelslalom råkade vi byta galopp när det skulle vara bibehållen galopp hela vägen (den rosa hästen har eventuellt levlat upp till medelsvår utan sin matte, det är lite oklart). Men på det stora hela taget så gick det rätt fint, och vi fick poäng mellan 5 och 8 som resulterade i 67,4%. Mycket prydligt.

Sen skulle vi rida speed. Då tänkte vi som så att när vi var på tävling senast så var vi duktiga i dressyr och teknik, men vi var inte snabbast i speeden. Så kanske är det där vi har vår förbättringspotential just nu? Det enda man kan göra är att testa. Så matte meddelade den rosa hästen att på träningstävling, då testar vi. Plattan i mattan, helt enkelt. Mitt i värsta myror i brallan-säsongen. Det kanske inte var väldigt genomtänkt, men det gick ändå hyfsat. Hon var så exalterad i slalom att hon rev med svansen, och hopphindret blev lite av typen jämfota grodhelikopter, men vi höll ändå ihop oss själva under nio av tolv hinder.

Det tionde hindret var muggflytten (eller dagen till ära treuddsflytten), och då brast det för den rosa hästen. Stå still när man har laddat en hel bana? Nope. Matte frågade artigt varför i hela helvete vi stod fem meter ifrån hindret och snurrade på stället, den rosa hästen svarade med att göra en mycket liten levad. Suck. Matte blev tvungen att ta fram hela repertoaren av mindfullness och djupandning för att få den rosa hästen att stå still i en halv sekund innan hon fick tumla vidare genom livet. Sen drog vi runt i fållan (vält med liten spökhäst) och avslutade med grinden. Som den rosa hästen glatt försökte ta själv och gå iväg med. Matte fick skälla och ta tillbaka grinden. Då backade den rosa hästen iväg och rev en slalomstolpe till med svansen, samtidigt som matte tappade grinden. Men då tröttnade matte på den rosa hästens rabalder, så hon fick vackert finna sig i att vi gick och plockade upp grinden efter oss och satte den på plats i lugn och ordning.

Så ja, inte bästa speedritten någonsin kanske, men om man inte testar så får man inte veta. Desto roligare var det efteråt när domaren avslöjade att vi hade bäst procent av alla deltagare i tekniken, och alltså hade vunnit om det hade varit en officiell tävling. Då var allt speedrabalder förlåtet och den rosa hästen fick kakor och kramar för sin insats. Hon fick också rosett. Väldigt nöjd. Men när vi skulle ta en fin uppställd bild med rosett och allt så drabbades hon av väder igen och började springa på tvären, så matte gav upp och packade in henne i åklådan så hon fick stå under tak och lugna ner sig lite innan vi åkte hem.

Vi behöver träna på väder. Västkusten i november erbjuder tillfällen för det, det gör den.

Tack till Tjörns Ridklubb för ett oerhört roligt arrangemang (trots att ni har en himla massa väder).

Och tack till Pink Pony Crew som åker med på våra konstiga upptåg. Ni är bäst.