Varde ordning!

Sådärja, då ska vi se om vi inte kan dra igång det här igen. Även om vi får dra igång i skritt under högst ordnade former.

image

Nä okej, det är inte så himla mycket ordning på den här piloten, så vi galopperade redan dag 2 av pilotens igångsättning. Men man kan faktiskt galoppera i fältsits. Så det så.

image

Den rosa hästen är Mycket Nöjd med att ha fått tillbaka sin människa. Även om hon var tvungen att skälla lite på piloten efter det inledande glädjeylet. Alla känslorna på en gång, det blev lite bökigt där ett tag.
Men nu är vi tillbaka i balans. Raj raj.

image

Livstecken

Man skulle ju kunna tro att den totala avsaknaden av blogginlägg på den hära bloggen betyder att bloggen är död. Det är bloggen inte, det är högst tillfälligt. Får vi hoppas. Bloggen är sjukskriven.

Rent konkret är det så att det kanske förekommer lite av en ryggskada i fnorklägret, som är lite på nivån att det får liggas still. Vecka ut och vecka in. Det är på alla sätt genuint bajstråkigt, för att uttrycka det hela på ett milt och diplomatiskt vis.

Men det är ju fint väder, så man kan för all del företa sitt stillaliggande utomhus.

Grillad fnorkblogg är det nya nu. Smakar som kyckling.

Den rosa hästen, å sin sida, mår alldeles utmärkt. Hon går till jobbet som vem som helst. Hon är bara lite missnöjd med att vi missar typ hela tävlingssäsongen. För att inte tala om vad piloten är…

För att vi alla ska återfå lite hopp om framtiden så bjuder vi på lite dansande retrievers, som är högst flexibla i ryggraden. Leve det.

image

image

image

Sådär ja

Det här löste vi ju snabbt och lätt. Bra jobbat, internet!

image

Den rosa hästen har inspekterat noga. Hennes utlåtande var mest lätt förvirring över att den var stängd. Såna där lådor ska man ju gå in i, eller? Och det går ju inte om det inte finns nån ingång!

image

Nu skulle vi ju inte åka någonstans just idag. Lådan kommer att få en ingång när den behöver en. Och den har två utgångar, bara en sån sak. I övrigt verkade den rosa häst-godkänd, i alla fall utifrån.

I övrigt är vi inne i en sån där utvecklingsfas igen där allting går i hundranitti knyck framåt. Förra helgen var en stor samling piloter från stallet och tittade på dressyr på Scandinavium. Efter det var vi helt vansinnigt motiverade. När vi kom hem fick den rosa hästen kamma sig och testa att göra byten. Vi fick tre försök på oss under frökens överinseende, och den tredje satt minsann som en smäck. Även om fröken trodde att vi satsade på att hoppa ut över ridhusporten snarare än byta galopp. Det är ju sjutusen grejer att tänka på när man rider, inte konstigt att man kanske temporärt glömmer av att styra ibland?

På lektionen i torsdags fick vi börja leta piaff. De andra hästarna som var med är såna som redan kan, så när de övade fick den rosa hästen också prova. Och hon lyckades faktiskt! Efter olika typer av sprattel och förvirring hamnade vi i det optimala dragläget och trampade snyggt typ tre steg. Efter det var vi omåttligt stolta över oss själva. Så stolta att den gula hästens matte fick fotografera oss utanför ridhuset i vår nya matchande ridbyx/schabrakoutfit. Snyggaste rosa hästen evers!

image

image

Hästtransport köpes

Hej bloggen!

Nu har den här piloten tröttnat på att försöka hitta lämpliga åkdon att hyra varje gång vi ska företa oss någon typ av exkursion ut i landet. Eller köpa en ny soffa. Det är så hiiiiimla meckigt. Så nu ska det köpas en hästtransport.

Sökes:
– Boggietransport (dubbelaxlad).
– Ska rymma en medelstor rosa häst nu och vemvetvad i framtiden*. Dock inte samtidigt. En i taget. Plus prylar och hö. Så lastvikt minst 630, helst mer. Totalvikt max 1500 kg (alternativt får en större bil ingå i priset, men det verkar knöligt när det finns en utmärkt Hyundai att tillgå).
– Omkring storleksordningen 30 lax, ganska god koll finns på vad som är rimligt så inga moraliskt diskutabla idéer, tack. Utan prutmån och såna mindgames.
– Dubbdäck på vintern, sommardäck på sommaren (alltså inte åretruntdäck)
– Helst inte fulare än nödvändigt.
– Inget himla Böckmannsläp med sadelkammare som tar upp halva insidan, för då drabbas den rosa hästen av rosa klaustrofobi och får lite rosa spader (vi har provat).
– Med fördel gamla hederliga värmlandsvagnar, tranesläp, läckö etc. Christ är visst också bra. Cheval liberté är bra om golvet är dubbelkollat. Eller nåt annat bra. Så länge det inte är sadelkammare som går in i hästutrymmet då. Spader. Som sagt. Sadelkammare utanpå hästutrymmet är trevligt, men inget måste.
– Om golvet är plyfa så ska det vara oskadat och helst bytt de senaste 2-3 åren.
– Inte dum-i-huvudet-långt från Göteborg för det blir så krångligt.
– Skattad, besiktigad, fungerande bromsar, lampor, kulhandske och så vidare.

Finnes:
– Kärleksfullt hem, mycket utevistelse och regelbunden omvårdnad.
– Möjlighet att komma ut och se världen, eller i alla fall riksväg 40 för det är tydligen där vi åker hela tiden. Men till sommaren kan den få åka färja!
– Möjlighet att följa transportens framtida äventyr på en blogg nära dig. Du är också välkommen att hälsa på den eller ha regelbunden kontakt via till exempel facebook.

Det här kan vi lösa tillsammans va? Challenge presented!

Kontaktvägar:
Kommentarsfält nedan
fnork.se på Facebook
Mail till info@mullebloggen.se

image

*Nej, sitt i båten nu. Inte riktigt än.

Den rosa hästen och den svenska våren

Den rosa hästen har längtat efter våren. SOM hon har längtat efter våren! Speciellt med tanke på hur bra det inte gick med den svenska vintern. Och nu är det äntligen vår!

Då måste man tydligen fälla sin päls. Vafan?

image

Det hade den rosa hästen inte riktigt räknat med. Må vara att hon har päls som en ökenråtta, det är ändå en tämligen obekväm situation. Piloten försöker hjälpa henne att bli av med lite päls genom att borsta lite, naturligtvis med den mjukaste borste som stallet kan uppbåda. Rosa hud är lika motståndskraftig som gladpack. Men den rosa hästen tycker inte att det är särskilt hjälpsamt alls, hon tycker att piloten (och alla andra med borstar) kan dra åt Antarktis (vilket torde vara den rosa hästens motsvarighet till helvetet). Detta gör hon fullkomligt klart för omvärlden genom att förvandlas till en rosa pirayaödla med kobratendenser.

Tyvärr blir inte just den här piloten särskilt imponerad av rosa pirayaödlor, varken med eller utan kobratendenser. Piloten ignorerar helt enkelt den rosa pirayaödlan. Vilket gör att hon blir ännu surare. Aldrig kan man vinna.

När borstandet väl är avklarat och sadeln är på är hon dock lika glad och rar som vanligt. Och går helt fantastiskt bra. Efter att hon glatt bytte galopp i speeden på tävlingen så har vi börjat öva lite mer fokuserat på lite enkla byten och det klarar hon minsann alldeles utmärkt. Galoppen som alltid varit så himlans svår är plötsligt riktigt trevlig. I lördags, till exempel, såg det ut såhär:

image

Att piloten sitter lite som en kråka på ett skithustak är för att piloten hade lite känningar av ryggskott just i lördags. Man får anpassa sig efter situationen, så att säga.

Efter lördagens ridpass bestämde vi att det var dags att stallets nya gula häst fick testa att skritta ut lite. Bort till ladan och hem igen, det tar inte många minuter. Med den rosa hästen framför och mumintrollet bakom, det är så tryggt som nåt kan bli. Och det gick jättefint, den gula hästen var hur lugn och trevlig som helst. Den rosa hästen däremot, hon som skulle gå först och vara lugn och trygg… hon drabbades av the yahoos. Vårkänslor deluxe liksom. Alla känslorna på en gång.

Exploderande rosa hästar som bockar tvärs över grannens åker är det nya nu. Det säger alla. Lyckligtvis har det varit torrt ett tag så åkern klarade sig utmärkt.

Piloten satt kvar. Piloten vill ha pluspoäng för det, tack. Pilotens rygg fick dock uppleva vilken whiplasheffekt det kan bli när en rosa häst gör ett nittiograders svanhopp ut på en åker, och gick raskt från lite krasslig till fullkomligt heltrasig. Blaergh. Men det är meningen att man ska ha olika nyanser av lila längs ryggraden va? Det är en påskfärg?

Den gula hästen stod för övrigt kvar på vägen och såg milt förvånad ut. Somliga är stabilare än andra, tydligen.

Lila rygg eller ej, man kan ju inte missa en träning. Så för söndagsträningen var piloten tillbaka i sadeln. Det gick helt okej ryggmässigt. Vi fick jobba vidare med galoppen och börja pilla med bogen in och tagen bakdel i galopp. Jätteduktig rosa häst, fröken behövde inte ens skälla på oss.

Sen skrittade vi ut igen. Lyckligtvis utan extranummer, den rosa hästen höll sig tam efter allt galoppjobbet. Istället blev dagens show när piloten skulle försöka ta sig ner på marken med rygg och allt. Via kravlande och häng tvärs över den stackars rosa hästens hals. Tack och lov för gravitation.

Och tack och lov för rosa hästar. En del personligheter behöver en scen, liksom.

image

Jamen hur gick det då?

Jo, vi åkte ju över halva Sverige förra helgen. På tvären, inte på längden, fullt så galna är vi inte. Den rosa hästen är ju numera världsvan (enligt sig själv), så hon klev helt enkelt över piloten rakt in i lånelägenheten när vi kom fram. Det var ju samma som förra gången, liksom. Piloten sov inte lika gott. Men det är för att piloten tydligen blir ganska fnorkig av tävlingar.

På söndag morgon var det kallt. Sådär ganska jättekallt. Lite ungefär så att framridningsbanan var förvandlad till en hockeyrink. Och nu var det inte det att vi inte hade tänkt på att ta med broddar, det var det att vi inte hade kommit ihåg att faktiskt packa ner dem. Lyckligtvis var vi på ett ställe som inbegriper en mängd Mycket Bra Människor, så vi kunde låna broddar och kände oss därmed lagom livräddade. Ända tills vi kom ut på framridningsbanan och insåg att det spelar faktiskt ingen roll hur broddad man är om hästen inte har en sportmössa om hur man använder sina broddar. Den rosa hästen är, som känt, inte sådär jättebra på det här med svensk vinter.

Det var lite som att försöka rida fram på en rosa version av Bambi. Fötter som for i alla riktningar mest hela tiden. Vi verkar helt enkelt vara dömda att aldrig få rida fram ordentligt.

image

Efter en liten stund öppnade arrangören en hage som inte var lika hal för att ha som ytterligare framridning. Thank god! tänkte vi, ända tills den rosa bambihästen halkat ut femton steg i hagen, snubblat fyra gånger över grästuvor på vägen och lyckats få såna snöstyltor att vi med väldigt hög koncentration fick stappla tillbaka till vår eminenta crew som kunde banka loss styltorna så den rosa hästen kom ner på marken igen. Sen halkade vi tillbaka in på framridningsbanan (the lesser of two evils, så att säga), där det nu fanns en långsida som var tillräckligt upptrampad för att vi skulle kunna hålla oss på fötterna. Så där gick vi fram och tillbaka medan vi glodde avundsjukt på alla andra vintertekniskt kunniga hästar med snösulor som helt obekymrat galopperade omkring i halkan.

Orättvist.

Således blev också dressyrresultatet traditionsenligt därefter. Första halvan av programmet fick vi kommentarer om lite stel och dåligt framme för skänkeln, men andra halvan, när den rosa hästen ångat igång lite, så fick vi mycket bättre poäng.

image

Vi fick faktiskt överlag jättefina poäng. Speciellt jämfört med förra gången när vi hamnade på 56%. Den här gången skrapade vi ihop åttor på de förrädiska galoppvolterna, bara en sån sak. Totalt fick vi 67,6% i dressyren och hamnade med det i delad ledning! I vår sämsta gren! Bästa rosa hästen!

image

image

I lunchpausen mellan dressyr och teknik började det snöa ännu mer. Typ lovikavantar av snö. Piloten fick ännu mer framridningsångest, men det visade sig faktiskt att snön i kombination med upptrampningen av banan gjorde att stora delar av den var ridbar även för en smula vinterorutinerade djur. Visserligen bara i skritt och trav, men eftersom vi tävlar LB så är det ju mest skritt och trav i tekniken ändå, så det hade vi inte så ont av. Det enda svåra var att sakta av eller göra halt, då for fötterna iväg. Så det fick vi helt enkelt göra på vår gamla trogna långsida. Då gick det ganska bra.

image

När vi kom in på teknikbanan blev faktiskt den rosa hästen lite förvånad. Hon var ju där bara ett par timmar tidigare och då var det inte grejer överallt? Eller? Piloten blev genast tramsig och tyckte synd om den rosa hästen för att hon var ängslig. Således blev också första hindret lite slarvigt (enkelslalom) och andra hindret (grind) blev alldeles tokigt när vi hamnade snett på slutet. Det var först när den rosa hästen försökte lösa det själv genom att ta grinden ifrån den mjäkiga piloten som piloten insåg att vi faktiskt måste skärpa oss lite. Så vi skärpte oss lite och då gick det bättre.

image

Några fundamentala missar blev det (suck). Piloten råkade stanna för tidigt i muggflytten, missade ringen med lansen och tappade bort vägen lite (men lyckades snygga upp det så det inte märktes, phew). På totalen kändes det som en ganska medioker insats, så döm om vår förvåning när det visade sig att vi fick 67,1%! Tredje plats. Hur bra är inte den här rosa hästen? Va? Vavava?

När vi skulle starta speeden trodde piloten fortfarande att vi hade misslyckats totalt i tekniken, så det var bara att röja på. Fullt tryck i den rosa hästen och iväg!

image

Problemet är att piloten inte kan hantera fullt tryck i den rosa hästen. Inte ens den rosa hästen kan hantera fullt tryck i den rosa hästen. Så vi höll på att missa hindren vid flerfaldiga tillfällen. Men det finns ju ingen anledning att rida snyggt i speeden om man kan vända i levad. Sen är det kanske inte så himla tidseffektivt, men ändå.

image

image

Efter hindret höll vi dock på att braka in i väggen, det kan man ju eventuellt anse vara lite opraktiskt. Men vi lyckades få ordning på det och levadvända in i fållan istället, så hej hå.

image

image

Vi kom på andra plats i speeden, och sammanräknat kom vi på en andra plats totalt. Tyvärr med för få starter för att få placering, men ändå. Tvåa! Heja rosa!

Vi hade med oss ett grymt entourage också. Pink pony crew bestod av tre personer som höll ordning på oss och fixade allting snabbt och lätt i kylan. Den rosa hästen kände sig lite som en formel1-bil som bytte däck. Hon är helt med på tåget när det gäller att få fullservice, liksom.

image

Hemresan var i eländigt väder, snö, sludd och allt däremellan. Men vi tog oss hem till slut. Måndagen tillbringade den rosa hästen med att ligga som en plattfisk i boxen och snarka, medan piloten satt och stirrade in i en vägg på jobbet. En precis lagom produktiv dag.

Saker man tydligen måste kunna

Det är tydligen mycket man ska kunna. Vi passade på att ha programridning för fröken häromdagen. Men får ju dra nytta av att ha en domare som härjar med en hela tiden liksom.

Tyvärr tyckte sagda domare att när man tränar inför tävling så ingår det att rida fram på en annan bana, till exempel utomhus. Eftersom framridningen på tävlingen är utomhus. Jätteroligt.

Det var snöblandat regn. På tvären. J-Ä-T-T-E-R-O-L-I-G-T.
Den rosa hästen ville åka tillbaka till Portugal redan när hon kom ut på gårdsplan och piloten övervägde skarpt att börja med frimärken som hobby istället. Men sen tyckte den rosa hästen att det blev skojigt, för någon hade lagt en ridbana bakom ridhuset. En ny!

image

Det tyckte hon var kul, så hon blev på jättebra humör. Det spred sig inte riktigt hela vägen upp till vad som eventuellt kan räknas som Världens Blötaste Pilot, som var propert ridhusklädd. Brr.

Nåväl, när vi väl hade värmt upp/kylts ner tillräckligt så gick vi in i ridhuset och red vårt program. Det gick faktiskt alldeles utmärkt (utom när den rosa hästen drabbades av en akut interaktion med svensk vårvinter. Med isen i morrhåren i friskt minne – tänk hur mycket en rosa häst kan skela när hon inser att hon har sludd i luggen.)

En om dagen är ju vår nya grej, så om onsdagen var dressyrprogram så var torsdagen frisyr. Det är viktigt med det estetiska.

image

Speciellt hur det ser ut efteråt.

image

Idag kände vi att det var dags att fokusera på det lösgörande. Det gör den rosa hästen minsann alla bäst på egen hand, med piloten på behörigt avstånd på marken.

image

Kiropraktik deluxe. Så är det.

Imorgon ska vi packa tusen grejer, tvätta svansen och sånt. Och åka halvvägs över landet.

Fnork.

En om dan gör hästen glad

Nu är det plötsligt bara en vecka kvar till tävling. Herregud vad fort det går. Vi har tränat lite extra programridning för fröken, och lyckades i samband med det göra en tjusig uppvisning i något som bäst kan beskrivas av en ambitiös mix av LB:1 och LB:WE. Fröken fick lite, lite ont i huvudet, men den rosa hästen var duktig. Piloten kom bort halvvägs även i sitt egenkomponerade program. Vi kommer aldrig kunna rida kür, den saken är ju ganska klar, kan man säga.

image

Men nu har piloten lärt sig rätt dressyrprogram och tränat igenom det, konstaterat att vi lärt oss vissa saker bättre sen förra gången, samt fått skäliga mängder ångest över andra saker. Vi har till exempel lärt oss göra halt prydligt, men vi har fan inte lärt oss att bromsa i galopp. Eller ja, det är inte det att vi inte kan, det är det att den rosa hästen tycker det är asball med mellangalopp och gärna kör en imitation av ett speedat hangarfartyg på sista sträckan när hon har ångat igång ordentligt. Direkt efter sista sträckan i mellangalopp (en långsida) så ska man bryta av till organiserad trav och vända upp på medellinjen. Vi tänker oss att man får bättre poäng om man inte sladdar omkull i den kurvan. Det tänker vi.

Det är så att säga en kalibreringsfråga. Det är ju roligt att hon är positiv, för all del.

image

Eftersom ingen rimlig människa orkar släpa fram hela WE-banan varje dag så har vi infört lite “enomdan”-mentalitet i vår WE-träning. Vi tränar alltså ett hinder om dagen. Det är så lätt att man undrar varför man inte alltid gör det. Första passet tränade vi hopphindret. Det är max 60 cm och det känner vi oss trygga med, men vi kom på att det kan stå på diagonalen och det har vi inte testat så mycket. Så vi provade. Och hade med oss en såndär lömsk person som ninjahöjde hindret när vi minst anade det. Och plötsligt red vi mot 90 cm. Fnork.

Nytt rekord för det rosa hangarfartyget!

Nästa dag byggde vi upp en fålla. Förra gången vi åkte på tävling glömde vi liksom att träna på fållan vilket ledde till att vi inte riktigt löste den, utan fick rätt kass poäng. Så vi tänkte att öva kan ju vara bra. Det gick faktiskt jättebra, även om pallarna i mitten var lite mysko.

image

Sen gick det inte lika bra när vi red utanför fållan och den rosa hästen kom för nära så piloten slog knät i ett hinderstöd i full galopp. Men ibland får man skylla sig själv.

Tredje passet övade vi tre tunnor. Det var lite vingligt, men fröken har trimmat oss såpass att piloten kunde räkna ut ungefär vad som gick fel, så efter en stund kunde vi genomföra alla volterna utan vältning. Den rosa hästen behöver lite stödhjul ibland, samtidigt som man inte får stötta för mycket för då går det inte alls. Som sagt, en kalibreringsfråga.

image

Vad det blir idag återstår att se. Och imorgon blir det flera hinder i rad (man måste ju träna på det också ibland).

Sen är det bara en vecka kvar. Yikes.

image

Extreme makeover – Pink edition

Efter att ha överlevt den Fruktansvärda Svenska Vintern och börjat närma oss våren så känner vi oss såklart lite oövervinnerliga. Och det är ju en ganska bra förutsättning, eftersom vi har fått för oss att vi ska tävla igen sådär framåt våren. Fyra veckor har vi kvar. Knappt.

Den här gången tänkte vi ändra på lite från förra gången. Till exempel tänkte vi träna innan. Med fröken alltså. Förra gången hade fröken förhinder så vi fick uppfostra oss själva. Det gick för all del inte helt förskräckligt (om man bortser från hästens psykbryt på framridningen, pilotens psykbryt på dressyrbanan och så vidare), men vi tänker oss att med adekvat hjälp kanske det kan gå ännu bättre. Så nu tränar vi alltså. Mest hela tiden, faktiskt. Varje söndag har vi hinderträning (ibland med fröken, ibland utan, det är ungefär 50/50 på det).

Den rosa hästen börjar bli väldigt bra på WE-hindren. Hon börjar rentav bli alldeles för bra på WE-hindren. Hon börjar bli så bra att hon inte längre anser att hon behöver hjälp av den där senfärdiga piloten som hon måste dras med, hon kan lösa uppgift själv. Så blir det lite himla ordning.

Problemet är att om man gör WE-hinder i det tempot som den rosa hästen anser vara rimligt så kan det hända att det…går lite fort. Välter lite saker. Tappas lite grindar. Stoppas ner lite stora rosa huvuden i tunnorna på inspektion. Och så vidare. Det är på det hela taget inte sådär jätteoptimalt. Därför måste vi bromsa. Den rosa hästen tycker att bromsa är töntigt. Den rosa hästen vill öva speed. Den rosa hästen får inte öva speed. Det där med “lite himla ordning” är därmed lite förskjutet i sin ambitionsnivå. Kan man säga.

Vi får helt enkelt göra halt hela tiden. Ett steg-halt. Ett steg-halt. Det är så tråkigt att man får en rosa liten stroke. Och så gör man som man vill ändå. Men det brukar ordna upp sig när den rosa hästen fått tramsa omkring i en trekvart eller så. Då blir det fint. Okej, senaste gången kanske det krävdes att fröken skrek lite med de stora bokstäverna på piloten, men sen gick det faktiskt ganska bra. Det kräver bara lite mer precision blandat med kravallridning.

image

Som om inte det vore nog har den rosa hästen dessutom drabbats av Den Svenska Våren. Det vill säga att hon för första gången i sitt liv ska fälla en vinterpäls (om än modell ökenråtta), samtidigt som hormonerna rusar och hon gärna skulle tillverka fler små rosa hästar om det bara fanns lite anständiga pojkar i trakten.

Lite himla ordning är plötsligt bra mycket längre bort än tre och en halv vecka.

Det handlar inte om att vinna, utan om att kämpa väl. Eller?

För övrigt bestämde fröken raskt att om man har fyllt åtta år, kan galoppera nästan-samlat på en Mycket Liten Volt och är ett tävlingsdjur så får man faktiskt inte se ut som en hippie med sidecut längre. Så piloten fick damma av sina frisörskills och ge den rosa hästen en ny vårlook. Hon ser plötsligt vuxen ut. Det är mycket mystiskt.

image

Fnork Live

Så okej, det här med Live är tydligen en grej nu. Om man råkar befinna sig i norra Småland (Jönköping/Gränna) på tisdag och har lite tid över så kan man få höra fnorkbloggen i egen hög person (blogg?) prata om saker. Det blir säkert vettigt, i alla fall litegrann. Det kommer vara mycket bilder på olika typer av hestar, så man behöver inte lyssna så noga om man inte orkar. Det är mest fnorkbloggens narcissistiska sida som inte kan tacka nej när det erbjuds ett ypperligt tillfälle att hålla låda helt obehindrat.

Här är en länk om man tycker det verkar skojigt.

http://www.orks.nu/?ai1ec_event=blogg-forelasning&instance_id=1159

Välkomna dit!

Ni som bor längre bort, eller tycker att det verkar vara rena dumheter, får istället en bild på hur aspeppad den rosa hästen var när vi skulle rida igår.

image
D
et gick…sådär.